Etikett: Betyg 3

Publicerat

PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FENDER BENDER (2016)

Om du – liksom jag –  är lite småsvag för 80-tals-slashers KAN det här vara en film för dig. Massmördare med smått otäck svart bil, synthiga blipp-blopp-ljud i bakgrunden, fåniga tonåringar som agerar irrationellt och olycklig kärlek.

Innan du läser vidare måste jag förstås tillägga att det inte går att jämföra Fender Bender med till exempel filmer som The Prowler (1981), Maniac Cop (1988), dom första Fredagen den 13:e-filmerna (1980-1982) och The New York Ripper (1982) MEN den sätter en ton som påminner om dåtidens skräckfilmer och DEN gillar jag.

Dagen börjar inte direkt bra för 17-åriga Hilary (Makenzie Vega). Först bestämmer hon sig för att lyssna på sina vänners diskreta tips om att snygge pojkvännen Andy (Harrison Sim) inte är någon svärmorsdröm och med egna ögon får hon se honom kyssna en snygg tjej med icke-kluvna hårtoppar på ett café. På väg därifrån blir hon påkörd bakifrån av en man i en svart bil. Typiskt, då hon lånat mammans precis nyköpta bil, den dom ska åka på semester med dagen därpå. Mannen i bilen stannar, dom byter försäkringsuppgifter och Hilary fotar både skadorna på bilen och den påkörande mannen.

Nu visar  det sig att den där mannen inte bara är orsaken till en fender bender (exakt förklaring enligt Urban Dictonary: ”small, harmless accident that does nothing but bend the fender, hence the name”) utan han har andra baktankar. Dödliga sådana. Och Hilary som blir lämnad ensam hemma på grund av krocken, som straff. Hon får lite att bita i kan man säga.

Okej, du har redan förstått att jag gillar det här. Jag tycker filmen är spännande och jag bryr mig om hur det ska gå för Hilary (och hennes vänner). Att se den ensam mitt i natten ger ett solklart mervärde till filmen, det ska jag inte sticka under stolen med och förvånande nog håller den från första början till sista bildruta utan någon egentlig svacka. Det skulle inte förvåna mig om det kommer dyka upp en Fender Bender 2 vad det lider.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. Fender Bender finns att kolla in på C More om du blir nyfiken.

Publicerat

LIKE FATHER

Att sammanföra Kelsey Grammer och Kristen Bell i samma film och ge dom huvudrollerna, med facit i hand är det konstigt att det inte redan hänt. Det är två skådespelare det är väldigt lätt att tycka om, åtminstone tycker jag det. Kelsey är Frasier, den stämpeln kommer han aldrig kunna tvätta bort. Kristen Bell är – för mig – lättsamma komedier (och ett riktigt bra instagramkonto) men för många andra är hon säkerligen mest Veronica Mars.

Like Father är en Netflix Original-film, skriven och regisserad av Lauren Miller Rogen. Fram till dags dato är hon mest känd för att ha gjort två kortfilmer samt gift sig med Seth. Rogen, alltså. Hon passar givetvis på att skriva in maken i en liten roll i filmen också, en roll han faktiskt gör bra. Förutom dessa tre är det ingen mer ”stjärnglans” i filmen men duon Grammer och Bell har så det räcker och blir över.

Rachel (Bell) är en workaholic, framgångsrik, driftig, PÅ. Hon är så pass PÅ att hon inte kan släppa mobiltelefonen ens när hon ska in i kyrkan och gifta sig med sin Owen. Man kan väl tycka att Owen borde ha kunnat fått nog tidigare – eller vid en bättre tidpunkt – men framme vid altaret, när han förstår att mobilen varit nedstucken i brudbuketten, säger han tack och hej och lämnar både förhållandet och dom förvånade bröllopsgästerna. Rachel verkar dock bli mest förvånad över att se sin pappa Harry (Grammer) i kyrkbänken då hon inte sett sin pappa på en sisådär 25 år.

