SUMMER OF 84

Filmen Summer of 84 är som en mix av ESSENSEN av allt som är 80-talsfilm. Fyra unga tonårskillar får för sig att en polis som bor i närheten är sen seriemördare som härjar i området. Det kan ju vara ett äventyr i sig att leka detektiv och ”göra saker tillsammans” men i det här fallet, när folk faktiskt blir mördade, kan det också vara livsfarligt. Summer of 84 är alltså inte någon lättsam Stand by me eller Super 8, det här är en film som är spännande och otäck på ett annat plan.

Samtidigt, musiken, gjord av Jean-Philippe Bernier och Jean-Nicolas Leupi och den kanadensiska gruppen Le Matos (åååååh dessa LJUD!! <3) gör i princip hela filmupplevelsen för mig. Den gör att jag hamnar I filmen, att jag njuter av varje sekund och att jag inte riktigt vill att filmen ska ta slut. Men slut tar den och vad händer? Filmen känns fortfarande bra i min hjärna men den bleknar och Spotify tar över. Jag lyssnar på soundtracket i bilen och fortsätter njuta.

Betygsfyran dalade lite men en mycket stark trea landar filmen på. Soundtracket däremot, det är VÄRLDSKLASS, i alla fall för en 80-tals-synth-fanatiker som jag.

Filmen:

Soundtracket:

Här kan du lyssna på soundtracket – om du vill.

BLAZE

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen ”man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är ”intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes ”liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

NANCY

Jag drar bort plåstret på en gång. Har man en gång tänkt tanken att Andrea Riseborough är väldigt lik Mikael Riesebeck så är det väldigt svårt att tänka bort den tanken.

(Mikael Riesebeck är alltså killen bakom barnprogramskaraktären Doktor Kosmos. Minns du honom? Inte? Här är en bild.)

För egen del förstör denna tanke jättemycket av Andrea Rieseb…eck…boroughs prestation, jag kan inte bedöma om hon är bra eller inte men jag antar att hon är bra men har en erbarmlig peruk. Sånadär uppenbara peruker kan reta mig till vansinne, när det liksom blir ett tomrum mellan huvudet och där peruken börjar. Men nog om detta, nu till filmen.

Andrea Rieseborough spelar Nancy Freeman, en 30-nånting kvinna som bor med sin Parkinson-sjuka mamma (Ann Dowd). Nancy sköter henne efter bästa förmåga (är dock lite tveksam till om förmågan räcker eller om det bara är mamman som är gnällig och förbannad mest hela tiden). Man förstår att det finns ett mörker inom henne men allt berättas inte rätt ut i filmen, hon känns dock en anings ”skev” och knepig, kanske framförallt när hon får kontakt med en man på ett forum (John Leguizamo) och går med på att träffa honom som…gravid. Hon har alltså berättat för honom att hon är gravid men då det inte stämmer går hon på ”dejten” med en lösmage.

Hur/var och varför detta händer tänker jag inte gå in så mycket mer på men själva grundhistorien i filmen är att Nancy tittar på TV och får se ett gift par som pratar om att deras dotter blev kidnappad för 30 år sedan. Det har gjorts en fantombild så tittarna kan se hur dottern Brooke skulle se ut i nutid och Nancy tittar och tycker sig se….sig själv!

Jag tycker inte det här är en helt solid film MEN den är ändå fin på något vis. Steve Buscemi spelar pappan till Brooke och han gör detta SÅ fint. En typ av roll man kanske inte ser just honom i så ofta. För övrigt är det manusförfattaren och regissören Christina Choes första långfilm och som debut tycker jag den helt klart är bra. Hoppas hon får chans att göra fler filmer efter egenskrivna manus framöver. Filmer som denna behövs.

Filmen visas två gånger till på Stockholms Filmfestival, på onsdag 14/11 och fredag 16/11.

THUNDER ROAD

Jim Arnaud (Jim Cummings) har haft bättre perioder i livet än dom här månaderna vi får följa honom i filmen Thunder Road. Hans älskade mamma har precis gått bort, han har separerat från sin fru, hamnar i vårdnadstvist om dottern och nej, det är inte nog, det händer mer skit men jag ska inte avslöja allt här.

