Etikett: Betyg 2

Publicerat

Pontypool

I en liten lokal radiostation i en liten gudförgäten by någonstans i Kanada sitter Grant Mazzy (Stephen McHattie) vid mikrofonen och gör det han gör bäst: pratar och retar upp folk. Hans två kvinnliga medarbetare Laurel-Ann (Georgina Reilly) och Sydney (Lisa Houle) uttrycker sin irritation på väldigt olika vis (Sydney utåt, Laurel-Ann inåt) men att båda två hyser en slags hatkärlek för sin medarbetare står ganska klart.

Det finns inte många nyheter att rapportera om från byn. En katt har sprungit bort, ja, det är ungefär det och Grant gör sitt bästa för att tjomma till även denna lilla händelse till någonting större än det är.

Men så ringer Ken in till studion. Ken flåsar, han har smått panik i rösten och berättar om ett hus som exploderat och att människor nu ligger i högar – döda. Det är ett upplopp någonstans inne i stan, han pratar om en kille som alla känner som blivit av med händerna och att människor flyr. ”Från vad?” frågar Grant men får inga svar. När NBC ringer för att intervjua Grant om vad som hänt tror han nästan det är ett skämt, att han är med i Blåsningen. Han vet ju inget! Han har ingen aning om vad som hänt, vad det är som får människor i massor att plötsligt bara….dö. Dessutom har han inte sett ett endaste dugg med egna ögon.

Hela filmen utspelar sig inuti denna radiostation. Det är både bra och dåligt rent dramaturgiskt. Bra för att det stundtals blir klaustrofobiskt och hjärnan får arbeta med att fantisera ihop hemskheterna istället för att jag blir överöst av blod och klafs. När det inte längre funkar – för mig – är när allting nystas upp och det mystiska inte är så mystiskt och läskigt längre utan bara blir en ganska larvig ”twist”.

Det jag gillar är skådespelarna. Alla tre är riktigt bra och Stephen McHattie (från 300, Watchmen, A history of violence och The fountain bland annat) ser ut som urtypen av en fårig men mänsklig gammal kameraväska. Tjejerna är och spelar vanliga tjejer, absolut inga våp, inga skrikhalsar, inga töntnissar, bara två vanliga tjejer som har en rätt ovanlig dag på jobbet. Att filmen sen inte höll hela vägen – för mig – känns tråkigt för jag trodde på den. Kanske är det en film som växer av en omtitt, jag tror det.

Publicerat

Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter

 

Det börjar i Louisiana 1937. Fyra frimodiga flickor smiter ut om natten och genom en småblodig ritual skapar dom förbundet Ya-ya flickorna där dom lovar att stötta varandra och vara goda kamrater i nöd och lust.

Nu har flickorna blivit äldre damer men dom håller fortfarande ihop. När Vivis (Ellen Burstyn) dotter Sidda (Sandra Bullock) i en tidningsintervju berättar om sin hemska barndom och sin alkoholiserade och pillerknaprande mamma bryter helvetet lös och mor och dotter bryter helt. Men vad händer då? Jo, dom tre kvinnliga musketörerna rycker ut. Dom bjuder Sidda på middag, spetsar en drink med pulveriserad Rohypnol och kidnappar henne för att i princip tvinga henne att läsa boken om Ya-ya flickorna och på så sätt förstå varför mamma Vivi betedde sig så illa som hon gjorde.

Jag tycker om tjejer. Jag tycker det finns mängder av fantastiska kapabla finurliga underbara jätteduktiga kvinnor inom alla områden men jag tror inte på könskvotering. Jag tror på rätt man eller rätt kvinna på rätt plats men jag tror inte någon kvinna blir hjälpt av att kvoteras in enbart på grund sitt kön. Vad har denna passus med Ya-ya flickorna att göra kan man tycka? Jo, egentligen inte mycket, inte mer än att jag filmen igenom fick känslan av att befinna mig på en pressvisning på en Kvinnor-kan-mässa där ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor fått EU-bidrag att för att ”göra något kreativt och bra som gestaltar kvinnans historiska arv” eller nåt sånt.

