Etikett: Betyg 2

Publicerat

LOST AND DELIRIOUS

Den tredje filmen jag fick av Henke som han tyckte att jag skulle se är även den en film jag aldrig någonsin hade höjt mitt ena ögonbryn för om det inte var så att filmen just nu låg mitt framför mig och liksom frustade, hoppade, ville in i DVD:n.

Lost and delirious är en film om tjejer på en internatskola med fokus på tre av dom: vackra Tori (Jessica Paré), tuffa Paulie (Piper Perabo) och blyga Mouse (Misha Barton). Dessa tre är inte bara skolkamrater, dom delar även rum och Tori och Paulie mer än så. Dom delar säng, saliv och andra kroppsvätskor.

Det här är en orgie i skoluniformer, lesbisk sex, hormonell frustration, ung kärlek och tantiga lärare (uppenbara flator även dom) som ska leka pedagoger och trots att jag försöker bli femton år i sinnet igen och minnas tillbaka hur det var så blir det bara minestrone i hjärnan. Den klumpiga soppan beror på många saker. Handlingen känns spretig och onödigt överdriven, jag blir inte klok på vad som är baktanken med filmen och sen är det Mischa Barton. Mischa Barton kan vara en av 2000-talets sämsta skådisar ALLA kategorier. Djur inräknat.

Visst handlar filmen om olycklig kärlek (jag är inte född igår, jag fattar den grejen) men vad som är nålens öga skiftar hela tiden. Är det viktigt att dom är just lesbiska? Hade filmen ens blivit filmad om dom inte var det (troligen inte då svartsjuka och att bli lämnad inte är samma WOW-pryl på film när det handlar om en tjej och en kille). Vad gör Mischa Bartons karaktär för nytta? Hade hon ens behövt vara med? Nej. Inte som jag ser det. Den lilla motpol hon lyckas bli till dom två starkare tjejerna är så fjuttig att en äggfis mitt i en tornado luktar mer.

Det jag gillar med filmen är dels musiken, dels att Piper Perabo är mer lik Gina Gershons Corky i filmen Bound än Piper Perabos Violet i Coyote Ugly. Jag var lite rädd för motsatsen.

Det ska bli intressant att läsa Henkes recension av filmen då jag inte har en aning om VAD som gör filmen så bra i hans ögon. I mina ögon var den tittbar men inte så mycket mer än så.

Publicerat

HARD EIGHT

En regissör och manusförfattare som Paul Thomas Anderson som ligger bakom den fantastiska filmen Magnolia, det är klart att han inte kan göra en film som jag ser som vilken som helst. Hans namn förpliktigar. Jag lägger på honom krav han inte bett om och därför blir jag aningens förvånad när jag en kvart in i filmen somnar som en ÖRN.

Jag vaknar till, tittar upp och tänker ”Det känns lite Pulp Fiction över det här” och sen tar John Blund mig i handen igen och han behöver inte leda mig ner i REM-sömn direkt, jag hoppar dit själv som en stavhoppare utan stav.

Dagen efter stoppar jag filmen i spelaren igen, fullt på det klara med att det här är en toppenbra film och att jag ska se klart den. Om det gick bra? Nej, inte speciellt.

Jack, en snubbe utan ett öre på fickan (John C Reilly) sitter utanför en restaurang när en äldre man kommer fram (Philip Baker Hall). Den äldre mannen vill bjuda på en cigg och en kopp kaffe och han har ett erbjudande till Jack, han vill ta med honom till Las Vegas och lära honom hur han tjänar pengar på att spela. Jack kom precis därifrån och har spelat bort en hel del i sin önskan att vinna tillräckligt med pengar för att ha råd att begrava din mamma.

Jack är inte i en situation där han kan tacka nej vare sig till en chans eller hjälp så han åker med. Två år senare är dom fortfarande tillsammans,  men nu i Reno. Jack har fått upp ögonen för en prostituerad servitris (Gwyneth Paltrow) och kärleken mellan dom blir en katalysator till alla andra relationer i filmen.

