Etikett: Betyg 3

Publicerat

MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES

Okej. Det finns filmtitlar och så finns det filmtitlar. Personligen tycker jag att en filmtitel ska vara just en titel, nåt klatschigt, nåt inbjudande, nåt som gör sig bra i snygga typsnitt på posters, inte en innehållsförteckning.

Filmen Mike and Dave need wedding dates handlar om precis just det och titeln är således inte missvisande men det är så båååååring. Hade den hetat något annat hade den antagligen hamnat i min fast lane vad gäller att se filmjäkeln men nu….ja….den kändes sisådär helt enkelt.

Hur kan en film som Mike and Dave need wedding dates kännas sisådär kanske du undrar? Med skådespelare som Zac Efron, Anna Kendrik, Aubrey Plaza och Adam Devine i huvudrollerna, hallååååå personaaaaaalen, det finns absolut ingenting att ogilla där. Det är faktiskt bara titeln som får mig att känna så och nu när jag sett filmen tycker jag titeln är om möjligt ännu sämre. Det här är nämligen en riktigt kul film! Det är en lyckad komedi på många sätt och jag hoppas den når fram till sina rätta tittare oavsett vad den heter.

Skådiskvartetten filmen kretsar kring är klockrena alla fyra och det är extra fint att få se Kumail Nanjani (från The Big Sick) i rollen som massören Keanu. 98 minuter försvann i ett HUJ och jag kanske inte gapflabbade oavbrutet men jag fnissade till en hel del gånger. Inombords.

Den här filmen kan du se på C More ända till 14 juli 2018!  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

THE BOOK OF HENRY

Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay i samma film! Mina småkillar! Hjärtat slår genast lite fortare och jag känner ett hopp om mänskligheten tändas. Dessa två små pojkar, den ena några år äldre och några decimeter längre, dom är verkligen mina darlings. Fan vad jag tycker om dom.

Och så Naomi Watts som grädde på moset, hon som i denna film spelar den kanske mest tacksamma och avundsvärda rollen på jorden: mamma till dessa två!

The book of Henry handlar om världens kanske smartaste 11-åring Henry (Lieberher) som bor med sin glasögonprydda och lite mer normalbegåvade lillebrolla Peter (Tremblay) och mamma Susan (Watts) i ett fantastiskt hus, kanske lite för fantastiskt för att dras runt ekonomiskt av en ensam förälder (men man får svar på denna fråga i filmen). Henry kan allt och nu menar jag ALLT. Han gör experiment hemma, han har byggt en koja som innehåller allt en kid som drömde om en simpel kemilåda kan önska sig, han sköter familjens räkningar och övrigt ekonomi (just precis!), han går i skolan med jämnåriga för att han vet att det är bra för honom att socialisera sig även om han inte lär sig ett jota på skoltid och han är förtjust i grannflickan Christina (Maddie Ziegler).

Christina mår inte bra. Hon blir alldeles uppenbart misshandlad av sin styvfar som även är stadens toppman och alla anmälningar rinner igenom systemet som slajm. I hemlighet smider Henry planer och skriver ner dessa i en röd liten bok.

En film med dessa tre i huvudrollerna PLUS utseendekameleonten Lee Pace och Sarah Silverman i ganska stora biroller, finns det NÅT som INTE gör denna film superintressant på förhand? Nej, det gör ju inte det. Och den ÄR sevärd och den ÄR fin och…JA jag grät. Att jag inte tjongar upp betyget till mer än en stark trea beror på att filmen är skriven väldigt mycket enligt en formel 1A och har man sett några filmer i den här genren så är den lätt att avkoda. Kanske lite för lätt. Sen har den några scener jag inte köper alls men det är en petitess i sammanhanget.

Se småkillarna – och njut.

Publicerat

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

Publicerat

PURPLE RAIN

Året är 1984 och med postern till Purple Rain ger Prince kulören lila ett ansikte.

