Etikett: Betyg 2

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

Svensk söndag: TURIST

PROLOG.

Mina förväntningar på Turist var skyhöga. Dumt höga. Att-jag-aldrig-lär-mig-höga.

Att dom var SÅ höga berodde inte på att filmen blivit prisad i Cannes för såna priser säger ingenting om en film är bra eller inte i min egen skalle. Det berodde heller inte på att det inte går att undgå vad tidningar och recensenter tycker. Annonspelare över hela stan är fullklistrande med Turist-affischer överhopade med stjärnor, plus och hjärtan, ”Det blir inte bättre än såhär”, står det med stora svarta bokstäver och jag vet att inte ens det betyder något.

Anledningen till mina höga förväntningar stavas Play. Play är Ruben Östlunds förra film (från 2011) som hamnade på min lista över det årets absolut bästa filmer och det är en film som även vid en omtitt förtjänar den solklara femma jag gav den. Så när jag sitter i biosalongen och väntar på Turist dansar Playspöket i skallen. Det är nackdelen. Fördelen är att jag vet att jag tycker om Ruben Östlund, att jag är förberedd på ångest och på Östlunds paradgren dålig stämning.

SJÄLVA FILMEN.

Mamma, pappa, en storasyster och en lillebror är på skidsemester i Frankrike. Dom ska umgås i fem dagar för att pappan jobbar så väldigt mycket och [det sägs inte öppet men alla förstår]låter mamman ta allt ansvar för hem och barn eftersom han aldrig är hemma. Andra dagen på semestern upplever dom en lavin på nära håll och dom vuxnas reaktion under dessa tumultartade minuter får konsekvenser för resten av semestern och för hela familjen och mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, mer än så skulle jag nämligen inte vilja veta själv om jag tänkte gå och se filmen.

Att många tänker gå och se Turist på bio stod klart redan igår när eftermiddagsföreställningen jag var på var i princip fullsatt. Medelåldern var 106 år och det smaskades mörk medhavd blockchoklad både här och där. Kombinationen rosa överstrykningspenna och massmedialt fokus på Cannes-priset ger det utfallet, på gott och ont givetvis, kanske mest på gott eftersom filmare som Ruben Östlund behövs. Han är både udda och modig och lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter och sen trycka till utav bara helvete. Antagligen är det det han gjort även i denna film, det är bara att jag känner mig helt iskall inombords den här gången.

Skillnaden mellan Turist och Play ligger sannolikt hos mig. Play tog upp brännheta ämnen som får mitt blod att koka, Turist är bara ett blekt ”jaha” för mig. Den äldre farbrorn bredvid mig måste ha känt nåt liknande då han efter halva filmen frågade sin fru om dom inte kunde gå,  han höll på att gäspa käkarna ur led och chokladen var slut. Hon å andra sidan satt framåtlutad och blinkade knappt och viftade bort hans fråga mycket tydligt med högerhanden. Jag tror deras reaktioner på filmen kan vara tämligen typiska. Jag tror det är aningen eller. Jag förstår att den kan få femmor, jag förstår att den funkar på folk som känner igen sig men jag förstår också att den kommer nosa på det lägsta betyget för många av oss andra.

Skådespelarinsatserna från Johannes Bah Kuhnke (pappan), Lisa Loven Kongsli (mamman) och Karin Myrenberg Faber (ja det är den duktiga inredaren från TV som spelar den kvinnliga polyamorösa vännen) är oklanderliga, ingen skugga ska falla över dom, inte alls. Skuggan faller istället över en ganska tråkig film, över ett ganska platt manus och över mig själv som fick PANIK över fenomenet skidsemester och över att eventuellt bli tvingad upp på slalomskidor någon mer gång i mitt liv.

EPILOG.

Direkt efter filmen satte jag mig på tunnelbanan, stoppade hörlurarna i öronen och drog på Sommar i P1 med Kakan Hermansson. DÅ kom ångesten.

Publicerat

MIDDLETON

Jag har många weak spots när det kommer till film men jag har en som blev uppenbar just nu: jag tycker det är hjärtskärande att se Andy Garcia gråta.