Kunde ha blivit bra, javisst, helt klart. Ramhandlingen är bra, skådespelarna oklanderliga men ändå är det nåt som gör att jag återigen hellre hade sovit på en madrass gjord av pubeshår än sett klart filmen. Den är liksom inte….bra. Jo förresten, den är bra GJORD, det är ett fint hantverk på alla sätt och vis men ack så tråkig.

Zzzzzzz.

Här finns filmen.

Publicerat

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR

Colin Mead (Matthew McConaughey) är urtypen av ett snyggt manligt svin. Med ett yrke som otroligt framgångsrik modefotograf får han horder av unga tokvackra tjejer efter sig, kvinnor som gör precis vad som helst för att han både ska ta fram kameran och dra ner brallorna och han utnyttjar situationen till max och nu snackar vi MAX. Han gottar sig, njuter, känner inte efter, tänker inte varken före eller efter, behandlar folk som slit-å-släng-material och han klarar sig alltid med den där solbrända vaxade bringan och stomatolleendet. Charmig kille det där, Colin är snubben hela dagen. Wow alltså. Mumsfillibaba.

Flickvänner från förr är en ganska beskrivande men ändå rätt dålig översättning av originaltiteln The Ghosts of Girlfriends Past. Det är ganska lätt att tänka att Flickvänner från förr är en vanlig romcom med vanliga twistar men så är det inte riktigt, The Ghosts of Girlfriends Past säger så mycket mer. Colin behöver nämligen få en tankeställare eftersom hans barndoms förälskelse (Jennifer Garner) så uppenbart är den enda rätta för honom men han fattar det inte utan fortsätter ligga med allt som har bröst och puls.

Eftersom detta är en amerikansk film måste moralen, flosklerna, den påklistrade klokheten få plats och hade detta varit ett vanligt drama kanske han skulle få en lindrig variant av cancer och då få en annan syn på livet, hade detta varit en vanlig romcom hade kanske hans bästa vän fått ihop med med Jennifer Garner och DÅ hade han fattat vad han missat men nejdå, Flickvänner från förr är så mycket mindre än både ett drama och en romcom för här blandas det in spöken.

Mmmmm. Precis. Spöken.

Det här är rätt larvigt faktiskt. Det som gör att filmen inte sjunker som en gråsten är Matthew McConaughey som ÄR precis det ögongodis som rollen kräver och Emma Stone som överdrivet flumdruttspöke i tokpermanentat hår och tandställning. Annars är det mediokert värre på alla plan. Jennifer Garner orkar jag inte ens racka ner på. Hon sköter sitt hår (inga kluvna toppar här inte) och hon har ett vackert leende men där sätter begåvningsreserven in. Jag kan inte hitta fler skatter på hennes karta hur mycket jag än letar.

Utspädd minimjölk. Så känns det. Isssch liksom.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

Publicerat

THE NANNY DIARIES

I den amerikanska moralpredikande filmvärlden finns det ett yrke som är långt mycket sämre än välja för sin försörjning än att sälja sin kropp: att bli barnflicka.

Att medvetet välja att bli det, att utan kniven på strupen och elektroder på bröstvårtorna säga ja tack till att ta hand om andras snorungar är något så världsfrånvänt i många filmer att jag nu väljer att höja på ögonbrynen åt fenomenet.

Är det för att det både är ett oglamoröst jobb OCH dåligt betalt eller vad beror det på? Prostitution genererar (i alla fall i amerikansk film) både schysst lön OCH en chans att gifta sig med den vackre mannen på den vita hästen, en barnflicka får bara baka kakan, inte ens smaka den.

Annie Bradock (Scarlett Johansson) är söt och smart och duktig på alla sätt och vis och när hon går ut skolan tror och hoppas hennes mamma att det ska bli nåt ”riktigt” av henne, nåt läkaraktigt eller juristigt eller nåt sånt. Det blir det inte. Hon krockar med en liten pojke i parken, Grayer (Nicholas Art) och Grayers desperata överklassmamma (Laura Linney) lyckas hooka Annie direkt. Hon får jobb och bostad och Annie ser sin chans att både tjäna sig en hacka OCH flytta hemifrån. Men kan hon säga sanningen till sin mamma? Nej, såklart inte, då det är ”fult” att vara barnflicka.

