Etikett: Betyg 3

Publicerat

IRON MAN 2

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.

 

Publicerat

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.

Publicerat

CLOVERFIELD

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar.

Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det.
Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas.

Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera.

Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj!

Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

 

Publicerat

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.

Publicerat

YOUNG VICTORIA

”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.

”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.

När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.

Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.

Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.

Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Publicerat

1408

Ända sedan jag såg The Shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The Shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.

 

Publicerat

JULIE & JULIA

Julie (Amy Adams) jobbar som telefonist på ett försäkringsbolag och får verbal skit i öronen hela dagarna. Hon är gift med en gullig kille och dom har precis flyttat till en risig lägenhet i Queens. Hon har vänner hon inte gillar och som inte gillar henne och när hon närmar sig 30 känner hon ångesten bubbla över. Hon måste göra nåt med sitt liv!

Julia Child (Meryl Streep) flyttar till Paris på 1950-talet med sin man som fått jobb på ambassaden. För att göra något vettigt om dagarna passar hon på att gå en kurs i professionell matlagning eftersom hennes väsen är helt och hållet uppslukad av mat. Hennes dröm är att undervisa i matlagning men hon träffar på två kvinnor som håller på att göra en fransk kokbok på engelska och dom virar in energiska Julia i ett nafs.

I lägenheten i Queens kommer Julie på vad hon ska göra för att må bättre. Hon ska ägna sig åt sina två hobbys: skriva och laga mat. Hon letar fram sin favoritkokbok – Mastering the Art of French Cooking av Julia Child – och bestämmer sig för att på 365 dagar laga sig igenom denna bok och samtidigt blogga om det.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn skriven av verklighetens Julie och passagerna i filmen som handlar om Julia Child är baserade på en massiv brevväxling mellan Julia själv, hennes man och Julias brevvän i USA.

Alltså, det här är ett oklanderligt hantverk och Meryl Streep är Meryl Streep, men det är rätt händelsefattigt. Det är som att köra 50 mil på farthållare i innerfil på motorvägen. Det tuffar på i lagom tempo, det är lite puttrigt och gulligt och så, men det brinner liksom aldrig till. Det blir aldrig intressant.

Klart det är en film man kan se i brist på annat, men nån klassiker blir den aldrig.

Publicerat

RABID

Jag tycker om regissören David Cronenberg. Jag vet inte alltid varför, men jag gör det.

Alla David Cronenbergs filmer har en knepig aura över sig, nåt lite äckligt, nåt skumt, nåt extremt eget. Jag har fascinerats av hans filmer sen mitten på 80-talet ända fram till nu. Det senaste han gjort, Eastern promises, är ett riktigt mästerverk.

1977 skrev han manus och regisserade skräckfilmen Rabid. Porrskådisen Marilyn Chambers fick huvudrollen trots att Cronenberg själv ville ha Sissy Spacek. Filmbolaget sa nej eftersom Spacek hade ”fel accent”, som om det hade spelat någon roll.

Rabid handlar om en kvinna som råkar ut för en hemsk motorcykelolycka. Hon måste opereras för att överleva och en plastikkirurg gör sitt yttersta för att få ordning på henne. I armhålan händer det dock nåt konstigt. Hon får som ett öppning, ett hål, i vilken det sticker ut som en tunn lem, nåt slags tentakel som dels suger blod från andra, dels ser till att dom inte minns något efteråt.

Rabid som film är inte speciellt bra och effekterna känns väldigt charmigt 70-tal. Men filmen har nånting, nåt läskigt, nåt krypande som jag inte kan ta på. Nåt Cronenbergskt. Och ja, jag gillar det här med på nåt vridet sätt. Don´t ask me how or why, but I do.

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

Publicerat

MYSTIC RIVER

Dom tre vännerna Jimmy, Dave och Sean är supertajta som barn. Dom gör allt tillsammans.
En dag när dom som vanligt leker på gatan stannar en bil och Dave tvingas in i den. Det är sista gången vännerna ser Dave som den lilla pojke han en gång var, för när han kommer tillbaka visar det sig att han varit fången i flera dagar och blivit sexuellt utnyttjad.

Vännerna växer upp och glider allt mer ifrån varandra. Jimmy (Sean Penn) är en fd gangster som numera lever ett stilla familjeliv med sin fru och deras tre döttrar. Sean (Kevin Bacon) är polis och försöker ha så lite med sina forna vänner att göra som möjligt.
Dave (Tim Robbins) har svårt att komma över det han var med om som barn och driver mest omkring och är arbetslös.

En dag blir Jimmys ena dotter brutalt mördad, Dave kommer hem alldeles blodig samma natt som mordet ägt rum och Sean är polisen som håller i utredningen.

Mystic river är regisserad av Clint Eastwood, vilket är en garant för ett mångfasetterat persongalleri. Tim Robbins fick en Oscar för bästa manliga biroll och Sean Penn fick en för bästa manliga huvudroll, ett pris han gärna skulle få ofta om jag fick bestämma men kanske inte just för denna rollprestation.

 

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

BAD SANTA

Billy Bob Thornton spelar Willy, en alkad och jävligt otrevlig snubbe som varje jul jobbar extra som jultomte på varuhus. Som sidekick/tomtenisse har han dvärgpolaren Marcus (Tony Cox). Man kan inte med bästa välvilja i världen säga att deras extrajobbsintentioner hör julen till, alltså att dom skulle vara godhjärtade, empatiska, snälla och givmilda. Snarare precis tvärtom.

Willy är en ladiesman och skäms inte för sig. Han har noll koll på världen och sin omgivning men blir tvingad in i nån sorts familjetänk när han träffar på en ung tjock pojke och en snygg servitris som tycker att Jultomten är det sexigaste som finns. Däremot släpper Willy och Marcus inte sin ide: att råna varuhuset på självaste julafton.

Bad Santa är lite som att ge bort toalettpapper i julklapp eller servera förra årets Aladdinask till Kalle Anka, sådär så chokladbitarna har blivit lite vita och tråkiga på ytan. Det är liksom inte…okej.

Visst, Bad Santa ÄR en julfilm, den ÄR bitvis sjukt kul, men den är också grov, sexistisk, elak och framkallar inte direkt värsta julmys-med-raggsockor-och-knaster-i-öppna-spisen-känslan. Däremot tror jag att filmen kan få den mest luttrade bitterfittan att garva läppen av sig så in med Bad Santa i DVD:n framåt juldagskvällen så blir det liv i släktingarna ska du se.