Etikett: Betyg 2

Publicerat

HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

Publicerat

Röd lördag: RÖTT HAV

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

 

 

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer!  ♥

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED WING

  • Det här med svågerpolitik kan vara rätt…intressant. I dom flesta fall hyschas det en hel del när släktingar får fördelar på grund av mer inflytelserika närstående, om inte annat av släktingen själv som fått fördelar. Dom flesta vill ju få cred för sitt jobb på egna meriter men där verkar denna films regissör Will Wallace spela i en helt egen liga.

Will Wallace styvfar heter Terrence Malick. Känns det namnet igen? Har du koll på detta temat läste du hans namn alldeles nyligen men har du inte koll så är han en välkänd regissör. Wallace själv har kämpat på i många år som skådespelare i periferin (som tex i mindre roller i flera av Malicks filmer) men även regisserat en del mer eller mycket mer okända filmer. När Red Wing startade en hemsida för filmen allena passade regissören på att göra reklam för sig själv och SOM han lyckades med det. ”TERRENCE MALICK´S STEPSON WILL WALLACE SECURE CAST OF RED WING” står det och ja, med versaler (kolla här!). Det känns som att det är det som är grejen med filmen, inte historien, inte skådespelarna, ingenting annat.

Jag hittade den här filmen med hjälp av den nyligen avlidne Luke Perry. Jag gick igenom hans filmografi på IMDb och såg en film med Red i titeln. Klart jag nappade!

När jag gick på konstskola fick vi elever lära oss att kopiera kända mästares verk. Oklart varför men det var rätt kul. Jag målade The Siesta av Vincent van Gogh och jag var så jäkla noggrann att jag nog skulle kunna tjäna en liten hacka om jag sålde målningen. Att se Red Wing är som att beskåda Will Wallaces filmkopieringsläxa på regissörsakademin. Som om han valde att göra en Terrence Malick-film men grässtrån i närbild, blommande buskar med kort skärpedjup och hela konkarongen. Alltså detta är en helt oooootroligt opersonlig film, i alla fall med mina filmnördiga ögon. Kanske upplever en mindre insatt filmen på ett annat sätt….nä, jag vete fan.

HAN SÄTTER ALLTSÅ EN KAMERA UNDER MAGEN PÅ EN GALOPPERANDE HÄST! För att filma hästben och GRÄS!! Jag skulle kunna gå så långt att jag säger att rent filmteknisk är filmen BAJS på alla punkter. Det känns som att skådespelarna agerar framför rullgardinskulisser och att alla – utom Luke Perry – har haft bättre dagar på jobbet. Frances Fisher som äter hel majskorv så det skvätter, Bill Paxton ser ut att vilja sjunka genom jorden och Breann Johnson som ”introduceras” i den här filmen har inte karisma nog att bära en huvudroll.

Samtidigt, vissa scener är rätt mysiga. Den lågmälda banjomusiken, ett nattligt nakenbad, stämningen på en byhålesylta. Filmen har ”nåt” som får mig att inte vilja stänga av. Historien om den lille gossen, fosterbarnet Francis som bor i en husvagn och inte kan nåt, inte vet nåt, inte hör hemma någonstans och småbarnsmamman Maddie (Breann Johnson) som blir förd bakom ljuset av sin suput till man (Luke Perry). Francis tyr sig till Maddie och Maddie till Francis och kan det vara början på en livslång relation? Det är nåt med ensamma barn som inte har någon som är svårt att hålla ifrån sig och pojken som spelar Francis som liten (Austin Harrod) gör en jättefin prestation.

Nej, det här var inte bra men precis som med skoskav och tandvärk så vänjer man sig efter en stund. Jag kommer dock inte springa benen efter mig för att hålla koll på Will Wallace och hans livsgärningar, jag hoppas bara att han klipper navelsträngen till pappan som inte ens är hans.


 

 

Publicerat

INNAN VINTERN KOMMER

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så ”typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är ”en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som ”exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

Publicerat

Röd lördag: RED SONJA – BARBARERNAS HÄMND

Jag undrar hur många gånger jag sagt fel om den här filmen, att jag sagt ”barberarnas hämnd” istället för ”barbarernas”. Nu när jag ser om den trettiofyra år efter dess premiär känner jag att barberarna mycket väl borde kunna fixa en sammansvärjning och hämnas på filmen. Det är så. mycket. hår här. Så mycket peruker, så många DÅLIGA peruker att det känns som Tre Solar faktiskt ligger i lä.