Thunder Road är en låt av och med Bruce Springsteen, första spåret på skivan Born to run och det är just därför filmen heter som den gör. Thunder Road var nämligen Jims mammas favoritlåt och låten han övat in och ska uppträda med på begravningen i filmens början. Den scenen sätter verkligen tonen i hela filmen och den gör det jättebra. Långa scener utan klipp där Jims känslouttryck kan skifta kraftigt och det är bara att sitta ner i båten och hänga med.

Hela den här filmen är Jim Cummings bebis och det är en stabil sådan måste jag säga. Välskrivet manus, handfast regi, fint skådespeleri. Jag har förstått att det här är en film som knockat vissa sådär totalt ända in i hjärteroten men där hamnar inte jag. Jag tycker den är sevärd och bra och där sätter jag punkt.

Filmen visas på Stockholm filmfestival två gånger till. Idag och den 11/11.

OCEAN´S 8

 

Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sarah Paulson, Rihanna, Mindy Kaling och Awkwafina, där är huvudrollsinnehavarna i Ocean´s 8, den kvinnliga varianten av Ocean´s Eleven, Ocean´s Twelve och Ocean´s Thirteen. Det är alltså ingen George Clooney så långt ögat når den här gången, ändå finns hans Danny Ocean med – in spirit.

Danny Ocean är nämligen död och hans syster Debbie Ocean (Bullock) har precis släppts ut ur fängelset där hon avtjänat ett femårigt straff för stöld. Före detta pojkvännen tjallade på henne och nä, hon är inte glad. Men som den Ocean hon är (heist-hämnd runs in her veins) har hon givetvis använt dessa fem år till att i detalj komma på den ultimata hämnden OCH bli rik som ett troll på köpet. Då hon inte litar på män (längre) bestämmer hon sig för att anlita dom bästa av dom bästa av kvinnligt kön för att sätta sin plan i verket.

Jag tror det är svårt att känna sig besviken efter att ha sett Ocean´s Eight. Man får precis det man förväntar sig, ytlig, snygg, lättsmält underhållning och en KLASE balla brudar. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om det. Det här är ingen film man analyserar, man ser den en fredagkväll och passar på att njuta av livet en stund. Gott nog. Ibland.

SORRY TO BOTHER YOU

Det här med att knyta näven i fickan verkar inte vara Boots Rileys starka sida. Som manusförfattare till och regissör av filmen Sorry to bother you visar han upp kanske det mest osvenskaste av alla världsliga beteenden. Han är uppenbarligen ASFÖRBANNAD – på mycket – och han är inte rädd för att visa det. Han gör därmed en typ av film som jag kan sakna i Sverige, en såndär redig slabbedasksatir, en tragikomisk twistad sanning sedd genom den förfördelades ögon. Spännande koncept.

Boots Riley är samhällskritisk som Spike Lee men visar också sidor i filmen som påminner om Terry Gilliam eller Michel Godry samtidigt som han känns frustande ungdomlig trots födelseår 1971. Man kan tycka att den här kombon är i det närmaste orgasmisk när det kommer till film och ja, på pappret är det nog det. Spännande koncept som sagt men slutresultatet blev faktiskt överraskande svagt.

Lakeith Stanfield, Tessa Thompson och filmets CGI-och-mask-team är en jättebra trio men jag undrar om inte filmen vunnit på att skippa dom delar som behövde den sista tredjedelen. Varför tänker jag inte skriva här, har ingen lust att spila något med filmen alls. Grundhistorien med telefonförsäljaren Cassius Green (ett av filmhistoriens smartaste namn?) och hans vedermödor för att klättra på karriärsstegen är i vilket fall en sevärd skröna – om än lättglömd.

Betygsmässigt kommer den inte upp i mer än en svag trea för mig men jag har förstått att många faller som furor och hyllar den till skyarna. Grattis till dom säger jag och grattis till Boots Riley vars kommande filmer jag ser mycket fram emot.

Jag såg filmen på Malmö filmdagar. När mina medtittares recensioner är publicerade kan du hitta länkarna här: Henke, Jojje.

Skräckfilmssöndag: THE FINAL GIRLS (2015)

Hur ska man avsluta en skräckfilmsvecka med kvinnotema på bästa sätt? Kanske tjonga till med The Final Girls, en homage till subgenren 80-talsskräckfilm med två trevliga skådespelerskor i huvudrollerna vid namn Taissa Farmiga och Malin Åkerman? Klart det fick bli så!

