Etikett: Betyg 3

Publicerat

VOX LUX

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.

 

Publicerat

BRAIN ON FIRE

Den här filmen är baserad på Susannah Cahalans memoarer som på svenska heter ”Blackout: när min hjärna blev min fiende”. Originaltiteln är Brain on Fire: My Month of Madness och där har du också titeln på filmen.

Boken, som sålts i över 70000 ex i USA, och filmen handlar om Susannah som har pojkvän, lägenhet och jobbar på New York Post. Hon märker själv att hon börjar bete sig lite knepigt till en början, hör röster, blir aggressiv och säger allt hon tänker men kanske tror hon att det ska gå över? Hennes nära och kära går från att bli oroliga till panikslagna till asförbannade över hennes jättejobbiga beteende. Hon får mediciner men det börjar snurra konspirationsteorier och hon får för sig att det är medicinerna som gör henne sjuk, trots att hon bara ätit dom ett dygn.

En dag vaknar hon upp på sjukhus, fastspänd, som ett kolli. Hon kan inte prata, inte röra sig och läkarna står handfallna. Dom hittar inga fel men den peronlighetsförändring hon varit med om på denna korta tid vittnar om något annat.

Regissören Gerard Barrett lyckas berätta denna historia på imponerande 88 minuter och detta utan att den känns forcerad. Chloë Grace Moretz är bra i rollen som Susannah även om jag känner att hon ser ut att vara i yngsta laget för att jag ska köpa att hon har det jobb hon har (hon var 19 år när filmen spelades in och ser inte direkt äldre ut – snarare tvärtom). Carrie-Anne Moss spelar hennes frustrerade mamma och det gör hon jättebra.

Som sagt, filmen är kort och historien intressant, än mer så då den är sann. Människokroppen är en spännande pryl, det är mycket som kan hända som är svårförklarat. Det märker man om inte förr när man ser den här filmen.

 

Publicerat

En ladylike sommar: THE LADY IN THE VAN

Jag undrar hur det gick till när författaren Alan Bennett skulle skriva filmmanus av sina egna memoarer, hade han Maggie Smith i tankarna för huvudrollen redan då? Fina, härliga, stirrande, bitska Maggie Smith, här spelar hon rollen som damen i vanen, Miss Shepard, som av en slump och antagligen till en början ytterst tillfälligt menat parkerar sin skåpbil på en gata i London, en gatstump som visar sig vara Alan Bennetts egen uppfart. Denna ”parkering i nöd” och ”campande i skåpbil” pågår sedan i 15 år. 15 år! Klart detta är en händelse som bör knös in i en memoarbok. Klart detta är något att göra en film på. Eller?

Jag måste säga att det tog ett tag att ta sig in i den här filmen och det förvånade mig en smula. Varken min hjärna eller hjärta brukar sätta sig i motvärn mot filmer av detta slag men det var ”nåt” som tog emot. Nåt. Men vad?

Maggie Smith var det INTE. Hon är stabil som en kanadensisk ek i den här filmen. Äger varje bildruta. Får mig att le inombords, bara känslan, vetskapen om att det finns tanter som hon gör mig glad. Och är hon inte tanternas tant, Maggie Smith? En såndär dröm-mormor? Här är hon en rackig, smutsig, hemlös, halvgalen tant som må vara skev i samhället men passar in i 70-talets England färgskala med sina lager-på-lager av beiga och grå secondhandkläder.

Miss Shepard blir alltså vän med Alex Bennett (han med uppvarten) och Bennett spelas i filmen av Alex Jennings. Han var en en kämpande teaterarbetare i mogen ålder med glasögon som ser ut att vara inköpta på samma butik på Drottninggatan som peruken han bär.

AH! Där har vi det! Det är Alex Jennings ”fel” att filmen inte funkar. Ja, så är det. Jag tror inte på hans karaktär. Han känns påklistrad och teatralisk. Det hade behövts någon mer likeable skådespelare i den rollen för att få mig på plats. Ungefär samma problem dök upp när jag såg Philomena med Judi Dench och Steve Coogan. Steve Coogan är inte uppenbart likeable. Hans ögon utstrålar inte värme och kärlek, nej, dom är på tok för svarta för det. Alex Jennings ögon är inte på något sätt onda, han känns bara som en karaktär i en fars på en privatteater. Maggie SMith å andra sidan, hennes Miss Shepard ÄR en karaktär i en fars på en privatteater men jag får aldrig den känslan. Inte ens när hon målar sin van med tjock och kladdig gul färg och en TOABORSTE får jag den känslan. Nej då ler jag bara och tänker hur underbart fint det är med knallgula bilar.

