Etikett: Betyg 3

Publicerat

MOTHER!

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

Publicerat

THE FOUNDER

Jag har vissa svårigheter med filmer där huvudpersonen är ett arsel, det är sen gammalt. The Founder är således en film som nailar shit-face-o-metern till max för Ray Kroc (Michael Keaton) är allt annat än en snällis.

Han är ett nedkok av allsköns personligheter som kan behövas för att bli En Stor Businessman och en sådan bulkongtärning har kanske miljoner på banken men han går över lik för att komma dit. Ocharmigt som ett helvete men också symtomatiskt att Hollywood väljer att göra en film om honom istället för att fokusera på förlorarna, bröderna McDonald vars affärsidé Kroc stal rätt av och gjorde till sin. Och vad det blev av McDonalds det vet vi alla, det är en framgångssaga av Guds nåde.

Det filmen vinner på är att 50-talskänslan är himla go och trivsam att befinna sig i, att den är välgjord in i minsta detalj och att historien faktiskt är jäkligt intressant. Sevärd alltså. Ett filmtips för höstkvällen!


Nu kan du se The Founder på C More. Perfekt va? Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

VICTORIA & ABDUL

Drottning Victoria (Judi Dench) hade det inte så roligt. Det var inte tal om att ha någon egentid, jobbet tog liksom aldrig slut. Hon var drottning av  det Förenade kungariket Storbrittanien samt kejsarinna av Indien och mot slutet av sin regeringstid höll hon på att dö av leda. När den långe vackre indiern Abdul Karim (Ali Fazal) kommer till Buckingham Palace för att överlämna en gammal indisk peng till henne händer det något inom henne. Hon SER honom. Hon tycker han är vacker. Att han är intressant. Att han dessutom passerar gränsen för hur man får vara och prata med en regent finner hon uppfriskande, så pass uppfriskande att hon vill att han ska stanna i landet – och hos henne.

Ibland kan det vara rätt skönt att se en film som ”bara” är gullig. Victoria & Abdul är en genomsnäll film som jag har svårt att tro retar upp någon. Judi Dench är jättebra som drottningen och Ali Fazal kommer säkert sätta en del hjärtan i brand med sin charmiga uppenbarelse.

För mig är det här en film som går in genom ena ögat och ut genom andra, det är ingenting som fastnar, egentligen inte heller något som berör MEN det är okej, filmen funkar ändå. Som förströelse. Som lite leende uppåttjack en liten stund.

Det är Stephen Frears som regisserat filmen och betänker man att några av hans senaste filmer är The Queen (med Helen Mirren som äldre drottning), Philomena (med Judi Dench som gammal tant) och Florence Foster Jenkins (med Meryl Streep som gammal sångfågel) så är det knappast chock-varning på att han valt att göra Victoria & Abdul. Han är som en Lasse Hallström men med äldre kvinnor i fokus. Inte pjåkigt alls även om det inte är min gå-ner-totalt-i-brygga-kopp-the.

Jag såg filmen som invigningsfilm på Malmö Filmdagar ihop med mina filmspanarvänner som var på plats. Här är deras tankar om filmen.
Jojje
Carl
Henke

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 107 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

SULLY

Jag såg Sully när den kom men märkte först nu att jag inte skrivit om den. I samma veva dök den upp på Netflix och jag passade därför på att se om den.

En film med Tom Hanks är aldrig fel, det är som att dricka varm choklad efter en promenad i nordanvindar, det är som att få en kram av någon som har en för stor fleecetröja på sig. Att Sully är en boats (based on a true story) gör inget alls, att jag redan innan vet exakt hur den slutar spelar ingen roll. Det här är en film helt utan tuggmotstånd, den är välgjord enligt nån slags boats-formel-1A och samtliga inblandade har full koll på sina arbetsområden. Clint Eastwood till exempel, klart som korvspad att han inte skulle – eller kunde – misslyckas med en film som denna. En film om en manlig hjälte som lyckas med det smått omöjliga, att undvika en vidrigt hemsk flygkrasch rätt in på Manhattan genom att istället landa planet på Hudsonfloden. Alla planets 155 passagerare överlevde.

Händelsen som filmen handlar om skedde 15 januari 2009 när flygkaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger (Tom Hanks) och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) lyfter med planet från La Guardia-flygplatsen strax utanför New York. Tre minuter senare flyger planet in i en skock fåglar och båda motorerna slås ut.