Malin Åkerman spelar Nancy, mamma till Max (Taissa Farmiga) och screemqueen i 80-talsslashern Camp Bloodbath. Nancy har kämpat på med skådiskarriären sen dess men liksom fastnat i rollen som Amanda Cartwright i den där kultskräckisen från förr. Hon går på provfilmningar men inte mycket händer trots att det var tjugo år sedan filmen kom.

Nancy och Max sitter i bilen och pratar när dom blir påkörda och Nancy dör. Tre år senare sitter Max i en biografsalong med dejten Chris (Alexander Ludwig) och tittar på just Camp Bloodbath. Att se mamma Nancy på vita duken blir lite för mycket för Max, hon vill gå ut och ta luft och precis då börjar biografen brinna sugs Max, Chris och några vänner till dom in i filmen – och fastnar där. Dom fastnar alltså där med Jason Vorhees-look-aliken Billy och mamma Nancy/Amanda.

Den här metagrejen funkar över förväntan bra och både Åkerman och Farmiga är så pass bra skådespelare att det blir lite dammigt i rummet under vissa scener. Kanske är jag lite snål med betyget, kanske är jag helt on point, men det känns som en stark trea till den här filmen blir en korrekt och härlig avslutning. Sevärd film, speciellt om man – som jag – är en sucker för 80-talsskräck.

Hur tar Sofia och Johan den här veckan i mål? Vilka filmer blir det? För egen del fortsätter skräckfilmerna ticka in på söndagarna resten av året men den här veckan har varit superkul – precis som vanligt. TACK SOFIA OCH JOHAN för samarbete och en DRÖS skräckfilmstips!

Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är ”the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det ”sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

LYRRO – IN & UTVANDRARNA

 

Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?

Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.

Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?

Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes  sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.

Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.

Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?

När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.

Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.

LEAVE NO TRACE

Det känns som det gått en liten trend i denna typ av film dom senaste åren, små dramas som handlar om människor som tar sin tillflykt ut i skogen. Det kan vara pappor som lever med sina barn i skogen, uppfostrar dom efter eget huvud och inte alls dåligt på något vis men kanske under inflytande av kortsiktigt tänk och andra baktankar än just barnens bästa. Jag tänker på Captain Fantastic. Det kan vara människor som lever med psykisk ohälsa och som har en egen värld i skogen (som Swiss Army Man) eller helt enkelt bara bygger upp ett boende där när samhället inte är vettigt (Hemma i Hampstead).

Leave no trace handlar om en pappa, Will (Ben Foster) och en 13-årig dotter, Tom (Thomasin McKenzie) som lever och bor i skogen. Dom äter det naturen erbjuder och löser sina dagliga problem ett och ett när dom dyker upp. Det verkar som pappan lider av post traumatisk stress av något slag, ljud som påminner om krig dyker upp i hans huvud och han vill verkligen inte socialisera sig med andra människor. Dottern verkar inte klaga på sin situation, kanske vet hon inget annat?

Dom smyger runt i skogen och vill verkligen inte bli varken sedda eller hittade, men det är självklart svårt, ett felsteg och allt är kört.

Föga förvånande är det Debra Granik som gjort den här filmen, samma Debra Granik som gjorde Winter´s Bone 2010. Man kan ju tycka att det borde vara samma typ av dystopiskt svarta grundkänsla i filmerna men jag tycker inte att det är det, Winter´s Bone är mycket mycket mörkare. Leave no trace är ljusare filmad, bara en sån sak. Skogen är snäll, människorna vill inget illa, jag har inte en klump i magen när jag ser filmen. Det enda jag hoppas filmen igenom är att det ska gå bra, både för Will och Tom.

Ska jag summera filmen måste jag nog etikettera den som en snällisfilm, berättelsen till trots. Kanske är det också det snälla som gör att jag inte bär med mig filmen efteråt? Jämfört med pappafilmer som till exempel The Road är det här rosa sockervadd (och The Road är en kubikmeter spillolja). Ben Foster är bra men snickesnacket om Oscarsnominering tycker jag är lite överdriven. Jag misstänker att det här är en film som kommer försvinna som en BRA film i mängden, vilket man kan tycka vad man vill om. Men sevärd är den.

