I FEEL PRETTY

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som ”tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är ”verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

Skräckfilmssöndag: THE OTHER SIDE OF THE DOOR (2016)

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

DEEP BLUE SEA 2

Jag hör till dom som vill hävda att Renny Harlin´s Deep Blue Sea (från 1999) är en riktig klassiker i hajfilmsgenren. En underskattad liten pärla som kan förnöja och förhöja den allra tråkigaste av dagar. Och nu när nästan tjugo år har gått kommer det en uppföljare (?), en fortsättning (?) eller åtminstone en film vars titel vittnar om att den tar vid där originalet slutade. På något sätt. Jamen eller hur, det måste man väl kunna förvänta sig? Lite va, lite?

Renny Harlins stafettpinne har plockats upp av Darin Scott, mannen som regisserat filmer som Caught up, Dark House och Megachurch Murders (och jag tänker inte ens låtsas att jag har sett någon av dessa) och den namnkunniga skådespelarensemblen från originalfilmen har här ersatts av namn som Danielle Savre, Rob Mayes, Michael Beach och Nathan Lynn. Ingen av namnen klingar det minsta igenkännande i mina öron.

Det var grundförutsättningarna innan jag satte mig ner och tittade. I godan ro ska tilläggas, lugnt och stilla på en ljummen balkong med grönskande blomlådor, gott kaffe och ett tänt blockljus i lykta.

En timme och trettiofyra minuter senare halvligger jag i min rottingdivan och undrar vad det var som hände. Denna – på pappret – B-film (C? D?) var nämligen riktigt sevärd! Antagligen underlättar det om man gillar hajfilmer men hur som helst, filmen funkade. Effekterna var smarta, en hel del scener är rent plagiat från originalfilmen men hey (haj!) vem ids irriteras över detta när man sitter med spritt i benen och blir glatt överraskad. Javisst, det ÄR lökigt ibland och HERREJESANES vad skådespelarna verkligen inte har med oscarsnomineringar att göra men ändå, det är alldeles tillräckligt bra för en film som den här.

Underhållning för stunder, under-vatten-dramatik, lite lagom med blod och avbitna kroppsdelar och en kvinnlig huvudroll som lyckas få snygg urringning även i våtdräkt. What´s there not to like?

AFTERMATH

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. ”Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar ”KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

Skräckfilmssöndag: LUST (2017)

Lisa (Magdalena From Delis) är en framgångsrik thrillerförfattare som fastnat i alkoholism och tablettmissbruk. Hon bor ensam, går regelbundet hos en psykolog och får medicin utskriven och hon har helt klart blivit utsatt för nån form av sexuellt övergrepp. Intimitet ger henne ångest och när hon försöker ta på sig själv så spyr hon rätt ut.

Lisa ser saker. Hon ser hur hon blöder mellan benen, hon ser någon vara inne i lägenheten och när hon filmar sitt sovrum så ser hon en man som tar sig in och våldtar henne i sömnen. Eftersom hon har allt på film lämnar hon över den till polisen men polisen ser bara en masturberande Lisa, ingenting mer. Vad ska dom göra? Lisa är övertygad om att det hon upplevt är sant. Hon spolar ner medicinen då hon fasar för att det är dessa som ger henne hallucinationer men….hjälper det?

Norrmännen är rätt duktiga på att producera skräckfilm och det är inga större fel på den här filmen heller. Den tar sig, som man säger. Ju längre filmen går desto mer investerad blir jag, vilket är tur då första halvtimmen ger mig rätt mycket filmskola-modell-förlänga-en-kortfilmsidé. Sevärd, blodig och ganska äcklig (i alla fall för kräsmagade).

Filmen finns att hyra på Itunes. Jag betalade 49 spänn och det var den kanske inte värd. Hälften hade räckt. Nästa söndag dyker det upp en ny skräckis här på bloggen. Håll ut!

