Etikett: Betyg 3

Publicerat

Farligt möte

Herreguuud så urbota less jag är på prefixen farlig. ALLT var farligt i slutet på 80-talet (och början på 90). Farlig förbindelse, Farligt begär,  Remo – obeväpnad med farlig, Farlig fantasi, Farlig sanning, Farlig vetskap, På farlig mark och nu Farligt möte. Det är nästan lika tröttsamt som att alla filmer Goldie Hawn var med i skulle börja på ”Tjejen som…” och alla filmer Mel Brooks gjorde hette ”Det våras för…”. Det är så fantasilöst att jag nästan blir arg, eller vadå nästan, jag BLIR arg. Dom här svenska översättningarna av originaltitlar kan reta mig till vansinne ibland.

Men okej, Farligt möte kommer undan med att det faktiskt blir ett farligt möte både i början av filmen när Hunnicut (Anne Archer) tackat ja till en blind date och befinner sig i ett hotellrum tillsammans med sin nya bekantskap när denne blir skjuten i huvudet och även när den något blåögde åklagaren Caulfield (Gene Hackman) letar upp kvinnan i hennes ödsliga stuga i dom kanadensiska bergen för att få henne att vittna om vem mördaren är. Men han är förföljd och det finns många som vill se den där väsande kvinnan död.

Varför väsande kanske du undrar? Jo, ingen kan som Anne Archer väsa fram repliker. Hon ser så otroligt trevlig ut och det ska hon nog vara glad för för tänk om hon fick för sig att byta yrkesinriktning och bli en såndär som läser in talböcker till exempel. Jag hade ju spytt efter första minuten, efter andra suttit och vrålat ”MEN TALA UR SKÄGGET MÄNNSKA!”, efter tredje stängt av och sen satt mig och skrivit hatbrev till bokförlaget. Hon har liksom bara ett enda tonläge dessutom. Underligt, men som sagt, jag gillar hennes utstrålning på film så kan hon bara vara tyst retar hon mig inte alls.

I den här filmen spelar Gene Hackman Gene Hackman, varken mer eller mindre. Han gör sitt jobb, han fick sin lön, filmen blev klar. Han fick springa runt lite på ett tåg som tar sig genom otroligt vacker kanadensisk natur och känna sig jagad samtidig som han ska ”ta hand om” vittnet, kvinnan, hon den väsande.

Som tidsfördriv fungerar Farligt möte bra. Det är ingen kalasfilm på något sätt men det är en rätt skön 80-talskänsla i filmen som ger mig nostalgiflashar och det räcker långt även om det inte finns något med filmen som fastnar och dröjer sig kvar, annat än Anne Archers väsande då.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.

 

Publicerat

Almodovar-helg: Passionens labyrint

Sexilia (Cecilia Roth) är en punkig nymfoman, hennes pappa är gynekolog med konstgjord befruktning som specialitet och Riza Niro (Imanol Arias) är homosexuell och son till Teherans kejsare. Riza har blivit landsförvisad av sin far men rymmer till Madrid för att göra stan osäker.

Passionens labyrint kretsar kring sex och inte så  mycket mer än så. Men på sedvanligt Almodovar-manér så är det inget svennigt över detta utan alla varianter, alla former, alla avarter ska utforskas. Det är droger och bögar och incest och orgier och dragqueens och hej och hå vad jag känner mig alldeles tok-vanlig när jag ser det här. Ibland vet jag inte om det är ett drama, en komedi eller en parodi men det är kanske meningen? Knasigt och udda är det, i alla fall med mina glasögon.

Antonio Banderas fimdebuterar här som Sadec och lyckades få Almodovars regissörshjärta att smälta rätt hårt. Fram till dags datum har samarbetet alltså resulterat i sex filmer (inkl den här) och på fredag är det biopremiär för den senaste: The skin I live in. Eftersom jag såg The skin I live in på Stockholms filmfestival så kommer jag att recensera även den idag. Håll ut och håll andan nån timme eller två så kommer den här på bloggen.

Publicerat

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.

Publicerat

MELANCHOLIA

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av ”bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen:

Publicerat

Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!

Publicerat

Het puls

Om det stämmer som man säger att ”allting har sin tid” så hade Kathleen Turner stora delar av 80-talet.  

Det är svårt att förstå nu hur bra hon faktiskt funkade under det årtiondet, hur snygg och cool hon ansågs vara trots (eller kanske tack vare?) hennes svinjobba ticks att aldrig stänga munnen och att ständigt hålla på och kladda med händerna i håret. Nu ser hon mer ut som en kvinna som ligger i startgroparna för att bli man.