När man som tonåring gick och såg filmen vad det lite fler attiraljer man för alltid kommer förknippa det lille musikaliske geniet från Minneapolis med. Rejäl kråsskjorta till exempel. Oljeindränkt naken och extremtajt torso är en annan. Lockigt hår som inte rör sig i motorcykelvind är en tredje. Den perfekt ansade mustaschen en fjärde. En kliniskt ren lila motorcykel och högklackade mansskor som femma och sexa. Det sistnämnda blev lite en grej hela hans karriär igenom. Är man 1,57 lång och man kanske det känns viktigt. Jag vet inte. Jag skulle bli 1,93 med hans skor.

Purple Rain var en skiva som spelades väldigt mycket i mitt flickrum och detta trots att Prince egentligen inte var någon storfavvo för mig då. Men precis som med Bowie, Springsteen, Madonna och Queen så tror jag vi alla har en favoritlåt som alltid funkar även om artisterna i sig inte är ens största favoriter. Min favoritlåt med Prince heter When doves cry och den finns med på Purple Rain-skivan OCH givetvis i filmen.

I Purple Rain spelar Prince The Kid, en ung kille med musikdrömmar som bor hemma hos en hustrumisshandlande far och en misshandlad mor. Med vuxna ögon förstår jag varför The Kid är så jävla känslomässigt avtrubbad och avstängd men som tolvåring tyckte jag BARA att han var ”dum i huvvet”. Han träffar på söta Apollonia (Apollonia Kotero) som även hon drömmer om att stå på scen och dom inleder en romans som inte känns det minsta schysst.

The Kid är en douchebag av Guds nåde men Apollonia kämpar och charmar på och försöker på alla sätt hon kan att bete sig snällt men ändå snärja honom. Vad får hon tillbaka? Skit, bara skit. Den där lille lila sprätten beter sig som en idiot. Behandlar henne som bajs och i en scen slår han henne till och med. Apollonia säger ifrån till slut men samtidigt är det här en film från 1984, den slutar inte i moll. Kärleksfilmer av detta slag gör sällan det. Men The Kid förtjänar inte kärlek så som han beter sig ÄVEN om det ”är synd” om honom som växt upp i ett kärlekslöst hem.

Fan. Orka vara så förstående jämt. Orka vara tålmodig. Orka analysera. Det är ingen lag som säger att det är okej att vara elak bara för att man blivit utsatt för skit, väx upp för fan och var snäll mot dom snälla. Skräm inte bort dom som bryr sig. The Kid är verkligen INTE en rollfigur det är lätt att tycka om. Han må vara hur ”cool” han vill, jag genomskådar den lille fan.

Det är svårt att se Purple Rain utan att baka in nostalgifaktorn. Musiken är så härlig, axelvaddskavajerna likaså. Det finns så mycket att älska med den här filmen om man är en 80-tals-fanatiker som jag och filmen kan verkligen ses som ett tidsdokument över en tid som flytt. Det faktum att Prince så sorgligt dog 21 april 2016 ligger dessutom som en sordin över hela filmen. 57 år blev han. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle ha kunnat skapa framöver om han inte stoppat i sig för mycket Fentanyl. ”En oavsiktlig överdos” enligt Wikipedia. I Purple Rain är han 26 och har hela världen framför sina fötter.

The Kid. Prince. Prince. The Kid. Spelar han sig själv? Ja. Kanske.

Publicerat

THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

THELMA

Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som precis flyttat från sina kontrollerande och djupt religiösa föräldrar till en lite större stad. Hon har börjat studera men har lite svårt att hitta vänner och det dagliga telefonsamtalet hem är lite av hennes livlina.

I sakta mak märker hon hur hon tar efter sina studentkamrater och det här med festande blir mer och mer intressant och med det även den fysiska dragningskraften från andra. I Thelmas fall är det inte en kille som väcker hennes känslor, det är en tjej, Anja (Kaya Wilkins). Problemen hopar sig när hon både smakat alkohol och känner köttslig lust och alla regler och måsten hon är itutad från barndomen behöver otvetydigt silas genom hennes egen hjärna. Vem är hon i sina egna ögon? Hur mycket makt ska föräldrarna ha över henne? Och vad är det för konstiga saker som händer?