TULLY

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

THE LATIN KINGS

I maj 1994 hände något som förändrade mitt musiklyssnande under en ganska lång tid framöver. The Latin Kings kom ut med sitt debutalbum Välkommen till förorten och jag lyssnade på CD:n på repeat hela den sommaren. Det kändes som att jag fick en inblick i ett Sverige jag levde väldigt skyddat från – och jag gillade det.  Musiken alltså. Som fan.

Melodisk, smart hip-hop på svenska skapade av ett gäng ”svartskallar” från miljonprogrammen söderut längs Stockholms röda linje, det var ingen självklarhet att det skulle falla mig i smaken men å andra sidan, jag lyssnar på all bra musik, oavsett genre. Den skivan rankades dessutom av Sonic Magazine i juni 2013 som det 6:e bästa svenska albumet någonsin och om det säger något av värde så är det kanske att skivan HAR ett bestående värde som man faktiskt inte kan skoja bort.

Tio år efter genombrottet gjorde Maud Nycander en dokumentär om gruppen, en film som kan ses på SVT:s ypperliga Öppet Arkiv. Det är intressant att se dom prata om och analysera det som hände ett decennium tidigare men jag undrar om det inte är ÄNNU mer intressant att se den här dokumentären fjorton år för sent. Det Sverige som var ”då”, som skildrades mellan 1994-2004 är ljusår ifrån det Sverige som är nu och ändå är det samma grundproblematik. Segregation, brottslighet, rasism, utanförskap, allt detta finns (ju) kvar, det känns som att gällande detta har tiden stått still.

Den här entimmesdokumentären gnuggar lite på ytan både vad gäller The Latin Kings medlemmar, förorten (i det lilla) och Sverige (i det stora) och ändå känns den matnyttig. Men kanske att den hade mått bra av att vara längre och köttigare, med ännu mer kontent alltså. Det jag tar med mig starkast från filmen var synen av Salla som trär på sin lilla dotter röda små strumpor och klippet med Håkan Hellström (som resulterade i den ypperligalåten Hundår på plattan Omérta).

Tack till Jojje som skrev om filmen igår och tipsade mig om att jag också borde göra det. Och det var ju helt rätt, klart det var en film för mig. Jag är mer förvånad över att jag kunnat undvika den ända till nu. Här kan du läsa Jojjes recension.

Skräckfilmssöndag: REVENGE (2017)

En ung sexig tjej med en tajt liten röv befinner sig i ett sommarhus med mannen som äger detta. Mannen är utseendemässigt inte helt olik Michael Fassbender och han är väldigt fascinerad över kvinnans bakdel. Dom är uppenbarligen väldigt intresserad av varandras kroppar, ja dom verkar trivas bra tillsammans så länge inte tjejen tar upp mannens fru och barn som samtalsämne. Då lackar han ur. Men hon svassar runt i trosor och det där dygnet som är mellan hennes hemresa och äkta fruns ankomst verkar inte röra henne i ryggen. Rump-Fia alltså.

Ursäkta mitt språkbruk men filmens kvinnliga huvudroll, Jen (Matilda Lutz), framställs verkligen som ett riktigt franskt våp, i alla fall i filmens första del. Kanske är det ett smart drag då skillnaden mellan Jen pre våldtäkten och efter densamma känns som två helt olika personer. För det är klart hon blir våldtagen. Älskaren, Richard (Kevin Janssens), får nämligen besök av två av hans anställda/delägare/I don´t know och det är ena riktiga sluskhuven. Men det hindrar inte Jen (pre våldtäkten) att göra närmanden/åma sig och kråma sig/söka bekräftelse IN FUCKING ABSURDUM av dessa apfula män.

Jag förstår inte. Jo, jag förstår att det finns kvinnor som beter sig såhär och jag tänker inte varken döma eller fördöma detta MEN jag greppar inte vad manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat vill säga med att hon framställs så vansinnigt korkad och enkelspårig. Alltså, det är skämskuddevarning, SÅ illa är det. Att hon tuffar på sig å det grövsta efter att hon blivit våldtagen och förnedrad är en annan sak. 

