Etikett: Betyg 2

Publicerat

GEOSTORM

För oss katastroffilmsälskare är det en självklarhet att kasta ett förutsättningslöst getöga på Geostorm trots den shitstorm filmen verkar ha fått utstå bland kritiker.

Regisserad av mannen vars namn för mina tankar till en Marvel-skurk – Dead Devlin – och med en hel del stora namn i rollistan känns filmen som en förklädd B-film. Den vill få oss att tro att det är förstklassig action vi ska få bevittna, Ed Harris är ju med och Abbie Cornish – och Andy Garcia för bövelen! Den trion litar jag fortfarande på men det var länge sedan som namn som Gerard Butler och Jim Sturgess borgade för någon form av bestående kvalitet i mina ögon och det är dom som är med mest i filmen. Så… ja, vad ska man säga om detta? Vad SKA man säga?

Geostorm är inte så pjåkig som man kanske kan tro MEN det är heller inget mästerverk. Det är inte ens en BRA film men den är rätt underhållande under tiden den håller på (jobbig mening det där). Effekterna pendlar mellan att kännas påkostade och right on target med att få mig att fnissa i mjugg. Det kan således inte bli helt godkänt här men jag tänker heller inte såga filmen jäms med fotknölarna. Njääääää, helt enkelt. Ett ”sådär” blir betyget.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MINDHUNTERS (2004)

Skräckfilmer behöver inte alltid och enbart handla om blodtörstiga monster, brutala mord eller andra rysligheter. Skräckfilmer kan också vara mer thrillerskräck. Tänk till exempel på När lammen tystnar eller Dolt under ytan. Mindhunters är just precis en sådan film, en seriemördarskräckfilm med lite smartare skrivet manus än vanliga ungdomar-i-skogen-filmer kanske är, normalt sett.

Här ser vi favoritfinnen Renny Harlin regissera Christian Slater, Val Kilmer, Clifton Collins Jr och den väldigt underskattade skådespelaren LL Cool J i en film som faktiskt påminner på fler än ett sätt om just När lammen tystnar. Även här får vi nämligen följa några FBI-aspiranter som mitt i den psykologiska profil-utbildningen springer in i ett mördare som försöker överlista dom på alla sätt. Det blir en katt-och-råtta-lek, en ”Tio små negerpojkar”-historia som till en början känns mest som ett vanligt mysterium men som med ökad speltid blir mörkare och mörkare.

Om du vet om att du är nervklen när det kommer till skräck kan det finnas ett par scener som upplevs rejält otäcka. För en ”sån som jag” är detta dock liiiite för snällt för att jag ska se det som ren skräck men visst, jag fattar grejen, det gör jag. Vissa scener påminner om en del celler i Saw-filmerna (fast light, det måste jag tillägga).

Renny Harlin gjorde denna film mitt emellan Driven och Excorsisten: Begynnelsen och jag kan väl inte säga att 2001-2004 är hans starkaste år i karriären. Däremot gjorde mitt googlande på honom mig sugen på en del andra filmer jag missat: Pakten, 12 Rounds och Cleaner till exempel. Inget ont som inte har något gott med sig.

Filmen går att se några få dagar till på CMore och här är listan på alla andra skräckfilmer jag sett i söndagstemat.

Publicerat

THE SECRET MAN

Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.

Här spelas Mark Felt av en rejält ålderssminkad Liam Neeson och det slår mig flera gånger att om Jeremy Irons fått rollen hade dom inte behövt sminka honom alls. Men Liam kör på, han går in i karaktär och gör Mark Felt sannorlikt precis lika fårig, fåordig och fyrkantig som han var i verkligheten. Jag har ingen anledning än att tro annat än att han gör sin karaktär rättvisa, det blir bara lite väl mycket teaaaaater över det hela. Peruken hjälper nog också till en del.

Den här typen av film brukar falla mig i smaken ungefär 50% av tiden. Antingen smaskar den till och blir en alldeles ljuvlig mix av sann historia och intelligent thriller eller så slår den knut på sig själv och blir till ett mumbo jumbo-lallande i ett försök att mörka ett sladdrigt manus med krumbukter så att den som tittar inte hänger med. The Secret Man har sina förtjänster men hamnar – för mig – mest i den sistnämnda kategorin. Den känns B utan att behöva vara det.