The lady in the van är en film som växer på mig ju längre speltiden går men med tanke på uppförsbacken i vilken den började kommer den aldrig upp i mer än en trea i betyg. Sevärd på grund av härliga Maggie Smith, annars not so much.

Nästa lördag kommer en ny recension av en film med ordet LADY i titeln. 

Publicerat

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

Jag tror såhär, om Lyckligare kan ingen vara hade varit en amerikansk film med EXAKT samma manus som nu så hade den antagligen inte blivit sågad alls på samma vis som den blivit nu. Hade den dessutom utspelat sig i New York hade tiotusentals människor säkerligen suttit framför TV:n och oooo:at och aaaaaah:at åt allt MYS och åt alla konstiga händelser som är som tankar, alla människor som möts på dom mest knepiga sätt och vi hade köpt det för det är det vi gör. Vi köper mycket lättare icke trovärdiga historier när dom utspelar sig någon annanstans än i våran egen vardag.

Den här filmen kretsar kring ett tjugotal personer som via öden och andra äventyr möts. Det är en bloggare som får barn med ett hockeyproffs, det är en körskollärare som blir utskälld av en barnmorska som är bästa kompis med en polis som var ihop med en känd artist som ung men nu är gift med en taxichaufför vars ex är en känd skådespelare som i sin tur är tillsammans med en känd amerikansk fotograf. Ja, sådär håller det på. Och filmen tickar på, den rinner förbi utan att vare sig lämna efter sig lukt eller smak. Den kom, sågs, underhöll en stund och glömdes bort, det är väl ungefär så jag känner om det hela.

Rent produktionsmässigt så syns det att det ligger pengar och gott hantverk bakom alla delar. Vyerna och Stockholms gator är hipstersnygga, det är några scener filmade i New York, det är bra musik och flow och skådespelarmässigt tycker jag att alla stora namnen gör det dom ska. Helena af Sandeberg, Dilan Gwyn, Sanna Sundqvist, Celie Sparre, David Hellenius, Kjell Bergqvist, Adam Lundgren, Fredrik ”Benke” Rydman, Eagle-Eye Cherry och Filip Berg, det är bra fejs, omtyckta, likeable.

För min del tycker jag filmen var exakt det jag trodde. En stunds lättsam underhållning som säkerligen kommer pryda TV-tablån under julhelgen på TV4. Kräver du mer än så blir du säkert besviken men det säger nog mer om dig än om filmen, egentligen.

Publicerat

BLOCKERS

Tre tjejer bestämmer sig för att ha en ”sex-pakt” och bli av med oskulden under Prom Night. Deras föräldrar får reda på det och bestämmer sig för det motsatta, att detta ICKE ska få ske. Lisa (Leslie Mann), Mitchell (John Cena) och Hunter (Ike Barinholtz) ger sig iväg som dom ”cockblockers” dom är för att förhindra att Julie (Kathryn Newton), Kayla (Geraldine Viswanathan) och Sam (Gideon Adlon) ska vara ”barn” ett tag till.

Det här är en film som möjligtvis  – på pappret – kan kännas sådär överdrivet moralpaniskt amerikansk MEN det är den inte. Den är rolig. Den är varm. Den är underhållande precis hela vägen och framförallt är den bjussig. Skådespelarna är toppen – allihop!

Sevärd och gränsfall på en fyra!

Publicerat

DRAGGED ACROSS CONCRETE

Jag har sett fram emot den här filmen SÅ länge. SÅ länge!

S. Craig Zahler har efter filmerna Bone Tomahawk och Brawl in Cell Block 99 blivit något av en uppstickar-regissörs-favorit hos mig och det här är alltså hans tredje film. Han jobbar återigen med Vince Vaughn (som gör sitt livs roll i Brawl…), Don Johnson och Jennifer Carpenter (också från Brawl…) men han har den här gången gett en av huvudrollerna till ingen mindre än Mel Gibson.

