Etikett: Betyg 3

Publicerat

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

LIFE

Frilansfotografen Dennis Stock (Robert Pattinson) kämpar på med att fota röda-mattan-arrangemang i Los Angeles. Filmstjärnor på bild säljer och han behöver, precis som alla andra, pengar för att överleva. I New York bor hans ex-flickvän och sonen Rodney som han träffar alldeles för sällan. Han skyller på jobbet. På att han skickar henne pengar när han kan.

Det är 1955 och en skådespelande nykomling vid namn James Dean (Dane DeHaan) är precis på väg att slå igenom stort med Öster om Eden. Dennis blir vän med den lite udda James och får i uppdrag att fota honom för Life Magazine. James är 24 år och känner sig tveksam till en plats i rampljuset. Han kommer från en liten stad i Indiana och får inte riktigt ihop allt. Han är aktuell för Ung Rebell men vet inte om han fått rollen. Han är förälskad i Pier Angeli (Alessandra Mastronardi) men vågar inte gå all in i relationen. Han dricker för mycket, han drar till med vita lögner för att slippa måsten och han känns inte helt stabil, inte på nåt sätt egentligen. Det är något melankoliskt över honom, nåt som åtminstone jag tycker lyser igenom när man ser hans filmer vilka han för övrigt är MAGISKT BRA i. Har du inte sett Öster om Eden, Ung Rebell eller Jätten, gör det nu!

Regissören Anton Corbijn har lyckats göra en snygg, lugn och underhållande film om vänskapen mellan James och Dennis och det är fint att se hur alla dessa ikoniska bilder blev till. Robert Pattinson och Dane DeHaan är på pricken-bra i sina roller, det är bara att sätta sig ner och titta på en hantverksmässig felfri film.

Life finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE HAUNTING OF HELENA (2012)

Sophia (Harriet MacMasters-Green) flyttar in med sin lilla dotter Helena (Sabrina Jolie Perez) i ett hus. Helena är i den åldern då mjöltänderna börjar ryka och tandfén introduceras. Hon tappar sin första tand och hon tappar sin andra. I samma veva börjar hon prata om någon som bor i hennes antika klädskåp. Helena själv verkar inte rädd men Sophia undrar vad det är som pågår. Vad är det som hänt i huset? Vem är det Helena ser och varför i hela helsefyr samlar hon tänder till denne någon?

Jag måste förklara en sak om den här filmen. Första halvan såg jag tittandes på en Ipad i sängen sent en natt. Jag hade hörlurar och skärmen var en anings för nära mina ögon. Det var kanske det bästa sättet att se den här filmen MEN det var inte bra för mina nerver eller för den hoppfulla nattsömnen. Jag stängde således av efter halva, jag var helt enkelt för rädd.

Andra halvan av filmen såg jag på stora TV:n en vanlig kväll med andra människor i lägenheten som pratade och pysslade. Det är därför inte så svårt att förstå varför jag tyckte första halvan var mycket starkare än den andra, jag såg dom under så totalt olika omständigheter att det nästan blev som två filmer i en.

Men det jag måste ge filmen som ett stort plus är att trots att manuset inte bygger på något nytt under solen (stort hus, ensamt, natt, märkt, mardrömmar, tokig möbel, demoniserad liten dotter, döda människor som är vita i ansiktet och har suddiga konturer) så har den ändå något som funkar otroligt bra på min älskade skräckfilmsnerv. Jag tycker nämligen filmen är läbbig. Tänder är aldrig kul, inte på det här sättet. Utdragna, blodiga, det är fan inte najs.

Visst har även denna film sin beskärda del av det som kallas jumpscares och det kan även jag understundom tröttna rejält på MEN under första halvan av filmen leviterar jag tamejfan från sängen ett par gånger. Å andra sidan, andra halvan av filmen är inte alls lika otäck. Så om första halvan är en stark fyra och andra halvan en okej tvåa så kan inte slutbetyget hamna på något annat än en riktigt bra trea.

Nästa söndag kommer det en ny skräckis här på bloggen. Bra va? Och denna film kan du se på Netlix. Kalas va?

Publicerat

WIND RIVER

Om man vill vara lite piffig skulle man kunna säga att Wind river är skoterporr med politisk baktanke. Detta sagt på ett bra sätt. Filmen är nämligen BRA ända från förtexterna till den enkla med jobbiga förklaringstexten på slutet som gör att jag som tittar förstår varför Taylor Sheridan skrev detta manus. Han regisserade visserligen också filmen men det är ändå som manusförfattare han är mest känd.