Like Father är en film som man har sett sjutusen gånger förut. Inget nytt under solen över huvud taget. Men ibland är det precis det man behöver, lite mysigt underhållande sällskap på kvällskvisten och jag hänger gärna med båda dessa karaktärer, det är inga problem. Även om filmen som sådan är en lättglömd petitess kan jag inte låta bli att undra hur det gick sen – och det är ett bra betyg kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

Publicerat

CALIBRE

Två barndomsvänner ska åka iväg en helg för att göra sånt som manliga barndomsvänner ofta gör på film, dvs jagar. Ingen av dom verkar ha någon direkt erfarenhet av detta men ena killen, Marcus (Martin McCann) har vapenlicens och lånar gladeligen ut ett av sina gevär till Vaughn (Jack Lowden).

Jag måste göra en liten parentes här och ställa en fråga rätt ut i luften. Händer det ofta – i verkligheten – att män ”får för sig” att ses för en grabbhelg i spenaten med baktanken att döda djur? Det är klart att jag vet att det finns jägare som jagar men det här är inte tal om riktiga jägare, det här är snubbar som vill ”göra nåt ball” och då absolut helst utan sina respektive (av kvinnligt kön).

Tillbaka till filmen. Det är rätt tydligt tämligen direkt i filmen att Marcus är den ”coola” och Vaughn den lite mer känsliga av dom, speciellt eftersom Vaughns flickvän är gravid och han är väldigt glad över detta. Men iväg åker dom och slutdestinationen är nånstans på det skottska höglandet.

Det här är en liten film sett till budget men en större film sett till känslor. Det är nämligen ingen lek det här, vare sig för grabbarna eller för mig som tittar. Det är en intensiv film, den ställer frågor om rätt och fel och jag tycker den är väldigt sevärd. Helt klart en av dom bättre Netflix Original-filmerna på senare tid.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

SKYSCRAPER

Den här filmen är regisserad av en snubbe vars namn låter som Dwayne Johnssons portabla supermachogym: Rawson Marshall Thurber. Den är även skriven av honom, i alla fall på pappret. Men ärligt talat, Dwayne Johnson är smart as fuck, han gör ingenting utan att ha en agenda och jag kan inte låta bli att känna att Skyscraper är ännu ett led i, ännu ett steg närmare, det som är hans primära mål här i livet: att bli The President of The United States of America. Och i ärlighetens namn, jag kan bara tänka mig en annan människa som känns lika lämplig för jobbet som The Rock – Oprah Winfrey. 

Det finns ingenting som inte är likeable med Dwayne Johnson. Han är en extremt hårt arbetande family man, han är otroligt duktig på att hantera sociala medier, han tar ingenting för givet och kräver mycket av andra men allra mest av sig själv. Att han är det bäst betalda skådespelaren genom allra tider är knappast förvånande då han radar upp dollarbuntar till filmbolagen med sina blockbusters som verkar gå hem SOM SMÖR i stugorna. För man vill ju se Dwayne Johnson som Hjälten, som Hjälten som dessutom bjuder på sig själv oberoende om det gäller komik och humor eller – som i Skyscraper – rent fysiskt. Han är nämligen enbent i den här filmen och kan då – antagligen – vara världens första benamputerade blockbusteractionhjälte! Sådär, fixat, nu går han hem i stugorna även bland dom funktionsnedsatta.

Jag är inte vare sig ironisk eller häcklande i min förra mening, jag menar det, det är både BRA och SMART av honom – samtidigt. Det är heller ingen slump att filmen utspelar sig i Hong Kong eller att hans fru är vit men varken speciellt mycket yngre och/eller supersexig bimbo utan intelligent och fixig kirurg (Neve Campbell) eller att skurken är allt annat än svartmuskig.

Skyscraper är i mina ögon EXAKT den film den utger sig för att vara. Det är en modern mix av Die Hard och Skyskrapan Brinner och alla som gillar dessa filmer det allra minsta kommer att känna sig tillräckligt underhållande för att inte bli lurade på biljettpengen. För egen del tycker jag det var en perfekt sommarfilm. Lite lagom spännande, snyggt gjord och perfekt speltid med sina 100 minuter. Jag har helt enkelt INGENTING att klaga på för i min värld får Dwayne Johnson gärna fortsätta spela hjälte – oavsett om han gör det på vita duken eller i Vita huset.