Brett Ridgeman (Gibson) och Anthony Lurasetti (Vaughn) är polispartners och jobbar hårt för att hålla buset borta från gatan. Under ett av jobben handfängslar dom en knarkhandlare mot en brandstege och blir filmade. Det pratas om övervåld och dom blir avstängda i sex veckor utan lön.

Brett har en handikappad fru och tillika ex-polis hemma samt en tonårsdotter som blir  överfallen gång efter annan på väg hem från skolan. Anthony planerar att fria till sin out-of-his-league-flickvän med en ring han egentligen inte har råd med. Man kan säga att dom båda kanske inte riktigt är i fas med sin personliga ekonomi så pass att dom klarar 1,5 månad utan lön. Så, dom får ett ”undercoverjobb”. Dom ska hålla koll på en droghandlare som gått under jorden.

Shit goes down. Det är klart att shit goes down. Hela filmen osar detta och har man sett mer än fem minuter av någon av S. Craig Zahlers tidigare filmer fattar man det. Det är bara att vänta ut det. Och man får vänta. Han är inte snabb i berättandet den gode S. Craig men det är trevligt. Det tar tid och jag hänger med och jag köper alldeles åt helvete för långa scener för jag sitter på helspänn och vet aldrig vad scenen ska utmynna i. Oftast händer ingenting speciellt men det vet jag ju inte förrän efteråt.

Jag tycker inte det här är S. Craig Zahlers bästa film men jag tycker den är sevärd, välgjord och fullt logisk i Zahlers egna filmuniversum. Kantboll på fyra.

Publicerat

WINE COUNTRY

Ett gäng medelålders kvinnor ska fira en i ”tjejgänget” som fyller 50. Vad passar bättre än att åka på en gemensam vinresa till Napa Valley?

För en massa år sedan jobbade dessa sex kvinnor tillsammans på Antonio´s Pizzeria och trots att åren gått, alla dragit åt olika håll, män har kommit och gått, barn har fötts, karriärer har gått toppen eller i sank, trots allt detta så har vänskapen bestått.

Det här är Amy Poehlers regidebut och hon har dragit ihop en massa kvinnliga komiker för att sporta upp manuset, skrivet av Liz Cackowski och Emily Spivey. Det här är egentligen varken bättre eller sämre än något av alla löpande-band-producerade Netflix-filmer som vi vanligtvis ser med män (*host* Adam Sandler *host*) i huvudrollen men jag känner mig ändå lite besviken. Antagligen har jag högre förväntningar på Poehler & co men jag förstår inte riktigt varför.

Kanske är mitt problem inte förväntningar förresten, kanske är mitt problem att jag på något sätt förväntas känna igen mig (som alltid är fallet i så kallade ”tjejfilmer”)? Är det såhär kvinnor är? Kvinnor i grupp? Kvinnor i min ålder? Ja, kanske. Tydligen. Jag är bara inte med i den matchen.

Visst funkar filmen för stunden, den har ett visst underhållningsvärde men jag måste erkänna att jag varken skrattade eller fnissade åt en enda scen. Betyget blir en vääääldigt svag trea och detta endast för att jag just idag känner mig ovanligt snäll.

Publicerat

HJÄRTER DAM

Trine Dyrholm, härliga fina Trine Dyrholm! Hon är den danska skådespelaren som jag alltid kommer kalla ”Queen Trine” och efter att ha sett Hjärter Dam är jag mer säker än någonsin på att hon är The Queen of Fucking Allt Som Har Med Skådespeleri Att Göra.

Filmen som fått den svenska titeln Hjärter Dam heter i original Dronningen. Bara en sån sak. Dronningen. På engelska Queen of hearts. Drottningen. The Queen! Cirkeln sluts.

Filmen handlar om Anne (Dyrholm) som jobbar som försvarsadvokat. Hon verkar vara specialiserad på brottmål som handlar om våldtäkter och hon företräder offren, dom utsatta kvinnorna. Hon bor med maken och tillika svenske läkaren Peter (Magnus Krepper) i ett gigantiskt hus med dansk design både ute och inne och deras tvillingflickor Frida och Fanny (Silja Esmår Dannemann och Liv Esmår Dannemann).

Peter har en son sedan innan, Gustav (Gustav Lindh), som bott i Sverige med sin mamma men som nu hamnat snett och behöver byta miljö. Han blir mer eller mindre tvingad att flytta till pappa Peter i Danmark. Han är inte myndig än och har därför ingen egen talan.