Jag har aldrig gillat den här typen av film, aldrig fallit för riddare med svärd och häst, aldrig fått ökad puls av rustningar och halvnakna människor med medaljonger som enda skydd över könsdelarna. Ändå gillar jag Game of Thrones och det ÄR lika besynnerligt som glädjande, i alla fall för mig. Skillnaden mellan Red Sonja och Cersei Lannister är dock milsvid, eller Kalidor och The Hound.

Att se om Red Sonja och se den med vuxna ögon gör ont. Det är fysisk smärta att befinna sig mitt bland alla dessa otroligt kassa effekter, frigolitstenar och skådespelarprestationer som ingen annan än deras egna föräldrar skulle kunna hylla. Det är som att titta på ett långt och dåligt avsnitt av Hem till Midgård. Varför ger jag då inte filmen mitt absolut lägsta betyg? Nej, jag kan inte det. Den ÄR trots allt rätt charmig i all sin lökighet. Arnold överspelar med stirrande ögon, Brigitte Nielsen har extremt långa ben och förtexterna är ren kärlek, både i typsnitt och färg. Dessutom gillar jag Ennio Morricones musik som passar perfekt in i filmen. Så en etta blir det inte tal om men väl en svaaaaaag svaaaaaag tvåa. Jag skulle inte tipsa någon på jorden om den här filmen men jag dog inte heller av tittningen. Och Brigitte Nielsen var bra jävla cool då när det begav sig!

 

 

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

PADDLETON

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

Publicerat

THE NIGHT COMES FOR US

Jag läste Filmparadisets recension av den här filmen och blev enormt sugen att ta mig an den. Vilka superlativer! Jag gillade dessutom The Raid så jag kände mig inte speciellt rädd för vad en indonesisk actionfilm kan göra.

Med det sagt, det här var ett rent helvete att ta sig igenom. Det kändes som att titta på några som spelar TV-spel – och nej, det är verkligen inte en positiv kommentar. Det slåss oavbrutet filmen igenom, grundstoryn är så svag att den inte behövt finnas, det är slagsmålen och martial arts-scenerna som är filmens stomme och jag döööööööör så jävla trist är det!

Självklart förstår jag hur extremt svårt det måste vara att koreografera och filma dessa scener och viljan att ändå göra det kan imponera på mig, men ändå, det är väl en FILM, inte en dokumentär om tillblivelsen av slagsmålsscener?

Mängden blod, klegg och tarmar gör att filmen inte får lägsta betyg men sett till min känslomässiga investering (eller brist på) borde filmen få en etta (eller knappt det). Det här är ingenting att se om du inte sedan innan är en hängiven anhängare av asiatisk slagsmålsfilm men eller utan tillhyggen.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

CLIMAX

En styck intressant skitfilm coming up!

Ja, jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna beskriva hallucinogenernas okrönte filmiske mästare Gaspar Noés dansfilm Climax. Den handlar nämligen om 23 dansare som först tränar inför ett uppträdande och sedan har någon form av avslutningsfest, allt detta i en skola. På festen bjuds det på diverse drycker och däribland en sangria som dom allra flesta fyller sina plastglas med. Det är bara det att NÅGON spetsat sangrian med LSD.

Första halvan av filmen, 45 minuter, visar en glad fest med snygga människor som är grymma på att dansa. Andra halvan av filmen, 45 minuter, visar hur starkt drogpåverkade människor kan bete sig och må med allt från hallucinationer till ångest till aggressioner och sexuella utsvävningar. Den andra halvan är mästerligt fotad i en enda lång tagning av Benoît Debie, fotografen som hjälpt Noé till stårdåd redan 2002 med Irreversible.

Som filmälskare kan jag inte göra annat än att tycka att filmen är intressant – som hantverk betraktad – men totalt skitdålig som underhållning, som upplevelse, som….film. Är du sugen på en riktig BRA Noé-knarkig-film tipsar jag hellre om Enter the void. Den har allt som Climax har – plus en story.

