Etikett: Betyg 3

Publicerat

THE WOMAN IN BLACK

När Filmitch ger en film 8/10 i betyg är det inte utan att jag blir nyfiken på filmen.

När filmen han gett så högt betyg dessutom är en gammal spökhistoria han tittat sig igenom på Youtube, ja då bara måste jag ju fnula ut vad det är han sett. När han som grädde på moset erkänner att han på grund av denna film kommer få svårt att sova när frugan åker bort då blir jag så nyfiken att jag klickar mig fram till filmen och använder två lunchtimmar till att se den.

Lunchtimmar då jag befinner mig jobbets lunchrum. I källaren. I en mörk källare med en liten myspyslampa bredvid soffan. Under ett täcke, uppdraget till strax under hakan. Huttrande men inte av kyla.

The woman in black är nämligen en rätt läskig historia, effektivt filmad på samma sätt som gamla gubbs med berättarglädje kan fantisera fram ohyggligt otäcka historier (som egentligen inte är så creepy alls) kring lägerelden när solen gått ner. Jag hoppade till flera gånger och satt som på nålar ibland och även om det tar ett tag mellan dom riktiga rysningarna så är det skönt med en film som tillåts ta tid. Den är liksom filmad under en era då allting inte fanns ett stressat klick bort.

Filmen hittar du här , här är Filmitch recension i sin helhet och Trash is king har också skrivit om den. Det finns även en remake av filmen med Harry Potter/Daniel Radcliffe i huvudrollen, du kan läsa mer om den filmen här. Jag kan tänka mig att remaken passar mig ännu bättre och kanske hoppar betyget upp ett snäpp då?

Publicerat

Wrecked

”Det är mörkt, det är dystert, det är spännande och det är en smutsig Adrien Brody. Kan det gå fel?”

Så skrev jag den 23:e mars efter att ha sett trailern till denna film för första gången och nu har jag sett filmen och vet svaret på frågan.

En man (Brody) vaknar upp fastklämd och söndertrasad i en bil långt ut i skogen. Hur hamnade han där, vem är han, hur ska han komma loss och vem är den döde mannen i baksätet?  Många frågor är det och svaren poppar upp allt eftersom han på kreativt Cast away-manér försöker överleva olyckan.

Adrien Brody är ensam människa i bild ungefär 99% av filmen. Att spela mot sig själv måste vara bland det svåraste som finns som skådespelare och för mig är det ren och skär njutning att se Adrien Brody agera. Det är som att få en liten flaska väldigt dyr konjak, om man gillar sånt. Det är som att få en sammetsask med fyra dyra tryfflar om man är funtad så att snålvattnet rinner av choklad. Det är som att chefen ger mig några extra semesterdagar, bara sådär eller när barnen lagat middag när jag kommer hem från jobbet. Adrien Brody på film är vardagslyx alldeles oavsett kvalitén på filmen.

Wrecked är en film vars trailer lovar mer än den kan hålla, tycker jag.  Visst är det mörkt och dystert och han är inte bara smutsig utan JÄVLIGT smutsig i en ganska hjärtskärande kombo med blodig, trasig, ensam och hungrig men jag tycker tyvärr att det går lite fel.  Nånstans i det hela körde bilen lite för mycket av vägen. En bil hamnar liksom inte helt mitt ute i skogen, mitt i ingenting. Det är en omöjlighet om nu inte en helikopter och extremt grova spännband varit med på ett hörn, vilket inte är fallet här. Jag sitter och retar upp mig på dumheter istället för att bry mig om Brodys överlevnad och det är dumt. Det är dumt av manusförfattaren att bjuda in till den dansen då det lätt hade kunnat undvikas.

Det blir dessutom lite komiskt för en stund när mannen med sprucken läpp ska försöka prata och han låter precis som Rocky Balboa och jag bara väntar på att han ska titta på sig själv i den sönderkrasade backspegeln och skrika: Adrieeeeeeeeen! DET hade varit humor det!