Regissören är Callie Khouri, kvinnan som skrev manus till Thelma & Louise och tio år senare fick hon chansen att regissera en film för första gången: denna. Alla skådespelare av någon betydelse är kvinnor och det är inte bara Ya-ya-gänget utan TRE generationer av Ya-ya-kvinnor som man ska lyckas hålla reda på genom inte alltför klockrena klipp. Det finns nåt som kallas syftningsfel som är vanligt förekommande i skriven text men som jag sällan ser på film men här är det både en, två och tre gånger som klippningen får min hjärna att sluta hänga med. Att produktionsbolaget bakom filmen dessutom heter All Girl Productions ger mig bara vatten på kvarnen.

Att Ellen Burstyn fick rollen som den urflippade och psykotiska Vivi tror jag enbart beror på att hon gjorde samma roll – fast bättre –  i en film som heter Requiem for a dream två år tidigare. Fionnula Flanagan, Maggie Smith och Shirley Knight är dom äldre ya-ya-ingarna och dom gör väl det dom ska men kanske inte så väldigt mycket mer. Ashley Judd som den medelålders Vivi får mycket utrymme men gör inte särskilt mycket av sin tid framför kameran. Att jag gillar Sandra Bullock är ingen hemlighet och här är det hon ensam som lyfter filmen. När hon är i bild blir filmen intressant, när hon inte är i bild skulle jag helst vilja spola.

Men jag gör inte det, jag sitter och tittar och funderar på var dom där lojala ya-ya-flickorna höll hus när Vivi mådde som sämst, när hon rymde från sina barn, när hon slog dom med piskor och bälten, när hon söp, när hon var elak mot barnens pappa och behövde psykvård, var var dom då? Och vad är det för hemligheter som var så himla gudomliga?

Många frågor, inte så många svar men jag struntar i vilket. Jag gäspar mest.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Justin Bieber: Never say never

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!

 

Publicerat

Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?

Publicerat

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

Publicerat

Kött och blod

Kött och blod tilldrar sig år 1501.

Det är medeltid och således jävligt skitigt överallt. Folk har dåliga tänder, trassliga frisyrer, trasiga kläder och föder barn i närmaste gränd. Martin (Hauer) är legoknekt och han blir anlitad för att återta ett slott som ägs av en tämligen ocharmig krigsherre men vad gör man inte för pengar om man inga har? Hur som helst, Martin utför sitt jobb men krigsherren backar ur och Martin får inte så mycket som lukta på en peng. Det enda han känner vittring av är hämndens starka odör och som alla vet: den luktar starkt!

Det är svårt att tänka sig nu men det fanns en tid i världen när jag tyckte Kött och blod var en BRA film. Nu menar jag inte BRA i betydelsen helt okej utan BRA som i välgjord, spännande, rekordeligt blodigt och med en snygg Rutger Hauer som grädde på moset.

Paul Verhoeven hade inte gjort något som kan klassas som storfilm före denna (och ej heller någon engelskspråkig film) och sett till slutresultatet så är det ett under han inte blev tvingad att byta yrkesinriktning för att klara sin försörjning .

Jag kan liksom inte ta filmen på allvar. En kvinna som ska spela gravid springer omkring med en polyesterkudde under klänningen som skumpar mjukt när hon rör sig och flera gånger tänker jag ”Är det dansk gladporr?” och lika ofta ”Tittar jag på The Young Ones?”. Jag blir inte klok på filmen, jag vet bara att trots extreeemt stora brister så är det som att injicera en jättespruta med hundraprocentig nostalgi att se den. En del av mig blir 14 igen men det är inte det kritiska tänkandet som regreggerat, inte alls. Jag tycker inte att det var bättre förr. Inte ens Rutger Hauer var bättre förr.