Det började redan i mitten på nittiotalet med filmen When a man loves a woman. Andy Garcia spelade äkta man till en alkoholberoende fru (Meg Ryan) och han var ledsen, han var riktigt ledsen. Både den filmen och Andy Garcia som skådespelare nådde ända in i min hjärterot och där har han varit kvar sedan dess. Det är ingenting jag tänker på dagligdags men det är nåt speciellt att se honom i filmer, jag blir som en känslomässig marionett i hans närhet. När han gråter vill jag trösta, när han är en elak jävel vill jag bli den som gör honom god och när han väljer att lägga sin tid på en oansenlig liten film som blir fantastisk bra vill jag korka upp skumpa och fira. Däremellan glömmer jag bort att han finns.

När jag klickade runt på Sf Anytime stannade min blick på en film jag inte hört talas om. Middleton. Andy Garcia och Vera Farmiga, två favoriter i en och samma film, en film som kändes både vuxen och mysig. Självklart valde jag att hyra den.

George Hartman (Garcia) ska åka till Middletonuniversitetet med sonen Conrad (Spencer Lofranco) för att ”känna på skolan” lite mer. Edith Martin (Farmiga) ska göra detsamma med sin dotter Audrey (Taissa Farmiga, nej det är inte Veras dotter det är Veras syster). Väl på plats på skolområdet springer George och Edith på varandra och en vänskap som inte var så hjärtlig till en början utvecklas till något annat.

Om man är snäll kanske man kan säga att Middleton är en ”vuxen Before Sunrise i universitetsmiljö”, mest för att allt utspelar sig under en enda dag. Om man är mindre snäll kan man säga mycket annat. Jag väljer att säga att filmen är okej men att Garcia och Farmiga gör allt som står i deras makt för att plussa på ett manus som kanske inte är superintressant. Men gillar man dessa två – vilket jag gör – så är filmen ändå sevärd. Gillar man dom inte, välj något annat.

Publicerat

NOAH

Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.

Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.

För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.

Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.

Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.

Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.

Publicerat

Sommar-Stewart: MR SMITH I WASHINGTON

För det första, är det inte en svinäcklig poster här bredvid? Samtliga skådespelare är sminkade så dom ser ut som buktalardockor och hade jag inte sett filmen innan jag såg affischen hade jag nog backat en mil eller två. James Stewart ser ut som Bela Lugosi, han ser ut som en vampyr.

För det andra, Mr Smith i Washington är en såndär ”riktig” klassiker. Det är en såndär film som man inte får tala illa om, en film som med 8,4 i betyg på ImDb berättar att många filmintresserade ser något stort och viktigt i filmen.

Jag kan se att den var otroligt viktig när den kom 1939. Nazisterna förbjöd den i det ockuperade Frankrike på grund filmens positiva syn på demokrati och i USA ansågs den i viss mån som ”pro-kommunistisk” eftersom den var ifrågasättande när det gällde korruption och maktmissbruk.

Jefferson Smith (James Stewart) jobbar som nån form av fritidsledare (?) när han via ett bananskal får ett jobb i amerikanska senaten och hans positiva människosyn och naiva världsbild krockar en del med den politiska verkligheten.

Filmen är en dramakomedi med en ganska allvarlig grund att stå på och jag säger verkligen hatten av till regissören Frank Capra som drog projektet i land. Han lyckades göra ett 129 minuter långt politiskt drama som fick både elva oscarsnomineringar och folkets kärlek. Jag tror visserligen att James Stewart var en stor anledning till att filmen blev så hyllad, han är som vanligt jättebra och här även jätteung (om man kan säga att 31 är det).

Filmen i sig tog sig dock inte in i mitt hjärta. Jag har försökt tänka på vad det var som inte klickade men kan inte sätta fingret på något speciellt. Jag tyckte den var okej men inte mer än så.

Publicerat

SEX TAPE

I min sons förra klass i hans förra skola hände det ganska ofta att lärarna satte på en film istället för att ha en vanlig lektion. Orsakerna till detta kan vara många och det jag tror och känner behöver inte vara sant, det jag däremot VET är att jag inte skulle ha reagerat hälften så negativt om filmerna som visades hade varit av typen Thank you for smoking, Picassos äventyr, The Cove, Die Welle, Slumdog Millionaire, Forrest Gump eller Free Willy för den delen.

