I den första filmen i denna ap-trilogi föddes den hyperintelligenta apan Caesar, i den andra är det inbördes stridigheter i skogen mellan den gode Caesar och den onde Koba och nu i den tredje (och förhoppningsvis helt avslutande delen) är det krig på riktigt, apa mot människa – både i singularis och pluralis.
En väldigt stor mängd apor är infångade för att bygga en mur åt den enväldige icke namngivne ”The Colonel” Woody Harrelson, en mur som är tänkt att stänga ute dom som är ute efter den diktatoriske ledaren mer än att stänga inne aporna. Det är ett krig som ligger på lut, helt klart.
Det är väldigt svårt att skriva om den här filmen utan att spoila handlingen så här kommer en ***VARNING FÖR SPOILER*** i texten nedan. Har du själv inte sett filmen och vill du inte veta något om handlingen är mitt råd att sluta läsa här men kom gärna tillbaka när filmen är sedd för jag är nyfiken på hur du ser på saken. Mina åsikter om den här filmen är nämligen inte nådiga och jag verkar definitivt vara i minoritet om min åsikt. Så klicka vidare om du är spoilerkänslig, läs vidare om du är nyfiken.
* * * * *
Jag kan börja med att berätta att jag tycker väldigt mycket om både Rise of the planet of the apes OCH Dawn of the planet of the apes (länkar till recensionerna finns i första meningen i denna bloggpost). Framförallt den förra filmen, den blåste mig av stolen, den var nästan uppe och gned sig mot en femma. Förväntningarna på War for the planet of the apes var däremot modesta, sådär skönt ljumma så jag vet att min eventuella pepp/opepp inte kunde paja för filmen.
Precis lika fort som jag lyckades komma in i dom andra två filmerna precis lika segt var det att klicka med dagens film. Kanske beror det på att en väldigt lång stund i början på filmen är ren och skär krigsfilm, såndär som verkligen inte ligger på topp i min pulshöjarlista. Det är pang-poff-skjuterier, det är skitigt, folk dör, apor dör, det är mest bara eländigt – såklart – det är ju krig. Det som också slår mig tämligen direkt är att aporna inte är lika perfekt gjorda som i Rise och Dawn. Jag blir förundrad. Det är nåt som inte stämmer här.
Ju längre in i filmen jag kommer desto mer stabil blir den känslan. Det ÄR nåt som inte stämmer. Den här filmen ÄR inte lika minutiöst perfekt gjord som dom andra två och det gäller inte enbart CGI-aporna, det är konstiga klipp, klipp som hoppar både i tid och rum och som känns ”förenklade”, kanske för att korta ner speltiden som trots detta ändå landar på två timmar och tjugo minuter. Jag märker också att jag hamnar i känslan av att beskåda ett TV-spel och den känslan är aldrig någonsin bra när det är en film man tittar på.
I långa perioder är det segt, mycket segt och jag ser många, väldigt många, mobildisplayer i biomörkret. Det facebookas och instagrammas och trots fokus på mobilerna tror jag inte någon missar ett dyft av handlingen. Inte ens jag även om jag känner irritationen växa i bröstkorgen. Att det ska vara SÅ svårt att hålla fingrarna borta ett par timmar från denna lilla teknikpryl.
Det känns som att även filmmakarna tyckt att manuset är långsamt och segt och jag får känslan av att två av karaktärerna är inslängda i efterhand, ja i alla fall den ena. Den första karaktären som stör mig är en stum blond flicka vid namn Nova. Det går inte att ha med ett barn såhär länge i en film utan att för en enda sekund förklara till exempel vad hon äter. Var kommer födan ifrån? Hon har samma kläder i hela filmen, samma oklanderliga hår och som sagt, hon käkar inte så mycket som en tugga av någonting, alltså kan jag inte köpa karaktären Nova som varken välskriven, underbyggd eller ens nödvändig för handlingen. Är hon enbart med för att det är ”inne” att ha med en ung orädd tjej i blockbusters (se Logan och Transformers: The Last Knight till exempel)?
Men hur malplacerad Nova än känns i handlingen så blir det värre. En ”rolig” apa dyker upp, en comic relief-apa som ser lite halv-om-halvt bakom ut, en apa som lägger en stickad mössa uppepå sina redan utstående öron så han ser ännu mer ut som Toker i Snövit, en apa som tar på sig en blå täckjacksväst för att inte frysa när det enda historien går ut på är att en handfull ”utbrytarapor” ska gömma sig I VIT SNÖ för The Colonel och gänget. Den här apan, ”Bad ape” spelas av Steve Zahn och han gör det jättebra, han gör det så bra att jag får Jar Jar Binks-vibbar, alltså på det sättet att han är med enbart för att lätta upp stämningen, för att göra filmen lite mer barnvänlig och kanske kunna sälja lite fler actionfigurer. Grejen är den att han ÄR charmig, han ÄR rätt rolig MEN hans karaktär funkar inte alls i filmen. I Jumanji, sure, men det här är ingen glassig actionkomedi.
Ärligt talat så är det inte mycket i den här filmen som funkar för mig. Jag tycker manuset är både lökigt, konstigt och illa skrivet, musiken är tok-trum-jobbig sådär som den kunde vara i krigsfilmer på 60- och 70-talet, jag bryr mig inte om någon av huvudkaraktärerna och det sistnämnda förvånar mig mycket. Jag var väldigt investerad känslomässigt i dom första två filmerna och här sitter jag mest och….nej, inte gäspar….utan mer försöker analysera hur tusan detta kunde bli så fel.
Det rids i vatten i solnedgång, ena scenen filmas framifrån, senare i filmen är typ exakt samma scen med fast filmad bakifrån. Det känns som billiga lösningar och det känns så gång på gång. Woody Harrelson är alltid bra men här har han nästan ingenting att jobba med och han är heller inte med i bild speciellt mycket.
Filmens sista scen borde i normalfall ha fått mig att böla men nu vill jag bara ut i sommarnatten och se nåt mer givande. Baywatch kanske? Betygsmässigt kan det inte bli mer än en tvåa och då känner jag mig ändå rätt snäll.
Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.