Diane Lane är alltid mysig att se och birollerna är fullskitna med halvkända ansikten men det hjälper liksom inte. The Secret Man känns medioker. Tyvärr.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: RAMMBOCK (2010)

Rammbock. Berlin Undead. Siege of the dead. Kärt barn har många namn, vilket även lär gälla okära barn samt vissa filmer. Dagens film är alltså en av dessa.

Michael (Michael Fuith) har nyligen blivit dumpad av flickvännen Gabi (Anka Graczyk) och han åker tillbaka till deras gemensamma lägenhet för att lämna tillbaka nyckeln. Han vill helt uppenbart ha tillbaka Gabi och han mår inte prima direkt. Väl inne i lägenheten träffar han på en hantverkare som luftar elementet och han tar i som fan. Ska han försöka LYFTA AV elementet fast det är fastskruvat? Ingen vet, inget vet något mer än att nåt inte stämmer. Sekunden efter får vi se vad det är. Hantverkaren har ett omplåstrat sår på handen och när han vänder sig om har han dom där karaktäristiska zombiedöda ögonen. Nu har det gått tre minuter av filmen.

Jag tycker det är både filmens förtjänst och förbannelse att hemskheterna drar igång så fort men med facit i hand – och kunskap om filmens väldigt korta speltid – vad skulle dom göra? Bättre att köra fullt ös medvetslös när man har dryga timmen på sig än vänta ut allt till sista tio och tröttat ut oss som tittar. Däremot känns filmen inte riktigt klar i mina ögon. Den är liksom….för kort. Den skulle ha behövt mer av en uppbyggnad för att få fast (åtminstone) mig i sina klor men därifrån till att säga att filmen är värdelös är steget långt.

Filmen utspelar sig i några kvarter i Berlin, skådespelarna är mig veterligen inga erfarna diton och regissören Marvin Kren (född 1980) har inga storfilmer under bältet, varken före eller efter Rammbock. Ändå….alltså….helt oäven är den inte men jag skulle vilja se den utökad, med mer pengar, mer muskler, mer av ALLT.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. En ny skräckis kommer nästa söndag.

 

 

Publicerat

THE MEG

Jag brukar lura mina barn på julafton med att slå in en väldigt liten pryl i en extremt stor kartong. Nu när det gått en sisådär 15 jular sen jag gjorde det första gången har dom lärt sig grejen och blir sällan besviken på sin ”roliga” mamma men jag kan förstå att det möjligtvis upplevdes som ett antiklimax dom första åren när leksaker var på tapeten. Nu kan man ju kompensera storleken på kartongen med ett lite fräsigare mini-innehåll och dom skulle nog aldrig få för sig att gnälla.

För att beskriva The Meg i julklappstermer skulle jag säga att det är som ett par handvirkade lila ullstrumpor i storlek 22 som en 17-årig kille som just sprängt sina 46:or får – och detta i det mest välinslagna paket han någonsin sett. Det Perfekta Pappret. Dyrt snöre. Ett påkostat kort. För ingen kan säga att teamet bakom det grafiska gällande The Meg är annat än proffs. Likaså gänget som klippte ihop och paketerade trailern. Alla posters är underbara, sådär på-gränsen-läskiga som gör att hajfilmsälskare som jag blir lite pirriga i magen och småblöta i byxan. När det gäller förväntningar så fanns det liksom ingenting som tydde på annat än succé för The Meg och absolut, visst är det en hit rent inkomstmässigt men ser man till kvalitén blir man smått förbannad, i alla fall om denne ”man” är jag.

Jag har sett många många hajfilmer som lätt kan placeras i B, C, ja varför inte D-facket. Det är inte ofta jag blivit besviken då ingen av dessa filmer utger sig för att vara större, ballare och läbbigare än slutresultatet visar. The Meg däremot, den säljs in som en A-film men når knappt upp till ett B skulle jag säga. Knappt. Den har ett manus som är nåt så urbota jävla dumt att jag tuggar knogar i biosalongen.