 I Het puls (Body heat) spelar hon den sexiga Matty som inte bara är otroligt vacker och äckligt rik, hon är gift också (och där ligger förklaringen till hennes rikedom, det har alltså inget med hårt arbete och affärssinne att göra, allt som krävs är en gammal tät snubbe, här gestaltad av Richard Crenna).

Ned Racine (William Hurt) är en damernas man, en förförare som gärna visar sin nakna bringa i bild. Han är rätt uttråkad trots att han har ett okej jobb som advokat (om än inte anlitad av dom mest rumsrena klienterna), schyssta polare och enkelt charmar kvinnor. Men när han möter Matty blir det rosa moln och trumpettrudilutter, han faller som en fura och det idkas svettsex en masse till tonerna av 80-talssaxar och synthiga bakgrundsslingor. Problemet är bara att hon är någons fru och att denne någon sitter på stålar som både Matty och Ned är rätt sugna på. Vad göra? Mörda mannen? Går det att genomföra, bara sådär liksom?

Som nostalgikick för en sån som mig som älskar 80-talsfilmer över lag är denna toppen men som film betraktad har den ganska många svaga punkter. Manus är ett. Det är en hel del dialog som känns så larvig och plastig att det är ett under att skådespelarna kan hålla sig för skratt men å andra sidan är det kilovis med charm inblandat så jag köper ”felen”.

Det filmen saknar helt är spänning och jag kan inte låta bli att jämföra den med Basic Instinct som i mitt tycke är den bästa erotiska thriller som någonsin gjorts och självklart känns denna otroligt mainstream i jämförelse men den är ändå helt okej på nåt vis, trots alla aber. Det är nog saxofonerna som gör det.

Här finns filmen.

Publicerat

MASJÄVLAR

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron)  är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.

Publicerat

TÄRNINGEN ÄR KASTAD

En svartvit svensk thriller med en upplösning i bästa Agatha Christie-style och med Sven Lindberg i en av huvudrollerna, kan det bli annat än en härlig filmupplevelse?

Det här är en film i vars manus det finns meningar som ”Du lilla fjolla” (en man säger detta till en kvinna) och ”Du är vacker som en scout där du sitter” (en man säger detta till en man) och där en grupp av kvinnliga balettdansöser tituleras ”flickhop” och ändå känns den inte ap-gammal sett till genusfrågor. Det är konstigt, men det är så det känns. Det är ändå en femtio år gammal film som kretsar kring relationer i olika former  – och lite ond bråd död som grädde på moset – och ändå känns den kanske inte fräsch som en bit lax på sushi men heller inte rutten som en konservburk med surströmming.

Jag tycker det här är underhållande att titta på, det är svensk filmhistoria, det är härligt att se Anita Björk, Jan Malmsjö, nämnde Sven Lindberg, Åke Falck och den fantastiske Allan Edwall som unga. Allan Edwall är så obeskrivligt lik Mikael Persbrandt att jag ibland undrar om det inte finns verkliga genetiska band mellan dessa två. Till och med rösterna är lika och dom har samma rörelsemönster (samma sak la jag märke till i den här filmen men då var det tvärtom, då var det Mikael Persbrandt som var lik Allan Edwall). Å andra sidan är Sigge Fürst och Magnus Härenstam jäkligt lika dom med. Och Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Jag hade trevliga nittio minuter i TV-soffan och framförallt var det mysigt att få inbilla mig att det satt en liten liten orgelspelande tjomme strax bredvid TV:n och liksom spelade live under filmens gång. Det fanns det givetvis inte men soundtracket var utformat så att det uppmuntrade till lite stumfilmsfantasier och såna är ju alltid välkomna.

 

Publicerat

The constant gardener

Jag vet inte hur det kommer sig men jag har alltid trott att Clive Owen spelade huvudollen i den här filmen. Tittar man snabbt på filmaffischen så inte fan går det att se att det där är Ralph Fiennes? Jo, möjligtvis på den suddiga bilden i bakgrunden men snubben i fokus är inte lik Ralph. Inte alls.

Hur som helst, hade jag haft denna informationen fräsch och uppdaterad i min filmhjärna så hade jag sannorlikt inte varit lika sugen på att se filmen men nu blev det ett litet syntax error och med facit i hand så blev det rätt bra ändå till slut.

