Etikett: Betyg 3

Publicerat

Animal Kingdom

Jag vet en man som kände sig lite risig. Han gick till doktorn, tog en massa prover och fick några dagar senare svaret: du har cancer, du har Parkinson OCH du har HIV. Ordet misär var inte tillräckligt i det läget.

Animal Kingdom är en typ av film som påminner om ovan nämnde mans multipla diagnoser. Den går från misär till ännu mer misär och när allt är sådär nattsvart blir det liksom för svart, det går inte att se nyanser, det går inte att ta till sig allt. Hjärtat stänger av det hjärnan ser och en stark historia blir något så otroligt som…beige.

Men vi tar det från början.

J (James Frecheville) sitter bredvid sin mamma i soffan. Mamman tar en överdos och dör mitt framför hans ögon. Smått panikslagen ringer J den enda vuxna människa han kommer på: sin mormor Janine ”Smurf” Cody (Jacki Weaver).

”Smurf” är matriarken i en hel klan av hårt kriminellt belastade pojkar och hon tar sig an J, han är trots allt hennes barnbarn och ingenting är viktigare för henne än ”de sina”. Morbror Pope (Ben Mendelsohn) är hårt eftersökt av polisen och håller sig undan på alla sätt han kan. Han är en riktig psykopat och lyckas dra in resten av killarna i sin hämndaction mot polismakten.

J och polismannen Nathan Leckies (Guy Pearce, utseendemässigt otroligt lik Gary Oldmans polis i Léon) vägar möts och Leckie ser något i J som ingen förut sett: han ser en oförstörd liten kille vars liv måste räddas.

Animal Kingdom är regissören David Michôds debut och han har även skrivit manus till filmen. Tanken är god, liksom viljan och ambitionen är det inget fel på heller. Som jag ser det har filmen två glasklara problem: valet av skådespelare som J och tempot.

James Frecheville har ett sådant vanligt utseende att det ibland inte går att minnas från scen till scen vem han är. Att han ska spela känslomässigt avstängd förstår jag men hans ögon avspeglar inte bara en ung man som sett alldeles för mycket och inte orkar så mycket mer, hans blick är död som en gäddas i fiskdisken och det skapar inget engagemang alls hos mig tittar.

Tempot är ett och ett allena och kan närmast beskrivas som monoton. Filmmusiken, den vackra och finstämda, går som en snitslad bana genom filmen oavsett vad som händer i bild och när det mesta som händer är av misärkaraktär blir det rätt enahanda att aldrig få hjälp av musiken med att reagera. Det stör mig.

Det som inte stör mig är resten av skådespelarensemblen med Jacki Weaver i spetsen. Hon blev oscarsnominerad i år för sin roll och det var ett häftigt val av oscarskommittén tycker jag. Tänk dig att Kikki Danielsson skulle spela stenhård Gudmoder i en svensk maffiafilm, ja, där har du Jacki.

Australiensiska filmer brukar sällan vara såhär svarta men i rättvisans namn ska sägas att jag inte sett så många filmer alls som bräcker denna i just svarthet. Ändå sätter den sig inte fast i mig. Den rinner av direkt och det förvånar mig.

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Emma

Idag är det Emma Thompson som får agera namnsdagsbarn.

I normalfall gillar henne. I Återstoden av dagen älskar jag henne. Men då jag redan skrivit om den filmen här får hon en annan filmrecension i namnsdagspresent.

Mycket väsen för ingenting är en ganska charmigt berättad Shakespearehistoria regisserad av Kenneth Branagh innan han fick hybris.

Filmen utspelar sig nånstans på 1700-talets Sicilien och berättelsen kretsar kring  Hero (Kate Beckingsale) och Claudio (Robert Sean Leonard) som planerar för bröllop och försöker konspirera för att deras vänner Benedick (Kenneth Branagh) och Beatrice (Emma Thompson) också ska gifta sig.

Det är förvecklingar, pastellfärgade klänningar, spontandans, ridning utan hästar, ett kvickt språk, romantiskt så det förslår OCH det är den enda film jag hittills sett där Denzel Washington och Keanu Reeves spelar bröder.  Don Pedro och Don John, bara en sån sak.