Grundpremissen är inte dum. Ett gäng forskare har kommit på att botten i Marianergraven, världens djupaste plats, kanske inte är en botten utan ett ”lock” mot det som finns under. Forskarna håller till på en station uppbyggd i Stilla Havet, finansierad av en excentrisk rikis (Rainn Wilson) och dykningar i liten specialbyggd farkost skall göras för att se om denna uträkning stämmer, om dom ska hitta något som ingen annan människa funnit före dom. Vän av fler hjärnceller än en fattar att det är därnere The Meg, megalodon-jättefisken, håller till. Det antas ha levt för 25 till 1,5 miljoner år sedan men är alltså inte utdöd, nejdå, inte alls. Man kan väl säga att DÄR och DÅ slutar allt av värde skrivas in i manus.

Den här filmen är alltså så DUM att dom skriver in tre personer, tre intelligenta, tekniskt kunniga personer som ska få plats i den pyttelilla ubåtsfarkosten. En blond kvinna (givetvis filmens machoman Jonas Taylors – aka Jason Statham – exfru), en asiatisk man och en tjock amerikan med glasögon. Visst är det härligt med en varierad cast men det är ungefär lika troligt att den storvuxne mannen The Wall (Ólafur Darri Ólafsson) hade funnits med på den där expeditionen som att man skulle skicka Edward Blom i en spaceshuttle till Mars.

Överlag är det ingen karaktär i filmen som känns det minsta trovärdig, annat än just Jonas (Jason Statham). Han trycker till med allt han har gällande alfahanneaura och charm och det ska filmen vara jävligt glad för. Utan Statham hade The Meg nämligen varit nere i C-D-gyttjan och harvat. Det är nästan så jag tror på den styltiga kärlekshistorien mellan honom och Suyin (Li Bingbing) och i sann #metoo-anda är det ingen onödigt tafsande här, det bjuds endast på lite naken-hud-fluktande, givetvis genuskorrekt då det är HON som smygtittar och HAN som endast är iklädd handduk.

Det är helt enkelt så JÄVLA många fel med den här filmen och jag undrar om inte alla kan härröras till åldersgränsproblemet. Filmen är PG-13, dvs 11-årsgräns i Sverige, och det säger sig självt att det blir problematiskt. 7-åringar får alltså lagligt se filmen, en film som genrebestäms som ”action, skräck, sci-fi” på SF:s hemsida. Det som är otäckt för en 7-åring kan omöjligt vara otäckt för en vuxen. Nej, precis, så är det. Så The Meg är en film som (tror jag) är FÖR läbbig för dom minsta, för fånig för unga tonåringar och alldeles för barnslig för oss vuxna.

Om man tjongar på med en best som The Meg så vill man se blod, klafs, kroppsdelar och annat otyg, man vill inte se vuxna människor som i perfekt formation simmar med badringar, eller djuphavsforskare i klunga på en båt där en vräker ur sig ”en människa i vattnet spelar ingen roll, det är ofarligt”. Dom gör så osmarta val att jag tuggar fradga. Vissa scener är rent farsartade och får mig att tänka på sydkoreansk film – vilket med facit i hand faktiskt – kanske – är en korrekt iakttagelse OCH en smart baktanke från filmmakarnas sida. Att denna film (precis som Skyscraper) tveklöst är gjord med den asiatiska marknaden i åtanke (plus resten av västvärlden förstås) förstår alla och valet av skådespelare samt inspelningsplatser gör att ingen kan missa att det är en samproduktion mellan USA och Kina.

Effekterna är det inget fel på, Statham är stabil som alltid och Sophia Cai (som Meiying) är filmens kanske största behållning. En mini-flicka gör alltså större intryck än en megalodonmonster. Då kan det inte bli godkänt, det kan bara inte bli det.

Idag skriver även mina filmbloggarkollegor Sofia, Johan och Steffo om den här filmen. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna. Och kan du inte få nog, lyssna på avsnitt 153 av Snacka om film!

Publicerat

TABLE 19

Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.

Ja, det är precis så spretigt som det låter och även om filmen har en del välskrivna och roliga scener så känns filmen mest som ett gäng korta manussnuttar som någon satt ihop med kontaktlim.