Den strame inåtvände diplomaten Justin (Fiennes) blir kär i Tessa (Rachel Weisz) som är en energisk och extremt utåtriktad revolutionär med starka åsikter och rättspatos – och bra mycket yngre än sin blivande man. Dom har precis träffats när han får jobb i Kenya och det snabbar på äktenskapet då Tessa så gärna vill följa med honom på utlandstjänsten. Och det gör hon, hon följer med till Kenya och när Justin sköter sina åtaganden torrt och exemplariskt kör Tessa sitt eget race. Hon lär känna folk, hon ifrågasätter, hon gräver i frågor hon anser vara fel, hon försöker hitta lösningar och framförall: hon blundar inte för något alls. Hon blir nära vän med en svart läkare som många i hennes omgivning tror att hon har ett förhållande med (däribland Justin) och hon blir snabbt gravid.

Det är när Tessa kommer på att nånting är tok-konstigt med ett läkemedel som delas ut till den fattiga befolkningen som problemen drar igång på riktigt. Konspirationsteorier, missförhållanden, ingrodd rasism, orättvisor, läkemedelsindustrin som kämpar för att utåt sett ”göra gott” men som i själva verket inte gör ett jota utan att dollargrina samtidigt,  The constant gardener sätter fingret på många brännheta spisplattor men ändå, trots detta, så är mitt enda bestående minne av den här filmen Ralph Fiennes aristokratbleka skinntorra nakna kropp.

Det finns ingen nu levande manlig skådespelare som jag blir så äcklad av att se i kärleksscener som Ralph Fiennes. Om jag ätit något som gjort mig matförgiftad så är det sällan jag blir sugen på just den rätten igen utan att känna den där fantomsmärtan i magen som säger ”jag kommer snart att kaskadspy och det finns ingen återvändo om jag ska slippa det här onda”. Jag tror att min aversion för Ralph Fiennes i all form av älskare-roller bottnar i min upplevelse av filmen Den engelske patienten, eller anti-upplevelse snarare. Hans kritvita konkava kropp med dom där fjuttiga kolsvarta brösthåren, fy satan, hela han är icke-manlig från hjässan till fotsulorna och jag vill INTE se honom utan kläder. Jag vill inte. Hela min kropp skriker neeeeeeeeeeeej när den där scenen dyker upp i filmen och jag försöker fokusera på fina Rachel Weisz men det går inte. Jag får för mig att Ralph Fiennes nakna kropp luktar golvpolish och att han sandpapprar handflatorna för att vara så oantastelig och ren som bara han kan. Gud så osexigt och usch så ointressant och bläääh, jag vrider på mig i soffan som en orm som doppats i saltsyra för det här är otäckt på riktigt trots att det bara rör sig om sekunder av en hel film.

Om jag försöker ta stora luktsuddet och sudda bort dessa bilder från näthinnan så är The constant gardener en väldigt vackert filmad film. Fina färger, skön stämning, ett Afrika som porträtteras med både sina dåliga och bra sidor. Rachel Weisz strålar som Tessa, hon är jättebra och jättesöt och jag vill se mer av henne, hon förtjänar verkligen ett massivt genombrott. Ralph Fiennes har jag egentligen inte så mycket emot som skådespelare – så länge han behåller kläderna på.

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

Publicerat

WIN WIN

Mike Flaherty (Paul Giamatti) jobbar ideellt som lokal brottartränare. Han kan ha å göra med Amerikas sämsta brottarkillar, det finns inte tillstymmelse till talang laget. Mike är inte någon gladlynt person direkt, det är hans nuna som dyker om om man slår upp POSITIVISM i Nationalencoklypedin. Han känns låg, håglös, lite som att livet håller på att rinna honom mellan fingrarna och därför dyker Kyle upp och blir nästan som en gudagåva för Mike.

Kyle (Alex Shaffer) är en ung kille som rymt hemifrån och som säger sig vara barnbarn till en man som Mike har lite skumraskaffärer med. Kyle vill egentligen bo hos sin farfar men hamnar i Mikes familj OCH även i brottningslaget då det visar sig att han är en uppcoming brottar-star from Ohio.

På nåt sätt blir Kyle som ett plåster i den något dysfunktionella familjen Flaherty. Fru Flaherty (Amy Ryan) tar sig an honom och pappa Mike får något som kan liknas vid livsgnista i ögonvrån och när allt jobb med brottningslaget plötsligt får utdelning, ja, då är livet riktigt kul plötsligt. En win-win-situation för alla helt enkelt.