MY DINNER WITH HERVÉ

”His real life was the biggest fantasy of all.” Det är denna films tagline och den man vars liv den åsyftas är Hervé Villechaize.

Jag tror att jag enbart sett Hervé Villechaize i filmsammanhang en enda gång och det är i rollen som Nick Nack i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen. SÅ förutom att jag vet att han är en kortväxt kille vet jag ingenting, absolut ingenting. Att det nu finns en kortväxt skådespelare som inte bara är väldigt lik honom utan också väldigt begåvad och erkänd gör att Hervé – om han levt – säkerligen kunnat känna sig väldigt stolt över att bli gestaltad av ingen mindre än Peter Dinklage.

Rollistan till HBO-filmen My dinner with Hervé (vars titel väl måste vara nån form av homage till My dinner with André från 1981?) är imponerande rätt igenom. Mireille Enos, Andy Garcia, David Strathairn, Helena Mattsson som Britt Ekland och Jamie Dornan som journalisten Danny Tate som kämpar med att hålla flaskan stången och behöver göra ett brutalt jävla knäck för att chefredaktören ska överbevisas att han fortfarande har en plats på tidningen.

Jag tycker det här var en underhållande film och en bra biopic där scener från Hervés uppväxt vävs ihop med nuvarande liv OCH Dannys liv. Filmen utspelar sig 1993, vilket var Hervés sista levnadsår. Han blev bara 50 år gammal.

På nåt sätt är det alltid ett mervärde i att se biopics (även om kvaliten kan vara mycket skiftande i denna genre), man lär sig alltid något nytt och – som i detta fall – får inblick i en rätt intressant och excentrisk människas liv. En sevärd film som finns bara ett klick bort om du har HBO Nordic.

BORN TO BE BLUE

Återigen måste jag ta upp det här med lyckan jag kan känna när letandet efter en sak leder till en annan och hux flux sitter man där och tittar på en film man inte visste fanns, det var inte meningen men det blev bra ändå.

Robert Budreau heter en regissör som precis gjort klart filmen Stockholm som handlar om Norrmalmstorgsdramat. I en av huvudrollerna kommer vi se Ethan Hawke och Ethan Hawke är en skådespelare jag sett mycket av den här hösten. Juliet, Naked, First Reformed, Maudie, han går får klarhet till klarhet hela tiden tycker jag. Han är verkligen en av dom allra största MEN han är också en skådespelare som i mina ögon liksom aldrig får riktig cred för sitt jobb.

Så, i mitt ”forskande” kring filmen Stockholms varande började jag luska lite om regissören och VIPS dök det upp en film från 2015 där han samarbetade med Ethan Hawke i en redig huvudroll. Hawke spelade jazzlegenden Chet Baker i en film som är skriven och regisserad av Robert Budreau. En film jag i ärlighetens namn inte hört talas om men det var ingenting Itunes, 39 spänn och en ledig kväll inte kunde råda bot på.

Born to be Blue är en film som koncentrerar sig på Chet Bakers återkomst till musikscenen på 60-talet efter många år som drogmissbrukare. Att inte betala en langare för knarket man använt kan betyda redigt med stryk och utslagna tänder och det är något Chet Baker får erfara. Både att vara utan tänder OCH att det inte går vidare värst bra att spela trumpet utan garnityr och en fungerande mun. Samtidigt är det problematiska med Bakers drogberoende inte att han är just beroende och att livet därigenom ”går emot honom” utan att han faktiskt VILL knarka.

Han GILLAR att han blir en bättre älskare av att vara påtänd, han njuter av drogerna på ett sätt som kanske kan kännas glorifierande men som – oavsett baktanke – gör att hans liv blir skit. Han kan inte sköta relationer, han sviker, han har inga vänner kvar och om detta blir han smärtsamt medveten när han ligger sönderslagen på sjukhuset och dom enda som hälsar på är hans flickvän sedan fem veckor och hans agent som är där för att säga hejdå och avbryta samarbetet.