Gustav trivs inte i sitt nya hem. Peter och Anne försöker lirka så att flickorna får en bra relation med sin bror samtidigt som hela auran runt familjen känns iskall. Det gjorde den i och för sig även innan Gustav flyttade in. Det är två högpresterande vuxna det handlar om, människor som säkerligen är kanonduktiga på sina jobb men samtidigt känns väldigt distanserade till resten av världen. Och det pratas….styltigt. Hårt. Kallt. Alla känslor förmedlas via ögon och små knyck och är det NÅN som behärskar denna form av skådespeleri till fullo så är det Trine Dyrholm. Jag fattar. Jag känner. Jag förfasas och skäms och äcklas och JÄVLAR I HAVET va kaxig hon är som gör den här rollen så fullt ut!

Alla texter om den här filmen som beskriver den som modig är helt sanna, även om jag tycker att skådespelarna är mer modiga än filmen i sig. Trine, Gustav Lindh och Magnus Krepper gör alla tre prestationer utöver det vanliga, här krävs det en extra växel för jävlarimej vad jobbigt det är, bara att titta på är jobbigt som ett AS.

Hjärter Dam är inte en film för alla, DET inser jag. Det här är en film för oss som gillar Drama, svenskt Drama, danskt Drama, drama med riktiga känslor, kolsvart drama, drama som slår till en i magen, dramor utan lyckliga slut.  Det här är en film som i vissa scener är så sjukt cringe:iga att mina fötter korvar sig mot biografgolvet, det är också en film som när en gubbjävels mobiltelefon ringer för tredje (!) gången får tanterna runt omkring honom att skrika högt. ”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? STÄNG AV TELEFONJÄVELN!” skrek en, rätt ut, och då log jag. Från öra till öra. Underbart. Även om skitgubben faktiskt SVARADE när det ringde fjärde gången bara för att han inte visste hur han skulle få tyst på den (!!!) så var det härligt att få uppleva genuina reaktioner från biobesökare.

Hjärter Dam är en film som befäster min kärlek för Trine Dyrholm, det är en film som tar upp vissa genusrelaterade övergreppsfrågor på ett mycket intressant sätt och det är en film jag gärna skulle vilja diskutera ner framöver. Enda kruxet är att jag inte känner någon mer som sett filmen.

Att filmen inte får ett högre betyg än en trea beror på två saker: 1. In the first place, det är en überstark trea så det är faktiskt ett riktigt BRA betyg. 2. Jag känner inget behov eller sug av att se om filmen. Att Trine får fem fiffiluror alla dagar i veckan är en annan…femma.

 

Publicerat

EIGHTH GRADE

Jag tittar på Eighth Grade och undrar, har inte vi alla varit 13-åriga Kayla (Elsie Fisher)? Kan det finnas nån som ser den här filmen som inte känner igen sig åtminstone liiiite i hur det var att vara tonåring och hela tiden vara lite för finnig, lite för tjock, lite för udda, lite för….fel?

Filmen utspelar sig under fem dagar och vi får följa Kayla under ”lite av varje”. När hon försöker impa på klassens snyggaste kille genom nakenbilder-som-inte-finns och en pojkvän-som-inte-existerar till att få frågan ”Do you do blowjobs?” och hon googlar och försöker öva på nåt penisliknande vilket blir en banan och pappan kommer hem. ”Men du gillar ju inte bananer Kayla!?!”. ”Det gör jag visst. Nu gör jag det.” Och hon försöker äta men kräks av bananköttet som klibbar ihop sig i gommen.

Kayla försöker passa in. Kayla försöker vara som ”alla andra”. Kayla blir bjuden på kalas. Poolkalas. Lättelätt att vara 13 år och känna sig avslappnad och naturlig i badkläder. Not. Va.

Min favoritkomiker Bo Burnham har skrivit och regisserat den här filmen och vilken debut han fått till! Jag är imponerad!
Eftersom jag jämför alla coming-of-age-filmer med Fucking Åmål har Eighth Grade inte mycket att komma med när det kommer till att jobba sig in i kroppen på mig men det betyder inte att den inte är sevärd, välgjord eller riktigt bra. Eighth Grade ÄR en bra film och Elsie Fisher ÄR Kayla. Hade hon fått en oscarsnominering hade jag inte blivit förvånad, nu blev det ”bara” en Golden Globe-dito.