Sicario, Hell or high water och Wind River, tre manus skrivna av Sheridan, tre filmer som kallas ”The Frontier Trilogy”, tre filmer som kanske har mer gemensamt och en tydligare röd tråd än man vid första anblicken ser. I Wind River är det en ung kvinna som hittas våldtagen och mördad i snön långt bort i outbacken och det blir den underklädde FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) som tillsammans med den naturvane jägaren och spårfinnaren Cody (Jeremy Renner) ska försöka hitta den skyldige.

Cody lever med en stor sorg hängande över sig och det är denna sorg som ger honom bränsle att orka med denna mördarjakt. Han har nämligen varit med om samma sak förut så hans egen dotter mördades för några år sedan.

Komplexiteten för FBI-agenten att som 1. blond 2. ung 3. högutbildad 4. söt 5. vit  6. kvinna kunna göra sitt jobb bland män män och åter män (oavsett om det är vita män eller infödda amerikaner/indianer)  är spännande att följa och det blir ett par scener där maktbalansen svajar en hel del. Svårigheterna och kulturkrockarna är många och det är speciella levnadsförhållande vi får bevittna bland både ”white trash” och ”native american trash”.

Det här är helt klart en film jag rekommenderar alla att se och vill man grotta ner sig ordentligt i det här med ”sexualbrott i liten inskränkt byhåla” kan man alltid köra en dubbelbio med Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som faktiskt hade premiär igår även den. Fyra icke bortkastade timmar i biografen.

I avsnitt 123 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SHELLEY (2016)

En dansk Rosemary´s baby, så skulle man kunna beskriva Shelley i något förenklade ordalag.

Filmen handlar om paret Louise (Ellen Dorrit Petersen) och Kasper (Peter Christoffersen) som bor tillsammans i ett enkelt hur långt ute i den danska spenaten. Dom försöker leva självförsörjande och har inte ens el i stugan. Deras största önskan är att bli föräldrar, något som är en omöjlighet då Louise fått en sent missfall och efter det fått komplikationer och tvingats operera bort livmodern. Den dödfödda dottern klarade 24 veckor i magen innan Louise var tvungen att föda fram henne bara för att direkt begrava henne.

Den unga rumänska (och enligt IMDb hushållerskan) Elena (Cosmina Stratan) reser till paret i Danmark för att föda deras barn och här kan jag erkänna att jag blir lite bortkollrad i manuset, ja, det blir jag. Hur och varför är för mig oklart men äsch, man kan inte få allt här i livet.

Elena är hur som helst gravid och hon känner hela tiden att något är fel. Hon går på koll hos barnmorskan som hela tiden bedyrar att Louise känslor är fel, att barnet mår bra och att allt är normalt. Men nej, Elenas graviditet är inte normal, det är en SKRÄCKFILM vi pratar om här.

För att vara en skräckis så är Shelley en diskbänksrealistisk sådan, det är inga storvulna effekter eller blodiga klafsscener. Det här är smygande skräck och effekterna är sparsmakande men funktionella. Jag gillade filmen, jag tyckte om den smutsiga känslan och preggoskräckisar ÄR alltid otäcka tycker jag, det är nämligen inte så svårt att leva sig in i situationen och känna rädslan över att barnet i magen är något annat än ”bara” en liten bebis…

I skräckfilmsavsnittet nummer 112 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Här kan du lyssna på avsnittet. Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen.

Publicerat

THE GREATEST SHOWMAN

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

Publicerat

17 AGAIN

Om du fick chansen att bli 17 år igen, skulle du ta den? Skulle du vilja gå tillbaka och leva om ditt liv bara för att kanske, eventuellt, ta andra beslut och kanske få ett bättre vuxenliv?

Den vuxne Mike O’Donnell (Matthew Perry) är inte hundra nöjd med sitt liv kan man säga. Utan att ta i. Det är inte mycket som funkar friktionsfritt direkt. SÅ blir det lite trolleri-trollera med en vaktmästare från Mikes gamla skola inblandad och VIPS är han sjutton igen och ser ut som Zac Efron.

Jomen. Det här är ganska gulligt. Och ganska kul. Och en smula tankeväckande kanske till och med. Filmen gör inte en enda fluga förnär, jag har svårt att tro att någon skulle ruttna ur totalt och stänga av filmen i ren aggression. En bra film helt enkelt. Okej tidsfördriv. Underhållande. Sådär mellanmjölkig så det är svårt att skriva om den.