Born to be Blue är en jazzig film om en pundarmusiker vars person glider mig mellan fingrarna som slajm och vore inte Ethan Hawke den mästare han är på tyst skådespeleri och förmåga att visa känslor med ögon och kropp hade jag nog tyckt filmen var rätt beige rätt igenom. Istället blir filmen en fin skildring av relationen med den nya kvinnan i hans liv (Carmen Ejogo) och en del scener dom emellan glöder verkligen. Så ser man filmen som ett kammarspel mellan Hawke, Ejogo och deras utomordentliga personkemi blir filmen en angenäm upplevelse.

Född 23 december 1929 fick han 58 år på jorden och på frågan om det var självvalt eller en olycka att han föll genom ett hotellfönster i Amsterdam fredagen den 13 maj 1988 tvistar dom lärde. Ja, alla andra också förresten. Det är nämligen ingen som vet.

A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

EN STJÄRNA FÖDS

1937 var det Janet Gaynor och Fredric March som spelade Vicki Lester och Norman Maine, 1954 var det Judy Garland och James Marsden. 1976 bytte Vicki namn till Esther Hoffman och spelades av Barbra Streisand och Norman fick heta John Norman Howard och spelas av Kris Kristofferson och 2018 förnyades storyn ännu ett snäpp då den kvinnliga huvudrollen heter Ally och spelas av Lady Gaga och den manliga heter Jackson Maine och spelas av Bradley Cooper.

Där har du den snart åttioåriga evolutionen av filmen A star is born som nu fått sin fjärde remake (men mer om den senaste filmen imorgon).

För att komma i stämning och ha något att jämföra med innan jag begav mig till biografen för att kolla in Bradley och Gaga passade jag på att se En stjärna föds från 1976. Både Kris Kristofferson och Barbra Streisand är skådespelare jag tycker om och jag vet att jag sett filmen nånstans i början på 90-talet men då jag inte minns ett jota av detta är det verkligen som att se filmen för första gången när jag klickar på hyr på Itunes och blir 39 kronor fattigare. Redan i första scenen känner jag att WOW, det här är precis rätt film för min sinnesstämning. 70-talsfeeling när den är som allra bäst både i form av uttryck, filmbolagsloggor och färger.

John Norman Howard (Kristofferson) är en dalande stjärna på dekis. Han drar fortfarande massor med folk till konserterna men saknar respekt både för dom som betalat biljetter och för sig själv då han dyker upp fem timmar för sent och så pass tankad och drogpåverkad att han inte ens minns texten på sin största hit. Till publikens stora missnöje. Såklart.

Han skiter totalt i turnéledarens (Gary Busey) förmaningar om att åka till hotellet och vila för morgondagens ännu större spelning, han sätter sig i limousinen och drar vidare. Han vill FESTA och då blir det så. John hamnar på lokal, på en liten spelning med tjejbandet Oreos, tre tjejer med Esther i täten och dom det dräggiga fyllo han är kan han inte hålla käften. Han pratar högljutt med dom som tilltalar honom och Esther lackar ur. Hon går ner till honom bland borden och talar om för honom att han stör. Han ler. Han ler med hela ansiktet och för första gången på jättelänge SER han en annan människa. Det är början på sagan om Esther Hoffman och John Norman Howard.

Det jag tycker är det allra bästa med hela filmen är 70-talskänslan. Jag älskar verkligen estetiken och känner ett sån trygghet och ett sånt lugn när jag ser filmer som denna. Tänk Kinasyndromet, Kramer mot Kramer, Avlyssningen, ALla presidentens män, Capricorn One, DEN typen av känsla. A star is born är ett drama med musikinslag så det går inte att göra någon jämförelse för övrigt med dom andra filmerna men jag tror du förstår hur jag menar.

Barbra Streisand och Kris Kristofferson är väldigt omaka rent utseendemässigt och det är till en början svårt att förstå vad deras karaktärer ser i varandra men ju längre filmen går ju mer köper jag historien. Speltiden är lång, 139 minuter, så den har tid på sig att sig in i storyn

Det finaste är scenerna när dom bara tittar på varandra. Ögonen. Glittret. DÅ är jag där, då tror jag på allt. Och en del av sångnumren, Barbra sjunger så jävulusiskt fint och Kris ser så himla förälskad ut. Man smäller av litegrann. Jag måste erkänna att det känns bra att ha sett denna film som uppvärmning inför årets A star is born. Jag är pepp nu. Riktigt pepp.

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.