Det här är alltså en rape-and-revenge-film och som sådan är den både bra och mindre bra. Det som hamnar på minus, förutom det jag nyss nämnt, är att några scenlösningar är så utflippade icke-trovärdiga att jag hamnar utanför filmen. Men för att skriva om något roligare, det finns faktiskt en hel del plus. Filmen är snyggt filmad, det är fin natur och våldet är så grafiskt att till och med en avstängd gore-hjärna som min väljer att titta bort ett par gånger. Det är nåt med glasbitar som gör ont ända in i benmärgen och jag satt verkligen och hurvade mig när dessa skulle plockas bort ur fotsulorna.

Skräckbiten i filmen är dessutom överhängande, Jen är övergiven, våldtagen, nästan naken, livrädd, ensam och lämnad att dö och är inte DET skräck då vetefan. Samtidigt hoppas jag ju att den fighting spirit som göms i Jen kropp skulle finnas i alla utsatta tjejer, att den här ta-ingen-skit-mentaliteten skulle kunna dras ett steg längre vid behov. Och här dras den inte bara ett steg längre utan till sin absoluta spets. Det är ett sånt blodigt crescendo att en liten varning utfärdas. Det är så mycket blod att färgblinda antagligen tror att den är en svart-vit film dom ser.

Filmen finns att se på SF Anytime. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om i temat.

SHOT CALLER

Ett av dom större glädjeämnena med mina filmbloggande vänners årsbästalistor, förutom spänningen över vilka filmer som får topplaceringar, är att det i princip alltid dyker upp någon film som helt tagit sig under ens egen radar. På Movies-Noirs lista dök det upp en otippad rackare på plats TVÅ – Shot Caller, en fängelsefilm som helt gått mig förbi. Eftersom jag brukar gilla fängelsefilmer var det självklart för mig att leta upp filmen och ge den en chans. Herregud. Nikolaj Coster-Waldau i LÅNGTRADARMUSCHE också! What´s not to like?

Här får vi se hur livet kan förändras i en handvändning för en skötsam familjefar som Jacob (Coster-Waldau) när han en kväll efter en parmiddag på stan kör mot rött och blir ansvarig för en olycka med dödlig utgång. Han blåser 1,0 promille och åker fast för både rattfylla och vållande till annans död och hamnar i fängelse. Länge.

Inuti fängelset blir han liksom nån annan. Gängens lagar trumfar fängelsets egna och han tvingas göra saker som är bortom hans normala kompassriktning. Som intern blir han känd som ”Money” och livet utanför måste han – mer eller mindre medvetet – förtränga. Sonen till exempel. Sonen kommer hinna bli rätt stor innan han kommer ut men vad ska han göra? Han är dömd och kan inte göra något åt saken.

Den fd stuntmannen och numera regissören Ric Roman Waugh har med Shot Caller prickat in en trio fängelsefilmer då han började  2008 med Felon och fortsatte med Snitch 2013. Habila filmer i den här genren alla tre även om grundkänslan är olika i dom alla. Den här filmens stora (och för historien rätt onödiga) plus är den orgie av ansiktsbehåring vi får se på både poliser och fängelsekunder. Rena rama julafton.

Nikolaj Coster-Waldau gör ett riktigt bra jobb med sin roll, han får kämpa på bra. Lake Bell som hans fru är också stabil. Så om jag summerar upplevelsen fick jag mig en rejält BRA film till liv som jag aldrig hade hittat utan Christians hjälp. Så TACK för tipset!

Filmen finns att hyra på Itunes för 29 kr. Värt!

MY FRIEND DAHMER

Jeffrey Dahmer är en såndär seriemördare som ”alla” vet vem det är. Eller var, han är nämligen död. Han blev, 34 år gammal, ihjälslagen av en medfånge på Columbia Correctional Institution och detta efter att 2,5 år tidigare blivit dömd till femton livstidsstraff (totalt 957 år) för sjutton mord och senare ännu ett livstidsstraff för ett mord i Ohio 1978, hans allra första.