Här kan du läsa fler recensioner av filmer signerade Paul Verhoeven, filmer som är betydligt bättre än denna.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Rachel getting married

På varje bröllop med självaktning står det en tjomme i ett hörn och filmar. Denne filmare kan vara sanktionerad av det lyckliga paret men lika gärna kan det vara någon som på eget bevåg inte vill missa chansen att föreviga en skandal och i förlängningen ligga bakom en YouTube-snackis.

Att se Rachel getting married är som att se en sådan icke-sanktionerad bröllopsfilm där samme ganska obegåvade filmare även ska göra en sorts inför-film för att presentera familjemedlemmarnas relationer för oss som tittar. Nu har nog inte Jonathan Demme tänkt sig att det ska kännas så men likväl gör det det – för mig.

Kym (Anne Hathaway) kommer ut från ett behandlings/avgiftningshem precis i lagom tid för syster Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Rachels bästa väninna, den snipiga Emma, ska vara tärna och det gör Kym förbannad. Kim är förbannad på mycket, hon är också centrum i sin egen värld och ser till att hamna i centrum i alla andras också.

Att se systrarnas mamma – Debra Winger – gör mig nästan lika glad som om det varit min egen jag inte sett på länge. Jag tycker så mycket om Debra Winger, jag skulle vilja krama henne och aldrig släppa taget. Systrarnas pappa spelas av Bill Irwin som är en riktig Niklas Wikegård-kopia.

Ett stort problem med filmen är att Anne Hathaway lider av ”Angelina Jolie-syndromet”, hon är alldeles för snygg för att kunna spela trovärdigt ful. Att klippa henne i hackig page gör henne inte missbrukartrasig och det enda jag ser är Anne Hathaway i illa klippt frilla, no more no less.

Jag tycker tyvärr det här är en rätt menlös film. Jag vet inte vad den vill säga men jag fattar att även Jonathan Demme behöver pengar till mat och hyra. Det är min enda förklaring till att hans namn pryder omslaget.

Detsamma gäller Anne Hathaway.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Prowl

Amber (Courtney Hope) är en ung vuxen (17-18-nånting) som känner att hon fastnat i byhålan Famfield. Hon längtar efter en egen lägenhet i den stora staden och när hon får tag på en är lyckan gjord. Hon får med sig sina fem bästa vänner men på vägen till Chicago, mitt in the middle of nowhere lägger bilen av och dom får skjuts av en snäll lastbilschaufför. Om han är en skummis? Jag skulle inte satsa en tia ens på ”nej”.

Första halvtimmen är lite….konstig. Seg men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt utan mer underlig. Jag får känslan av att jag inte vet vad som komma skall, vilket alltid är en bra känsla i skräckfilmssammanhang. Ungdomarna sitter instängda i lastbilens lastutrymme och det är inte utan att lite skön klaustro infinner sig.

Skumma hillbillies är en tacksam människotyp att kasta in i läskiga filmer, det spelar ingen roll om dom spelar banjo eller åker runt i en klantig bil i blåkläder och dödar folk. Men här är det inte byfånen som är mördaren, här är det en typ av….vampyrer.

Filmen bjuder på en twist av minimodell men är för övrigt en ganska långtråkig historia. Den kommer liksom aldrig igång.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

Mina eftermiddagar med Margueritte

Germain (Gérard Depardieu) föddes för en 45-50 år sedan av en aggressiv och kärlekslös mor som produkt av en fyllekväll med en okänd man i gröngräset.

Hela hans uppväxt kantades av mobbing, både hemma och av klasskamrater och att han hade svårt för sig i skolan gjorde inte saken bättre.

Nu är han vuxen, jobbar som nån form av hantverkare/
dagverkare, är ocharmigt överviktig och har aldrig läst en bok i hela sitt liv. En dag när han sitter och kollar in sina namngivna polare duvorna får han sällskap av en 95-årig gammal dam vid namn Margueritte. Det visar sig vara början på en udda vänskap och en vänskap som lär Germain både att tro på sig själv och att läsa.

Nu ska jag försöka bena ut den här filmen.