Sully ska (väl?) med rätta ses som en av storfilmerna från 2016 och av alla Clint Eastwoods filmer (som regissör) ligger Sully på andra plats sett till biljettförsäljning under premiärhelgen (endast slagen av American Sniper) och det är Tom Hanks tredje största film om man räknar på samma sätt (endast slagen av….kors i taket…Da Vinci-koden och Änglar och demoner). Många stora flygbolag har dock bojkottat att visa filmen ombord på flygplanen vilket jag med lätthet kan förstå. Jag tror – och hoppas – inte att dom visade Snakes on a plane heller när den var ny.

Publicerat

PET

Seth (Dominic Monaghan) är en såndär ordinär kille som ingen egentligen la märke till i skolan, än mindre skolans snyggaste tjej. Han har liksom gått genom livet som ”den beige kunden” och känner sig uppenbarligen rätt less på det.

På bussen springer han hux flux (?) på Holly (Ksenia Solo), hon som var just skolans snyggaste tjej när det begav sig. Seth har uppenbarligen inte kunnat släppa henne på alla dessa år så han går fram och presenterar sig. Holly minns såklart inte honom alls men svarar väluppfostrat på tilltal. Sen dyker Seth upp på resturangen där hon jobbar som servitris och hon minns inte honom. Han presenterar sig igen och hon skäms lite. Han gör som så många män, han anmärker på hennes utseende på ett sätt hon inte bett om och även om det är snällt menat så blir det too much, han går över gränsen och hon får svårt att le trots att det är hennes jobb.

Seth visar sig vara en kreativ man men också en man som helt saknar spärrar. Han vill att Holly ska bli hans och han menar det. Han kommer se till det på ett eller annat sätt och att ge henne en bedövningsspruta och låsa in henne på det djurhem där han jobbar känns som en bra idé. Hon förpassas till en bur och han matar henne med vatten och lite mat. Allt han vill är att få som han vill. Hon är ju så speciell. Hon är allt han inte är.

Det här är en film som jag nästan har svårt att se som ”bara en film”. Det finns så många otäcka människor i världen, så många psykiskt väldigt sjuka män som hittar på både det ena och det andra av diverse olika baktankar. Alla är inte hardcore som Josef Fritzl, det finns grader i helvetet.

Jag tycker Pet var en helt okej film och Dominic Monaghan som till vardags ser så rätt snäll ut (nåja, kanske inte på sin IMDb-bild men som Merry i Sagan om ringen i alla fall) gör sig som knäppskalle. Historien svänger lite hit och dit och är inte riktigt som man tror i alla lägen, det gör att den aldrig blir tråkig. En sevärd och otäck variant på kärlekshistoria. Typ.

Publicerat

BLIND

Om all reklam är bra reklam så har Blind lyckats bli en buzz-film trots att den egentligen inte förtjänade det. I USA har det nämligen skrivits en massa om det ”kontroversiella” i att Alec Baldwin spelar huvudrollen som den blinde mannen Bill Oakland. En seende som spelar en blind, det är i det uppretade handikappförbundets ögon lika illa som att en vit spelar en svart (mer att läsa om detta här).

Personligen håller jag inte med. Var inte Al Pacino bra i En kvinnas doft? Gestaltade inte Jamie Foxx den blinde Ray Charles i filmen Ray alldeles toppen? Funkade inte Gary Oldman som Beethoven i Min odödliga kärlek även om han inte är döv? Jag tycker helt enkelt frågan är trams och här är mina tankar om filmen.

Att se Demi Moore och Dylan McDermott som äkta par i den här filmen får mig att tänka på alla som jobbar med restylaneinjektioner och hur dom glider yr soffan. Det är inte många millimeter naturligt åldrad hud i dessa två fejs men, suck, det är så det ser ut nuförtiden och det är bara att hacka i sig. Demi Moores ögon är i alla fall intakta och hon har en fin närvaro här.

Istället är det Alec Baldwin som den grinige sanningssägaren utan skrupler som är filmens behållning. Han är naturligt skäggig, rynkig och jättefin och bevisar verkligen att det finns skådespelare som bara blir bättre och bättre med stigande ålder.