Jo! Leslie Mann är ju med också. Det är ett plus.


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 4

JUDD APATOW – The Return (Netflix)

När den begåvade knas-komedi-regissören Judd Apatow ger sig upp på scenen för en dryg timmes stand-up är det klart förväntningarna är rätt höga. Frågan är VARFÖR mina förväntingar är så höga? Han är regissör, det är som en sådan han krönt framgångar, inte på stimmiga klubbar finslipandes skämt och tonaliteter.

Apatow skämtar om sitt utseende, om att han är den fula i sitt äktenskap med LESLIE MANN och att han är gift med LESLIE MANN är något han gärna upprepar. Är det vanligt att man berättar om sin äkta hälft genom att namnge denne både med för och efternamn? Att Håkan Hellströms yngsta son kallade honom ”Håkan Hellström” istället för pappa för att alla barn på dagis gjorde just det, det kan jag förstå, men Judd Apatow är femtio och har varit gift med LESLIE MANN i tjugo av dessa år. Hur många i publiken vet INTE vem han är gift med? Och av dom som inte vet, hur många BRYR SIG om vad frun heter – i efternamn??

Förutom detta är han snabb på att hänga ut sina två döttrar Maude och Iris och deras förehavanden med allt från tonårsuppror till vaginl buktaleri. Att vara ensam snubbe i en familj om fyra kan inte vara kul. Eller så kan det det. Man har ju gratis skämt till en timmes komedispecial på Netflix i alla fall.

.

.

.

CARL STANLEY – Ärligt talat (SVTPlay)

En av mina svenska stand-up-favoriter är Carl Stanley. Jag har sett honom live rätt många gånger och han gör varken mig eller publiken besviken. Någonsin. Typ. Rätt imponerade av en kille som precis fyllt 21.

Hans senaste turné är precis avslutad och det är den föreställningen som nu finns för allmän beskådan på SvtPlay. En timmes intelligent skånskt funderande om det mesta som rör sig i huvudet på en 20-åring. Dejtande, förhudsförträning, skitigt ris, mobbing, att 400 spänn är mycket pengar. Glass. Såna saker. Nu låter det kanske barnsligt och ytligt när jag skriver om det här men icke sa Nicke, det är smart det här och det är framförallt ytterst välskrivet.

Det ska bli jättekul att följa honom framåt i karriären för med hans begåvning och komisk tajming finns det bara ett håll att gå åt. Uppåt. Mot stjärnorna. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så tårarna rann. Säg Baileys och jag bryter ihop!

.

.

.

JIM GAFFIGAN – Cinco (Netflix)

Även om Jim Gaffigan är ganska samma-lika i sitt sätt att köra stand-up så tycker jag aldrig man blir besviken på hans shower. Visst, det är en hel del skämt om övervikt även denna gång, det är negativt prat om att vara fembarnspappa och det är ganska ”standard-amerikansk-dumhumor” MEN jag hade en trevlig stund med honom, igen.

Det här är alltså den femte timslånga komedispecialaren och antingen gillar man nog honom eller så gör man det inte. Skämt om klättring är inte något jag viker mig dubbel av, ej heller ser jag det roliga i skämt om bälten och hängslen, jag tycker nog mest att han är rätt trevlig att ha som sällskap på TV:n även om publiken ibland känns mer än lovligt sam-skrattade åt skämt som inte är hundra kul.

Om ett par veckor kommer han till Stockholm och då ska jag se honom live i en föreställning som enligt honom själv är ”något helt nytt”. Återstår att se om han klarar av att göra nåt nytt eller om det blir samma-lika igen, fast live?

(men det är ingen jättestark trea)

 

 

Publicerat

BREAD AND BUTTER

Amelia (Christine Weatherup) är 30-something, har överbeskyddande föräldrar, ett jobb som receptionist hos den mentala coachen Dr Wellburn (Eric Lange), plöjer självhjälpsböcker och umgås flitigt med sin vibrator. På jobbet möter hon ganska ofta Daniel (Bobby Moynihan), en snubbe i hennes egen ålder som Dr Wellburn vill att hon ska ligga med eftersom ”ett hälsosamt sexliv är bra för både kropp och knopp och ingen av er har något, sexliv alltså”. Grejen är att det är sant. Amelia är fortfarande oskuld och vill inget hellre än att få detta grus i maskineriet överstökat MEN hon har också krav. Hon vill att det ska finnas en möjlighet till fortsatt relation med mannen som blir den första.

