Etikett: Betyg 3

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Publicerat

SUPER 8

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.

Publicerat

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.

Publicerat

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa kvinnliga biroll är både gamla rävar och unga bävrar

AMY ADAMS

Amy är nominerad för sin roll som Mark Wahlbergs flickvän i The Fighter.
2002 gjorde hon en jättebra insats som Brenda Strong mot Leonardo DiCaprio i Steven Spielbergs Catch me if you can, en film jag hade skyhöga förväntningar på, förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade.

Frank Abagnale Jr (DiCaprio) spelar en osedvanligt lyckosam lögnare som utan minsta problem lyckas få alla runt omkring sig att gå på hans hittipåhistorier. När han var 17 var han USA´s mest framgångsrika bankrånare och han hann arbeta som läkare, pilot och advokat innan han ens fyllt 18. Den enda som inte tror på hans snack är FBI-agenten Carl Hanratty (Tom Hanks) men katt-och-råtta-leken slutar alltid med att råttan kommer undan.

 

 

 

HELENA BONHAM CARTER

I The king´s speech spelar hon en lågmäld fru och drottning i klassiska tantkläder men det är inte så vi är vana att se Helena Bonham Carter.
På senaste tiden har hon mest spelat grafiskt snygga roller i äkta mannen Tim Burtons filmer och toktuperad Bellatrix Lestrange i Harry Potter.

Helena Bonham Carter började spela in film ungefär samtidigt som mitt filmintresse tog fart på allvar. 1985 gjorde hon den fina Ett rum med utsikt.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Lucy (Bonham Carter) är på semester i Florens tillsammans med sin väninna/ förkläde Charlotte (Maggie Smith). Dom träffar på två män, Herr Emerson (Denholm Elliott) och hans snygge son George (Julian Sands som pratar en heeelt fantastiskt vacker engelska). George blir förtjust i Lucy och försöker kyssa henne men kyska Charlotte går emellan.

När dom kommer tillbaka till England friar den tråkige men rike Cecil Vyse (Daniel Day-Lewis) till Lucy och hon svarar ja. Allt ser ut att gå hur smidigt som helst för Lucy då plötsligt far och son Emerson dyker upp i byn. Dom tänker bosätta sig där. Hua! Hur ska det gååååå?

 

 

 

MELISSA LEO

I The fighter spelar Melissa Leo boxarmamma, i underskattade Frozen river en trasig white-trash-mamma och i den urdåliga Veronika bestämmer sig för att dö spelar hon Mari.

Men den allra bästa filmen Melissa Leo varit med i hittills är ändå 21 grams från 2003, regisserad av Alejandro González Iñárritu som har chans på en Oscar för bästa utländska film på söndag med Biutiful.

Paul Rivers (Sean Penn) är en ganska olycklig man som väntar på ett nytt hjärta, Christina Peck (Naomi Watts) lever ett harmoniskt liv med man och två döttrar och Jack Jordan (Benicio Del Toro) är en kåkfarare som nyligen blivit frälst och deras liv vävs samman genom en tragisk olycka.

21 gram.
Tanken är lika storslagen som svårgreppbar.
Hur mycket väger ett liv?

 

 

 

HAILEE STEINFELD

True grit är den första långfilmen Hailee Steinfeld spelat med i. Kaxig start på en karriär måste jag säga och kanske blir det även en svårtoppad skådespelarinsats oavsett vad hon gör framöver.

Hailee är född 1996 vilket ger mig en smula panik eftersom jag har en dotter född 1997 och alltså skulle kunna, rent hypotetiskt, vara även denna tjejs mamma. Satan, jag ÄR gammal!

Nåja. Här är en länk till Hailees fansajt.

 

 

 

JACKI WEAVER

Jacki Weaver är nominerad för sin roll som Janine Cody i Animal Kingdom. Hon har varit skådespelerska sedan 1966 och ändå har jag aldrig sett henne i någon film. Om det beror på att hon gjort rätt smala filmer eller om det är jag som är allmänt obildad har jag ingen aning om men jag tror det kan vara en kombo.

Jacki är född 1947 och har ingen egen fansajt men här är länken till hennes ganska komiska informationssida på sajten Famous why.

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.

Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.

När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.

Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.

Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.

Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.

Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.

Publicerat

Somewhere

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

Publicerat

FJÄRILEN I GLASKUPAN

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.