Etikett: Betyg 3

Publicerat

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

Publicerat

ALLA VET

Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.

Mannen som dominerat Bästa utländska film på Oscarsgalan dom senaste åren – Asghar Farhadi – har skrivit och regisserat denna film och att han vet vad han pysslar med är solklart. Han är duktig på att berätta ”riktiga” berättelser och denna känns som om den skulle kunna vara tagen ut verkligheten även om jag hade lite bryderier kring kidnappningsdelen av historien.

Penelope Cruz och Javier Bardem är alltid en ynnest att se på film och det här är inget undantag. Det som förvånade mig lite – och det som gjorde sitt till när betyget skulle sättas – är att filmen försvann ur mitt medvetande lagom när eftertexterna rullat klart. Att det gick så fort är det som förvånade mig men jag hade inte tråkigt under filmens gång, inte alls.

Publicerat

CAPTAIN MARVEL

Captain Marvel dyker upp som Marvels räddande ängel när som – eventuellt lika förvånade som oss filmtittare – märkte vilken hit det blev med DC´s Wonder Woman. För visst är Captain Marvel/Carol/Vers i Brie Larsons tappning en wonderwoman så god som någon, hon är så väldigt bra i den här rollen att jag klappar händerna inombords som en solcellsdriven duracellkanin i Gobiöknen. Ändå satt jag och tänkte på annat under delar av filmen. Hur kommer det sig?

Captain Marvel är en drygt två timmar lång CGI-fest och tack gode gud att vi slipper den där evighetslånga slutfajten som vi blivit så ofrivilligt bortskämda med i varenda superhjältefilm som existerar. Ändå, trots detta, så är det en hel del slåss-scener som gör mig jättetrött. Dom ger mig ingenting. Sån tur att andra delar av filmen ger mig desto mer. Som kemin mellan Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Carol (Larson), som det faktum att filmen utspelar sig 1995 med allt vad det innebär av musik och videobutiker, som det där att historien faktiskt betyder något, att det finns stakes, att Carol är supervanlig samtidigt som hon är supercool hjälte. Det finns mycket att tycka om.

När eftertexterna rullar och jag väntar på dom två extrascenerna känner jag att det är en tre-plus-film jag precis sett. En rätt stark trea men ändå en trea. Precis som Wonder Woman, den filmen stannade också på en stabil trea även om Gal Gadot är en diamant. Det kan inte nog skrivas hur BRA Brie Larson är och vilken närvaro hon har på vita duken, det är häftigt. Hon gör mig glad. Filmen också, även om eftersmaken ändå blir litegranna mellanmjölk.

Här finns min lista med korta recensioner och betyg på alla filmerna i Marvel Cinematic Universe. Är det bara en kvar nu? Kan det vara så?

Publicerat

TANGENT ROOM

För alla fans av svensk sci-fi (hej Jojje!), här är en film att hålla utkik efter.

Fyra vetenskapsmän (tre kvinnor och en man) blir inlåsta i ett rum och får av en femte person reda på att dom kommer dö om fyra timmar om dom inte tillsammans lyckas lösa det matematiska problem som stavas parallella universum. Siffror rabblas, filmens kloka skriver ner dessa och börjar räkna.

Ekvationer presenteras, svåra ord uppradas samtidigt som dom alla fyra sliter sitt hår. Vad är det som händer egentligen? Vad är det för problem som ska lösas?

Jag tycker om smart science fiction, speciellt på film. Jag gillar minimalistiska filmer, när själva idén är grundstommen, inte värstingbudget. Tangent Room är och har båda dessa parametrar plus en story som kräver att man är med på viss hjärngymnastik, skådespelare som sköter sig bra och den känns trovärdig mitt i allt det som antagligen av vissa skulle avfärdas som flum.

Filmen är snyggt fotad och musiken (som är skriven av Jean-Paul Wall) hjälper till att försätta mig i någon form av trans för jag ÄR där i rummet i den där forskningsanstalten i den chilenska öknen och jag fattar inte vad det är som ska räknas ut men jag tycker det är spännande, klurigt och härligt att behöva tänka efter.

Filmen har visats på Bio Kaskad i Blackeberg den gångna veckan och har släppts på VoD i USA och nu hoppas jag att fler svenska filmfantaster kommer få upp ögonen för den. Med en speltid på 66 minuter kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om något amerikanskt filmbolag köpte rättigheterna och stoppade in dollarmuskler i filmen, kanske skulle det gå att göra något i stil med Lights Out fast i sci-fi-genren? Jag hoppas dock att OM det sker, att filmens manusförfattare och regissör Björn Engström får hålla i regipinnen då med. Det förtjänar han. Det är nämligen en riktigt skön film han gjort!

