För eventuella nytillkomna läsare vill jag tydliggöra en grej såhär alldeles i början av min text: krigsfilmer är inte min kopp the. Jag har otroligt svårt för den här genren och jag tror att det oftast beror på att jag inte bryr mig om karaktärerna. Personerna underbyggs sällan med någon form av ”intro” (som tex ett vardagsliv med familj, hobbys mm) och kastas man då hux flux in i en krigsskådeplats så spelar det ingen roll för mig hur välgjort och autentiskt kriget skildras, människorna i skyttegravarna/ bakom gevären/i likhögarna blir neutrum.
Kanske framstår jag som helt iskall när jag skriver detta men likväl är det sant. Kanske är det därför som krigsfilmer som Hacksaw Ridge och Full Metal Jacket funkar för mig, där är människorna mer i fokus än själva kriget. I Dunkirk är det precis tvärtom. Vi hamnar på direkten mitt i den franska hamnstaden Dunkirk (Dunkerque) under Andra världskriget där fransmännen försökte fly till Storbrittanien och britterna försökte ta sig hem. Evakueringen pågick mellan 29 maj och 4 juni 1940 och frågan är om det är alla dagar vi får bevittna eller om Tommy (Fionn Whitehead) har blivit rejält förstoppad.
I filmens första scen får vi nämligen se Tommy försöka bajsa på en liten sidogata i stan. Lättare sagt än gjort mitt under stridigheterna så det är bara att dra upp byxorna igen. Några minuter senare drar han åter igen ner brallorna för att förhoppningsvis kunna lätta på trycket på sandstranden. Det är inte bara hundratusentals soldater han ser på stranden en bit framför sig, han ser även en ung man som gräver ner en annan ung – död – man i sanden och vips, upp med brallorna igen, det blev inget med det där bajsandet.
DÄR har filmen mig i sin hand, det måste jag erkänna. Hur soldater gör sina toalettbehov samt var/hur dom äter och tvättar/byter kläder är mitt ständiga aber när jag ser denna typ av filmer, det känns alltid förenklat och som om vapensorter, huvudbonader samt ljudnivån på skott/bomber är det ENDA som behöver vara trovärdigt för att filmen ska kännas verklig. Men inte här. Här har Christopher Nolan (både manus och regi) skrivit in två bajs-problems-scener och high five till honom för det säger jag. Att jag på vägen hem från biografen grubblar på om Tommy helt glömt bort det där med bajseriet är en annan femma. Kanske är det ingen annan på jorden som bryr sig men JAG tycker det är av högsta vikt att inte lämna denna typen av frågor hängandes i luften.
Jag hittade ett citat från Nolan själv där han förklarade lite hur han såg på filmen och för mig blev det stämpeln i förklaringsprotokollet varför Dunkirk är (ännu en) krigsfilm som inte får mig nämnvärt engagerad.
”The empathy for the characters has nothing to do with their story. I did not want to go through the dialogue, tell the story of my characters… The problem is not who they are, who they pretend to be or where they come from. The only question I was interested in was: Will they get out of it? Will they be killed by the next bomb while trying to join the mole? Or will they be crushed by a boat while crossing?”
Om det inte spelar någon roll vilka dom var och var dom kom ifrån då blir personerna inget annat än marionetter/figurer/kanonmat, det finns inga känslor där, I´m sorry Christopher men det är så jag funkar OCH jag tror inte jag är helt ensam om det ÄVEN om jag misstänker att jag i filmrecensentsammanhang kommer vara tämligen ensam på min planhalva. Men det är okej, så är det och så får det bli. Det finns dock en hel del på plussidan med den här filmen som gör den sevärd även om man inte går ner i slentrianbrygga av krigsfilmer.
För det första, SJÄLVKLART har Christopher Nolan koll på grejerna. Filmen är snygg så man smäller av och många av scenerna kommer säkert hamna i filmhistorieböckerna som klassiska bilder. För det andra, Hans Zimmers musik, alltså HELVETE, kan nån bara adla karln??? För MIG är det musiken (och hela ljudet i sig) som gör HELA GREJEN och jag är tacksam att vaktmästaren på Rigoletto drog på ljudet så det fanimej var tinitusvarning, det gjorde ont i öronen ibland och det där ”grund-dånet” hjälpte till så att även jag kände det som att jag var med där på stranden, åtminstone i korta sekvenser.
Mark Rylance är en överskaddad skådespelare och så även här. Jag avskyr karln och kommer alltid göra det (alltså den där fåniga hatten han hade på Oscarsgalan, det är nästan så jag känner för att bli ett twitter-ägg och håna honom offentligt – men bara nästan) och när jag läser om hur han gjorde för att ”komma in i karaktären” i den här filmen kan jag knappt hålla mig för garv. ”Rylance drove his character’s boat every day for research. He also listened to audio recordings at the Imperial War Museum. Between takes, Rylance encouraged rehearsal through improvised scenes, which Nolan said ”deepened the characterization”. Jahopp. Han övade att köra båt. Det var ju speciellt. Hmmm. Kör båt, det är ju det han gör i rollen. HAN KÖR BÅT. Jäkla prettogubbe.
Övriga skådisar då, Tom Hardy till exempel, min lille favvo som har en av filmens stora roller som piloten Farrier. Jorå, precis som när han samarbetade med Nolan förra gången skymds hans ansikte av en mask 99% av speltiden (hej Bane <3). Han har visserligen väldigt uttrycksfulla ögon MEN hans roll hade lätt kunnat spelas av vem som helst. Utom Mark Rylance. One Direction-killen Harry Styles är annars den av skådespelarna som imponerar mest. Han gör sin roll väldigt bra och om informationen jag har stämmer hade Nolan ingen aning om vem Styles var när han gjorde sin audition. Coolt hur som helst när rätt person hamnar på rätt plats.
För övrigt är jag superless på filmer om massor med män som slåss med och mot andra horder av män i krig som män startat för att män med makt vill ha ännu mer makt. Det är urtrist hur snyggt gjort den än är. Vill bara lägga till den grundåsikten till handlingarna eftersom jag säkert kommer få stå till svars för mitt – i mångas tycke – alldeles för låga betyg.
Jo! En sak till. Läser du i någon annan recension att filmen handlar om ”det blodiga slaget vid Dunkirk” så ta den meningen med en stor nypa salt. Självklart förstår jag att det var blodigt som ett helvete i verkligheten men FILMEN är 99,9999% oblodig. Köttiga krigsscener av typen man ser i tex Hacksaw Ridge eller Plutonen lyser med sin frånvaro. Kanske är det på gott, kanske på ont, jag vet inte…
Om 70-mm-visningen på Rigoletto.
Det är något speciellt att se film på ”det gamla goda sättet”, det märks om inte annat på biopubliken. Att biografvaktmästaren tog fram en av dom stora filmrullarna på scenen när han presenterade filmen gjorde att man känner att det är lite mer som förr i tiden i salongen och det är som att publiken beter sig därefter också. Alltså bra. Inte ett knyst, inte en lysande mobildisplay, ingen som gick på muggen. Ljud och bild var fantastiskt och upplevelsen ett helt klart plus till hela filmen. Att man fick en liten bit filmnegativ som reklamgåva när man köpt biljett var också smart även om några i kön inte visste vad ett negativ var för något. Och hon i kassan kunde knappt förklara.
Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.