Åhåååå, det är så mycket med den här filmen som gör mig galen i huvudet och ändå är den helt okej, jag får liksom inte ihop matematiken. Kanske slätar jag över mycket på grund av skådespelarna, jag vill liksom inte tro att Scarlett Johansson, Chris Evans, Laura Linney och Alicia Keys (!) säger ja till att göra vad som helst för pengar. Jag vill liksom inte tro att dom beter sig som prostituerade – eller barnflickor – men jo, så är det nog. Många är vi som horar för brödfödan, på många sätt.

The Nanny Diaries är helt klart en tittbar film, den kan till och med rinna igenom kaffefiltret som en charmig film men sumpen som blir kvar är inte kul att gräva i. Man kan ju strunta i att gräva, det går ju att slänga filtret direkt i sopkorgen efteråt och gör man det så är filmen helt okej men börjar man fundera och ha sig så är den fullständigt befängd.

Filmen går att streama hos Lovefilm.

Publicerat

WAZ

Att se en film som Waz när man är halvdöd i huvudet är ingen lek.

Alldeles utmattad till kropp och själ trodde jag mig kunna se den här filmen i horisontellt och vaket tillstånd men det var en tanke dömd att misslyckas redan i sin linda. Jag hade lite pigghetshybris kan man väl säga.

Jag somnade. Många gånger. Och vaknade. Många gånger. Och varje gång jag vaknade var TV:n på, filmen snurrade vidare och det en otäck känsla som mötte min grusiga blick. Läskigt var ordet hjärnan registrerade men jag fick liksom inget sammanhang i läskigheterna, jag bara somnade om och sen sa det KABLOOOFFFS i skallen och hjärncellerna började jobba som hungriga pissmyror. Vilka JÄVLA mardrömmar jag drömde den natten. Herregudminskapare vad jag var rädd.

När jag vaknade morgonen efter med myrornas krig på TV:n, LP-skivor under armarna, flackande blick  och underlakanet surt som en gammal Wettextrasa så svor jag långa haranger över filmen Waz. Bläk. När jag kom till sans drog jag tillbaka en del av svordomarna och bestämde mig för att ge filmen en rättvis behandling och se om filmen – vaken.

Det har jag gjort nu.

Bortsett från en Stellan Skarsgård som spelar över men är bra ändå och en skönt mörk stämning så var filmen faktiskt ganska bläk (ja, jag menar bläk, inte blek). Inte apdålig men heller ingen skräckfilm som framkallar mardrömmar, i alla fall inte i normalfall.

 

 

 

Här finns filmen.

 

Publicerat

GET THE GRINGO

 

 

 

 

 

 

 

 

Den amerikanska filmen How I spent my summer vacation har fått en svensk titel: Get the gringo. Hahahaha. Fantastiskt. Jag kan inte sluta skratta. Det kunde inte tjejerna bredvid mig på förhandsvisningen heller. Jag däremot, jag kunde hålla mig för skratt – då. Jag köper mycket filmisk avföring men inte vad skit som helst.

Mel Gibson har rånat nåt, nån – vad? – iklädd clownmask och blir tagen av polis när han precis kraschat med bilen på den mexikanska sidan av landsgränsen mot USA. Hans kumpan är död. Pengarna, hoooorderna av stålars, stjäls av den mexikanska lilla grispolisen och Mellan hamnar i finkan. I den mexikanska, den som inte riktigt funkar som andra fängelser världen över. Här bor det hela familjer, här säljs det burritos i matiga kiosker, här säljs det sex i enmannatält, på helgerna är det tivoli med karuseller och prylar och det är liksom livligt och livsfarligt samtidigt.