Jeffrey Dahmer var diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, schizotyp störning och psykotisk störning men ansågs ändå vara frisk i juridisk mening och han blev alltså seriemördare,blottare, nekrofil och kannibal som ung vuxen. Hur gick det till? Hur var hans uppväxt? Går det att förklara hans personlighet på något sätt? My friend Dahmer gör ett tappert försök då filmen visar på psykisk instabilitet hos modern och en fader som blir orolig och känner igen sig allt för mycket i sonens beteende. Att det är pappan som tillhandahåller kemikalier så att sonen ska kunna upprätthålla en ”djurkyrkogård” i ett träskjul känns mer än lovligt udda, speciellt eftersom han ser vad sonen gör, vad som finns sparat i glasburkar på hyllorna. Men det jävliga är tydligen inte alla döda och mer eller mindre sönderfrätta djur, det är att Jeffrey är allt för mycket ensam, för isolerad.

Filmen är intressant, den är välgjord och framförallt är den lågmäld otäck. Ross Lynch spelar Dahmer både porträttlikt och med inlevelse och att det är Anne Heche som spelar mamman Joyce går knappt att se. Det värsta med filmer som denna är att det finns en överhängande risk att man blir livrädd för hela mänskligheten och ja, det blir man.

LIBERAL ARTS

Han spelade Ted i How I met your mother, ja det gjorde han, Josh Radnor. Jag som inte har sett så mycket av just den TV-serien känner ändå igen hans fejs från några mer eller mindre kända romantiska komedier. Han har nämligen ett sånt fejs, ett fejs man minns. Och dagens film är alltså hans film, egentligen i alla sätt som går. Han har skrivit manus, han regisserar själv och han spelar den manliga huvudrollen. Aka, hans film.

Här spelar han Jesse Fisher, en 30-nånting-typ-åring som blir bjuden hem till sin studentstad för att gå på en professors avtackningsfest. Professorn heter Peter Hoberg (och spelas av Richard Jenkins). När Jesse är på plats hemma hos Peter möter han föräldrarna till Zibby (Elizabeth Olsen), en collegestudent som han sedan lär känna lite bättre och blir våldsamt förälskad i.

En mysig liten romcom alltså? Ja, det är det faktiskt. Lägg till Allison Janney och Zac Efron till rollistan också så får du en mycket välspelad liten mysfilm att se om andan faller på.

Filmen finns att se på SvtPlay tom 7 maj 2018.

RAY

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.

Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.

Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.

Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.

Finns att se på Netflix!

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES
(2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Skräckfilmssöndag: CAGE DIVE (2017)

Hajfilmer alltså, jag äääälskar hajfilmer! Även undermåliga hajfilmer älskar jag. Med den informationen i bakhuvudet, här är mina tankar om Cage Dive, aka Open Water 3: Cage Dive.

Det här är ännu en film där man ”hittat en filmkamera” och sedan berättar historien sanningsenligt ”som den var”, som om den var sann. I princip ALLA av dessa filmer (Cannibal Holocaust exkluderad) lider av ett gigantiskt problem: det är ASTRÅKIGT 90% av speltiden! För att det ska bli nån form av ”spännande” historia behöver man ju visa vissa av karaktärerna och när dom är totalt ointressanta längtar man bara till att det ska dyka upp en vrålhungrig haj. Och det gör det ju. Såklart. Men fram tills dess är det zzzzzzöööööömnigt värre.

Det finns en scen när det kommer en jättestor våg, den spolade jag faktiskt tillbaka och såg flera gånger för jag mådde så illa av den. Känslan just där var väldigt autentisk och jag fick nästan inte luft. Och jag måste säga att från den scenen har filmen mig i ett skruvstäd. Kameran är liksom filmad så nära allas ansikten att det ibland känns som att jag är där, med dom och DET är inte en behaglig känsla. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara kapsejsad i hajtäta vatten, än mindre utan vare sig båt eller livboj. Nä fi fan alltså, vidrig tanke rätt igenom.

Filmen finns att hyra på Itunes och jag skulle säga att den är värd sina 49 kronor.