Publicerat

INSTANT FAMILY

Rose Byrne och Mark Wahlberg är et händigt och charmigt par som får en uppenbarelse: dom ska bli fosterföräldrar! Det finns ju så många barn därute som behöver en riktig familj, varför inte ta hand om dessa istället för att skaffa biologiska barn?

Sagt och gjort – och sen blev det en film av sedvanligt kaosartat familjesnitt. Tandkrämskladd och bus och hoppsan och nämenojsåtoooookighon är och Icona Pop och hundar och vaser som går sönder.

Det här var inte riktigt min grej men som inspirationsfilm för blivande fosterföräldrar kanske den är toppen? Eller som preventivmedel för par som går i barntankar?

Publicerat

KAN DU FÖRLÅTA MIG NÅGONSIN?

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel ”Can you ever forgive me?” heter ”Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

Publicerat

Röd lördag: RED HEAT

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska ”påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

Publicerat

THE NUN

Skräckfilmer som gör det lätt för sig går det tolv på ett dussin av. När det gäller The Nun hade jag nog lite för höga förväntningar på att den skulle ha NÅT nytt att komma med, det är ju ändå en del av The Conjuring-franschisen och den går inte av för hackor.

Det var i The Conjuring 2 som den där nunnan dök upp för första gången och i den filmen skrämde det fejset skiten ur mig. Manuset till denna spinoff skulle kunna vara skriven på en lillfingernagel (och då snackar vi inte Florence Griffith Joyners). Det är en imponerande grund historia faktiskt, som en kortfilm hade den säkert varit strålande men nu blir det bara nittio minuters utdraget snickesnackande om ett kloster som fortfarande eventuellt ligger på helig mark efter en nunnas (själv)mord, strösslat med jumpscares.

Viljan att gilla The Nun är så pass stor att betyget ändå hamnar på en tvåa plus att Taissa Farmiga sköter sig ypperligt. Allt annat är riktigt undermåligt tycker jag. Det är synd. Jag hade hoppats på så mycket mer.

Publicerat

MOWGLI

 

Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.

Mowgli är den mörkaste versionen av Djungelboken men också den…segaste. Jag kom aldrig in i den, jag brydde mig alls, Mowgli-pojken är toppen (Rohan Chand ftw!) och CGI:n är enastående – på nära håll. Vissa scener känns dock halvdana och slafsigt gjorda, speciellt när djuren springer omkring där i djungeln. Eller löper kanske det heter? Travar?

Benedict Cumberbatch är strålande som röster till Shere Khan, lillekillen är skön och det finns en hyena med som får mig att vakna till ut soff-koman, annars var det inte mycket i den här filmen som fick mitt blodomlopp att koka. Okej, man dör inte av att se filmen men det finns en del annat man kan göra istället. Koka sylt. Sticka handledsvärmare. Ta en powernap.

Publicerat

TRÄDGÅRDSGATAN

Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J. Berger) är två drogmissbrukare som fallit för varandra. Med ett varsitt barn från tidigare relationer försöker dom hålla ihop både sig själva och kidsen som blivit ofrivilliga syskon mitt i härvan av brukande och det blir ingen långvarig relation men den sätter ändå spår hos dom alla fyra. Djupa spår och även sår, såna som är svårlagade även om år – många år – passerar.

Jag hyrde filmen på Itunes mitt i ett sug efter svensk ”snäll” film och det var kanske inte det bästa av drag. Jag har gjort bättre val i mitt liv, så mycket kan jag säga. Trädgårdsgatan är ingen munter pralin direkt och Gunnar Järvstads manus känns svårjobbat. Kanske hade historien gjort sig bättre i romanform, jag tror faktiskt det.

Ingen skugga ska falla på skådespelarnas insatser, alla gör sitt absolut bästa, det är snarare hur berättelsen visas på film som stör mig. Det hoppas, korsklipps, dåtid blandas med nutid ibland även i samma scen och det blir rörigt. Samma sak i en bok hade funkat bättre, i alla fall för mig och min hjärna.

Så, tyvärr, det här blev en film som hyrdes, sågs och glömdes inom en tvåtimmarsperiod (och då är filmen 1 tim och 50 min).

 

Publicerat

ROMA

Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.

Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.

Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.

En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama ”i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.

Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.