Den lilla pojken (jag minns inte hans namn och han är namnlös på Imdb, Kevin Hernandez är däremot hans riktiga namn) bor tillsammans med sin mamma där i finkan och hon sitter inne för knarkbrott. Pojken har samma ovanliga blodgrupp som överkukkun på fängelset och när pojken blir lite äldre är det tänkt att pojken och hans lever ska offras, kukkun ska ”få” den för att själv överleva. Mellan blir självklart kär i mamman och tar sig an pojken som vore det hans egen son. Det är gulligt. Scenerna dom emellan är dom enda som fungerar, dom har bra kemi och lillkillen är duktig.

Om man slår upp schizoid i Nationalencoklypedin så borde en bild på denna filmaffisch dyka upp. Det känns nämligen som att den här filmen har en fyra, fem, sex olika personligheter och det är stört omöjligt att titta på filmen utan att bli vimmelkantig. Är det en actionfilm? En thriller? En romcom? Ett avsnitt ur Prison Break? Jag vet inte. Peter Stormare är med. Vem spelar han och framförallt: varför? Det enda jag vet är att filmen är så spretig att det är på gränsen till att den har ett existensberättigande.

Jag tycker Mellan sköter sig bra – och pojken. Ingenting annat. Sen ser jag att det är Mellan själv som skrivit manus och då börjar jag skratta igen.

Betyget är satt efter att jag kört sten-sax-påse med mig själv, bäst av tre. Etta eller tvåa? Det blev en svaaaag tvåa.

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

SAND SHARKS

Nåt så överjävla knasigt har jag sällan skådat. Hajar som simmar och lever i sand! Haha. Fenomenalt korkat men ändå ack så charmigt på nåt vis.

Det vankas strandparty i den lilla insomnade byn White Sands, årets stora fest och det som ska väcka byn till liv igen. Att stänga av badstranden på grund av en hajattack finns inte på världskartan och att stänga av själva sandstranden på grund av en hajattack finns inte heller på världskartan – FÖR DET FINNS JU INGA HAJAR PÅ LAND, DET VET JU EN BEBIS! Men jo, sandhajar finns och dom är många och hungriga och rätt kreativa i sin jakt på ungdomar med eller utan bikini.

Det här är en film som i all sin fläpphet faktiskt funkar. Även om den inte på något plan når upp till godkänt så går det att se filmen, att skratta lite, att hålla upp skämskudden för ett gäng usla effekter och nicka lite gött åt ett par som har gjorts med en smula finess.

Sand Sharks utger sig inte för att vara det minsta mer än den är: en underhållande och helt fläng film. Jag köper det. Jag gör en liten tumme upp för försöket och hoppas vid gud att det inte kommer en uppföljare.

Filmen går att hyra som Video On Demand hos CDON. Sugen på att se trailern? Här är den.

Publicerat

BATTLESHIP

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”

 

Publicerat

Veckans Sarandon: MIDDLE OF NOWHERE

Det är konstigt det där med regn egentligen.

Regn på film kan symbolisera så mycket, ledsamhet, ensamhet eller helt enkelt bara dåligt väder. Oftast när det regnar i en vanlig liten film så gör det det för att jag som tittar ska hamna i rätt stämning och i 99 fall av 100 så funkar det. Allt som händer känns lite lite värre med smattrande regn mot fönstret. Det är ju bara att gå till sig själv och sedan vända på steken. Allt som händer känns nämligen lite lite bättre, lite enklare när solen skiner.

I Middle of nowhere regnar det i en scen, i resten av filmen skiner solen. Vilken scen är den jag minns bäst? Gissa en gång!

Här få vi lära känna Dorian Spitz (Anton Telchin) och Grace Berry (Eva Amurri Martino). Båda är 16-17 år, båda kommer från rätt trasiga familjer (fast på väldigt olika sätt) och båda sommarjobbar på ett äventyrsbad. Dorians pappa äger ett affärsimperium och Dorian är den självklara arvingen men då pappan inte köper Dorians beteende skickas han iväg för lite idogt och hederligt arbete. Grace å andra sidan är duktig i skolan och drömmer om att bli läkare men när hon ansöker om ett lån för att betala skolavgiften grusas planerna då hennes mamma (Susan Sarandon) övertrasserat hennes kredit för att finansiera lillasysterns modellkarriär.