Jag tycker det här är en mysig film. Enkelt gjord, ett schysst hantverk, snygga och strategiskt utplacerade prylar i klara färger lite i Wes Andersons anda. Paul Giamatti kommer inte upp i Sideways–höjder men å andra sidan, gör han någonsin det nuförtiden?

Regissören Thomas McCarthy är förutom The Station agent mest känd som skådespelare och att han i 11% av filmerna han medverkat i (4 av 37) spelar någon som heter Bob.

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Nordisk skräck

Vildmark (2003, Norge)

TV-chefen Gunnar tycker att det är en bra idé att ta med sig fyra nyanställda kollegor till en stuga mitt ute i skogen. Isolationen gör att dom lättare och snabbare lär känna varandra resonerar han. Gunnar har varit i den där stugan mycket som barn och vet att ett tyskt flygplan störtat i den lilla sjön under kriget och när två i gänget hittar ett lik i en tjärn nära stugan förändras hela gruppdynamiken.Tjoohoooo. Not.

Usch vad det är tråkigt att skriva om den här filmen. Den är bara så himla dålig. Kanske kanske kaaaaanske att jag hade tyckt att den var bättre om jag såg den på en portabel DVD mitt i natten ensam  ett tält. Kanske.

Jag tänker inte testa och detta beror inte på att jag hatar att sova i tält, det beror på att filmen är så kass att jag är rätt säker på att  experimentet är fruktlöst.

 

 

Sleepwalker (2000, Sverige)

Ulrik (Ralph Carlsson) går i sömnen. Han inte bara GÅR i sömnen, han gör en hel del andra grejer också, kör bil till exempel. Han blir lite rädd för sitt eget beteende och bestämmer sig för att försöka filma sina nattliga äventyr, tejpar fast en videokamera på axeln och går och lägger sig. När han vaknar upp morgonen därpå, utsövd och härlig och ska säga godmorgon till sin fina fru (Ewa Carlsson) ser han till sin stora fasa att frugan är borta och hennes halva av sängen är helt blodig. Det visar sig inte bara vara frun som försvunnit, barnen är också borta. Var är dom och vad har hänt egentligen?

Sleepwalker är en effektivt berättad thriller/skräckfilm(light) och en av dom svenska filmer som jag sett flest gånger. Nån gång per år blir det i alla fall och trots att jag vet precis vad som händer och i stort sett kan sufflera till vartenda ord som sägs så fungerar filmen fortfarande. Jag tycker forfarande att ögon i artificiell nattbelysning är bland det läskigaste som finns.

För övrigt tycker jag att Sleepwalker är en bra historia och visst är det en del logiska luckor men skådespelarna är bra, det finns små snygga twister och filmen tuggar på i ett skönt tempo. Nittio minuter går fort i Ralph Carlssons sällskap.

 

 

Nattvakten (1994, Danmark)

Juridikstuderande Jens (Kim Bodnia) får extrajobb som nattvakt på ett bårhus. Bara där går min puls upp. Vem fan vill frivilligt jobba natt på ett bårhus? Herregud, det är ju jätteotäckt! Att en seriemördare dessutom går lös i staden gör inte saken bättre, inte heller att allt inte står rätt till bland döingarna i kylrummen eller att Ole Bornedal är GRYM på att göra kameraåkningar som banne mig får blodet att frysa till is i armarna på mig.

När jag såg Nattvakten på bio 1994 funderade jag helt allvarligt på att lämna salongen, SÅ läskig var den. Jag mådde fysiskt illa av all anspänning och jag minns att jag tyckte det danska språket gav en extra dimension till rysningarna och att det var skönt att höra folk prata nåt annat språk än engelska. Nu när jag ser om filmen femton år senare, på hemmaplan, på DVD, med samtliga lampor tända och en kudde i famnen kan jag bara säga att trots att jag är vanare nu än då med att se skandinavisk film och att en hel del skräckfilmer passerat mina ögon sen dess så ÄR Nattvakten skitläskig och den håller jättebra fortfarande. Heja Danmark!

 

[Idag tar sig Filmitch an en ”skräckfilm” som det skrivits om en hel del: A serbian film.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: WE ARE WHAT WE ARE

Det kryllar inte av mexikanska skräckfilmer direkt, eller jo det kanske det gör men det är inte speciellt ofta dom når mina trakter.

Det är alltid lite extra spännande med just skräckfilmer från länder vars sätt att filma inte är vardagsmat för mig, det blir liksom en extra dimension när jag inte kan förutspå vad som kan hända och heller inte har några förväntningar på vad jag kommer att få se.

