Etikett: Betyg 2

Publicerat

SAFETY NOT GUARENTEED

Jag är ledsen om jag i och med denna ”recension” gör nån besviken men jag väntade helt enkelt för länge.

Det var en vecka sedan jag såg filmen och nu när jag ska skriva om den minns jag ingenting. Ingenting alls. Det är helt blankt, helt svart (eller vitt, jag vetefan) och jag kan inte krysta fram ens ett litet häpp. Det här händer inte ofta, jag kan inte påminna mig att det nånsin har hänt men det har det nog.

Så nu vet jag inte om jag ska betygssätta den efter hur det känns NU eller hur jag tyckte medans jag såg den. Det betyget jag borde ge med tanke på det vakuum som hjärnan erbjuder som minnesbild är inte överensstämmande med verkligheten för filmen var inte dålig, den bara inte fastnade. Men godkänt kan det inte bli tal om. Ändå.

 

Publicerat

MÖHIPPAN

Det här är en film som inte utspelar sig på min gata i stan.

Den här filmen utspelar sig i den där världen där det viktigaste av allt inte är att må bra, omge sig med schyssta, lojala vänner och träffa nån trevlig tjomme att älska och skratta med. Den här filmen utspelar sig i en värld där det enda som räknas är att vara smalast, snyggast, bitchigast, att gifta sig med en jävligt snygg kille OCH vara först med det i tjejgänget.

Att tro att jag skulle finna sympati för någon av rollfigurerna i denna film vore en riktig högoddsare. Jag tycker inte det är häpp!-humor att den tjocka kvinnan har MAGE att beställa en hamburgertallrik på restaurang om det är det hon är sugen på, lika lite som jag tycker det är nåt att fnissa åt att den smala framgångsrika tjejen med höga klackar beställer en cobbsallad utan bacon, kyckling, ost och avocado. Kvar blir grönsallad och lite tomat. Typ.

Becky (Rebel Wilson) ska gifta sig. Hon var mobbad i skolan, van att kallas Pig Face och nu har hon träffat en lång, snygg och trevlig kille som friat. Glad och förväntansfull inför bröllopet vill hon att tjejerna som retat henne under hela skoltiden ska vara hennes brudtärnor. Jag är förvirrad. Jag-ska-fan-visa-dom-mentaliteten kan vara bra att ta till ibland men att välja att omge sig av elakt drägg på sin bröllopsdag bara för att man kan, alltså, jag fattar inte grejen. Jag fattar inte ens grejen när jag ser det på film. Det blir bara så jävla dumt.

Filmen är skriven och regisserad av Leslye Headland, en ung kvinna som det går att lära känna lite bättre om man följer henne på twitter (@molotovcocktail). Att hon är just kvinna är det enda som gör att jag nånstans köper filmen. Jag tror att hon vill berätta nåt nytt men jag kommer liksom inte åt kärnan i det hela. Som i alla bröllops-romcoms är den fullsmockad av klyschor, det är en manlig svinig strippa, det är fulla bestmens som ska på stippklubb, det är fokus på den vita bröllopsklänningen, det är bimbos och sex och droger och det kryllar av människor som under ytan inte är lyckliga alls.

Hade Möhippan varit nyskapande på riktigt hade Rebel Wilsons namn stått med stora – störst – bokstäver på filmaffischen men nej, så är det såklart inte. Trots att hon har en av fyra huvudroller så står hon först som sjätte namn på postern – och med betydligt mindre bokstäver än dom tre snygga tjejerna Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher.

Det är möjligt att filmen är ett steg i rätt riktning, kanske vill den visa något mer än att tjocka människor också kan gifta sig, kanske vill den bara samla enkla (banala) poäng på sånt man redan sett tusenmiljonergånger, kanske vill den berätta att det finns mänsklighet i dom mest omänskliga människorna, äsch, jag vete tusan. Jag kanske inte ska fundera så mycket? Jag kanske bara ska titta och inte sila det jag ser genom intelligens, erfarenhet och sunt förnuft? Väldigt få komedier klarar den gallringen och Möhippan är definitivt en av dessa. Däremot inte sagt att den inte var väldigt underhållande bitvis, för det var den. Korta bitar och inte så många men what the heck. Jag slutar här. Sqiiiiqiuuiisich. Over and out.

Publicerat

SMILEY

Det är nåt med den här filmaffischen som är så urbota svinotäck tycker jag. Den där mixen av en snäll glad smiley som så många av oss använder dagligen och en grotesk ihopsydd blodig skräckfigur. Å andra sidan är det min bildgoogling på denna film som till slut gjorde att jag såg den. Ibland funkar inte hjärnan helt logiskt.

