Etikett: Betyg 2

Publicerat

THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

Publicerat

OH LUCY!

Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).

Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.

Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.

Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.

Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia

 

Publicerat

THE BOY DOWNSTAIRS

Diana (Zosia Mamet) dejtar Ben (Matthew Shear) och det går rätt bra. Dom har flow, det känns fint. Personkemin dom emellan går kanske inte ut ”genom rutan” men hey, vem är jag att bedöma att dom inte verkar kära bara för att det inte sprudlar om dom? Eller för att Ben är introvert och hipsterskäggig Diana är så omständigt indie-anal hela tiden? Dom funkar och det är ju bra.

Eller?

Diana gör hux flux slut. Hon ska åka till London och ge sitt skrivande en ordentlig chans och väljer att inte ta med sig Ben. Så göra slut är enda utvägen. Så hon gör det, åker och kommer sedan tillbaka. Då behöver hon nånstans att bo och hon charmar en äldre fd skådis som äger en hyresfastighet (vi pratar New York nu alltså) och hon får förstahandskontrakt på en lägenhet som ser betydligt större och finare ut än något man rimligtvis borde kunna betala med lönen från en butikstjänst i en bröllopsbutik. Men hey, vem är jag att ifrågasätta hur mycket man tjänar som klänningskrängare i NY? En trappa ner bor i alla fall en kille. En skäggig kille. En skäggig kille som ser ut som Ben. En kille som…..hör å häpna ÄR Ben!

The Boy Downstairs är skriven och regisserad av Sophie Brooks och hela filmen är gjord efter indiefilmernas Formulär 1A. Intetsägande men ändå inte jättetrist.

Jag såg den här filmen på Stockholms Filmfestival tillsammans med Sofia. Hennes recension av filmen hittar du här.

Publicerat

ALL INCLUSIVE

Vi befinner oss i Danmark och precis som i Sverige så är juldagen årets största biodag. Juldagen 2014 hade alltså den danska filmen All Inclusive premiär på biograferna över hela Danmark och det blev en succé av stora mått då den med facit i hand blev den mest inkomstbringande filmen i landet det året (läs mer om detta här). Nu har det gått tre år och det är dags för Sverige att göra en remake. Funkar det danska framgångsreceptet även hos oss?

Juldagspremiären är i år redan bokad då Solsidan kommer få oss att gå man ur huse så All Inclusive får en lite mer ödmjukt hållen premiärdag, 10 november. Datumet funkade ypperligt för Helena Bergströms film En underbar jävla jul för ett par år sedan men det var en film som låg helt rätt i både årstid och annan tid, All Inclusive är någonting helt annat. Jag har så himla svårt att se att det här ska kunna bli en succé, jag tror verkligen inte det.

Antagligen kommer filmen, precis som Medicinen och andra lättsamma produkter i komedi-trams-facket, att nå sin publik MEN det krävs en hel del mun-mot-mun-metoden för att en komedi ska flyga, det krävs att den som ser den säljer in den runt fikabordet på arbetsplatsen, i yogagruppen, i köket på efterfesten. All Inclusive är inte en sån film. Den är tämligen harmlös för stunden men den innehåller absolut ingenting som jag tar med mig efteråt. Den enda som sticker ut med handlingen är att en av döttrarna (Liv Mjönes) köper sällskap av en kroatisk man åt sin nyligen separerade mamma (Suzanne Reuter) på en semesterresa. Hon köper alltså inte sex (nä hualigen, HUR skulle det se ut?), hon köper sällskap och möjligtvis en kyss. Det ger alltså en extra krydda till vad som egentligen ingår i en all inclusive-resa.

Det här var den svenska invigningsfilmen på Malmö Filmdagar och under flera år har det varit någon eller några från filmen på plats för att introducera visningen i salongen. Colin Nutley och Helena Bergström var där när Medicinen visades, Pernilla August och Karin Franz Körlof var där inför Den allvarsamma leken och när Monica Z skulle visas så var både regissören Per Fly och Monica herself, Edda Magnason där. I år kom inte någon. Jag vet inte om det är signifikativt för filmen i sig men det känns lite tråkigt på nåt vis. Det är tid, pengar och engagemang nedplöjt även i denna film, jag hade velat se lite stolthet, lite stake från personerna bakom filmen. Nånting i alla fall.

All inclusive är långt ifrån en usel film, den har ganska ihållande dalar men också riktiga toppar. Liv Mjönes är toppen som ena systern, Jennie Silferhjelm behöver inte skämmas hon heller även om vissa överspelsscener var på gränsen till krav på skämskudde och Suzanne Reuter är naturligtvis jättebra. Hade inte denna trio fungerat så bra som den faktiskt gjorde hade filmen faceplantat totalt. Nu gjorde den inte det.