Filmen börjar med att en äldre man dör mitt på öppen gata. Han blodar en del både från magen och genom någon form av kräks och när han dragit sin sista suck på gatstenarna tar det bara sekunder innan sjukvårdare är på plats och bär bort honom och några sekunder till innan en lokalvårdare kommer och torkar rent med sin vita golvmopp (som inte blir det minsta färgförändrad efter att ha torkat upp en massa svart klaffs, mexikanerna kan tydligen det där med att tillverka effektiva städprodukter).

Självklart dyker det upp en massa frågor i och med mannens död, speciellt när jag blir presenterad för hans familj, dom efterlevande. Frugan, argbiggan (alltå, jävlar vad arg hon är hela tiden!), dom två sönerna (den ena är rak och slagskämpe och den andra överkänslig och homosexuell) och dottern (som känns som familjens nav). Jag förstår att det är en tämligen speciell familj och att den döde mannen var patriarken, han som skötte ritualerna, han som letade upp horor, dödade dom och sedan åt dom. Ja, precis. Åt dom. Det är alltså en mexikansk kannibalfamilj jag får lära känna här.

Nu är inte den här filmen riktigt så enkel. Visst är det en sort-of-skräckfilm, men jag förstår att regissören och manusförfattaren vill säga något mer än att servera snabbmatsskräck till mig som tittar. Han verkar vilja belysa den snedvridna sociala rangordningen i Mexiko i och med att kannibalerna fokuserar på just prostituerade, gatubarn och bögar, människor som inte direkt toppar statusligan i samhället. Han gör det dessutom med aningens mer finess än inlägget i den serbiska inrikespolitiska debatten A Serbian Film och med mer uppenbar tydlighet än den grekiska motsvarigheten Dogtooth.

Jag går inte igång på filmen alls egentligen, för mig blir den varken hackad eller malen. Det känns som det finns väldigt mycket vilja men inte så mycket mod och jag tycker också den är för lite otäck för att kallas skräckfilm och för mörk för att bara kallas drama. Lite knepig helt enkelt men det var kul att se nåt helt annorlunda.

[Idag har Filmitch och jag lyckats synka recensionerna så han skriver om precis samma film som jag: We are what we are]

 

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Cabin Fever

Fem vänner firar sin skolexamen genom att åka till en timmerstuga belägen mitt ut i skogen i hillbillyland. Tänk att ungdomar aldrig lär sig? Vad är det för fel på stugbyar med asfalterade vägar och fungerande lyktstolpar? Nåja. Kidsen lär sig i alla fall ”the hard way” hur dom ska semestra i framtiden, dom som överlever vill säga.

Den mest frekvent påtände av dom fem beger sig ut i skogen med ett luftgevär för att skjuta ekorrar. Varför? Jo, för att dom enligt honom är bögar. Han är inte den mest välvässade pennan i lådan och speciellt inte när han medvetet tänder på en bit av skogen och sen garvar och går därifrån. Fy satan. Honom gillar jag inte alls.

Det är just den här killen som i en sekund av lättviktarfinger skjuter en man som har tror är en ekorre (?). Mannen är skorpig och blodig, uppenbart rätt sjuk och är panikslagen i sitt beteende. Men den här skjutande killen är inte mentalt helt funktionell så han springer iväg och förtränger den sjuke mannen och det går ju bra, tills han knackar på dörren till stugan och ber om hjälp. Mannen bär på ett virus som smittar genom beröring – och vatten – och snart är dom smittade allihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Cabin Fever. Som skräckfilm är den inte tillräckligt läskig för att få högsta betyg men som en studie i mänskligt beteende fungerar den faktiskt. Det är mycket fokus på relationer, bröst och knulla men så har ungdomsskräckisar i skogsmiljö varit i alla tider och (gäsp) det är alltså inget nytt varken under solen eller kjolen.

Effekterna är däremot många, bra gjorda och ibland rätt groteska men vad annat kan förväntas av Hostel-skaparen Eli Roth? Sen tycker jag mycket om första fjärdedelen av filmen som konsekvent är filmad mer eller mindre ur grodperspektiv. Jag gillar känslan i filmen, jag blir sugen på att se mer och att han har skrivit in en blond pageklippt ”banjopojke” i handlingen är smart. Blonda pageklippta småpojkar i skräckfilmer är läskigare än det största monster som går att fantisera fram och speciellt när han använder bilisters händer som bitring. Hurv!

[Idag skriver Filmitch om Yellow brick road]