Lite på samma sätt som i Candyman används ”legenden” för att berätta en historia och den här gången är det ”legenden om Smiley” som filmen baserar sig på. Den sinnesstörda seriemördaren Smiley kan åkallas via internet och via en chatsajt med webkameror och den ganska känsliga flickan Ashley (Caitlin Gerard) får in den här berättelsen så pass djupt i sina tankebanor att hon till slut inte vet om det är hittipå eller verklighet. Folk dör som flugor i alla fall.

Dom här filmmakarna kan nog tacka sin gode grafiker för utformningen av affischen för mer och läbbigare än så är inte filmen. Ja det dödas, men det är inte speciellt blodigt, ja det smygs, men jump-scare är inte per automatik otäcka och ja det kryllar av mer eller mindre hjärndöda ungdomar och i den här genren är det inget extraordinärt.

Roger Bart är filmens (för mig) enda kända ansikte och han är precis lika obehaglig som läraren Clayton som han är i Desperate Housewives där han spelar George. Det han gör här är att han hjälper upp filmen till en nivå som gör att jag inte stänger av. Den lilla tyngd han har som skådis räcker för att jag inte ska ge upp hoppet innan filmen är slut men det är nära flera gånger.

Det kommer alldeles solklart komma uppföljare på den här filmen och även om jag säger att jag inte ska se dessa så kommer jag göra det. Därför uteblir det lägsta betyget. Jag sparar det till framtiden.

Publicerat

Gå-ensam-på-bio-experimentet: A GOOD DAY TO DIE HARD

Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.

Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?

Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?

Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.

Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?

Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.

Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.

Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.

Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?

Filmen:

Att gå på bio själv:

Publicerat

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

Publicerat

2 DAGAR I NEW YORK

”Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas”.

Så avslutade jag recensionen av 2 dagar i Paris, föregångaren till 2 dagar i New York, den som fick en tvåa för att jag kände mig snäll och hade mina farhågor gällande fortsättningen och därför ville spara på ettan.

Det tog slut mellan Marion och hennes kille Jack (Adam Goldberg) som den förra filmen handlade om. Men dom hann få ett barn. Lulu. Jag trodde länge att det var en tjej men det var det inte. Lulu är en pojke. Lulu är tydligen samma typ av namn som Kim men det hade jag ingen aning om. Jag lärde mig nåt nytt av den här filmen också.

Jag lärde mig också att Chris Rock kan prata normalt. Hittills har jag inte sett eller hört honom i ett enda sammanhang då han inte oavbrutet skriker. Här spelar han radioprataren Mingus som Marion nu bor tillsammans med.

Om jag tyckte det var ett onödigt stort Woody-Allen-kalkeringspapper som Julie Delpy lagt över sin förra film och gnuggat som en tok med en blyertspenna så är det ingenting mot detta. Här påminner till och med musiken om Woody Allen med alla Django Reinhardt-gitarrer och det pratasprataspratas och det enda det pratasprataspratas om är relationer, problem och sex. Hört det förut? Ja. Har du sett en enda Woody Allen-film så har du det.

Men det finns ändå ett men – 2 dagar i New York är inte en sämre film än 2 dagar i Paris och detta trots Chris Rock. Jag bedömer dom som ganska jämna och jag tycker det är lika tråkigt som sist att jag inte faller för filmen. Jag vill ju det. Jag vill gilla det här som tusan men det går inte. Kopian är sällan mer intressant än originalet.

Publicerat

DREDD

I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.

Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.

Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.

”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”

Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.

Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.

Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.

Publicerat

HOUSE AT THE END OF THE STREET

En läkarmamma (Elisabeth Shue) och hennes 17-åriga dotter Elissa (Jennifer Lawrence) flyttar till ett stort hus som ligger rätt ödsligt. Enda granne är ett tomt hus där en ung flicka mördade sina föräldrar för nåt år sedan och den enda överlevande var sonen i familjen. Då det inte kryllar av ungdomar på bygden så blir Elissa så småningom vän med den överlevande tonårspojken (Max Thieriot).

På filmens pluskonto finns inte mycket mer än samspelet mellan Elisabeth Shue och Jennifer Lawrence. Lawrence visar återigen på en närvaro som faktiskt känns unik i filmvärlden på nåt ganska mysigt sätt. På minuskontot finns resten av skådespelarna, musik, manus, titeln, ja, rubbet.

Betyget beror på braiga Jennifer, ingenting annat.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: PÅ VÄG

På väg. Det går att säga det drömskt, leende och med en blick som fastnar i  fjärran. Jag är på väääg. Det går att säga det torrt och krasst. Jag är på väg, jahapp, så är det. Det går att säga det tonårsirriterat till en sur förälder. JAG ÄÄÄÄ PÅ VÄÄÄÄÄÄG!!