Anna Kendrick är alltid värd att se på film, Stephen Merchant likaså. Men annars tycker jag både skådisar och handling står sig rätt slätt (trots June Squibb, Lisa Kudrow och Craig Robinson i rollistan).

Det blir en svag viskning till okej men inte mer än så trots att Duplass-bröderna ligger bakom manus.

Filmen finns att se på C More. 

Publicerat

INCONCEIVABLE

Inconceivable? Unthinkable? Ja, vad tusan heter filmen – egentligen? Inconceivable på Netflix och i original men på svenska IMDb byter den till Unthinkable. Äsch, spela roll?!? Båda orden stämmer bra med filmens handling. Den handlar om en kvinna som inte kan bli gravid, om äggdonation, om mord, svek, luriga baktankar, föräldraskap, äktenskap. att dela boende med sin mamma/svärmor/mormor, lesbisk kärlek, Nicolas Cage som spelar UNDER, Gina Gershon som tacknämligt inte blekt sina tänder och Faye Dunaway som mer och mer ser ut som en buktalardocka.

Alltså, handlingen är så osannolik att den faktiskt blir underhållande (Unthinkable, häpp!) och mycket tack vare iskalla Nicky Whelan och Gina Gershon i huvudrollerna. Den sistnämnda är gravt underskattad kan jag tycka, hon lyckas ofta lyfta roller som kanske inte är dödskul på pappret.

Filmen finns att se på Netflix och funkar som förströelse en varm sommarnatt, men kanske inte till mycket mer än så.

Publicerat

TJEJRESAN

Tjejresan. Snatched. Snatched. Tjejresan. Cool titel på engelska. Not so cool på svenska.

Amy Schumer spelar en ”Amy Schumer-roll” och hennes mamma spelas av Goldie Hawn. En bra kombo. Bra kemi mellan dom. Tyvärr känns filmen som att första halvan har en manusförfattare och andra halvan en annan – och aldrig mötas de tu.

Det var en ganska trevlig titt – under titten – men ingenting stannar kvar. Det är som att dricka vatten på´t ungefär. Jag minns mest en massa tovigt hår faktiskt.

Filmen finns att kolla in på C More ifall någon är intresserad av lite menlös mamma-dotter-actionkomedi. 

Publicerat

FINAL PORTRAIT

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös ”Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att ”bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

Publicerat

SOLACE

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

Publicerat

BIRTHMARKED

Catherine (Toni Colette) och Bill (Matthew Goode) är ett forskarpar som blir gravida. Den i magen växande sonen ger dom ett uppslag till ett riktigt spännande experiment. Vad händer om man uppfostrar sitt barn på ett heeeeelt annat sätt än man som föräldrar ”borde”? Som i deras fall, ett par intelligenta intellektuella logiskt innanför-lådan-tänkande föräldrar. Vad händer om dom gör sitt ALLT för att uppfostra sonen att bli…konstnär? Vad händer om en son till ett par utstuderat aggressiva föräldrar uppfostras att bli pacifist? Om en dotter till ett par som inte direkt ingår i begåvningsreserven uppfostras till att bli….geni?

Catherine och Bill får igenom sitt förslag och får adoptera Maurice och Maya som syskon till den biologiske Luke och så startar ett psykologiskt forskningsexperiment som inte slutar förrän barnen är tonåringar. Men det slutar kanske inte som föräldrarna ville och trott.

Det här är en ganska hattig och hoppig historia om hålls ihop av en berättarröst (mysiga Fionnula Flanagan) som egentligen inte tillför något. Vissa scener är bra, grundpremissen är intressant men manuset drar åt för många håll samtidigt för att jag ska bli riktigt engagerad. Lite synd kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SNAKEHEAD SWAMP (2014)

Sådärja. Nu har jag fått upp medvetandet om ÄNNU en fiskjävel som kommer göra det stört omöjligt att bada ute i sommar. Snakehead fishes, ORMHUVUDSFISKAR. Har du hört nåt så jävligt???