Publicerat

DESTROYER

Jag hörde någon beskriva Destroyer som en ”kvinnlig Prisoners”. Det gjorde mig ännu mer pepp på filmen än jag var innan. Nu när jag har sett den kan jag visserligen förstå vad personen ifråga menade men jag håller inte med. Bara för att en film är mörk och har ett inte alltför högt tempo är den inte Prisoners. Prisoners är en toppenfilm och Destroyer når inte riktigt upp i den kalibern MEN det hindrar mig inte från att känna att Nicole Kidmans Erin Bell skulle ha passat in på samma polisstation som Jake Gyllenhaals detective Loki.

Erin Bell har jobbat undercover i ”sitt tidigare liv” och detta liv kommer ikapp henne nu och hon tvingas mer eller mindre in i det samtidigt som hon ska försöka få ordning på den 16-åriga dottern som inte alls vill veta av någon ordning.

Det är helt enkelt lite too much för Erin och det har varit så ett tag. Hon är sliten. Riktigt dålig faktiskt.

Det är den duktiga regissören Karyn Kusama som står bakom filmen och även om det inte är hon som skrivit manus tror jag att det är hennes fingertoppskänsla vad gäller personregi som gjort att filmen blivit så pass stark som den ändå är. Det filmen saknar för att den ska nå upp till högre betyg hos mig är dock någon form av driv. Den är otroligt långsam och i mina ögon för lång. Den blir seg.

Hur jag än vrider och vänder på denna film så är det The Nicole Kidman Show jag beskådar och inte mig emot. Satan i gatan vad bra hon är! Finns det NÅGON nu levande kvinnlig skådespelare som klår henne? Inte som jag kan se. Hon är queen of fucking every genre hon ger sig in i! Så gillar du Nicole är filmen absolut sevärd men du kan med fördel vänta med att se den tills den finns på streaming/blu-ray.

Publicerat

Röd lördag: CODE RED

Det här temat kan verkligen ta en in i alla möjliga genres, det är det som är det roliga med teman. Att leta upp filmer man kanske inte hade sett annars, eller ens visste fanns. Code Red är definitivt en sån film.

Den här historien börjar under Andra världskriget där Stalin uppfunnit en nervgas – givetvis superhemlig sådan – som försvann vid slaget om Stalingrad. Sjuttio år senare befinner vi oss i Bulgarien där nånting jävligt spooky händer med lokalbefolkningen. Dom förvandlas till…mutanter. Till….zombies. Kan det vara den där nervgasen som är roten till det onda? Stalins version av kemisk krigsföring?

Kaptenen i US Special Forces John McGahey (Paul Logan) och den NATO-anställda läkaren Ana Bennett (Manal El-Feitury) befinner sig i området och nu måste dom ta sig därifrån samtidigt som dom ser till att det som orsakar skiten inte sprider sig. Kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag men det är klart att det inte hade blivit en film om dom dött till förtexterna.

Den bulgariske manusförfattaren och regissören Valeri Milev har med relativt liten budget lyckas göra en riktigt bra film tycker jag. Lite dum, lite lökig, kanske inte med den bästa av personregi men ändå, den har en bra känsla och snygga effekter. Blodigt som tusan på sina ställen, köttigt, mörkt och eländigt precis som denna typ av film ”ska” vara. Lite lagom udda också. Filmen är inspelad på plats i Bulgarien och det är ett smart drag, det gör filmen lite annorlunda redan vid första anblicken.

Jag tycker Code Red är betydligt bättre än jag på förhand trodde och även om min trea inte är superstark får den ändå godkänt. Med vilja, vaselin och vansinniga idéer kan man komma långt.

 

 

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

BUSTER´S MAL HEART

Känner du att du vill ha mer av Rami Malek efter att ha sett honom briljera i Bohemian Rhapsody? Ett enkelt tips är att ratta in på Netflix och söka på filmen Buster´s mal heart.

Här spelar han Jonah, en tystlåten familjefar som känns väldigt nöjd med livet trots att allt inte riktigt är som han önskar. Han har en bedårande dotter och en fru han älskar men på grund av dålig ekonomi och i väntan på att dom ska kunna spara ihop lite pengar bor dom hemma hos hans svärföräldrar. Jonah jobbar natt på ett sjaskigt hotell och lider av sömnbrist. Ringarna under ögonen blir större och större och rödare och rödare och han verkar inte kunna se någon förändring i sikte. Han önskar byta till dagskift med hotellets manager vill inte gå honom till mötes.

En natt kommer en namnlös man (DJ Qualls). Han behöver ett rum. Han vill dock inte uppge sitt namn och ej heller visa sitt leg varpå Jonah är förbjuden att hjälpa honom. Den namnlöse mannen säger att han är ”den siste frie mannen” och börjar prata med Jonah om en annorlunda typ av livsåskådning. Han är en mix av ödesmättad mindfulnessnubbe och foliehatt skulle jag vilja säga men Jonah fastnar. Och lyssnar. Och förändras.