Suzanne Dutchman (Moore) är alltså gift med Mark Dutchman (McDermott), även han skrupelfri men inte inom lagens märken. Han är en storfifflare av Guds nåde och har genom dom nitton år dom varit gifta jobbat sig till väldigt mycket pengar och ett lyxigt och glassigt liv. Suzanne har hela tiden varit hemma, naivt ovetandes om makens olagliga affärer men samtidigt glad för svindyra presenter och ett vackert hem.

När Mark åker fast för sina brott visar det sig att den dumma blondi….brunetten….Suzanne mot sin vetskap står med sitt namn på kontona och hon blir dömd till samhällstjänst, en dom som innebär att hon i hundra timmar ska läsa högt för denne blinde elake man (och före detta författare).

Det här är en film som inte påvisar någon nytt under solen men som ändå funkar som den charmiga bagatell den är. Lite romantik, lite drama, lite aggressiv alfahanne, lite otrohet, lite hitan och ditan och det är inget spoiler att filmen slutar som man tror. Det finns liksom inget annat i den här typen av film.

I avsnitt 105 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om det här med ”blindfrågan” och om skådespelare som inte ÄR som den karaktär de ska gestalta.

Publicerat

MISS SLOANE

Att vara driven, ”gåpåig”, på gränsen till gapig, skrupelfri, målmedveten, supervacker, egocentrisk, bossig lobbyist känns som en match made in hell, i alla fall för männen i Washington som har med Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) att göra. Hon är ingen lek. Hon är en sådan människa som man inte gärna har till fiende och det är många i den här filmen som blir varse just det. Och att hon är allt detta OCK kvinna gör det inte direkt lättare för någon, än minst henne själv.

Som sagt, Miss Sloane må vara skrupelfri när det gäller arbetsmetoder men moraliskt har hon en tydlig gräns och den nås när hon anlitas för att vara pro vapen, när hon förväntas få till en kampanj som riktar sig till kvinnor, till att fler kvinnor ska bli positiva till dagens vapenlagar och kanske även börja beväpna sig själva lite mer. Sloane vänder 180 grader och börjar jobba för denna kampanjs motståndare och likt en kula i Sarajevo har hon startat ett krig som många vill stoppa. Ja, inte kriget i sig kanske men Miss Sloane.

Det här är en film som handlar om principer, om gubbvälde, om det obekväma i att inte skratta med åt dåliga skämt för att det förväntas av en kvinna, om skuldbeläggning när en kvinna gör livsval som män gjort i alla tider. Jessica Chastain är som klippt och skuren för huvudrollen och John Madden är måhända en regissör som behärskar pratiga filmer (efter Shakespeare in love, Mrs Brown och Hotell Marigold-filmerna) MEN jag hade gärna sett någon regissör som är mer van vid politiska konspiratoriska filmer bakom spakarna. Martin Scorsese? Tom McCarthy? Adam McKay? Alan J. Pakula hade varit den mest perfekte men han är ju död.

Jag tycker filmen blir onödigt rörig ibland och det är synd, det hade kunnat undvikas med ett smidigare handlag kring klippning och annat. Förutom detta ”klagomål” är filmen ytterst sevärd och tänkvärd, speciellt om man gillar Jessica Chastain. Och det gör man. Ju.

 

Publicerat

UNA

Una (Rooney Mara) är en ung vuxen som känns trasig. Ledsen. En scen direkt i början av filmen utspelar sig på en klubb där vi får se Una först dansande i stroboskopbelysning sedan ha sex med en random snubbe på toaletten. Såna scener i filmer verkar alltid bevisa att tjejen i fråga har varit med om någon form av sexuellt övergrepp i sin ungdom. Oftast av en mycket äldre man och oftast i kombination med andra svek. Som att mannen i fråga är hennes pappa eller att han  försvunnit och hon ensam ska leva kvar med skam, skuld och tusen obesvarade frågor.

Jag tänker inte spoila handlingen i den här filmen men jag kan säga så mycket som att analysen av toalettscenen inte var helt fel.

Trots att det är några fler karaktärer med i den här filmen (bland annat Riz Ahmed som en kollega till Ray) kretsar den egentligen enbart kring relationen mellan Una och Ray (Ben Mendelsohn). Man skulle kunna säga att det är ett kammarspel som skulle göra sig lika bra på en teaterscen. Föga förvånande är filmens manus baserad på en teaterpjäs som heter Blackbird, skriven av David Harrower.