Dessa är alltså MONOGAMA abborrliknande fiskar som bildar par redan när dom är könsmogna för att sedan föda upp och vårda sina gemensamma barn tillsammans tills döden skiljer dom åt. Det låter ju fint och allt det där men DOM ÄR INTE FINA. Dessa rovdjur kan bli allt från 15 centimeter till 1,3 METER och dom livnär sig på vattenlevande insekter, andra fiskar och badande medelålders kvinnor.

(Närå. Skojade om det sista men min hjärna vill inte släppa tanken.)

Snakehead Swamp är alltså filmen ingen visste saknades då den handlar om när ett stort gäng ormhuvudsfiskar invaderar träsken runt Louisiana. Där det finns excentriska voodoo-människor också. Såna som tror att ormhuvudsfiskarna kommer av en anledning som inte är ”det är dags att göra en film som ingen egentligen är sugen på att se”.

Fast…jag var ju sugen. Uppenbarligen. Jag var så sugen att jag betalade 39 kr för att hyra filmjäkeln på Itunes. Jag har ju en sweet spot för denna typ av filmen, jag veeeeet ju det och visst bjöd den på en viss form av underhållning ÄVEN om filmen – såklart – är en riktig B-sådan. Eller C kanske till och med.

Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, dom är inte viktiga i denna typ av film annat än som fiskmat.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

TOMB RAIDER

För fem år sedan skrev jag ett inlägg om Kvinnlighet här på bloggen och då främst om kvinnlighet på film. Jag kunde då inte undgå att skriva några rader om den förra Lara Croft på film, Angelina Jolie.

”Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.”

Kanske var det denna känsla inför actionbrudar som gjorde att jag ändå var rätt pepp på att se Alicia Vikander som Lara Croft i 2018-års version av Tomb Raider. Det är verkligen inte mycket av Angelina Jolie i henne och detta menar jag som något positivt. Alla dom uppenbara träningstimmarna till trots så känns Vikander ändå som en ”vanlig tjej” och jag tycker det är ett stort plus för filmen. Årets version av Lara Croft är en kvinna som yngre tjejer skulle kunna ha som verklig ”idol”, Jolies version blev mer av en…ja, jag säger ordet nu….runkdocka.

Den norske Vågen-regissören Roar Uthaug blev den som fick ta tag i Tomb Raider den här gången och jag tycker han gör det han kan med ett manus som har väldigt mycket övrigt att önska och en dito scenografi. Det här är en film som känns som den är gjord till 50% i en dator och till 50% av plast. Kanske inte så bra som helhet kan jag tycka. Däremot tycker jag att Alicia Vikander ger filmen en tyngd i sitt sätt att spela Lara som filmen mår bra av. Jag tror på henne, jag köper att hon kan hantera en pilbåge och sparka på bus och hoppa så sjukt jävla långt utan att slå ihjäl sig. På det sättet blir hon en mänskligare variant av en TV-spels-figur, alltså tvärtom mot hur jag upplevde Angelina Jolie i samma roll.

Jag hade inte jättetråkigt när jag såg filmen men jag brydde mig liksom aldrig om något. Det är en saga, en TV-spelssaga och sådana har jag svårt att investera mitt känsloliv i. Betygsmässigt är filmen närmare en trea än en etta, den är på nåt sätt okej men jag vill helst inte se om den igen. Ytlig underhållning för stunden alltså. Mycket ytlig. Men jag slutar aldrig fascineras över Alicia Vikander och hur jävla begåvad hon är på det hon gör.

30 juli släpps filmen på Blu-ray och DVD. 

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Publicerat

Skräckfilmssöndag: EVENT HORIZON (1997)

Nu tycker jag det är dags för en rymdskräckis här i temat och det här är inte vilken rymdskräckis som helst. Event Horizon är en rymdskräckis som helt gått mig förbi, som så många filmer gjorde just 1997 – av naturliga orsaker. Som att jag blev mamma för första gången. Till exempel.

Nackdelen med att se en såhär pass ”gammal” effektbaserad film för första gången är att om inte effekterna håller måttet känns filmen lätt B. Och den här känns B. Hur bra skådespelarna än sköter sig så blir filmen inte alls lika maffig som jag antar att den hade varit om jag sett den på bio, låt oss säga, 1997.