Att Seinabo Seys kanonlåt Younger överanvänds så den till slut känns sönderspelad är inte bara synd, det är rent utsagt förjävligt, onödigt och snålt! Det finns fler låtar på jorden, Seinabo själv har gjord många som hade kunnat platsa i filmen. Det blir liksom inte trovärdigt när en låt som används som bakgrundslåt i flera scener sedan återkommer i en scen på en klubb i upptempo-dans-version som om vi bodde i Nordkorea och endast en artist åt gången fick tillstånd att släppa en låt.

Som sagt, jag har svårt att se att den här filmen kommer att komma i närheten av den danska succén och jag kan tycka att det är lite trist att vi väljer att göra en remake av en dansk film istället för att producera våra egna. Det måste handla om att ”money talks” och att All Inclusive med sitt inkomstbringande facit i grannlandet sågs som ett säkert kort även för oss. Girigheten bedrar visheten, det är vad jag tror.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om All inclusive-visningen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Jojje
Carl
Johan
Henke (valde bort filmen pga jetlag)

Publicerat

THE GLASS CASTLE

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEWARE THE SLENDERMAN


Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.

Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.

Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.

Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.

Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CARNAGE PARK


Årets skräckfilmsvecka kör igång i min soffa.

Det är en söndageftermiddag som-vilken-som-helst, jag har bestämt mig för att skräckactionfilmen Carnage Park ska bli film nummer ett och jag passar på att äta lite mat samtidigt. Oxfilépasta närmare bestämt. Alltså, det är nåt speciellt det där med att äta kött när man tittar på skräckfilm, det funkar inte för mig. Jag mår illa även om filmen jag ser inte är speciellt otäck eller ens (till en början) blodig. Köttbitarna växer i munnen och jag har två val. Sluta äta eller pausa filmen. Jag väljer det förstnämnda, skadan är liksom redan skedd.

Carnage Park nominerades i tre kategorier till iHorror Awards 2017, Bästa skräckfilm, Bästa regi (Michael Keating) och Bästa Kvinnliga Skådespelare i en skräckfilm (Ashley Bell). Det blev ingen vinst men ser man sig slagen av Don´t breathe, James Wan för The Conjuring 2 och Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane så kanske man inte bör vara så ledsen. 2016 var helt klart ett riktigt starkt skräckfilmsår.

Carnage Park utspelar sig 1978 och handlar om två bankrånare som tagit en kvinna som gisslan och som hamnar mitt ute i ingenting där en psykiskt sjuk krigsveteran med seriemördarlook (spelad av Pat Healy) sköter biffen på sitt alldeles egna vis.

I filmens början står det att det är en sann historia men att namnen på alla inblandade har ändrats. Jag har försökt ta reda på sanningshalten i detta men inte hittat någon information alls, således är detta i min värld fejk. Å andra sidan spelar det ingen större roll för filmens skull om historien är sann eller inte, den är ändå filmad som en typ av ”Tarantino-saga” med ett slags sandigt sepiafilter över sig. Inte alls helt oävet, i alla fall inte till en början.

Det är gritty, det är blodigt, det är spagettivästerntypsnitt i förtexterna och Ennio Morricone-wannabe-musik och det är inget snack om var den 26-årige regissören Michael Keating hämtat sin inspiration ifrån. Precis. Tarantino. Sam Peckinpah. Grindhouse. Motorsågsmassakern. Inget fel i det men det resulterar heller inte i något nytt under solen.

Helt okej under filmens gång men ingenting som fastnar vare sig på näthinnan eller i magen. Inte ens oxfilébitarna fastnade, dom hamnade i sopen. Att jag aldrig lär mig. Dagens filmtips blir alltså: ÄT INTE KÖTTBASERAD MAT NÄR DU KOLLAR SKRÄCKFILM.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes för endast 19 kr.
Hoppa nu över till Johan och Sofia för att läsa om vilja otäcka filmer dom skrivit om idag. Johan skriver om något riktigt spännande och Sofia skriver om Last Shift Imorgon dyker en ny skräckis upp här på bloggen precis som det kommer göra varje dag heeeela veckan lång.

Publicerat

THE DINNER

Vad konstigt det här blev. Oj så tokigt. Fan också.

Jag hade sett fram emot The Dinner ett bra dag, jag menar, hur skulle jag inte ha kunnat göra det? Laura Linney, Richard Gere, Rebecca Hall, Steve Coogan och Chloë Sevigny, finfina skådisar alltihop i en film som säljs in som en dramathriller. Snygg poster också, peppen växer. Så bullar jag upp med kaffe och gummilimpmacka efter en tuff jobbdag och nääääää vad tusan alltså, usch vilken besvikelse.

Jag tror aldrig jag sett någon jobbigare jävel på film än Steve Coogans rollfigur Paul. Kanske irriterar han mig extra mycket för att han är en rätt vanlig personlighetstyp i verkligheten och såna retar mig till fucking VANSINNE även öga mot öga. Men ärligt, det är på gränsen att jag stänger av filmen så mycket avskyr jag honom. Spydig, negativ, totalt anti-socialt beteende, sånt beteende som kräver av kvinnor (eller EN kvinna, dvs frun) att släta över mannens vidriga sätt och pisksnärtande ord annars kan dom inte vistas bland folk tillsammans. Hur denna typ av män kan bli gifta är för mig en gåta, speciellt när killar som Roland har så svårt att hitta kärleken.