Det finns mängder av filmer som ur en pedagogisk synvinkel skulle vara fullt förståeliga att visa för en sjätteklass – men det finns såklart ett men. Ett ganska stort men. Den film som visades flest gånger var Bad Teacher. En ”komedi” om en talanglös och sexig kvinna (Cameron Diaz) vars stora och enda dröm är att få ihop stålar till en bröstförstoring och för att tjäna dessa pengar jobbar hon som lärare. Jan Björklund, vad säger du om den grejen? Inte så konstigt att kidsen är allmänbildade som skogssniglar, BAD TEACHER, vad fan är det för fel på folk? ”Barnen gillar den”. Tror jag det. Barn gillar polkagrisar till frukost också och att tutta eld på småkryp med förstoringsglas. Och fyrverkerier. Och att reta andra barn. Och att jävlas med lärare som aldrig säger nej. Gosh vad jag retar upp mig nu, så så, aaaaaaandas.

Eftersom sonen av förklarliga skäl kan Bad Teacher utan och innan och jag fick ta med mig sällskap på pressvisningen i måndags så följde han med. Han var varken förväntansfull eller sprudlande glad men han följde med trots att vi båda tänkte samma sak: att Sex Tape skulle kunna vara en fortsättning på Bad Teacher. Cameron Diaz är med igen, Jason Segel är med igen och Jake Kasdan har regisserat båda filmerna.

Dom två största skillnaderna mellan filmerna är att Sex Tape är hästlängder mindre sexistisk än Bad Teacher samt att Jason Segel tappat väldans många kilo i vikt och det ser ut som att han gjort nån form av hakimplantat så han är mer än lovligt lik Jim Carrey i Mina jag och Irene efter att han opererat in en utstående fitthaka för att få lite ”pondus” (exempelbild).

Annars handlar Sex Tape om knulla och ipads och inte ett dugg mer än det. Knulla mycket, knulla lite, knulla överallt, knulla inte alls samt knulla på ipad-inspelad film och sen försöka få tillbaka den inspelade knullfilmen när den sparats i ”ipad-molnet” och därmed överförts till samtliga ipads som pappan (Jason Segel) nånsin gett bort – och han är en man som av nån anledning gett bort måååånga ipads.

Det är fullt möjligt att jag är alltför givmild med betyget nu men den som ensam ordnade att filmen ändå får ett nääääästan okej betyg är *trumvirvel* ROB LOWE! Återigen gör han en birollsinsats utöver det vanliga och ärligt talat, filmen ÄR värd att se enbart för dessa scener.

Vem kunde tro att han var en sån klippa – och med svanktatuering å allt?

 

Publicerat

THORNE: OFFERLEK

Det här är den andra av Mark Billinghams böcker om Tom Thorpe som blivit film och mig veterligen är det den sista. Serien blev antagligen ingen ekonomisk hit och jag kan förstå varför.

Om man har en hel samling framgångsrika böcker att tillgå och om man har en hel drös brittiska duktiga skådespelare på lönelistan och ändå funkar det inte, ja, då är det skit bakom spakarna, helt klart.

Offerlek börjar bra. Den lille pojken Charlie ser sin mamma dödas men han lyckas gömma sig och överlever. Charlie blir omhändertagen men en man letar upp honom och försöker döda honom – igen. Polisen Thorpe jobbar hårt för att hitta mördaren, denna gång med hjälp av kollegan Sarah Chen (Sandra Oh).

Precis som i förra filmen används det väldigt mycket återblickar, helt i onödan, och man får i på tok för hög utsträckning höra vad karaktärerna tänker via voice over. Det blir övertydligt, det blir larvigt. Och David Morrisey fortsätter skrika med grötfylld röst, Sandra Oh pratar en brittiska som inte känns helt solid och både Eddie Marsan och Aidan Gillen är med alldeles för lite. Sista tjugo minuterna är dessutom en orgie i överspel och antiklimax, det är väldigt nära att betyget sänks till det lägsta möjliga.

Med en välbehövlig rap får jag helt enkelt säga tack till Tom Thorpe för dessa fyra timmars sällskap för nu är jag mer än mätt och belåten. Jag mår nästan lite illa.

Publicerat

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.