Det här är en film skriven och regisserad av Sarah Adina Smith, en ung kvinna som i mina ögon (efter att jag sett denna film) känns som en jätteintressant filmmakare att följa framöver. Det här är hennes andra och senaste långfilm i karriären (den första, The Midnight Swim, kom 2014) men efter den här filmen har hon mest regisserat TV-serieavsnitt. Tyvärr. För det är ”nåt” med det här manuset jag verkligen gillar. Den har samma typ av creepy luddighet som Fight Club, Twin Peaks, The Double och Enemy och det är svårt att inte dras med i Rami Maleks känslosvängningar. För att vara ett svart psykologiskt drama är den förvånansvärt lättsedd.

Ett filmtips i vårvinternatten!

Finns att se på Netflix!

Publicerat

SEARCHING

Det är inte särskilt svårt att tänka sig paniken man skulle få om ens barn inte svarar i mobilen efter flera flera timmar. Visst förstår man rent logiskt att batteriet antagligen är urladdat men ändå, klart man skulle bli väldigt rädd.

I den här filmen är det pappan David Kim (John Cho) som tvingas utstå det där överjävliga. Hans dotter Margot (Michelle La) kommer inte hem efter en natt med kompisarna och till slut tvingas han ringa polisen och anmäla henne försvunnen. Detective Wick (Debra Messing) tar hans om fallet men timmarna går och ingenting händer och David känner att han måste göra något. Vilka är Margots kompisar? Vilka kan han höra av sig till?

Som av en lycklig slump har Margot lämnat sin laptop hemma och den tar sig David in i och det är vad filmen går ut på. Letande. Letande efter ledtrådar, efter lösenord, efter telefonnummer och allt – ALLT – får vi se genom skärmar. Det är datorer och mobiler och ett jäkla klickande och öppnande av fönster hit och dit.

Det här är en film som jag till en början sa ”äsch” åt. Jag tittade men kände att den var ganska larvig. Men sen, sen äter den sig liksom in i min hjärna, ungefär i samma tempo som David tar sig längre och längre in i Margots digitala liv. Filmen blir spännande och den är filmad med ett nytt och kul grepp. Dessutom drar filmen inte riktigt åt det håll jag först tror och det är ett jätteplus. En riktigt stark trea till denna film. Sevärd!

Publicerat

KROCKEN

Jag går verkligen igång på det här. En svensk film från 2018 som gått helt obemärkt förbi mig. Ja inte bara mig, även hela IMDb faktiskt. Filmen finns inte med där men den finns att streama på Cmore för oss alla som betalar för den tjänsten så ja, det är klart jag kollade in den.

Lena Koppel (som gjort tex Bombay Dreams samt filmerna Hur många lingon/kramar finns det i världen?) har regisserat filmen samt skrivit manus tillsammans med Otto Runmark och i huvudrollerna ser vi Siw Erixon, Magdalena in de Betou, Erik Ståhlberg, Jill Ung samt Claes Malmberg. Den sistnämnde har dessutom fått sitt förnamn felstavat i förtexterna. Det är ett fel man verkligen inte ser så ofta.

Kajsa och Philip Balder (Erixson och Ståhlberg) är ett ”fint” författar/bokförläggarpar som har problem i äktenskapet. Leffe och Maggan (Malmberg och in de Betou) har också en kris, både i relationen och han med högt intag av sprit och hon med godis. Paren har tagit in på en ”rådgivningshelg” hemma hos samtalsterapeuten Noah (Ung) och det är många många tusenlappar inplöjda i denna försök till äktenskaplig mun-mot-munmetod.

Det är ett rätt trivsamt typ av kammarspel Koppel/Runmark har skrivit och speltiden på 83 minuter går i ett nafs. Jag har dock en del problem med ”twisten” i historien och slutet är alldeles för abrupt. Det är inte ofta jag tycker att en film hade tjänat på att vara längre men i detta fall är det så. En kvart till hade berättelsen och karaktärerna förtjänat. Betyget blir ändå en svag trea till denna hemliga lille film.

Publicerat

OUTSIDE IN

Chris (Jay Duplass) har suttit i fängelse i många år för ett brott han inte begått. Hans gamla skollärarinna Carol (Edie Falco) har kämpat som en tok för att få honom frisläppt i förtid och nu har det gått vägen! Chris är en fri man och han är såklart otroligt tacksam mot Carol. Carol å andra sidan är väldigt glad att Chris är ute samtidigt som hon försöker bolla ett knastrigt äktenskap med sin man och vara en närvarande mamma till en tonårsdotter. Chris känslor för Carol är dock aningens starkare än hon är beredd på. Vad vill han med henne egentligen? Hon skulle ju kunna vara hans mamma.