Grace behöver alltså få ihop pengar vilket Dorian egentligen inte behöver men lyckas med genom att sälja droger. Han erbjuder Grace att bli hans ”partner” och dela vinsten lika. Sen börjar han flirta med Grace men Grace är bara intresserad av snyggingen Ben. Triangeldrama, knarkbusiness, tonårsdramtik, moralkakor, vettigheter, kärlek och konstiga vuxna, det här borde vara som en pizza med extra allt för vilken tonåring som helst.

Jag får känslan av att den här filmen är en familjeangelägenhet. Jag tror att manusförfattaren känner Susan Sarandon och att hennes namn behövdes för att filmen skulle kunna bli av (och att hon antagligen jobbat gratis). Grace spelas av Eva Amurri som är dotter till Susan Sarandon och bortsett från dessa två är det inte direkt högutbildade skådespelare i ensemblen. Nu behöver detta inte nödvändigtvis vara något negativt men just här så känns det så. Filmen känns som ett examensarbete, som ett helt okej examensarbete och den är regisserad av John Stockwell, märkligt lik Färjan-Håkan.

Jag är rätt säker på att tonårstjejer uppskattar den här filmen betydligt mer än jag, så pass objektiv kan jag ändå vara, men för mig är det ingen höjdare.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

Veckans Sarandon: MR WOODCOCK

Jag tror att vi alla har händelser från skoltiden som fortfarande skaver som brödknivsminnen i kroppen. Den där klasskamraten som sa nåt taskigt, den där gången man ramlade precis framför alla dom coola i rökrutan, den där läraren som man bara hatade som fick onsdagmornar i datasalen att kännas som en timme i tortyrkammaren. Klart du minns, jag minns, alla minns fragment av sin skoltid.

John Farley (Seann William Scott) minns kanske lite mer än andra då han som liten fet pojke i basketlaget dagligen blev förnedrad, mobbad och psykiskt misshandlad av sin gympalärare Mr Woodcock (Billy Bob Thornton). När Johns mamma (Susan Sarandon) glatt meddelar att hon har träffat en ny man åker John tillbaka till sin gamla hemstad för att kolla in vem han är och döm om Johns förvåning när Mr Woodcock tittar fram. It looks like I´m gonna be your new dad, säger Mr Woodcock och John håller tillbaka spyorna. Och tårarna. Och frustrationen.

Mamman vill inte förstå exakt HUR elak hennes nya fästman är på arbetstid och trots att det var många år sedan John slutade skolan så har denne lärare förstört mycket av hans självförtroende och liv. Hon är lycklig. Woodcock är snäll mot henne och hon har inte känt såhär för någon sen Johns pappa försvann ur bilden. Yada yada. Vad ska man säga? John är en vuxen man, mamman är definitivt en vuxen kvinna, Mr Woodcock är ett as och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den här filmen klassas som en komedi och bör inte överanalyseras, men en komedi som inte får mig att skratta känns inte som en helt igenom lyckad sådan. Jag vill nog gärna tro att den är roligare än den är, jag vill gärna att det ska vara en gympasalsvariant av Bad Santa men det är den inte. Den är faktiskt jävligt larvig för att tala klarspråk, den är också alldeles för lam. Simpel. Jag hade gärna sett den flippa ur mer, mer som Bad Santa (eller the Change-up för den delen), vara lite mer on-the-edge men det blir inte så mycket med den varan.

Billy Bob Thornton trampar vatten, Seann William Scott spelar dumsnällis precis som vanligt och Susan Sarandon mörkade ner håret ett par nyanser, gick till jobbet och fick lön. Har du inte sett filmen har du inte missat nåt alls och får du för dig att du vill se filmen så varsågod, be my guest. Den går absolut att se utan bestående men men den är inte speciellt bra. Inte så bra alls faktiskt.

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.

 

Publicerat

THE HUNGER GAMES

 

 

 

När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.

En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.

I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.

The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar  för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.

Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:

1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.

2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.

Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.

Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker  filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.

 

 

 

Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.