Publicerat

EXTREMELY WICKED, SHOCKINGLY EVIL AND VILE

Alla fans av Zac Efron bör se den här filmen. Varför? Det här är hans kanske bästa rollprestation hittills och då tycker jag ändå att han alltid är bra. Alla som fascinerat suger i sig det mesta om seriemördare i allmänhet och Ted Bundy i synnerhet kanske däremot kan skippa filmen. Konstigt va? Ja, det är mycket konstigt. Det här är ju en film som handlar om Ted Bundy men det är också en film som handlar väldigt lite om honom som våldsman och mördare då den koncentrerar sig på hans förhållande med Elizabeth Kendall (Lily Collins) och allt som händer runt omkring dom.

Inget fokus på mördarens offer alltså. Inget blod, inga direkt hemska scener. Jag tycker det blir komplicerat.

Ted Bundy var en charmig man. En snygg man. En man med talets gåva och sängkammarblick när han satte den sidan till. Och det gjorde han – såklart – när det gynnade honom. Han snurrade kvinnor kring sina fingrar och många var dom som höll honom bakom ryggen ända in i det sista. Hade han kunnat mörda fullt lika många kvinnor om han sett ut som Engla-mördaren Anders E? Troligtvis inte. Och det är DÄR jag tycker filmen hamnar lite snett. När den inte visar något av hemskheterna Bundy begår håller den sig på en nivå som blir tveksam. Bundy blir ”bara” en vardagspsykopat med trevligt yttre.

Visst, det kan vara jag som är överdrivet visuell i min önskan nu, att det bara är jag som önskar få se åtminstone något mer av offren och allt elände kring detta men jag tror inte min önskan är enbart min. Förutom detta aber tycker jag filmen är väldigt bra gjord, tidstypisk assnygg scenografi och skådespelare som (i princip) alla gör det dom ska, med Efron i spetsen. Filmen är kanske sevärd men den är lika lättglömd som en shoppinglista i en ICA-korg.

Publicerat

WESTWOOD: PUNK, ICON, ACTIVIST

Jag vet inte hur många gånger jag sett filmer om stora, kända, fantastiska män som inte kan bete sig men jag vet hur många gånger åsynen av dessa har fått mig att kräla runt som en mask i soffan på grund av att jag skäms. Det är noll. Noll gånger. Män som är överdrivna, som höjer rösten, svär, styr och ställer med sin omgivning, som inte räds konflikter, som ser sig själva som maktfullkomliga centrumprickar på världskartan, såna män, såna företagsledare, såna visionärer är vardagsmat. Så tittar jag på denna dokumentär om Vivienne Westwood och jag får klåda. Det är jobbigt. Hon beter sig illa. Hon är överdriven, ful i munnen, tydlig på ett störande sätt. Hon är frispråkig in absurdum, får folk i sin omgivning att känna sig obekväma, hon vet vad hon vill och hur målen ska nås samtidigt som hon på vissa sätt är ostrukturerad samtidigt som hon har stenkoll på sin egen smak och vad hon tycker funkar och inte.

På många sätt känns hon som ett stort barn, ett barn som fastnat nånstans i 4-5-årsåldern, då när man fortfarande på riktigt trodde att man kunde allt och att det inte var någon fantasi att ens pappa var kung på Kurrekurreduttön utan dagens sanning.

Jag stör mig på att jag stör mig på henne.

Som en av världens mest kända modedesigners – OCH kvinna – är Vivienne Westwood tämligen unik och som människa är hon minst lika udda. Hon är ointresserad av pengar, säger hon. Hon vill inte expandera, säger hon. Det är viktigare med kvalitet än kvantitet, tycker hon och detta säger hon inför återförsäljare världen över, dom som i sin tur inte verkar hålla med. Nämen hur skulle dom kunna göra det? Dom vill ju överleva. Dom behöver tjäna pengar. Såklart. Hur kan Vivienne inte förstå det?

Nåja, förstå eller inte förstå, Vivienne Westwood har sin egen agenda och skiter i andra. Jorden däremot den säger hon sig bry sig om och som den aktivist hon är visar hon det i filmen, tydligt, på sitt sätt.