Publicerat

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTING

Är A fantastic fear of everything för Simon Pegg vad The Machinist är för Christian Bale och Dallas Buyers Club för Matthew McConaughey? Har han blivit sjukt smal eller är han bara otroligt bra sminkad? Sånt sitter jag och tänker på medans filmen passerar mina ögon.

Det är en sjukt snygg film. Kul filmad. Skojfrisk idé. Den handlar alltså om en författare som specialiserat sig på att skriva om seriemördare och som till slut blir så rädd för precis allting som kan döda honom plus alla spratt fantasin spelar honom att han blir i princip galen. Han springer omkring i kalsonger med en brödkniv i handen och räds skuggor, täcken, ljud, bilder – ja, sig själv med i princip.

Filmen är knappast bra men den är sevärd ändå på nåt sjukt litet vis. Väldigt litet vis.

Publicerat

TRANSCENDENCE

Det spelar ingen ingen roll om det du säger är jättesmart om jag somnar av leda medans du pratar.

Motsatsen är precis lika illa. Det spelar ingen roll om du är den vackraste människan på jorden om det bara kommer ut floskler och dumheter när du öppnar munnen. Människor som vinner i längden är dom som har någon form av harmoni mellan insida och utsida, där känslan stämmer, där människan känns äkta – och det handlar inte om snygghet eller ”rätt” åsikter nu, det handlar om helheten, att visa den man utger sig för att vara.

Jag tycker det funkar på samma sätt med film. En stenhård actionfilm kan inte säljas in med mysiga romcomaffischer för skulle detta ske skulle folk bli besvikna, helheten finns inte. Samma problem fanns med Tree of life. Brad Pitt på affischerna, affischer som såg ut som ett ”vanligt familjedrama”. Folk betalar biljetten, tittar på halva filmen, buar och går. Den har helt enkelt sålts in på fel sätt.

Detsamma gäller med den här filmen. Transcendence säljs in som en snygg sci-fi och manuset känns finurligt men detta manus görs inte rättvisa alls i filmen. Filmen är långsam som en likvaka. I sina bästa stunder kan jag känna kopplingar till en mörkare version av Her men dom stunderna är varken många eller långa. Johnny Depp har dessutom passerat bäst före datum vad gäller min intresseklubb för rätt länge sedan.

Det jag gillar med filmen stavas Rebecca Hall.

Publicerat

THE INVISIBLE WOMAN

Du vet den där känslan när du är i samma rum som en hel massa människor och någon speciell står en bit ifrån dig, det pratas, skrattas, donas och fixas och hux flux möter du den specielles blick, ni tittar på varandra och det är alldeles självklart att ni förstår varandra och på nåt oförklarligt sätt är på samma våglängd och liksom ”hör ihop”. Det ligger en laddning i luften som ingen uppfinning i världen kan mäta men den som hittar på en fungerande ”personkemimätare” skulle sannolikt få Nobelpriset.

Det är den där laddningen som är själva kärnan i romantisk film tycker jag. Känner jag den, ser jag den, lyckas skådespelarna visa den utan att det blir för övertydligt? Om ja, då köper jag i stort sett vilken kärleksrelation som helst. Om nej, då funkar filmen inte alls, då blir den alldeles platt.

Lördagens filmspanarfilm var The Invisible Woman, en film regisserad av Ralph Fiennes som är baserad på en bok med samma namn skriven av Claire Tomalin (som verkar ha gjort till sin grej att skriva biografier om verkliga personer). Historien handlar om den brittiske – och gifta – författaren Charles Dickens och hans unga älskarinna Nelly Ternan (eller Ellen Lawless Ternan som hon egentligen hette. Lawless…ett sånt jävla bra namn!).

Charles Dickens var ett riktigt praktarsel! Han var en man som jag skulle kalla ”gubbsnopp” om jag mötte honom nu, en såndär som sitter i en fåtölj, pillar sig i naveln och tror att världen kretsar kring honom och hans extraordinära person allena. Om jag ska utveckla ordet ”gubbsnopp” så kommer det ifrån kissfläckarna fram i kalsongen (att det är fläckar bak ser jag som en självklarhet). Men står man och kissar och samtidigt har hybris vad gäller storlek på organ samt dåligt tryck i urinröret så blir det gult och varmt i dom till anklarna neddragna – och lite för stora – kalsongerna.