Visst, det är en bagatell men en glad sådan, berättad med kärlek och bra driv. Det är ingen film jag ser om årligen men heller ingen jag skulle stänga av om jag zappade in den på TV:n. Som trivia kan nämnas att Emma var gift med Kenneth Branagh när dom gjorde denna film och att även hennes skådespelande mamma Phyllida Law är med på ett hörn. I filmen alltså.

Grattis på namnsdagen Emma!

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Sara

Nu börjar det vi kallar fruntimmersveckan (eller egentligen började den redan igår men Fredrik räknas inte in här).Vad är då finurligare än att recensera en samling filmer som otroligt genomtänkt eller väldigt långsökt går att härröra till ett gäng kvinnliga namnsdagsbarn?

Först ut är Sarah Michelle Gellar som visserligen stavar med h men ändå har namnsdag just idag.

Den film jag direkt kommer att tänka på i samma andetag som just henne är Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. Vad jag själv gjorde den sommaren minns jag som om det var igår. Jag gick runt runt på vägarna kring mitt hus med pytteliten dotter i barnvagn och det var den varmaste sommaren i mannaminne. Det var en sommar som inte tog slut förrän långt in i september.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren är en ungdomsskräckis med dom då ganska okända namnen Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Philippe och nämnda Sarah i huvudrollerna. Kevin Williamson skrev manus och det är samme man som året innan skrev manus till Scream och sen även till Scream 2.

Det är sommar och fyra ungdomar är på fest. När dom ska åka hem mitt i natten kör dom på en man. Istället för att göra det enda vettiga, det vill säga dubbelkolla om han  lever eller är död så tar dom för givet att dom bragt honom om livet och gör det jävligt korkade beslutet att kasta honom – liket – i havet. Dom bestämmer sig för att hålla tyst om det här och förtränger det ända tills ett år gått och det finns en man som minns vad dom gjorde förra sommaren.

Jag tycker det här är en ganska spännande film. Jag hoppade till både ofta och högt när jag såg den på bio och jag tycker fortfarande att den håller. Det är, precis som vanligt i denna typ av film, en ganska cheezy story, det är många ”meeeh, kom igen nu va, varför gör du såååå?”-tankar när jag tittar men äsch, det funkar. Det är läskigt, det är mörkt, den är gjord efter skräckfilmsskolans blankett 1A och ibland räcker det alldeles utmärkt för en trevlig popcornstund.

Att Sarah Michelle Gellar och Freddie Prinze Jr dessutom blev ett par under inspelningen, gifte sig 2002 och faktiskt fortfarande håller ihop nu som föräldrar till lilla Charlotte Grace Prinze är kul tycker jag.

Så, grattis Sarah! Idag är det din dag!

 

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

The Adjustment Bureau

När du missar bussen och den bussen du skulle ha åkt med frontalkrockar, när du halkar på parkeringen, ramlar och missar staketstolpen med en centimeter,  när du möter en främling i en storstad och era blickar möts och ni båda vet att ni inte kan leva utan varandra – vad är det bevis på? Sånt som liksom bara händer? Livet? Nån form av Gud? Slumpen? Ödet? Eller kan det vara  en myndighet, en organisation bestående av beiga män i hatt som kontrollerar ditt liv?

Den (förhållandevis) unga politikern David Norris (Matt Damon) siktar på en plats i senaten. Han är allas gunstling i korrekt marinblå kostym och perfekt kammat hår och valbarometrarna visar på storvinst. Ingenting borde kunna stoppa honom.

Men allt går inte riktigt enligt planerna. I ett par sekunder av totalt hjärnsläpp moonar Norris offentligt och självklart dyker den bilden upp på helsidor i dagstidningarna. Siffrorna dalar, Norris får se sig besegrad och livet är allt annat än kul. Norris ska hålla sitt förlorartal inför sina trognaste väljare och går in på toaletten för att samla sig en stund men det visar sig att han inte är ensam därinne. En kvinna har gömt sig på herrmuggen då hon kraschat ett bröllop i närheten och när hon smyger sig ut ur båset knastrar det till mellan henne och Norris som det gör i ett tändstift när man vrider på startnyckeln.