Det här är i sanning en liten film, en liten indiefilm som – tycker jag – är väldigt fin. Regissören Lynn Shelton har skrivit manuset tillsammans med Jay Duplass och dom har lyckats baka in väldigt mycket liv i dessa 100 minuter film. Det är ingen film som kommer gå till historien som världsomvälvande på något sätt men det är en trivsam och känslostark insyn i några människors liv.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

THE EQUALIZER 2

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

”Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. ”

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.

Publicerat

CRAZY RICH ASIANS

Rachel (Constance Wu) har bott i New York sen hon var bebis. Hennes mamma emigrerade till USA från Kina och Rachel är betydligt mer amerikan än kines i sitt sätt att vara och tänka. Rachel  är vuxen nu, jobbar som ekonomiprofessor och är tillsammans med Nick (Henry Golding) vars familj bor i Singapore. När Nicks bästa ska gifta sig i Singapore bjuder Nick med sig Rachel och först då får Rachel reda på att Nicks familj är en av Singapores rikaste – och att hans familj kanske inte är av den trevligare sorten.

Crazy Rich Asians känns som en frisk fläkt i romcomfacket även om det inte är en film som stannar kvar speciellt länge i mitt medvetande. Jag fick en underhållande stund och det ska inte föraktas. Snygg, välspelad och med ett bra manus, vad finns det att inte gilla?

Publicerat

BEN IS BACK

Går det lite inflation i drogmissbrukande barn/panikslagna föräldrar-filmer nu? Det är inte många veckor sedan Beautiful Boy hade biopremiär och nu är det alltså dags igen. Den gången gällde det en sann historia om en far och hans son och den här gången är det en mamma (Julia Roberts) som försöker hjälpa sin drogmissbrukande son Ben (Lucas Hedges) på dom sätt hon kan.

Ben is back är skriven och regisserad av Lucas Hedges pappa Peter Hedges, mannen som till exempel skrev både romanen Gilbert Grape och filmmanuset som är baserad på boken när den filmades av Lasse Hallström 1993 och tre år senare blev han pappa till en pojke som nu är en av Hollywoods ”IT-GUYS”, dvs med i varenda film som finns. Typ.

Moonrise Kingdom, The Grand Budapest Hotel, Labor Day, The Zero Theorem, Kill the messenger, Manchester by the sea, Three Billboards outside Ebbing Missouri, Lady Bird, Boy Erased och Ben is back,  Lucas Hedges har hunnit en del under sina blott 22 år.

Här är han alltså Ben, killen som det gått rejält illa för i livet och som det senaste året bott på ett hem för att bli av med sitt missbruk. Förra julen urartade rejält förstår man och nu är det jul igen och Ben vill hälsa på hemma. Han säger att det är hans sponsor som okejat besöket men en blind förstår att det inte är sant.

För egen del hade jag lättare att ta till mig denna film än Beautiful Boy och jag vet inte om det beror på det simpla i att det är en mamma som har det tufft här? Kanske. Julia Roberts gör ett otroligt bra jobb här, hon visar verkligen sanna skådespelarkvalitéer. Lucas Hedges är verkligen inte en kille som alltid har en plats i min bok men här är han väldigt bra och trovärdig. Att han och Julia funkar ihop är liksom ett måste för att filmen ska ”gå hem” och det tycker jag den gör. Knark ÄR bajs. Jag har otroligt svårt att se det på något annat sätt.

Publicerat

VELVET BUZZSAW

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas ”av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

Publicerat

RÖJAR-RALF KRASCHAR INTERNET

Första filmen om arkadspelsfiguren Röjar-Ralf var rätt frejdig och kul, välgjord (såklart) och med ett hisnande tempo. Uppföljaren lär inte göra någon besviken.

I den här filmen är den stora faran mor arkadspelen något som heter WI-FI. Internet är ingen fluga, den har kommit för att stanna och när dom ”riktiga” spelen går sönder är utbytesdelarna alltför dyra på ebay, det går bara inte. Spelen får kasseras och nya köpas. Nya spel som alltså spelas på något så diffust som INTERNET.

Jag gillar klurigheten i den här filmen, jag gillar att den försöker förklara det luddiga i hur saker överförs via ”luft”, hur internet fungerar. Kanske är det en film som många äldre borde se, den generation som inte kan förstå att du kan logga in på ditt mejlkonto från vilken dator som helst utan att datorn ”snor” din information – och mejlen.

Snyggt animerat, kul figurer, underhållande film. Absolut godkänt!