Rooney Mara och Ben Mendelsohn är helt perfekt castade i sina roller och jag har inga problem alls med att tro på historien. Jag blir kanske inte så känslomässigt involverad som jag kanske borde ha blivit men det beror troligtvis mer på mig än på filmen.

Blir du nyfiken på mer David Harrower efter att ha sett Una så blev även en annan av hans pjäser, Knives in Hens, film förra året (den filmen heter Culling hens). Otrohetsaffär i ett stall kan man säga att den handlar om, i korta drag.

Filmen finns att hyra på Itunes för ynka 19 kr. Så värt!

Publicerat

THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.

 

Publicerat

TRESPASS AGAINST US

När jag springer på en film med Brendan Gleeson och Michael Fassbender i huvudrollerna kan jag liksom inte bara gå vidare och låtsas som att inget hänt. Det finns inget alternativ än att brygga kaffe, klicka på ”Hyr och titta nu” på Itunes och krypa upp i soffan. Hej hösten förresten! Välkommen! Fy tusan vad najs det är med halvdant väder och inga måste-ut-i-fina-vädret-skuldkänslor.

Chad Cutler (Michael Fassbender) lever som white trash bland husvagnar, pistoler och mer eller mindre dynfunktionella syskon. Han är äldsta sonen till Colby (Brendan Gleeson) som också bor där och syskonen har alla Colby som pappa. Chad har även egna barn samt en fru, Kelly (Lyndsey Marshal), i husvagnen och han försöker få ordning på livet efter bästa förmåga. Framförallt försöker han få sina barn att hålla sig borta från farfar och resten av sina kriminella syskon. Han är dock inte Guds bästa barn själv heller och hans hjärta av guld räcker inte alltid för att ställa allt till rätta…

Filmen är kanske inte sådär ”edgy” som jag skulle önska men skådespelarnas insatser gör att jag inte kan eller vill ge ett lägre betyg. Jag läser dock – och nickar instämmande till – John Pattersons recension av filmen i The Guardian och jag håller med till punkt och pricka:

”Perhaps it’s just a British thing. In a nation with unarmed police, strict gun-control laws and no death penalty, crime will always look like a small-stakes endeavour. The shadow of the electric chair is a great motivator, tending to favour an all-guns-blazing type of resolution. British crime pictures might do well to stop poorly imitating US crime cinema’s gunplay and start borrowing some of its perversity. Incest (Scarface) and fratricide (The Godfather) may not put holes in your head but they sure do keep things popping.”

 

Publicerat

SUPERSWEDE: EN FILM OM RONNIE PETERSON

Italiens Grand Prix 1978. Monzabanan. Ronnie Peterson startade som femte bil i sin svarta Lotus. Riccardo Patrese prejade James Hunts bil direkt efter start och Hunts bil kolliderade med Ronnie Petersons som fattade eld. Han fick hjälp att ta sig ur bilen men dog på sjukhus dagen efter.

Jag minns detta så tydligt, det är ett närmaste konstigt starkt minne med tanke på att jag var blott sex år när det hände. Att det var världshistoriens sämsta datum han dog på (11:e september) och att han är begravd på Almby kyrkogård i Örebro, bara ett stenkast från min dotters skola, är sammanträffanden som inte har ett dugg med någonting annat att göra. MEN, för mig betyder Ronnie Peterson nåt, det betyder att av få saker jag och min pappa hade gemensamt när jag var liten var att titta på Formel 1 på TV och för mig var det väldigt speciellt. Pappatid var inget jag var bortskämd med så även om det var en TV inblandad och det inte pratades så mycket under loppen så minns jag detta som mycket speciella timmar.

Jag minns också att när Ronnie Peterson dog så berättade min pappa att Ronnie också hade en dotter, Nina, och att hon var yngre än jag. Det där har liksom satt sig och att då få se Nina, nu vuxen och med efternamnet Kennedy, i filmens första scen, gående in på Monzabanan och för första gången se den plats där pappan förolyckades, det var starkt. För mig var det filmens i särklass starkaste scen. Resten av filmen är som ett påkostat idolporträtt i kombination med en spaning efter en tid som flytt och slutresultatet blir en habil dokumentär som håller sig på ytan men som aldrig bränner till på samma sätt som till exempel Senna.