På väg. Månadens filmspanartema är just det, två ord som kan kopplas till filmer som handlar om allt mellan himmel och jord. Bilfilmer som Herbie, Bilar, Duellen och Driven. Roadtripfilmer som Easy Rider och Thelma & Louise och andra random filmer med fordon på väg i fokus: Death Proof, Mad Max, Death Race 2000.

Men för mig betyder på väg inte i första hand att forslas fram på mer eller mindre asfalterade ytor, för mig handlar på väg om att drömma, om att vilja ta sig vidare, om att bestämma sig för ett mål och ge sig fan på att nå dit.

På nyårsafton 1989 samlades fyra tjejer från en mellansvensk gymnasieklass för att gemensamt fira in det nya decenniet. Det skrevs en lista på drömmar, förväntningar, sånt som skulle fixas, dissas, väljas, ratas dom närmaste tio åren. Alla dessa fyra tjejer kände på sig att åren mellan 1990 och 2000 skulle bli åren som satte standarden för resten av livet, speciellt med bara en termin kvar på gymnasiet. Vi var på väg.

Jag har tänkt på den där listan många gånger, på var den tog vägen och på om livet blev som vi trodde för oss fyra. Jag är inte så säker på att det blev det men jag är heller inte säker på att livet blev sämre, bara kanske….annorlunda.

I efterdyningarna av mina minnen från den kvällen har jag valt min temafilm. En djup, svår, klurig film som kräver full koncentration och en vaken hjärna. Wikipedia beskriver handlingen i min utvalda film i en riktigt klämmig mening. ”Tre barndomskompisar som med en okänd kille bilar genom USA och hittar varandra och sig själva”. Min tanke om på väg som en mental resa verkar gå att kombinera med en roadmovie. Jippi!

Åååå guuuud, vad har jag gjort? är min första tanke när jag stoppar filmen i spelaren. Åguuudåguuudåguuuud vad är det här för form av självförrakt jag uppvisar, varför utsätter jag mig gång på gång för dessa skitfilmer?

Jag tänker alltså detta sju minuter in i filmen när det enda som hänt är att tre småflickor  – en blondin, en brunett och en svarthårig (glömt den rödhåriga?) – gräver ner en låda i skogen som dom gemensamt ska gräva upp när dom tar examen från High School typ tio år senare. Vänner för livet, en för alla alla för en liksom.

Jag blundar och tänker att om jag var blind och var med på ett frågeprogram på TV som hette ”Gissa filmen” och får höra trettio sekunder från Crossroads första scener så hade jag gissat på Alvin and the chipmunks. Det är så många gälla röster samtidigt att Jamie Lynn Spears (som spelar den unga Lucy Wagner) inte ens sticker ut. Värre blir det sen när liten blir stor och Britney Spears tar över rodret som Lucy.

När filmen kom ut var Britney stor, alltså STOR som i betydelsen HUMONGOUS. Skivorna sålde som smör, folk hade fortfarande Baby one more time-videon (och hennes fjårtistofsar) i färskt minne och hon dejtade N Syncs frontfigur Justin Timberlake. Det känns som att Shonda Rhimes manus till Crossroads är skriven enkom för att passa Britney, för att få in så många scener som möjligt där hon visar naveln och så många av hennes låtar som möjligt i soundtracket och – självklart – även ha den obligatoriska glada-tjejer-mot-nya-äventyr-fulsjönger-högt-i-öppen-bil-scenen då dom självklart sjunger Bye, bye, bye med….N Sync!

Om det går att klämma ur stålars ur en hundbajspåse, varför inte klämma? Ja, varför inte. Det intressanta för mig blir att den uppenbara bajspåsen faktiskt inte innehöll enbart bajs. Filmen visade sig nämligen vara ganska…okej.

Crossroads är begåvad med ett gäng biroller som faktiskt är riktigt smart tillsatta. Justin Long är Lucys labbkompis och den hon – enligt honom – borde förlora oskulden till. Dan Aykroyd spelar Lucys överbeskyddande pappa, Kim Cattrall hennes mamma, Taryn Manning den tonårsgravida Mimi och Zoe Saldana är Kit, kompisen som aldrig kan bli för smal eller för vacker. Alla dessa tillför något till filmen som KAN beskrivas som godkänd arbetsinsats. Det är dom som gör att Crossroads känns som en film och inte som nittio minuter reklamfilm för Britney herself, vilket jag var rädd för till en början.

Om jag ska jämföra Crossroads med till exempel Burlesque (ungefär samma grundhandling) så är Crossroads fesljummen minimjölk och Burlesque kall mellanmjölk men ändå – ÄNDÅ – blir jag förvånad över att jag tittade klart på filmen och egentligen aldrig hade tråkigt.