Filmens manusförfattare och regissör Liz Manashil har inte gjort så mycket varken före eller efter den här filmen, det mest kända är kanske recensionsprogrammet Just seen it där hon själv är medlem i panelen, alltså framför kameran. Jag tycker dock att hon lyckats riktig bra med den här filmen. Den är indie ända ut i fingerspetsarna, den är superhipster ända från typsnittet i förtexterna till musiken till Amelias cykelhjälm och har man inga högre förväntningar än att få se en liten välskriven american independent-film så tror jag inte Bread and butter gör någon besviken.

Att få se Bobby Moynihan agera tämligen ”vanligt” (jämfört med det han gör i Saturday Night Live) känns himla fint. Han är – som så många komiker – väldigt duktig även på att inte spela rolig.

Publicerat

AMERICAN MADE

I händerna på till exempel Martin Scorsese hade American Made kunnat bli en Wolf of Wall Street. I händerna på Tarantino, Guy Ritchie eller Michael Bay hade den kunnat bli något tufft, bombastiskt, snabbklippt, rörande och berörande. Nu hamnade manuset till American Made i regissören Doug Limans våld och helt ärligt, det blev inte så pjåkigt det heller även om jag filmen igenom satt och önskade att jag hade en kontrollpanel framför mig där jag kunde förstärka färgerna, höja tempot och maxa volymen. Det enda med filmen som är fem plus precis som det är är mannen som lyssnar till namnet Tom Cruise. Han fortsätter visa att han är en av filmhistoriens mest stabila skådespelare.

American Made är en film som är baserad på en sann historia. Trodde jag. Regissören Liman beskriver den som ”a fun lie based on a true story” och gräver man lite djupare är det nog precis så det är. Cruise rollfigur Barry Seal har definitivt funnits i verkligheten men historien om honom som dubbel-trippel-arbetande knarksmugglare (både för the good guys CIA och the bad ones i sydamerikas knarkkarteller med Pablo Escobar i spetsen) är definitivt omskriven för att passa in i Hollywoods mallar.

Meeeeeh, spela roll!?! Filmen är bra. Skönt tempo, galen, en charmig Tompa och en jävla massa knark och skit utan att filmen för den skull andas drogromantik.

Vill du vinna ett eget blu-ray-ex av den här filmen? Lyssna på avsnitt 120 av Snacka om film och mejla in det som tävlingen går ut på till film@sofpodden.se senast kl 23.59 på juldagen! I avsnitt 121 hör du om du blev en vinnare eller inte. Lycka till!

Publicerat

THE HITMAN´S BODYGUARD

Har du ett oändligt tålamod med Samuel L Jacksons faibless för ordet ”motherfucker”?  Tycker du att Ryan Reynolds ekorriga uppsyn är något alldeles utöver det vanliga? Lockar synen av en temperamentsfull Salma Hayek med cleavage lika djupt som sadelutrymmet mellan två kamelpucklar. Är du svältfödd på actionkomedier? Tycker du att det bästa med Bourne-filmerna är ”den europeiska touchen”? Hat du lätt till skratt? Har du kanske lite FÖR lätt till skratt? Uppskattar du under-bältet-humor?

Svarar du ja på fler än tre av dessa frågor är The Hitman´s Bodyguard troligtvis en film för dig. Svarar du ja på nästan alla kanske du till och med ger filmen samma betyg som jag.

Steffo och jag pratar ganska mycket mer om den här filmen i avsnitt 105 av Snacka om film.

Publicerat

ANNABELLE: CREATION

Svenske regissören David F. Sandberg gjorde den finfina skräckisen Lights out förra året och nu har Hollywood gett honom förnyat förtroende med prequelen till Annabelle från 2015. Mitt hat mot porslinsdockor kände inga gränser redan innan denna film och jag kan inte säga att jag blivit mer tålmodig efteråt. Vad är det för jävla påhitt egentligen? Porslinsdockor? Bääääähh! Fi fan. Grisäckligt.

Om det är någonting David F. Sandberg är bra på så är det att använda sig av inte bara musik för att få oss som tittar i rätt stämning utan även ljud. Andra ljud. Alla ljud. Kontrasten mellan oljud och tystnad till exempel. Otroligt smart gjort och det är dessa fingerfärdigheter som gör att den här filmen helt klart blir sevärd trots ett manus som kanske inte förtjänar en Oscarsnominering direkt.

Skådisarna sköter sig, effekterna är bra och trots att jump scares känns himla mycket 2015 så funkar dom även här. Jag höll på att skita ner mig rejält ett par gånger och mer än så kan man inte begära av en skräckfilm.

