Etikett: Betyg 2

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

OFFICE CHRISTMAS PARTY

Ja jösses, vilken film. Vilken jävla OREDA dom skapar på det där gigantiska kontoret där årets julfest håller hus. Jag känner att jag blir stressad och nästan nervös där i soffan, jag börjar tänka på helvetet det måste vara att städa upp skiten, att BYGGA UPP allt igen. Pengarna det kostar att återställa allt. Jag kan inte bortse från det och det är både onödigt och jobbigt faktiskt plus att det tar bort fokus från filmen.

Med namn som Jason Bateman, Olivia Munn och Jennifer Aniston i rollistan måste jag ändå säga att det här är Kate McKinnons film. JAG. ÄLSKAR. KATE MCKINNON. En kvinna som får chansen att FISA på film – och SOM hon gör det – hallelujah va härlig hon är!

Som helhet tycker jag dock filmen är svajig. Den har en hel del roliga scener men samtidigt är storyn så krystad att det är svårt att känna nån riktig fascination för filmen. Så himla mycket julkänsla blir det inte heller. Tänk såhär, tänk julafton med barn motsvarande tre dagisavdelningar och mängden paket dessa får, högen av papper, snören och allmänt elände denna paketöppning ger upphov till, tänk att det är ditt jobb att rensa upp efteråt. Det är svårt att känna riktig julglädje då va? Ja, eller hur! Precis så känns det att titta på den här filmen.

Publicerat

DARK CRIMES

Dark Crimes – med den alternativa titeln True Crimes – utspelar sig i Polen där polisen Tadek (Jim Carrey) får för sig att han kan lösa ett mordfall via en roman han läst. Det finns flera beröringspunkter mellan bokens handling och mordets genomförande och han lyckas få författaren – och sadisten – Kozlov (Marton Csokas) häktad. Nu har han 48 timmar på sig att hitta mer bevis, ge fan i att knulla Kozlovs prostituerade flickvän Kasia (Charlotte Gainsburg), hålla sig från fallet så pass att hustrun inte lämnar honom och samtidigt försöka behålla lugnet. Inget av det går särskilt bra.

Det mesta med den här filmen går i ärlighetens namn inte bra. Den är nåt så otroligt medioker i själva historien, obegripligt att filmen ens blev gjord. Men det är klart, kunde den locka namn som Jim Carrey och Charlotte Gainsburg är den ju ”hemma” i viss mån.

Att se Jim Carrey agera i en ”riktig” roll, dvs icke-komisk, är alltid sevärt tycker jag. Han är väldigt duktig på att spela mörk och den där blicken han får till i flera av filmens scener är rent magiska. Gainsburg repriserar sin roll i Nymphomaniac (fast mer light här) och hennes uttrycksfulla muskulösa rygg gör sig verkligen på bild.

Filmens manus är baserad på en tidningsartikel kallad ”True Crimes – A Postmodern Murder Mystery” från 2008 skriven av David Grann och publicerad i The New Yorker (här kan du läsa den). För övrigt utspelar sig filmen i Polen och är inspelad i Krakow med omnejd. Det kanske är filmens allra största förtjänst. Den känns genuin i varje bildruta. Jag tror dock jag hade gillat filmen bättre om skådespelarna pratat polska.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WISH UPON (2017)

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan ”blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.

Publicerat

A BAD MOMS CHRISTMAS

En av dom allra roligaste filmerna från 2016 heter Bad Moms. En klockren komedi, kul från början till slut med några hysteriska scener som jag för alltid kommer minnas genom att sätta saliv i halsen och skratta mig blå. Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell är en klockren trio som jag kände att jag GÄRNA skulle skulle hänga med mer. Jag blev alltså hoppetossglad när jag såg att det skulle komma en uppföljare.

Bad Moms Christmas hade premiär förra julen. Den släpptes på DVD några månader senare. Det har tagit mig fram till nu att se klart filmjäveln och som du förstår, det är INTE ett bra betyg för en film.

En första titt slutade med att jag stängde av efter tjugo minuter. Om man gör en uppföljare genom att lägga ett karbonpapper på originalet och sen BARA göra allt sämre, vafan är det att titta på? Har man inte bättre saker för sig i livet? Dessutom, att Kunis (Amy), Hahn (Carla) och Bell (Kiki) är asmysiga gör inte per automatik deras mödrar till detsamma. Ja. Precis. Mödrar. Mammor. Nu snackar vi Bad Moms på riktigt här när tjejernas morsor kommer och invaderar deras hem över jul. Det. Är. Inte. Så. Roligt.