Usch. Jag känner mig nästan lite ledsen nu. Jag hade bara trott att filmen skulle vara mycket MYCKET bättre och ändå är den helt okej. Det är ett gissel det här med för höga förväntningar.

 

Publicerat

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Publicerat

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.

Publicerat

Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

Publicerat

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

Publicerat

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!”

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.

Publicerat

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

 

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

Publicerat

THE COMPANY MEN

På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.

Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?

”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”

Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”

Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?

Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna,  ”björnbiffarna”,  till familjen.

Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och  på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.

Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.

”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”

Undrar vad han svarar?

 

Publicerat

The Perfect Host

John (Clayne Crawford) har precis rånat en bank och är efterlyst både på radio och TV.  Han har inte så mycket att välja på, han måste hålla sig borta från gatorna och i ett försök till detta ringer han på dörren till en villa, vilken som, helt utan baktanke. Warwick Wilson (David Hyde Pierce)  öppnar, motvilligt, men när John berättar att han är en vän till Warwicks flickvän Julia släpper han garden. Att John vet om Julias existens beror på ett vykort han sett i brevlådan, ingenting annat.

John kommer precis lägligt för en att få delta i en Warwicks middagsbjudning. Bordet är dukat och maten ska serveras så snart gästerna kommit och Warwick är verkligen en värd utöver det vanliga, på många sätt.

”Å en slank han dit, å en slank han dit och en slank han ner i diket.” Nu kanske du undrar varför jag gnolar på en gammal ramsa? Jo, det ska jag förklara. The Perfect Host påminner mig om julgransplundringssången Prästens lilla kråka.  Den slinker liksom än hit och än dit och befinner sig hela tiden på gränsen till att ramla ner i diket.

Filmen börjar lugnt som vilket drama som helst, övergår till en rånarthriller, sen en förväxlingskomedi (ja, nästan då David Hyde Pierce är ett komiskt geni i mina ögon) som transformeras till en psykologisk thriller med sadistiska mördarinslag. Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte spjärna emot och analysera historien för mycket, jag  satt liksom i gummibåten och lät jätten på land blåsa sig trött och gör man så blir nästan vilken film som helst tittbar. Det är när hjärnan vill vara med i matchen som det kan bli problem.

Att The Perfect Host är en film som vill en himla massa står helt klart, sen tycker jag inte den når ända fram, men ändå bra långt. Den siktar mot stjärnorna och når trädtopparna, för att uttrycka mig både banalt och metaforiskt. Dom två manliga skådespelarna, huvudrollerna, ja, i princip dom enda rollerna i filmen, är jättebra. Jättebra! Jag vill inte göra nåt annat än att ta en veckas semester och klämma hela Frasier-boxen igen för David Hyde Pierce är och kommer alltid att vara Niles Crane för mig och den rollen kommer han aldrig att kunna svära sig fri ifrån hur många perfect host´s han än skulle göra – och det tycker jag är bra.

[Det är kul med kultur tyckte aningens ännu bättre om filmen än jag. Hennes recension kan du läsa här.]

Publicerat

Veckans dokumentär: Exit through the gift shop

När det var Oscarsgala sist var Banksy en av dom stora snackisarna. Gatukonstnären, gränsbrytaren och den levande ansiktslösa legenden Banksy var som regissör nominerad för bästa dokumentär med sin film Exit through the gift shop och det alla undrade var: kommer han visa sitt ansikte om han vinner? Kommer han vara där? Hålla tal?

Nu vann han tyvärr inte och snacket dog ut men filmen lever vidare och klarar sig bra på egen hand även utan äran och en guldstatyett.

Det är lätt att tro att det här är en film om graffiti, bara graffiti och inget kunde vara mer fel. Banksy har gjort en film om sig själv men utan sig själv i huvudrollen vilket är så bakvänt och så smart att det ska till en outsider som honom till att få ihop allt.