Jag känner mig sur nu. Jag vill inte skriva mer. Hejdå.

Ett dygn senare.

Fan. Filmjäveln släpper inte. Texten jag skrev skaver. Är min känsla om filmen korrekt eller är jag orättvis, baserar betyget enbart på mina förväntningar som inte infriades? Det finns bara en sak att göra. Se om filmen.

Två timmar senare.

Varför är Richard Gere första namnet på affischen och i förtexterna när Steve Coogan är i bild i varenda scen? Det är den första tanke som slår mig. Men sen, sen dyker det upp andra funderingar. Som att manuset egentligen är jäkligt bra. Intressant på många plan. MEN, filmen är fortfarande ingenting som den utger sig för att vara. Det här är ett kolsvart familjedrama med en samling rätt osköna personer i fokus. Jag gillar egentligen inte någon av dom, alltså bryr jag mig inte så mycket om det som händer och vad som händer personerna i fråga. Det är i grunden inga schyssta människor, det är den känslan jag har. Inga bra vuxna, inga bra föräldrar och heller inte några bra barn. Hur det ska bli bra barn när dom uppfostras av rätt kassa vuxna förebilder är en heeeelt annan fråga.

Historien var bättre andra gången jag såg filmen, bitar föll på plats. Men karaktärerna vill jag mest bara slå på käften och det ger inte en behaglig filmupplevelse direkt. Och nu har jag genomlidit detta TVÅ gånger. NU räcker det. Men ge Steve Coogan en Razzie by all means. Det förtjänar han.

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

Publicerat

THE RING 2

Naomi Watts hade lätt kunnat bli nästa års sommartema OM jag inte vore en sån icke tålmodig typ. Nu betar jag istället av dom filmer jag inte sett i sakta mak och nu har turen kommit till en film som jag BORDE ha sett för länge sedan, jag älskade nämligen The Ring. Det här är fortsättningen på den amerikanska remaken som kom 2002, fortfarande med Naomi Watts i huvudrollen som journalisten Rachel Keller.

Nu har hon och lille sonen Aidan flyttat till en mindre ort och ska börja sitt nya liv. Allt verkar lugnt och skönt till en början men snart tar sig en viss Samara-med-det-långa-håret sig in i Aidans drömmar och förpestar honom så pass att han – precis som alla andra som kommer i hennes väg – riskerar att dö.

Nej, nämen nej, det här var inte så kul alls. Det var inte speciellt otäckt heller. Fan också. Det intressanta med The Ring 2 är att den är regisserad av japanen Hideo Nakata, samme Hideo Nakata som regisserade originalfilmen Ringu OCH dess uppföljare Ringu 2. Borde han inte ha bättre koll på filmmakande än att släppa ut en film som inte är bättre än The Ring 2? Määääääääh, nääääääääh, jag vetefan. Usel är den inte men den är SÅ mycket sämre än The Ring på ALLA plan. Till och med Naomi Watts är sämre. Obegripligt, men sant.

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

Publicerat

BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

Publicerat

ABOUT RAY

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.

Publicerat

THE NILE HILTON INCIDENT

När en film med svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudrollen vinner Juryns pris på Sundancefestivalen så kan jag inte låta bli att både bli både glad, imponerad och pepp.

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat filmen och med egensinniga Metropia (2009) och den kanske inte lika utmanande Tommy (2014) i bagaget känns han både spännande och som en underdog i mina ögon. Att Fares Fares kan agera behöver ingen övertyga mig om och han känns som ett solklart val i rollen som den idoge egyptiske polismannen Noredin som ska försöka lösa mordet på en vacker sångerska på ett hotellrum i Kairo.

Filmen känns väldigt autentisk filmad även om filmens Kairo i verkligheten är Casablanca i Marocko. Att den även (som jag kan bedöma) utspelar sig på originalspråk är ett extra plus för filmen men kanske inte för mig. Jag är larvig på det sättet, det blir ett litet extra hinder att ta sig över oavsett om språket är japanska, kinesiska, ungerska eller arabiska. Jag måste läsa texten hela hela tiden, kan inte missa det minsta för då känner jag mig helt borta och jag märker att när tempot sänks i den mittersta tredjedelen av filmen så zonar jag ut och upplever ett segment av redig seghet. Kanske till och med trötthet. Ja, kanske dåsade jag till och med bort för en stund.

Hur det än var med den saken så vaknade jag till liv och märkte att jag inte missat särskilt mycket. Den känslan är såklart skön för mig MEN inte ett plus för filmen. Summa summarum, lite gott lite blandat lite surt lite salt och en hel del screentime av en rökandes Fares i profil.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar. Här är mina filmbloggande vänners tankar om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?