Susan Sarandon som Carlas mamma Isis, Christine Baranski som Amys mamma Ruth och Cheryl Hines som Kikis mamma Sandy, det är tre skådisar som har det otacksamma jobbet att spela tre mammor ingen jävel orkar med. Döttrarna orkar inte och jag som tittar orkar FAN inte. Maken till jobbiga människor har jag sällan sett och där är anledningen till att det tagit mig ett halvår att se filmen. Små doser klarar magsyran, stora doser not so much.

Nu när jag arbetat mig igenom denna 104 minuter långa ”komedi” skäms jag nästan att säga att det mysigaste med filmen är tre män. Jay Hernandez som Amys kärlek Jessie, Peter Gallagher som Amys kuvade pappa och Justin Hartley som brandmannen/strippan Ty. Tacksamma roller alla tre och två av dom kräver dessutom ett rejält mått av självdistans (speciellt när det gäller dansen i eftertexterna). Men annars….fy fan vad solkigt det här känns.

Det är mycket julpynt i den här filmen men inte så mycket mysig julkänsla. Den är heller inte rolig. Att filmen klarar sig från det lägsta betyget beror på originalmammornas charm och snubbarna jag nämnde här ovan. För det där moraliska skitsnacket om att man bör förlåta sina föräldrar för all bajs som ställer till med BARA FÖR ATT DET ÄR JUL, det står mig upp i halsen.

Publicerat

THE PHENOM

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt ”tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MANDY (2018)

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av ”dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
”Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av ”vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här ”min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

Publicerat

LIZZIE

Lizzie Borden föddes i juli 1860 i Fall River Massachusetts och 1892 blev hon anklagad för dubbelmordet på sin pappa och sin styvmor. Det var inte vilka mord som helst, det var bestialiskt utförda sådana medelst YXA!

Kollar man upp Lizzie på Wikipedia kan man se bilder på dom döda kropparna och konstatera att det ser rätt porträttlikt ut som i filmen. Lizzie själv däremot, jag vet inte om Chloë Sevigny är så spot on i rollen som henne egentligen, ändå gör hon inget direkt dåligt jobb. Kristen Stewart spelar familjens hushållerska Bridget och så småningom fattar Lizzie och Bridget tycke för varandra. Det ses inte med blida ögon, speciellt inte av Lizzies far, familjens patriark, eftersom han tagit för vana att besöka Bridget nattetid och våldta henne ”med nya fruns goda minne”.

Ja, hon visste hur gubben höll på och ja, hon höll käften. Lizzie misstänkte också att det var något sådant i görningen och när hon med egna öron och ögon fick bevis för det gick hon all in. Strödde glasbitar på golvet för att höra honom skrika AJ när han tillfredsställd lämnade sin anställdas rum.

Filmens svaghet är att den är så tempofattig. Den håller samma icke-tempo från början till slut. Det hade bara behövts lite mer gas och broms här och där för att jag skulle känna mig nöjd men som sagt, det blev inget av med den saken. Tjejerna i huvudrollerna gör det dom ska men ingen av dom sticker ut nämnvärt och lägger nån extra liten gräddklick på Lizzietårtan. Det blev därför en rätt beige anrättning.

Jag såg filmen med Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

THE GIRL IN THE SPIDER´S WEB

Jag vet inte ja, men är inte rollistan till denna film det mest intressanta av alltihop? Claire Foy (från The Crown och First Man), Lakeith Stanfield (från bioaktuella Sorry to bother you), Sverrir Gudnason (hallå, Borg och alla andra stora svenska filmer som gjorts dom senaste tio åren!), Claes Bang (The Square), Sylvia Hoeks (Blade Runner 2049), Vicky Krieps (Phantom Thread), Stephen Merchant (Hello Ladies!) och Micke Persbrandt (presentation överflödig). Lägg därtill regissören Fede Alvarez som gjort två av dom snyggaste skräckfilmerna på senare år: Evil Dead och Don´t Breathe.