Filmen utspelar sig 2047 och handlar om räddningsfarkosten Lewis and Clark (och dess mannar) som snappar upp en signal från Event Horizon, en farkost som försvann spårlöst under sin jungfrufärd.

Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning som består av löjtnant Starck (Joely Richardson), Smith (Sean Pertwee), Peters (Kathleen Quinlan), Justin (Jack Noseworthy – bra namn!), Cooper (Richard T. Jones), D.J. (Jason Isaacs) och Dr. William Weir (Sam Neill) som befinner sig i rymden trots att han lider av klaustrofobi (??).

Event Horizon försvann vid ankomsten till Neptunus och besättningen på Lewis and Clark börjar anta att nån form av massaker ägt rum och plötsligt drabbas en efter en av svåra hallucinationer. Otäcka bilder på nära och kära som i deras fantasier befinner sig på rymdfärjan och på ett eller annat sätt är skadade. Vad är det som tagit sig ombord på farkosten och vad är det som händer deras psyken?

På pappret låter Event Horizon som en riktig höjdarfilm tycker jag, en film som borde passa mig som handen i handsken. Och den är inte SÅ pjåkig, det är den inte, men den är heller inte någon film att minnas någon längre stund. 39 kr på Itunes är den kanske värd men mest för att jag nu kan bocka av den som sedd. Gillar man ryndskräckgenren tycker jag dock att man ska se den. Det hör till allmänbildningen.

Här kan du läsa om resten av filmerna jag skrivit om i detta tema.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: INSIDIOUS: THE LAST KEY (2018)

Här kommer den fjärde filmen i Insidious-franschisen, den som startades 2010 med filmen Insidious och som var begåvad med Leigh Whannells manus och James Wans regi. Det var en film som föll mig väldigt mycket i smaken och uppföljaren, Insidious: Chapter 2, var inte pjåkig alls för att vara just en uppföljare. Film nummer tre har jag sett men konstigt nog inte skrivit om. Kanske beror det på att den var väldigt lättglömd och ärligt talat trodde jag nog att det var den sista filmen i serien. Men. Nej. Uppenbarligen hade jag fel där.

Som sagt, fjärde filmen är här och Leigh Whannell är manusförfattaren, vilket han även var i tvåan och trean. Jag tycker han är duktig på sitt jobb, han gör det grund-bra om du förstår vad jag menar. Han kan skräck som filmisk genre, han vet hur en skräckfilm är uppbyggd och han behärskar manusformeln 1A ut i fingerspetsarna. Detta betyder att man aldrig blir riktigt besviken på en film som är baserad på hans manus MEN det är inte alltid filmerna rockar bigtajm heller. Dom blir liksom lite för lätta att läsa av, i alla fall för en skräckfilmsräv som jag.

Här hoppar berättelsen lite fram och tillbaka i tid då den börjar 1953 med en ung Elise (Ava Kolker som ung, Lin Shaye som gammal) och vi får se hennes familjesituation och hur det funkade till vardags med hennes speciella ”begåvning” vad gäller att se spöken och andar. Hennes far, polisen, var allt annat än glad åt detta, han tålde det inte på ren svenska och straffade henne på det sätt han kunde. Hon blev inlåst och i ett hus fullskitet med spöken är det klart att det hände hemska saker där nere i källaren. Mer än så avslöjar jag inte, vi kör spoilerfritt här.

Att se skräckfilm sommartid är alltid ett krux, det är svårt att få tid att se alla filmer man vill under dygnets timmar som är mörka. Jag kan därför inte säga att min tittning av Insidious: The Last Key var helt optimal. Det var lite för ljust. Filmen i sig är i långa stunder extremt mörk (alltså i färgerna) och det var ibland lite svårt att se vad som hände. Men med det i beaktande tycker jag att den fjärde filmen befinner sig på samma våglängd som den tredje. Enda skillnaden är väl att jag denna gång inser att det kommer komma en femte film, självklart gör det det. Dessa filmserier är kassakor och såna verkar ha ett evigt liv.

Både Steffo och jag pratar mer om denna film i avsnitt 142 av podcasten Snacka om film. Och TACK till Universal Sony Pictures Nordic för recensionsexemplaret.