Det är inget snack om saken att dom som gjort filmen gillar denna kvinna. Det är heller inget snacka om saken att hon växer in i mig också ju längre filmen går. Excentriker är spännande och hade hon varit en man hade ingen – som sagt – höjt på ögonbrynen. Hon har gjort punk och new wave ständigt aktuella i fashionindustrin och just därför är hon en av få kläddesigners jag i princip alltid känt till. Snyggt, galet och annorlunda och som person är hon VERKLIGEN en stark karaktär. Befriande på nåt sätt, både att hon är som hon är och att jag själv började fundera på varför jag reagerade så starkt. Sevärd dokumentär.

Finns på Cmore.

Publicerat

BREAKABLE YOU

En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.

Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.

Finns att se på Viaplay.

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

MARROWBONE

Det märks att Marrowbone har samma manusförfattare som Barnhemmet (El Orfanato). Det är samma känsla även om den sistnämnda är en betydligt mer skrämmande film. Mannen som skrivit manusen, Sergio G. Sánchez, har denna gång fått sköta även regin och jag tycker han gör det bra.

Vi får följa fyra syskon som bor i ett hus tillsammans med sin mamma. Mamman är sjuk och dör och det är givetvis kaos och panik för barnen då ingen av dom fyllt 21 och därmed kan bli förmyndare för dom andra. Dom bestämmer sig för att mörka mammans död för att kunna fortsätta bo tillsammans som en familj.

Samtidigt förstår vi som ser filmen att familjen flytt från något och att detta något kanske återfinns även i detta hus. Det är nåt med speglarna, dom är övertäckta överallt. Det är så mycket lakan och grejer att huset ibland påminner om det i The Others.

George MacKay (storebrodern i Captain Fantastic), Charlie Heaton (från Stranger Things), Mia Goth och Matthew Stagg spelar syskonen och Anya Taylor-Joy (från Split och The VVitch) är granne och äldste sonens kärleksintresse och jag tycker alla dessa skådespelare gör sina roller med den äran. Jag bryr mig om dom och jag vill dom väl.

Genremässigt skulle jag klassa filmen som ett drama med ruggiga inslag, det är absolut ingen skräckfilm. MEN det hindrar inte mig från att faktiskt rycka till både en och två gånger när det blir läbbigt på riktigt.

Publicerat

SUSPIRIA

Att en film regisserad av Luca Guadagnino INTE skulle vara en fest för ögat, det kan väl ingen någonsin tro?

Att börja en recension med dubbla negationer är ingen hit, jag vet, men hur jag än formulerade meningen så är den sann. Luca Guadagnino är ytornas mästare, det har jag skrivit förut, hans filmer får mig att känna tegel i handflatorna, persikoyta mot läpparna, poolvatten mot fotsulorna. Han är otroligt bra på att visualisera skuggor, på att använda sig av olika typer av ytor för att förstärka känslor. Som garn i dagens film till exempel. Garn som blir som blod som i sin tur blir vackert så man smäller av.

Det är knappt tio år sedan jag såg och skrev om Dario Argentos skräckklassiker Suspiria och den har verkligen satt sig i mig. Jag älskar den filmen. Den försatte mig i nånslags trans, jag hamnade i den färgglada bubblan Argento presenterade och köpte det som hände inom dess givna ramar.

På många sätt är Guadagninos version av Suspiria en väldigt mycket bättre film ändå tar den mig inte dit. Jag är inte i Berlin, jag befinner mig inte på balettskolan, Tilda Swintons sminkning imponerar inte på mig. Det tokiga, det suggestiva, det kolsvarta-men-ändå-blodröda i Suspiria anno 1977 finns inte i 2018-års variant däremot finns det väldigt mycket annat som är bra med den här filmen.

Effekterna är synnerligen välgjorda och då tänker jag specifikt på en scen med en stackars ung kvinna som får sätta livet till på det mest makabra vis. Tänk vad vad man kan göra med armar och ben, fy fan vad otäckt när dom vrids och bänds och bryts. Hemskt.

Dakota Johnson i huvudrollen gör det bra, Tilda Swinton också såklart, hon spelar ju inte mindre än TRE roller. Filmens stora huvudrollsinnehavare är dock människorna bakom kameran. Scenografen, fotografen och herr Luca himself. Jag gillar verkligen verkligen VERKLIGEN honom som regissör!