Alla dessa personer ska alltså kokas ihop och skohornas in i David Lagerkrantz första, och Millemiumseriens fjärde, bok, den som på svenska heter ”Det som inte dödar oss” (och utomlands fick den kanske aaaaaningens tuffare titeln ”The Girl in the Spider´s Web”). Här är det Lisbeth Salander som är i centrum nr hon i vanlig ordning ska kombinera avancerad hackning med hämnd på män som inte förtjänar sina kvinnor.

Om det BARA var detta filmen handlade om skulle jag nog vara rätt nöjd men jag tycker det blir problematiskt när Lisbeth transformeras till någon James Bond-wannabe, en nästintill superhjälte, en kvinna som tamejfan klarar ALLT. Hon kan springa fort och skjuta prick och ta sig in i vilka datorer som helst, när som helst, hur som helst. Hon kan sno bilar, åka båge, överleva utan syre, trixa ihop fiffiga fällor till elaka män, klättra, hoppa och slåss. Det finns liksom inga stakes alls här, alla VET att hon kommer överleva allt hon företar sig och detta med i princip noll skråmor och i och med detta blir filmen totalt ospännande.

Det ”överjordiska Lisbethska” som funnits i dom första fyra filmatiseringarna har ändå känts som dom står med fötterna på jorden. Lisbeth har varit udda men ingen superactionagent. Må hända att jag kan vänja mig vid detta då jag verkligen gillar Salander som karaktär både i böcker och film men i denna film – där det mesta känns ihophafsat – funkar varken hon eller så mycket annat heller.

Claire Foy gör det hon förväntas med rollen och det finns ingenting att klaga på rent skådespelarmässigt. Mina största problem är rent filmtekniskt. Det är klaff-fel i klippningen, det är en jävla oreda bland karaktärerna och har man inte läst böckerna känns filmen i det närmaste obegriplig. Rent visuellt är den snygg och det är häftigt att se Stockholm via Alvarez ögon men så mycket mer ger den inte mig. Jag satt mest och skakade på huvudet. Nej, nämen nej, det här var verkligen ingen solid slutprodukt. Väldigt synd på – på pappret – goda ärtor.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: MAY (2002)

För lite drygt fem år sedan såg jag en film regisserad av Lucky McKee som fullkomligt golvade mig. Filmen hette (och heter) The Woman. Om det inte vore som så att jag redan sett den skulle den (ju) kunnat ha platsat i denna kvinnor-i-skräckfilmer-temavecka men nu var den liksom redan avklarad.

Men av en slump sprang jag över en annan film av samma regissör som även denna gång har en kvinna i centrum. Denna gång heter kvinnan May Dove Canady, spelas av Angela Bettis, och är kanske mer flicka än kvinna egentligen. Eller ung kvinna kan man väl säga, hon är där i gränslandet.

May har inte alla hästar hemma, kan man säga – och tro. Men May kanske HAR det men har samtidigt tvingats genomlida en hemsk barndom och därför beter sig jävligt underligt. Hon är creepy, riktigt creepy och fixar inte riktigt dom sociala koderna som dom flesta relationer bygger på. Hon är ensam och hon vill inte vara det. Hon vill träffa en kille och göra sånt som ”alla andra” i hennes ålder gör. Kompisen Polly (Anna Faris) till exempel.

Det här är en film som kanske känns mer som ”bara” ett drama än en skräckfilm till en början men som sagt, May är en creepy jäkel och står du ut får med en långsam öppning får du se en film men en riktigt svart stämning. Tyvärr hamnade jag liksom inte inuti filmen på det sätt jag hade önskat, jag hade väldigt svårt för May som karaktär och brydde mig inte om henne (inte alls som jag gjorde med the woman i The Woman). Sen tycker jag inte filmen är helgjuten vad gäller foto och musik heller. Usch vad jag klagar nu. Det är lite dumt faktiskt för filmen är inte dålig, den var bara lite mindre än jag hoppats.

Idag har Johan och Sofia sett helt andra filmer. Klicka på deras namn för att komma till los skräckosfilmerna.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (2014)

I den iranska (fiktiva) spökstaden Bad City är det mest män som befinner sig ute nattetid. Det är mest män överhuvudtaget i den här filmen, narkomanpappan, sonen som försöker göra rätt för sig, kvinnohataren, den lille pojken….och The Girl (Sheila Vand) som sällan går på gatorna som en vanlig kvinna. Hon ÄR nämligen ingen vanlig kvinna. Skenet bedrar. Hon är en vampyr!