1. Mina eftermiddagar med Margueritte skulle kunna vara en jättemysig film. Det är den inte.
2. För att Mina eftermiddagar med Margueritte ska kännas som en mysig film skulle den ha behövt vara trovärdig, vilket den inte är på en fläck.
3. Om Germain fanns på riktigt och inte hette Gérard Depardieu skulle han ses som en rätt ful man. En rätt ful och ganska arg man utan direkt inkomst blir normalt sett inte ihop med byns pudding, inte i verkligheten. Men i den här filmen har Germain en kärleksrelation med en jättesöt ung blond busschaufför, Anette (Sophie Guillemin) som verkar upp över öronen förälskad i denne bastande man i blåbyxor. Well, jag må vara kall och hård nu men nej, jag köper inte det där.
4. En långfilm, vilken som helst, där eftertexterna börjar rulla strax innan DVD-klockan visar 1:15:00 är ingen långfilm, det är en lång kortfilm och långa kortfilmer retar mig. Speciellt enerverande är det med långa kortfilmer som känns som en normallång långfilm. Då har det inte hänt mycket.

Att planera för en skön filmkväll, hyra en rulle (exempelvis denna) och sen bli avsnäst och lurad på konfekten efter bara en dryg timme, nopps, det är inte okej i min värld. Samtidigt, när jag tänker på denna film specifikt så är det synd. Det hade kunnat bli bra. Med ett manus som inte bara gav en ljummen soppa till förrätt och sen inget mer hade filmen kunnat bli precis så mysig som jag trodde innan och som en hel drös andra recensenter verkar ha tyckt även efteråt.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.

Publicerat

EN FISK SOM HETER WANDA

Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.

Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.

En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.

Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.

1988:

2011:

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.

 

Publicerat

RÄDDA MENIGE RYAN

Om jag nu ger mig in i krigsfilmsgenren (efter gårdagens recension av Full Metal Jacket) så har jag inget val annat än att ge mig i kast med denna storfilm.

Rädda menige Ryan kom 1998, utspelas under andra världskriget, under invasionen av Normandie.
Den regisserades av Steven Spielberg och han fick en Oscar för bästa regi. Det säger faktiskt det mesta om filmen.

Ingen skådelspelare vann, filmen vann inte men herr Spielberg är en rackare på att regissera sina skådespelare. Hurra hurra! Här har du din guldgubbe!

För det är just det som är problemet med Rädda Menige Ryan. Det är ett gäng toppenskådespelare som leker krig i 170 minuter. Det må vara hur häftigt filmat som helst (för det ÄR det), det må vara hur trovärdiga scener som helst (för det ÄR det), det må vara hur coolt ljud som helst (eller icke-ljud under de första 20 minutrarna) och hemskheterna skildras blodigt som sig bör i en krigsfilm.

Meeeeeeen…(Tony Irving hade inte sagt det bättre)…det är Tom Hanks i splitterhjälm, inte kapten John H. Miller i splitterhjälm.
Det är Edvard Burns i stridsuniform, inte Richard Reiben i stridsuniform. Detsamma gäller resten av dom stora skådisar som jag sett i så mycket annat: Tom Sizemore, Ted Danson, Giovanni Ribisi, Vin Diesel och Ted Danson.
Att det sen är Matt Damon som ska räddas, inte menigt Ryan, gör att det inte är spännande en enda sekund efter öppningsscenen.

Öppningsscenen på 24 minuter som beskriver landsättningen på Omaha Beach, 6 juni 1944 ÄR superhäftig och skitläskigt och bra gjord på alla sätt och vis men sen är det 150 minuter kvar och jag skruvade på mig av leda under hela tiden när jag såg den på bio och jag skruvar på mig i soffan när jag ser om den i min naiva tro att jag ska omvärdera den nu när jag ”blivit lite äldre”.

Det gör jag inte. Jag gillar inte Rädda menige Ryan. Jag har spenderat många timmar i otaliga kök på många fester diskuterande denna film med alkoholstinna snubbar som tycker jag är en mesfitta som inte förstår storheten i denna.

Då är jag en mesfitta.
En stolt mesfitta.