I årets Halloweenavsnitt i podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om just denna film. Sugen på att lyssna? Klicka här.

Publicerat

SOLSIDAN

När den populära TV-serien Solsidan blir film är det SJÄLVKLART att jag vill se den. Inte för att jag är något hardcorefan av serien MEN har jag lidit mig igenom Svensson, Svensson-filmen (pga gillade serien på 90-talet. Oklart varför dock) samt Reine och Mimmi i fjällen (pga gillade Tre Kronor, för övrigt detsamma som i förra parentesen) så känns det som att Solsidan har alla förutsättningar att lyckas betydligt bättre som film.

Och ja, det är helt sant. Solsidan ÄR en lyckad långfilm så tillvida att den går att se även om man inte har tok-koll på alla karaktärer och den har en egen berättelse som räcker för en hel långfilm. En välskriven sådan dessutom. Lägger man till riktigt bra skådespelarprestationer (där Felix Herngren sticker ut ordentligt och imponerar stort) så får man en svensk familjekomedi som verkligen gör skäl för namnet.

Filmen börjar med att Alex (Herngren) och Anna (Mia Skäringer) droppar chockbeskedet att dom ska skiljas för Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) på självaste julafton och därifrån skjuts pilar åt olika håll. Alex ensamhet i den sunkiga ungkarlslyan, Annas nyförälskelse med den vivida David (Henrik Schyffert), Ove Sundberg (Henrik Dorsin) som är rädd att bli lämnad av frun (Malin Cederblad) pga dåliga spermier, Fredde och Mickans unga son som påvisar personlighetsdrag av socialistisk karaktär och farfar Mauritz (Sven Wollter) som Fredde misstänker är den skyldige till detta.

Det blir en resa genom det många av oss skulle kalla vardagen men självklart är det twistat en aning. Ibland fnissar jag av igenkänning, ibland vrider jag mig i biofåtöljen av att vissa saker kommer för nära och när Ove är i bild vill jag bara gömma mig bakom en såndär hård sittkudde för barn. Många i salongen tänker dock tvärtom och skratten både mullrar och rullar när Ove dominerar i sina pinsamma scener. Lyckat, såklart. Att JAG inte tokskrattar betyder ingenting i sammanhanget. Jag FATTAR grejen, jag tycker bara att det är MER skämmigt än hysteriskt kul.

Summa summarum delar jag ut en mycket stark trea till Solsidan och jag undrar samtidigt: varför fick den inte juldagspremiär? Det här är verkligen en film för ALLA och den är det på ett BRA sätt. Hur ofta händer det?

 

Publicerat

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.

Publicerat

LEJONKVINNAN

Tågstationschef Gustav Arctander (Rolf Lassgård) väntar barn med sin söta fru men nånting går jättefel. Frun dör i barnsäng och kvar står Arctander med en dotter som enligt hans egen utsago ser ut som en….lo.

Vi befinner oss någonstans i Norge 1912 och att vara udda är ingen instagramvänlig gimmik direkt. Arctanders första reaktion på barnet är att han vill att hon ska försvinna, att hon ska dö. Han kan inte ta henne till sig och det anställs en kvinna för att sköta den biten. Den superludna bebisen döps till Eva och där börjar berättelsen om Lejonkvinnan, om Eva som tvingas acceptera och leva med den enda skillnaden mellan henne och alla andra tjejer: hon har päls.

Filmens manus är baserad på romanen Løvekvinnen av Erik Fosnes Hansen och det är filmens regissör Vibeke Idsøe som överfört bokens text till film. Jag kan tänka mig att boken är både maffig och mustig på ett sätt som filmen kanske inte riktigt är MEN filmen är å andra sidan något så härligt som en tvättäkta familjefilmsmatiné. Det här är en film att se under julhelgen med en mormor, en faster, barnen, farfarsfar och undre laget i en Aladdin-ask som sällskap.

Filmen är välgjord och mysig, den är tänkvärd och hemsk, den tar upp många kluriga frågor som handlar om vem man är, om det är insidan eller utsidan som räknas, om det tuffa i att vara annorlunda och det ännu tuffare i att bli illa behandlad av personer i sin närhet. Och i dessa #metoo-tider finns det scener i filmen som gör ont på fler än ett sätt.

Filmen finns att hyra på Itunes (men bara med norsk, dansk eller finsk text) och den finns att köpa på DVD på tex Discshop.