Elise (Emily Blunt) och Norris hamnar i nån slags romantisk bubbla där bland välskurade klinkerplattor och sanitetsporslin och när dom likt kardborrar på en flanellpyjamas dras mot varandra och förenas i en kyss står det klart: dom är varandras pusselbitar och bör inte, kan inte, får inte leva utan varandra. Men ödet, slumpen, männen i hatt på The adjustment bureau vill annat. Elise passar inte in i Norris förinställda livsbok och hon ska med alla medel bort.

Filmbloggarna Flmr,  Fripp och Filmitch har sett filmen. Det är skönt. Fram till att jag läste deras recensioner hade jag nämligen enbart hört jubel och visslingar från vänner och bekanta om den här filmen, jubel jag inte riktigt kunde varken placera eller förstå. Är det inte en vanlig konspirationsthriller? Jo. Jag tycker nog det. Det är en till en början ganska smart thriller och innan konspirationsdelen förklaras tycker jag till och med den är spännande. Men det är männen i hatt som inte funkar på mig. Det blir FÖR larvigt, för banalt och visst är det charmigt med dom uppenbara 60-tals influenserna i filmen men när jag sitter framför TV:n kan jag nästan höra manus läsas upp med bebisspråk av en flumdrutt till scripta i Farbror Barbros bajsbruna byxdress.

Det som gör filmen sevärd för mig är samspelet mellan Matt Damon och Emily Blunt som jag tycker fungerar finfint. Båda två ler med hela ansiktet i varandras närhet och mer än så krävs inte för mig när jag är på det humöret. Jag hade gärna sett att filmen hade tagit ut svängarna mer åt något av hållen, alltså gjort den mer konspiratorisk och spännande eller mer romantisk. Nu blev det mest ljummen  mellanmjölk av alltihop.

Publicerat

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA DEL 2

”Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.”

Precis sådär slutade min recension av Harry Potter och dödsrelikerna Del 1. Nu har jag sett del 2, slutet, den sista filmen om Harry, Hermione, Ron och dom andra och i huvudet snurrar tankar jag inte trodde jag skulle ha såhär efteråt. Men ibland blir det så, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag hade inte tänkt mig att se en av årets mesta måste-se-på-bio-filmer med ögonen fulla av pupillvidgande medel och med en look som inte ens en nattsuddande bäver i månljus kan bräcka.

Att vara på sjukhuset och få ögonen fotade och scannade bara en timme innan filmen skulle börja var inte optimalt på något sätt, om än nödvändigt. Men när regnbågshinnan bara ett är ett minne blott och hela ögonen består enbart av pupiller och jag skriker ”Bright light, bright light!” som värsta Mogwai bara jag befinner mig utomhus – eller i närheten av en 40W-lampa – så är det inte genomtänkt eller ens speciellt snällt mot sig själv att sätta sig i en biosalong med 3D-glasögon och se en tjoff-sprak-bang-tjiiing-wiiiiihiiii-film. Men nu gjorde jag det och stundtals kändes det som att det var mot mig Voldemort riktade sin trollstav för blixtrarna i hjärnan sved rätt bra.

Det var alltså dags för den sista striden och del 2 börjar där 1:an slutade och har man inte ettan i rätt färskt minne så tar det en stund att komma in i filmen. Känslan är ungefär som i del 1, tempot faktiskt både högre och lägre, med den skillnaden att nu är det inget att vänta på, nu är det bara att köra all in.

Att skriva en recension om filmens handling utan att spoila det allra minsta är svårt, därför tänker jag inte ens försöka. Vi är många som kommer att se filmen utan att ha läst boken och skulle nån ha knystat ens det allra minsta till mig om slutet så hade jag blivit vansinnig. Att jag inte var ensam om att spå slutet helt fel hörde jag på väg ut från salongen då många hade mycket att säga om filmens sista kvart. Det snyftades rätt rejält i salongen mellan varven och det kändes fint på nåt sätt. Jag satt och blundade med mina bäverögon och småtjejerna grinade åt den smutsige trollkarlen som har gått från att vara en liten söt pojke till en ung man på dom här åren.