Jag vill inte skriva mer om filmens handling för den tjänar verkligen på att man ingenting vet men Joachim Trier har med sin fjärde långfilm verkligen gett sig in i genre han inte varit i närheten av med vare sig Repris, Oslo 31 augusti eller Louder than bombs. Den här smått övernaturliga coming-of-age-historien är sällsamt berättad med fint skådespeleri och snygga effekter. Filmen påminner mig en hel del om den svenska versionen av Låt den rätte komma in, främst på grund av användandet av furu och simbassänger och i mina ögon är det positivt.

Jag såg Thelma på Malmö Filmdagar och här hittar du mina filmspanarvänners tankar om filmen:
Henke

Nu visas den på Stockholms Filmfestival och är du sugen på den så är det visningar den 15:e och 16:e november.

Publicerat

THAT AWKWARD MOMENT

Jason (Zac Efron) har nog aldrig sett mer förvånad ut än när hans tjej gör slut. Va? Är vi ens ihop, tänkte han och räknade till att dom träffats typ 5-6 gånger, that´s it. Men ja, hon gör slut och han är singel. Igen.

Samtidigt vill Mikeys (Michael B. Jordan) fru skilja sig och Daniel (Miles Teller) har inte heller någon direkt tur med brudarna. Tre polare utan flickvän, jamenusch hur ska det gåååååå? Dom bestämmer sig för att ingå nån slags ”pakt”, att typ inte ändra sin statusuppdatering på Facebook till ”upptagen” förrän….ja, jag vet inte riktigt men det är heller inte så viktigt.

That awkward moment är en såndär film jag bara klickade på av en slump när jag ögnade igenom Netflix filmer och behövde nåt charmigt och hjärndött på näthinnan. Och som sådan film är den här perfekt! Ett gulligt och rätt kul killkompisgäng, en kvinnlig huvudroll som spelas av Imogen Poots som alltid är bra och Zac Efron går från klarhet till klarhet. Är han nån form av komiskt geni eller? Svinkul är han, tycker jag, och då kanske speciellt i en scen när det vankas maskerad.

Lättsamt, motståndslöst, glatt och mysigt. Absolut ett filmtips om du känner för nåt som du inte behöver fundera nämnvärt på efteråt.

I avsnitt 113 av Snacka om film kärleksbombar jag och Steffo den som kärleksbombas bör. Zac Efron alltså. Detta komiska GENI! Lyssna här.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: GERALD´S GAME

Det är mycket Stephen King just nu och det gör mig ingenting, ingenting alls. Med både The Dark Tower och Det på biorepertoaren och TV-serien Mr Mercedes så känns 2017 som ett av hans starkaste år på länge – och det redan innan Gerald´s Game dök upp som en Netflix Original-film på just Netflix.

Filmen är alltså baserad på Stephen Kings bok från 1992 med samma namn och handlar om ett gift par som åker till sin sommarstuga för att försöka krydda till sexlivet som gått en smula i stå. Mannen, Gerald (Bruce Greenwood) låser fast fru Jessie (Carla Gugino) med handbojor vid sänggaveln tämligen ögonaböj och där börjar nåt som urartar å det grövsta.

Som skräckfilm funkar Gerald´s Game rätt bra, faktiskt. Jag lägger till ett ”faktiskt” för det är inte helt självklart. Boken tycker jag var riktigt tokspännande, speciellt mittdelen, men bok är bok och film är film och det är en hel del av den otäcka nattstämningen i boken som inte riktigt når fram i filmen. MEN, faktiskt, filmen funkar ändå. Dess svaga punkt är slutet och det var likadant i boken. Det blir övertydligt och tillrättalagt och i filmen nästan skrattretande. Men men, man kan inte få allt här i livet. Ibland får man nöja sig med en hand-scen som kommer gå till historien nästan på samma sätt som en häl-scen i Jurtjyrkogården.

Idag skriver Johan och Sofia om helt andra filmer. Sofia har sett Sinister 2 och vad Johan har sett är förklätt i dunkel ända tills du klickar här.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: SOUTHBOUND

Episodfilmer kan nästan ses som en egen skräckgenre. Några (oftast) välskrivna, kluriga och otäcka kortfilmer samsas i en lång film där det ibland finns en röd genomgående tråd, ibland inte.

Det bästa med dessa filmer är att det nästan alltid är en eller två kortfilmer som sticker ut och är riktigt härligt läbbiga, det verkar vara SÅ mycket lättare att få en historia att hålla i 15-20 minuter än att göra om den till ett långfilmsmanus.

