Etikett: Betyg 2

Publicerat

Återtitt: PROMETHEUS

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!”

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.

 

Publicerat

Sista dagens duo: THÉO & HUGO

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN: RESURRECTION (1997)

Alien – Resurrection är som en pall som står på fyra rätt intressanta ben.

Sigourney Weaver är givetvis det första benet. Utan henne, utan Ripley ingen Alien-film, i alla fall kändes det inte möjligt 1997. Det andra benet är den egensinnige regissören Jean-Pierre Jeunet, fransosen som innan denna film faktiskt endast hade gjort Delikatessen och De förlorade barnens stad. Tredje benet är den amerikanske multikonstnären Joss Whedon som innan han fick chansen att skriva manus till denna Alien-film faktiskt ”bara” hade skapat Buffy the Vampire Slayer-TV-serien samt varit med på ett hörn och skrivit manus till Toy Story. Sen har vi det fjärde benet som är en man vid namn Jean-Christophe Comar men som i filmsammanhang endast rör sig med sitt artistnamn: Pitof.

Denne Pitof jobbar mest med visuella effekter i diverse filmer men han har även regisserat Vidocq (2001) samt Catwoman (2004) och efter den fadäsen var det nog läge att backa in i regissörsgaraget för evigt. Namnet ger mig dock en känsla av att killen har hybris. Pitof. Låter som en resande i knallpulver eller en suspekt trollkarl i Montmartres mer ljusskygga kvarter.

Nåja. Alien återuppstod i vilket fall 1997, både som franschise och i verklig mening. Ripley som ju dog i förra filmen är med i matchen igen men denna gång som en artificiell uppenbarelse eller en klon för att vara lite mer exakt. Det har gått 200 år sedan Alien³ slutade och på det rymdskepp där dagens film utspelar sig forskas det i biologiska vapen. Aliendrottningen som Ripley hade i magen (när hon tog självmord genom att kasta sig själv i ett eldhav för 200 år sedan) omhändertogs efter en lyckad operation och lever nu i trygg och säker fångenskap och har dessutom producerat ägg. Monstrets DNA har dock på nåt sätt fått fäste i Ripley som nu är badass-vältränad och robot-like på en helt ny nivå.

Jag har alltid tyckt att Aliens är den svagaste delen i Alien-universumet men efter att ha sett Alien – Resurrection kapitulerar jag. Det. Här. Är. Inte. Bra.

Dom stundtals kassa effekterna i Alien³ känns med ens charmigt moderna (trots att den kom hela fem år tidigare) för CGI:n som används i dagens film har verkligen INTE åldrats väl. Alla Alienfilmerna är väldigt grund-mörka, alltså nu tänker jag på färgskalan, men Alien – Resurrection är så mörk så man ser knappt vad som händer i vissa scener om man inte ser filmen i ett helt mörklagt rum.

Winona Ryder är med på ett hörn också. Och Ron Perlman och Dominique Pinon såklart eftersom det är en Jean-Pierre Jeunet-film. Jag kan inte direkt säga att någon skådis sticker ut som varken lågvattenmärke eller oscarsmaterial för filmen är så jävla dum att det går inte att kräva så mycket av aktörerna. Dom gör säkert så bra dom kan.

För mig spelar Alien – Resurrection litegrann i samma liga som Hajen 4, vilket är en film jag gillar mycket mer än jag borde. Den är toklökig, jättekonstig och har en historia som inte håller för mer än en nanosekunds granskning men gillar man hajfilmer är den helt okej. Funktionell. Sevärd för stunden. Alien – Resurrection är likadan. Gillar man Alien-världen är det självklart att man ska se filmen och man kan absolut se den med förlåtande ögon. Bara att återse Ripley känns fint även om möjligheten till varför är helt kockobello.

Vill du läsa alla mina Alien-recensioner så finns dom här:
Alien
Aliens
Alien³

Och nu blickar vi framåt mot Alien: Covenant! Hurra!

Publicerat

Dagens duo: ELSA & FRED

Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.

Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.

Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.

Suck.

Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.

Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.

Publicerat

A THOUSAND WORDS

Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?

Tänk på saken.

Tänk riktigt ordentligt på saken.

Exakt.

Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?

I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.

Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.

Publicerat

Dagens duo: FRANK & LOLA

Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.

Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.

Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.

I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.

Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.

Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.

 

 

 

Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?

Publicerat

I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

ALLA TIDERS KVINNOR

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

Publicerat

Veckans varulv: GINGER SNAPS

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.

Publicerat

GENIUS

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

Publicerat

WAR ON EVERYONE

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

Publicerat

MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

Publicerat

Veckans varulv: WOLFCOP

Ibland händer det att jag ser en film där jag förstår vad filmmakarna har velat åstadkomma men dom har inte lyckats nå ända fram. Wolfcop är en sån film.

Jag tror inte det hade hjälpt med en högre budget, längre inspelningstid eller bättre skådisar, det är nåt annat, nåt som inte går att sätta fingret på. Grundidén var kanske inte tillräckligt bra helt enkelt eller så är det jag som är för iskall för att kunna charmas av detta.

Wolfcop är precis vad det låter, en polis som förvandlas till varulv. En sheriff till och med. En arbetsskygg, alkoholiserad, slapptask till sheriff för att vara mer exakt. Men när han förvandlas till hårig best, ja då jäklar går buset inte säkert längre.

Det som är på filmens pluskonto är trots allt slafset, det är blodigt som tusan och effekterna kan jag inte klaga på även om dom är mer komiska än otäcka. Men gillar man genren och/eller har gett sig tusan på att ha ett varulvstema så är denna filmen given en titt. Annars…nej.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

THE FAMILY FANG

När jag satt och zappade hejdlöst bland filmerna på Itunes fastnade blicken ”som av en händelse” på The Family Fang. Vadå ”som en händelse” kanske du undrar? Det är klart det inte är nån hejsanhoppsananledning till att blicken fastnar, det är klart jag halkade av soffan när jag såg Jason Batemans namn (både som skådespelare och regissör) OCH Nicole Kidmans! Christopher Walken är också med – och Kathryn Hahn! Och det är ett indiedrama helt utan cgi-effekter med hoppande djur som ser ut som om tassarna inte nuddar golvet.

Det här är realism! tänkte jag.
Det här är vardagsdrama! tänkte jag.
Det här blir bra! tänkte jag och klickade på Hyr och blev 39 kronor fattigare.

Historien kretsar kring familjen Fang (nähä?) där vi i filmens början får se barnen Baxter (Bateman) och Annie (Kidman) när dom i unga år kuskar land och rike runt med sina kreativa konstnärsföräldrar som oavbrutet hittar på pranks. I vuxen ålder har varken Baxter eller Annie nån direkt kontakt med föräldrarna. Det är inte förrän Baxter blir skjuten i huvudet och sjukhuset kontaktar föräldrarna som dom hörs av igen. Och lagom när syskonen besöker föräldrarna på deras hemmaplan försvinner dom. Igen. Sådär som dom alltid gjorde när barnen var små. Polisen misstänker brott, syskonen misstänker ingenting annat än att detta återigen *suck* är en dålig idé för ett konstprojekt.

Maken till sömnig film trots bra premisser. Dubbelgäsp. Jag fattar inte riktigt vad det är Jason Bateman vill berätta med den här filmen och jag fattar helt ärligt inte heller vad han såg i romanen manuset är baserad på. Jag hoppas boken är bättre än filmen för det här var banne mig ingen höjdare.