I filmen beskrivs Dickens som en man som har varenda svindålig egenskap en snubbe/gubbe/man kan frambringa – utom möjligtvis en smula barnslighet vilket kan vara ett plus – samt att han faktiskt i en scen TRÄFFAR RÄTT I POTTAN! Han är egocentrisk, utstuderad, elak och han är ful. Han är konflikträdd, illojal, på gränsen till pedofil och han har kalla intetsägande ögon. Det finns alltså ingenting med Charles Dickens som person som får mig att förstå vad den unga vackra Nelly ser hos honom. Vänder man på steken så misslyckas filmen även där, Dickens är en sån kall man att inte ens hans ”passionerade-eller-vad-dom-nu-är” känslor för Nelly når ut. Det är helt enkelt iskallt mellan dom och i en film som denna där A och O är personkemi måste jag se det som ett stort misslyckande.

Filmen har dock tre saker på pluskontot.

Ett: scenografin. Allt är galet snyggt, genomarbetat och känns autentiskt.

Två: alla scener som inkluderar fru Dickens, Catherine (spelas med den äran av Joanna Scanlan). Jag hade mycket hellre sett en film om Dickens med hustrun som huvudperson. Hur var det att vara gift med denne gubbsnopp? Hur kändes det att bli brädad av ett tonåring? Hur mår man när man föder barn i parti och minut, mannen jobbar 24/7 och när han kommer hem är han ”roliga pappan” en stund, hoppar på ett ben, får barnen att skratta och tycka att han är den rolige och mamman mest trist? Och var det så att hon faktiskt inte kunde läsa?

Tre: det var roligt att se att Catelyn Stark igen.

Hur som helst, en film som handlar om en kärlekshistoria men som inte lyckas förmedla en gnutta kärlek kan inte få godkänt. Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på länkarna och läs vettja: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord och Har du inte sett den.

.

.

.

.

Publicerat

Sommar-Stewart: WINCHESTER ´73

Eftersom jag fick in en sån fullträff med Stewart-western-filmen Shenandoah (7 tappra män) gav genren mig lite mersmak. Dessutom hade jag en Stewart-box på hyllan som inkluderade inte mindre än tre westernfilmer, då hade jag ju två kvar att se. Så efter en hård holmgång med sten-sax-påse högerhand mot vänsterhand, gick gevärsdramat Winchester ´73 segrande ur striden.

Geväret Winchester ´73 är alltså vad denna film handlar om. Att äga en Winchester ´73 då var the shit. Det var stort, det var ett maktmedel, det var i princip ouppnåeligt. Det var alltså inte detsamma som att ha ett köksskåp innehållandes bakmaskin, fruktpress, matberedare, digital köttermometer, dubbelt våffeljärn och Nespressomaskin, det var mycket mer än så. Kanske som att addera ett Fabergéägg, ett eget jetplan, Pernilla Wahlgrens skogarderob och den stora röda (inbillar jag mig) knappen som kan sätta igång USA´s kärnvapenarsenal.

Jag är inte förtjust i vapen. Jag förstår inte vapen. Jag är heller varken insatt eller intresserad av den del av den manliga världen som enbart går ut på att skjuta, skjuta rätt, skjuta prick, döda, hämnas och på det sättet ingjuta respekt. Det vore en lögn att säga att jag tycker filmen är bra. Hade jag inte varit i min James Stewart-betuttnings-mode hade jag aldrig någonsin börjat se filmen, än mindre sett den klart.

Det som slår mig igen och igen när jag ser filmer med James Stewart är vilken påverkan hans blotta närvaro har. Varenda scen med honom i bild får ett mervärde. Filmen känns sevärd och på nåt sätt även högkvalitativ vilket jag egentligen inte borde tycka att den är. James Stewart-effekten slår in alltså.

Publicerat

Svensk söndag: SUNE PÅ BILSEMESTER

Jorå, familjen Andersson ska på semester igen. Det gick inte så jättebra när dom åkte till Grekland härom året, kanske en bilsemester blir lugnare och mysigare? Nähä. Inte det. Nej såklart inte, då hade det ju inte blivit en film, då hade det blivit en vanlig svennebanansemester, en sån som filmen på nåt sätt driver med. Eller?