I Southbound är det Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvath och någon som kallar sig Radio Silence som står bakom regin och det är personer som även varit inblandade i filmer som V/H/S, Entrance, The Pact II, The Signal och XX. Rätt duktigt folk alltså. Regissörer som klarar av att både berätta en historia OCH smälla till med sköna effekter om så behövs.

Det fina med Southbound är att det finns en gemensam nämnare, något som gör att jag som tittar upplever det som EN film, inte flera. Det är visserligen filmer-i-filmen och olika grupper av skådespelare MEN dessa ingenmanslandsmotorvägar i ett kargt amerikanskt ökenlandskap spelar helt klart huvudrollen. Det kan liksom inte gå bra om man får motorhaveri på en sån väg. Eller om man försöker få lite mat i sig på ett motell. Eller om man – hemska tanke! – råkar köra på någon.

Rolling Stone Magazine rankade Southbound som nummer 8 på sin topp 10-lista över bästa skräckfilmerna från 2016 (med The VVitch på första plats och Don´t Breathe på andra) och absolut, den har en given plats på den listan.

Southbound finns att hyra på Itunes och är väl värd 29 kr.

Vad har Johan och Sofia tagit sig an idag måntro? Sofias tisdagsskräckis hittar du här och Johans är här.

 

Publicerat

MISS JULIE

Häromveckan skrev jag här på bloggen om det OTROLIGA i att jag fastnat framför en viss Fröken Julie-film trots att det kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Den här historien är gäsptråkig oavsett om jag ser den på en teaterscen eller i någon av dom filmversionerna som finns. U R T R Å K I G.

Men så samlar regissören Liv Ullman ihop Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton och gör något så otippat som en FRÄSCH version av detta urvattnade elände och jag gillar det. Jag gillar det så pass mycket att jag tittar klart. Och förundras över hur otroooooligt bra Jessica Chastain är, i ALLT hon gör. Och Colin Farrell, denna skådis som jag hade allt annat än gott att säga om när han var pojkvasker men jösses, han har verkligen vuxit och blommat ut. Nu är han en väldigt stabil skådespelare tycker jag och den senaste tiden har jag sett honom i ett par 5-plus-roller (De Bedragna samt The killing of a sacred deer. Recension av den sistnämnda kommer inom en snar framtid).

Miss Julie finns på Netflix och är du det minsta nyfiken på denna pjäs, ge filmen en chans. Om inte annat kommer du få se en förstklassig Fröken Chastain och det är inte kattskit.

Publicerat

THE INCREDIBLE JESSICA JAMES

Jag börjar titta på ganska många serier på Netflix men slutar rätt snart. Mycket känns slentrianproducerat och inte alls så exklusivt som jag kunde tycka i början på denna…..era. Så klickar jag på något med Netflix Original-loggan som låter som ännu en Marvel-serie men som har en poster som ser super indie-hipster-youngster ut. The Incredible Jessica James går igång och jag fastnar, direkt.

Det handlar om Jessica James (Jessica Williams), en 20-nånting-tjej vars förhållande med snygg-Damon precis tagit slut och hon försöker dejta igen. Mest för att göra honom svartsjuk kanske, hon känns inte riktigt redo, men vafan, alla hjälpmedel att gå vidare är bra. Väl?

Jessica skriver teaterpjäser och drömmer om att någongång få en pjäs uppsatt på en stor och ”riktig” teater men fram tills dess jobbar hon med barn och barn som skriver pjäser.

Det är nåt med Jessica som känns så jävla äkta, nåt som gör att jag vill hänga med henne. Jag gillar henne jättemycket. Hon är 182 cm lång också (säger hon) och det är härligt, hon är liksom ”for real” på ALLA sätt. När hon sen går på dejt med nyskilde Boone (Chris O´Dowd) tycker jag storyn blir ännu mer intressant. Dom har en bra kemi och allt känns precis sådär awkward som det kan göra mellan två personer som inte riktigt vet vad dom vill men hångla är ju nice men fan vad jag fortfarande bryr mig om mitt ex och nu ligger jag i hans säng och hur hände det då?