I filmen får man återse en hel del av det gamla F1-gardet, Emerson Fitipaldi, Jackie Stewart, Niki Lauda och Mario Andretti men man får också se en hel del filmat material med Ronnies fru Barbro och det är den delen av dokumentären som intresserar mig allra mest. Det är också den delen som lämnas mest därhän då jag känner att det finns mer att säga, mer att gräva i, mer intressant att berätta men regissören Henrik Jansson-Schweizer och manusförfattaren Morgan Jensen väljer att inte gå in där, att låta dörren Barbro Peterson förbli stängd.

Går man in på Ronnie Petersons hemsida (ronniepeterson.se) så är även den sidan stängd för mer info än om filmen men om man – som jag – nyfiket googlar då jag vill veta mer om Barbros liv efter Ronnie så kommer jag till en undersida till hemsidan med en utförlig text om vad som hänt. Barbro Peterson dog tio år efter Ronnie, bara 40 år gammal och den blott 12-åriga Nina är då helt föräldralös. Dödsorsak: en blandning av alkohol och lugnande medel. Tänk om filmen hade inkluderat om så bara en skärva av denna tragik, det hade varit precis det som behövts för att filmen inte enbart skulle kännas som att den trippade på tå för en ikon man gärna vill bibehålla som just…ikon. Alltså lider den här filmen av samma typ av ”problem” som Jag är Ingrid gjorde härom året.

För alla oss som har någon form av minnen från (tycker jag) guldåldern inom Formel 1 så är Superswede ett måste att se. Kanske inte ett måste på just bio men ett måste i nostalgiresa bland bilar, banor och racer-playboys.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar jag mer om denna film.

Publicerat

STANDING STILL

Elise (Amy Adams) och Michael (Adam Garcia) ska gifta sig imorgon och till deras hus vallfärdar deras närmaste kompisgäng från skoltiden. Det har gått några år och alla har utvecklats åt sina olika håll, ändå är det nåt som skaver hos dom allihop. Är det inte alltid det förresten? Skol- och tonårstiden passerar väl sällan helt obemärkt förbi – ärrmässigt?

Det är Samantha (Melissa Sagemiller) som drömmer om att gifta sig med sin Richie (Aaron Stanford), eller att HAN ska förstå att det är det som är det vettiga att göra (speciellt eftersom man fattar att hon har en ”överraskning” i bagaget åt honom), det är skolans snygging Lana (Mena Souvari) som bara legat med fem killar men som ändå tycker det känns pinsamt då tre av dom ska mötas just denna helg. En av dom är Donovan (Ethan Embry) som är jättebetuttad i henne efter gårdagens mysiga stund på nåt hotell, Donovan som försörjer sig på att göra överspelande reklamfilmer som syftar till att få överviktiga barn att motionera OCH lära sig saker samtidigt. Jennifer (Lauren German) har även hon en överraskning på lut och Pockets (Jon Abrahams) jobbar i Thailand och roar sig med att ligga med prostituerade.

Det vävs in fler karaktärer i filmen än dessa och det är lätt att tro att det är några för många (speciellt när man läser om dom i text) men jag kan meddela att det är precis lagom mängd. Manuset är nämligen utomordentligt välskrivet och samtliga karaktärer känns balanserade och trovärdiga. Det gick även riktigt bra att mixa romantiskt drama och tokrolig komedi med tankeväckande ledsamheter och det blev till en anrättning som jag är mycket nöjd med.

Speltiden på nittio minuter används mycket väl. Musiken är mysig, skådespelarna bra och jag köper storyn. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på alls.

Jag såg filmen på C More. En gratismånad får du genom att klicka här!

Publicerat

THE DARK TOWER

Fler än 30 miljoner sålda böcker världen över, ja SÅ omtyckta är dom, Stephen Kings romanserie Det svarta tornet. Åtta böcker, tusentals sidor, en komplex historia om det onda och det goda, om olika världar. Böckerna skrev mellan 1982 och 2004 och Stephen King själv kallar böckerna för sitt ”livsverk”.

Jag har själv inte läst böckerna men jag tycker att det är intressant att i detta tidevarv av extremt långa långfilmer och en faiblesse för trilogier så transformeras alla dessa böcker till EN långfilm, en långfilm som dessutom har den kortaste speltiden på hela repertoaren. 1 timme och 35 minuter tar regissören Nikolaj Arcel på sig att berätta historien och jag tycker han lyckas både bra och dåligt med det.