Jag såg The Bad Batch för inte så länge sedan och då fick jag verkligen upp ögonen för denna mycket originella regissör, Ana Lily Amirpour. A girl walks home along at night är hennes första långfilm, The Bad Batch den andra och SOM jag ser fram emot att följa hennes karriär framöver. I mina ögon är det fullt möjligt att hon tar över Tarantinos stafettpinne som den mest originella regissören rent visuellt. Hon är otroligt duktig på att kombinera perfekt snygga scener med musik och hon lyckas få alla karaktärer att kännas BALLA, även dom man själv skulle vilja tugga sönder.

Det här såldes in som den första iranska vampyr-skräck-romantiska filmen och det känns självklart att det är sant. Den är dessutom filmad i svartvit, snygg som ett helvete och bjussar på en känsla av James Dean/Marlon Brando och spagettivästerns. Så den kombon kan jag lova att hon är först med – och inte bara i Iran.

Med västerländska popkulturella inslag känns det som hon nosade på världen redan i den här filmen och med The Bad Batch är hon nu ute. Längtar efter tredje filmen som enligt uppgift blir Blood Moon där hon själv skrivit manuset om en tjej med övernaturliga krafter som rymmer från ett mentalsjukhus i New Orleans. Heja Ana Lily, du är stencool!

Som skräckfilm (den är inte det minsta läskig):

Som film:

.

Vad Sofia och Johan skriver om? Klicka på deras namn för att komma till deras varianter på skräckfilmsfredag.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE BLACKCOATS DAUGHTER (2015)

Som om det inte var nog med skräckfilm varje söndag hela året här på bloggen, nu är det ju dags för den årliga SKRÄCKFILMSVECKAN också! I samarbete med Johan (Filmitch filmblogg) och Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) kommer det dyka upp skräckfilmer på alla dessa tre bloggportaler hela veckan lång. Allt för att du ska få tips (och anti-tips) om vilka filmer du kan bulla upp med inför Halloween.

Eftersom jag försöker blanda filmer från olika länder på söndagarna bestämde jag mig för att göra en annan sorts tema just denna vecka. Skräckfilmer med TJEJER i fokus. Så nu blir det tjejer och kvinnor av alla möjliga och omöjliga slag som hamnar i diverse oegentligheter och otäcka situationer ända till på söndag. Länkar till Johan och Sofias filmer finns längst ner i varje inlägg.

Nu kör vi!

The Blackcoats Daughter, eller The Devils Daughter, eller February som den också heter, är en film regisserad av en viss Osgood Perkins som nuförtiden helst verkar kalla sig Oz. Han har regisserat två filmer, dagens samt Netflix-originalaren I am the pretty thing that lives in the house. Även den en skräckis.

Dagens film handlar om två flickor som blir kvar insnöade på en internatskola när deras föräldrar inte kommer och hämtar dom. En väldigt enkel story och tempomässigt klassas den nog som en slowburner för vissa och som ett sömnpiller för andra. Jag själv hamnar nånstans mitt emellan där då jag uppskattade att historien berättades utan snabba klipp men jag tyckte aldrig riktigt att det brände till mot slutet.

Kat (Kiernan Shipka) är den yngre av dom kvarglömda flickorna. Hon är rädd, hon tänker på om föräldrarna omkommit på vägen. Rose (Lucy Boynton) är lite äldre och det visar sig att hon ljugit för sina föräldrar och att hon faktiskt VILL vara kvar ensam på skolan. Hellre det än att åka hem. Samtidigt rymmer en annan ung tjej, Joan (Emma Roberts), från ett mentalsjukhus och hon verkar vara på väg mot skolan, den där skolan som verkar ha ett och annat gömt i skuggorna.

Som så många andra skräckfilmer tror jag denna uppskattas sent på natten endast i sällskap av några tända värmeljus och ett gäng uppskrämda kompisar i 14-17-årsåldern. Alltså egentligen ingenting för mig.

Johan och Sofia skriver om helt andra skräckfilmer idag, jag gissar på att Sofia sett en italiensk skräckis och Johan kanske den nya Halloween (med lite tur?). Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

LIFE OF THE PARTY

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The Boss, Spy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar ”Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.