90 minuter senare är filmen slut. Ja, precis, filmen. Fan fan fan också att det är en film, jag hade SÅ gärna sett en fortsättning, en serie, flera säsonger med Jessica James i centrum. Det här hade varit världens bästa pilot för en TV-serie, hur kunde Netflix ha missat det?

Filmen är skriven och regisserad av Jim Strouse, mannen som har gett dom beigea filmaffischerna ett ansikte. Han är riktigt duktig på det han gör och vill du se fler av hans alster rekommenderar jag verkligen People Places Things!

Men ingen serie av Jessica James alltså…Aja. Skit samma. Man kan inte alltid får som man vill. Men en sevärd liten mysig film är det allt.

I avsnitt 111 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla Netflix-pärla. Lyssna här om du blir nyfiken.

Publicerat

BAYWATCH

Hahahaha, ja jösses! Dwayne Johnson är verkligen som en stor jävla tatuerad hypertränad nallebjörnsstämpel när det gäller god kvalitet på film. I alla fall när det gäller den typ av filmer han gör, som han är bra på, kanske till och med bäst? Komisk tajming som första klassens ståuppare, en bjussighet vad gäller egna tillkortakommanden som man sällan ser män ge av på film och som kanske slås endast av hans skådespelarkompanjon i dagens film: Zac Efron.

Efron blir kallad både det ena och det andra (nedlåtande) som syftar tills hans High School Musical-era och hela den här filmens manus är FULLPROPPAD med blinkningar och retningar gällande alla skådespelare och filmerna dom varit med om. Och det skojas en hel del om Baywatch-bruttornas minimala badkläder, om alla dessa slowmotion-löpningar, om David Hasselhoff, om Pamela Anderson, om kiss, bajs, sex och ALLT kul man kan tänka sig.

Jag hade riktigt roligt åt och med den här filmen, betydligt roligare än jag hade kunnat tro (även om trailern var väldans underhållande). Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra. Kanske snäppar jag upp filmen vid en omtitt för DET kan jag lova, jag kommer se om den.

Publicerat

HERR OCH FRU ADELMAN

Hur gestaltar man ett 45-årigt passionerat äktenskap på film på bästa sätt? Man har två timmar på sig och det borde finnas väldigt mycket att berätta. Fyra och ett halvt decennium med allt vad det innebär av ungdom och åldrande, av kläder och scenografi och av händelser som formar personerna i centrum.

Herr och fru Adelman, Victor och Sarah, spelas av Nicolas Bedos och Doria Tellier och dom spelar sina roller filmen igenom med mer eller mindre smink och mask. Det är en av filmens smartaste och starkaste kort kan jag tycka, jag ser att det är dom och dom åldras gemensamt även om personligheterna inte alltid dras åt samma håll.

Mitt enda egentliga problem med filmen är att jag inte förstår vad Sarah såg hos Victor där i relationens allra första fas. Jag tror att jag hade behövt det för att dras in i historien på det sätt filmen förtjänar, istället satt jag med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och lite klåda i pannan. Sarah din dumma jäkel, vad ska du med den där egocentriska drummeln till? Konstnärsmän som sätter sig själva på en pidestal och Quinnor som tillåter dom vara kvar däruppe, som i princip eldar på det hela, som förminskar sig själva, som daddar och hjälper och fixar och curlar, alltså JAG FATTAR DET INTE.

Nu låter det kanske som att jag retar upp mig jättemycket på filmen men det är verkligen inte sant. Herr och fru Adelman är en BRA film, helt klart. Den är välgjord och har en kärlekshistoria som är värd att berätta (även om JAG inte förstår den) och kanske kan den lära oss ett och annat gällande långa förhållanden och det här med att våga släppa taget. Filmens manus är dessutom skriven av filmens två huvudpersoner och regisserad av Herr Adelman himself OCH dom är ett par även i verkligheten. Kanske är DEN informationen det allra mest intressanta med hela filmen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Var det någon av mina filmspanarvänner som också gjorde det? Jag minns inte. Men dyker det upp någon recension så hamnar länken till den här. Jag pratar om filmen i avsnitt 111 av Snacka om film också. Lyssna här vettja.

 

 

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.