För det Banksy gjort sig känd för är inte tavlor på fina salonger, det är sprayade schabloner på husväggar, det är finurliga små meddelanden som får oss att tänka själva, det är ansiktmålade elefanter och det är hans härligt vridna och orädda inställning till sakernas natur och allt gör han utan att exponera sig själv. Det är inte han själv som är viktig, det är det han har att säga och det är BEFRIANDE i detta ytlighetens tidevarv där alla kämpar med näbbar och klor efter några sekunder i dokusåpaljuset.

I filmen framstår den filmande fransmannen Thierry Guetta som någon form av frontfigur. Allt som händer kretsar kring honom och hans eviga – och obeskrivligt enerverande – filmande (och jag är uppriktigt fascinerad över att snubben fortfarande har en familj som han beter sig). Han åker världen runt för att dokumentera nattens konstnärer som har lärt sig ha ögon i nacken och är i ständig flykt från polisen. Han får många nya vänner och som av en slump dyker även Banksy upp i hans liv.

Jag tycker Banksy är en av vår tids mest viktiga konstarbetare. Han är inte bara provocerande och otroligt cool, han trycker även ner taggtråd i svalget på etablissemanget och får löpsedlar när han ger krigande israeler nåt nytt att tänka på på Västbanken. Däremot tycker jag det är hans konst som är det viktiga, det roliga, det jag bryr mig om. Filmen är givetvis sevärd men ingen heeeeeey-upplevelse, inte för mig.

The Velvet Café har skrivit alldeles föredömligt om filmen här , liksom Fripp och Laterna Magica (som alla tre hyllar filmen) och Banksy´s helsköna hemsida hittar du här. Där finns mycket av värde.

Här finns filmen.

Publicerat

Friends with benefits

Snygg kille är ihop med söt tjej. Snygg kille blir dumpad. Supersnygg tjej är ihop med töntig jäkel. Töntig jäkel gör slut med snygg tjej. Kvar är snygg kille och supersnygg tjej som båda är urbota trötta på ”normala” förhållanden och dom träffas vid bagagebandet på en flygplats i New York.

Den supersnygga tjejen Jamie (Mila Kunis) visar sig vara den headhunter som lockat snygge  Dylan (Justin Timberlake) till ett toppjobb på tidningen GQ. Dom umgås en del och trots att dom egentligen inte vill, eller tror att dom inte vill, så är dom attraherade av varandra. Men dom vill ju bara vara vänner, ska bara vara vänner och vänner som ligger med varandra och är sexuellt superkomplativa kan sällan fortsätta vara ”bara” vänner. Eller kan dom det?

Det här är ju en relationshistoria-with-a-twist som om man inte varit med om det i verkligheten säkerligen sett på film ett otal gånger. Det handlar inte om vem du vill tillbringa fredagskvällen med utan vem du vill träffa hela lördagen, som Tommy, Woody Harrelsons karaktär i filmen, säger. Han är chef för tidningens sportsidor, hypergay och håller just nu på med en reportageserie om rasismen inom hockeyn.

I Woody Harrelson har vi en skådis som kan krydda en birollslista alldeles på egen hand. Det kan även Patricia Clarkson som spelar Jamies frigjorda morsa.  Två gazeller i samma bur alltså och det i kombination med Justin Timberlake, som är så mycket mer störtskön som skådis än som sångare och Mila Kunis som jag faktiskt aldrig sett dålig i en enda film och Friends with benefits blir – faktiskt – en helt igenom sevärd film.

Dialogen är rapp, smart och kul och det finns som sagt ingenting att klaga på i skådespelarväg. Jag blev underhållen, jag fnissade ett par gånger och filmen flöt på i ett lagom tempo. Det kändes lite som att äta en McFeast & Co men med en cheddar-dip på sidan om och kanske kanske en liten mjukglass med chokladsås till efterrätt. Inget jag tar till mig, inget som får mig att förändra mitt liv, bara lite vardag med guldstjärna liksom, men en rätt kul vardag.

Publicerat

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten på den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.

Publicerat

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.