Den klantiga och fullkomligt dumsnåle pappan Rudolf (Morgan Alling) går med resten av familjen på bröllop och som bröllopspresent tänkte han ”spara in några spänn” och slår in en gammal ful tavla han och fru Karin (Anja Lundqvist) fått i present. Strax innan han ska lämna fram presenten kommer en av gästerna och tillika medarbetare i Antikrundan fram och säger att tavlan Rudolf tänker ge bort är värd över 900. 900 kronor, tror Rudolf och får kalla fötter. 900 TUSEN kronor, säger mannen och Rudolf får panik. Han kan väl inte ge bort en present som är värd nästan en MILJON kronor???

Den där tavlan kommer att spela en stor roll i filmen eftersom familjen åker på bilsemester medelst denna för att få den signerad nånstans i Europa och därmed säkra dess värde. Allt handlar alltså preciiiis som vanligt om pengar i Rudolfs värld. Pengar och bara pengar. Han är självcentrerad in absurdum den där mannen och trots att han kan få till en del charmiga dumheter per film så är han inte speciellt trovärdig – egentligen. Han borde verkligen tacka sin lyckliga stjärna att han hittat EN kvinna i universum som orkar med honom. Karin alltså, vilken kvinna. Jag förstår mig inte på henne alls.

Jag vill inte jämföra denna film (heller) med min guilty-pleasure-film Sunes sommar (med Peter Haber som pappan) men jag kan inte låta bli att jämföra den med Greklands-filmen och då står sig denna film slätt. Sune på bilsemester är inte alls lika charmig och det är väldigt lång mellan skratten….fnissen….att jag drar på mungiporna….ler det allra minsta….reagerar alls. EN gång fnissar jag till (restaurangscenen när Rudolf reagerar på blomvasen), mer än så är det faktiskt inte.

Betygsmässigt är jag nere på ettan och nosar men jag känner mig snäll idag. Och tålmodig. Och familjefilmsbefrämjande. Fast helt ärligt, går det inte att göra familjefilmer mer underhållande än såhär kanske man ska…låta bli?

Publicerat

WENDY AND LUCY

Wendy (Michelle Williams) är på väg nånstans i en skruttig gammal bil iklädd avklippta jeans, munkjacka och gympadojjor. Som enda sällskap har hon hunden Lucy (hunden Lucy).

.

.

.

.

Det hade mycket väl kunna vara hela recensionen och betyget hade också kunnat vara sant. Grundförutsättningen för filmen kan nämligen inte bli mer än en etta. En ensam tjejs kärlek till en hund får inte igång mig, inte allena. Jag saknar helt enkelt konsten-att-uppskatta-husdjursgenen. För att liksom piffa till den redan innan beiga filmen så saknar den i princip ljud. Eller jo, det är klart det finns ljud, det pratas litegrann och Wendy leker med hunden och sånt låter ju (nufsinufsihufs, Luuuciiiiiim, Luuuciiiiiiiii) men alla andra ljud är vardagsditon. Bilar, oljud, biljud, tråkljud.

På ett sätt är det här mumbelcore när det är som sämst, filmen är helt enkelt så begränsad i handling och uttryck att den blir fullständigt meningslös, men på ett sätt är den mumblecore när det är som bäst. Michelle Williams spelar Wendy och när Michelle Williams är med i en film går ingen skeptiker säker, inte ens jag.

Hennes uttryck, närbilder på hennes nakna osminkade ansikte, alla känslor hon lyckas förmedla med så imponerande små medel, hur skeptisk jag än är, hur mycket jag än sitter och funderar på den solklara betygsettan, hur gärna jag än vill att den där fyrbenta Lucy ska skjutas i småbitar av nån Danny Trejo-liknande förbipasserande badassman, hur väl jag än inser att det inte kommer hända så går filmens åttio minuter och det känns som jag känner Wendy litegrann. Jag tycker nästan om henne.

Jag kan inte såga nån som jag tycker om. Det går inte. Michelle Williams är awesome!

Henke har också sett filmen. Gillar han hundmysipys mer än jag? Ser han nåt annat i filmen som jag inte ser? Är Michelle Williams häli? Är det kanske Lucy som är häli? Klicka här och läs hans funderingar.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café