 

 

Lucy Wagner är på väg. Hennes vänner är på väg. Britney själv verkar alltid vara på väg. Jag själv är på väg och idag är samtliga mina filmspanarvänner också just det – på väg. Klicka vidare in på deras bloggar och läs deras vinkling av temat. Addepladde, Except Fear,  Filmitch, Filmparadiset, Flmr Filmblogg,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?,  Jojjenito, Mode + Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

INGENIOUS

Det är rockringen, frisbeen, vattenpistolen och den talande ölöppnaren. Prylar av plast som många av oss visst inte kan leva utan. Saker som säljs i många miljoner exemplar varje år. Bakom detta krimskrams finns människor som tjänar storkovan. Uppfinnare, idékläckare, människor som riskerar förhållanden, hus och hem för att satsa sina sista pengar på prototyper från Kina som med lite tur kan ta sig ut på TV-shop.

Sam (Dallas Roberts) har kommit på ett armbandsur med en tänkande hund som motiv, en tacksam produkt att kränga till alla som tycker att hunden är människans bästa vän. Men om pengarna bara räckte till en eller ett par hundraser och det efterfrågas alla, vad gör man då?

Sams polare Matt (Jeremy Renner) är värsta sortens säljare och inte ens han kan sälja dessa plastiga rariteter. Pengarna sinar, Sams flickvän börjar tröttna och när hennes sista pengar spelas bort vid Black Jack-bordet istället för att gå till produktionskostnader så drar hon. Kvar blir Sam, ensam, fattig och panikslagen.

Att nöden är uppfinningarnas moder kan Sam skriva under på. Ingenious är en riktig liten solskenshistoria som saknar all form av tuggmotstånd. Som lunchfilm var den perfekt, 88 minuter lång och kan med fördel delas upp på två dagar men som minne för livet kammar den noll. Däremot kommer jag ha en liten annan syn på krimskrams framöver.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

 

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

FRÖKEN SMILLAS KÄNSLA FÖR SNÖ

”Det enda som gör mig riktigt lycklig är matematik.”

Min första tanke när fröken Smilla säger dessa ord är lita aldrig på nån som säger så. Min erfarenhet av människor med förkärlek för siffror är att dom sällan har koll på mjuka värden som känslor och empati. Det finns säkert undantag men livet tillhandahåller sällan facit och på decimalen korrekta svar. Smilla letar svar, hon letar sanningar men hon är allt annat än socialt begåvad. Kantig och hård går hon genom livet men snö har hon koll på.

1992 skrev Peter Høeg boken om den grönländska flickan Smilla som flyttar med sin pappa till Danmark som sexåring och som i vuxen ålder ser grannpojken ligga död i snön utanför huset där hon bor. Hon misstänker att nånting är fel, att det inte är en olyckshändelse utan ett brott och hon börjar fiska, leta, fundera och vill lösa mysteriet. Jag läste boken när den kom och gillade den. Jag gillade den mycket till och med. Høeg har en fin förmåga att få det där isiga kalla att liksom ligga som en saltrand runt varje boksida och det kändes som en ganska enkel uppgift att göra om denna känsla på film.

Bille August fick chansen. 1997 kom filmen baserad på boken och jag strosade till biografen för att få se nånting riktigt bra – trodde jag. Julia Ormond kändes som ett spännande val som Smilla och att plocka in kända gubbs som Gabriel Byrne, Jim Broadbent, Richard Harris, Robert Loggia och Tom Wilkinson ser ju bra ut på filmaffischen men det är inte jättekul att titta på. Men å andra sidan, vem fan har sagt att allt ska va kul hela tiden?

Nej….kul är det sannerligen inte. Första halvan av filmen är ackompanjerad av en typ av musik som får mig att associera till trailers. Det känns liksom inte på riktigt, det är som om filmen inte börjar, jag bara väntar på han med basrösten som ska säga ONE EXTRAORDINARY GIRL – AN EXTRAORDINARY  SENSE – THIS SEASON – JULIA ORMOND WILL SOLVE  – THE MOST INTELLIGENT CRIME  – OF THE CENTURY. Men det händer inte. Rösten kommer inte. Istället går halva filmen och jag får noll känsla för varken Smilla, mysteriet eller filmen som sådan.

Det som ligger på filmens plussida är allt det vintriga, all snö, alla tokigt mönstrade stickade tröjor och att Julia Ormond är i det närmaste otäckt söt. Nästan allt annat ligger på minus, i alla fall jämfört med boken. Har du inte läst boken kan filmen säkert ha ett existensberättigande jag inte känner av just nu och känner du för en scandinavisk-ish någorlunda välgjord thriller så funkar den alldeles säkert. Personligen känner jag mig lika besviken på filmen nu som jag gjorde 1997.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)