Filmen är bra för det tar en millisekund att komma in i den. Första halvtimmen är helt underbart bra och jag sitter som på nålar när den unge pojken Jake (Tom Taylor) har sina mardrömmar om revolvermannen och den svartklädde mannen och ingen tror honom. Grabben sover inte ens, han drömmer och sen tecknar han av sina minnen. Noggrant och redigt.

Mamman och hennes nye man vill få in Jake på psyket och/eller nån internatskola där hans mentala hälsa ska dokumenteras men när personalen från skolan dyker upp i lägenheten märker Jake direkt att det är figurer från hans drömmar och han rymmer. Det blir starten på ett äventyr som täcker in det mesta man kan önska sig vad gäller världsbyggen, en genom-ond jävel (Matthew McConaughey) och en revolverman med skinnkappa vid namn Roland (Idris Elba).

Trots den korta speltiden kunde jag faktiskt inte hålla mig, jag kollade på klockan men till filmens försvar ska sägas att det då bara var tre minuter kvar av filmen. För övrigt tycker jag det var en trevlig stund i biomörkret, jag blev underhållen MEN jag blev även en smula snurrig för det är så mycket mer jag vill veta, så många frågor jag vill ha svar på. Hade jag läst böckerna hade jag vetat och förstått men nu är jag novis vad gäller denna berättelse, lika novis som jag var innan jag såg den. Nästan.

Tittar man på IMDb kan man se att regissörens namn samt Idris Elbas dyker upp i en TV-serie som förväntas komma under 2018, en serie som tydligen ska vara en prequel till denna film. Om serien blir av eller om informationen är sann vet jag inte men jag välkomnar detta med öppna armar. Jag tror det kan bli bra OCH jag tror att det är nödvändigt om inte Stephen Kings mesta hardcorefans ska gå fullständig bärsärk efter denna nästintill brutalstyckning av bokserien. Märk väl att jag skrev styckning nu och inte sågning. Det finns nämligen ingenting att såga. Filmen är – i mina ögon – alldeles helt okej.

Både jag och Steffo pratar om The Dark Tower i avsnitt 102 av podcasten Snacka om film.Fl

Publicerat

DINA, MINA OCH VÅRA

Alla frånskilda föräldrar som dejtar en annan frånskild förälder och som kämpar med att få livet med sina barn, andras ungar och ett vuxet kärleksliv att synka – se den här filmen. Inget och jag menar INGET kommer kännas jobbigt igen – i alla fall inte som har med barnfrågan att göra.

Frank Beardsley (Dennis Quaid) är amiral inom kustbevakningen – och ÅTTABARNSPAPPA. Barnens mamma är död och han sköter uppfostran, hus och hem med samma militära disciplin som han sköter sitt jobb. Det är ordning och reda på dom här ungarna.

Helen North (Rene Russo) är snäppet ”värre”, hon har TIO BARN som hon efter makens död tar hand om helt själv. Med ett jobb som kläddesigner och en syn på uppfostran som andas hippieflum-a-la-60-tal flödar det både kreativitet, prylar, lek, färger och andra galenskaper i det gigantiska rosa huset.

Varken Frank eller Helen är direkt inne i dejtingsvängen även om dom båda skulle vilja träffa någon ny. Båda har mer eller mindre accepterat att ingen mer än dom själva står ut med så många barn. Men så springer dom på varandra på en skolåterträff och det visar sig att dom var high school sweethearts. Känslorna fanns kvar och det började spraka om dom vid första anblicken. Är det rätt så är det rätt, det är bara att köra. Frank friar, Helen säger ja och tillsammans köper dom ett gigantiskt hus som rymmer dom själva och alla deras gemensamma ARTON barn. Ja du hör ju, klart det blir hejkon bejkon av det hela.

Det visar sig att Dina, mina och våra är en riktigt charmig film. Dennis Quaid och Rene Russo har jättefin kemi mellan varandra och flera av barnen är riktigt härliga. Att filmen är extremt högljudd (varför MÅSTE barn skrika när dom pratar hela jävla tiden??) är givetvis ett minus men samtidigt var det mysigt att kolla på kaoset. Och Rene Russo alltså, hur bra är hon inte?

Jag såg filmen på C more och det kan du också göra (så länge den finns kvar). Klicka här så får du en gratismånad och kan toktitta hur mycket du vill. Bra va?