Där den första filmen mer är en introduktion till det som komma skall fungerar den sista mer som en sammanfattning av det som varit än som en fristående film. Att se dom två sista filmerna direkt efter varandra som en lååång film tror jag ger maximalt utbyte och gärna efter att ha sett dom sex första strax innan.

Nå. Vad tyckte jag då. Kommer jag att ta fram min svarta hatt och trolla fram både kaniner och fiffiluror i mängd? Började jag gråta?

Nej och nej.

Jag är inte överväldigad på något sätt. Jag tycker inte det här är den bästa filmen i serien och jag hade förväntat mig mer. Exakt VAD vet jag inte riktigt, kanske mer ett känslomässigt trumsolo såhär på slutet. Inte en enda tår rann nedför mina kinder, inte på hela filmen, men när eftertexterna rullade och applåderna vägrade tystna DÅ brast det. Sen grät jag hela vägen hem. Om det beror på självömkan för att jag ska ta en såndär jävlig spruta i ögat imorgon igen eller för att det var sista gången jag får se min favvotrollkarl på bio vet jag inte, men jag har en liiiten ledsam klump i magen och jag är saknig. Redan.

Publicerat

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.

 

 

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.


Publicerat

Kautokeino-upproret

Att en kollega talar sig varm över en film som precis gått på SVT och som jag missat, det kan jag ta. Jag kan ta att det är en film jag måste få hjälp med att stava till när jag försöker googla på namnet. Det jag inte kan ta är att filmen passerat mig alldeles obemärkt TROTS att Persbrandt stoltserar med värsta jävla raggarmuschen på omslaget.Alltså, hur kan jag ha missat detta?

Nåja. Det mesta som går snett här i livet går att rätta till och eftersom Lovefilm bara är ett klick bort löste det sig fort som attans dessutom.

Kautokeino-upproret är baserad på en verklig händelse, något som hände den 8 november 1852. Lars Levi Laestadius (Michael Nyqvist) kommer till byn Kautokeino och proklamerar högt och gärna inte bara om sin religiösa tro utan även för ett spritfritt leverne. Han drar igång en rörelse som inte bara blir en konflikt mellan honom och statskyrkan utan även mellan samer och icke-samer och det är en konflikt som får ett mycket tragiskt slut. Två personer döms till döden och fyra till långa fängelsestraff.

Filmen är otroligt vacker med vyer som ger mig både en liten tår i ögonvrån och en enorm lättnad att det just nu – och tre-fyra månader framöver – inte är tre meter snö i Stockholm. Kautokeino socken ligger i Norge, filmen är egentligen norsk men Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt har som så många gånger förut fått tongivande roller. I det här fallet är det synd. Nyqvist är skrattretande dålig som Laestadius och inte porträttlik för fem öre. Persbrandt som byns handelsman är Persbrandt med lösmustasch, no more, no less.

Vilken magnifik snorbroms!

Det som gör filmen bra är Nils Gaup, den norsk-samiske regissören som med varm hand tagit sin an filmen. Han är själv född i Kautokeino och det känns.

Det är många med efternamnet Gaup i rollistan och om jag hade haft ett finger med i spelet hade det varit ännu fler. Filmen hade vunnit på att slopa alla kända ansikten. Jag förstår att dom behövs för att blidka filmbolagsmänniskor med stålars men för FILMENS skull behövs dom inte alls. Alla dessa icke-skådisar gör filmen trovärdig på ett sätt ”kändisar” aldrig kan göra och jag älskar att det oftast pratas originalspråk (=samiska, väl?).

Det känns som en viktig film speciellt för samerna själva men även för storstadsmänniskor som ibland glömmer att Sverige inte slutar norr om Arlanda och att Norge existerar ovanför Oslo.

Här finns mycket intressant läsning om filmen skriven av en same med koll.

Här finns filmen.

Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!