Jag såg filmen i Salong 1 på Biostaden i Uddevalla och det var en riktigt bra biograf. Jättesnygg exteriör och stor, fin duk och kanonljud. Att biografpersonalen glömde släcka taklamporna så vi fick se första tio minuterna i ett mycket underligt ljus var såklart ett minus men sånt händer, tydligen, rätt ofta nuförtiden. På olika biografer. Undrar varför? 

Publicerat

FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING

Jag måste säga att Mike Newell är en rätt intressant regissör, intressant som i betydelsen spretig. Han är betydligt spretigare än många andra brittiska regissörer som (trots allt) är mest känd för romantiska komedier.

Han har alltså gått från att göra En förtrollad april, Hästen från havet och dagens film (som ändå är en klassiker i romcomfacket) till Donnie Brasco, Harry Potter och den flammande bägaren och Prince of Persia. Den senaste filmen i hans repertoar är den men världens längsta och krångligaste titel: Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap. Ja, den är tog tamejfan den SÄMSTA filmtiteln också. Någonsin. ÄVEN om titeln är densamma som på boken.

Jag såg Fyra bröllop och en begravning för första – och fram tills nu – enda gången när den hade svensk premiär i september 1993. Jag var inte så värst imponerad. Gav den 3/5 och glömde sedan bort den rätt rejält, det fanns liksom ingenting som fastnade hos mig. Jag fattade inte ens grejen med Hugh Grant då. Den polletten trillade inte ner förrän fem år senare med Notting Hill.

Men ärligt talat, Fyra bröllop och en bagravning doesn´t do it for me 2018 heller. Den känns mossig i mina ögon och detta trots att jag VET att den i vissa läger hyllas för att den har med både människor med hörselnedsättning och homosexuella utan att göra någon ”grej” av det. Det krävs tyvärr lite mer än så för mig för att jag ska gå ner i split men jag sitter av dom här två timmarna utan att må direkt dåligt. Å andra sidan njuter jag inte speciellt mycket heller. Det är lite ljummet vatten-varning över det hela.

Filmens stora plus är ändå kemin mellan Andie McDowells Carrie och Hugh Grants Charles. Den funkar verkligen och i vissa scener går den att ta på, som att dra fingrarna över en Wasa Husman. Dom sista tjugo minuterna gör ändå att den tvåa filmen håller på och glider ner mot tar sig och slutar på en okej trea. Men någon mer tittning blir det nog inte. Det här räcker så bra så.

När jag såg den 1994:

När jag såg den 2018:

Filmen finns (eller fanns i alla fall) att se på C More.
I avsnitt 146 av Snacka om film snackar vi faktiskt BARA om den här filmen. Här är länk till hemsida och avsnitt.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: DEATH NOTE (2017)

Vad skulle du göra om du fick en anteckningsbok i din hand där du kunde skriva vilket namn du ville och vilken dödsorsak som helst och din anteckning blev sann? Människan i frågan dog och den dog exakt på det sätt du önskat. Man skulle kunna säga att du då fick chansen att leka Gud. Skulle du gilla det? Kanske prova ett par namn ”bara för att”? Skulle du kunna sluta sen eller skulle du börja välja ut dömda brottslingar, pedofiler, andra galningar? Hämnas på folk som betett sig allmänt illa?

Light Turner (Nat Wolff) sitter på sitt rum med just den där anteckningsboken i handen. En varelse vid namn Ruyk (Willem Dafoe) är på besök i hans klassrum under kvarsittningen och förklarar läget. Light får behålla boken ett tag men det finns många regler att förhålla sig till. Light lyssnar samtidigt som han ser ut genom fönstret att tjejen i klassen som han gillar – Mia (Margaret Qualley) – än en gång blir tokmobbad av en idiot och Light bestämmer sig för att testa bokens kraft. Idioten får ett namn och Light lägger till ”halshuggning”. Sagt och gjort. Bara minuter senare är han död och huvudet ligger en bit bort på asfalten.

Självklart, THE SHIT GOES DOWN, annars hade det inte blivit en film och jag tycker historien är intressant ända in i mål. Kanske inte skräckfilmsläskig men otäck i tanken är den allt. Alla som får makt verkar vilja hålla i den känslan med näbbar och klor PLUS att lite makt inte verkar räcka. Mycket vill ha mer och mer vill ha ännu mer, vill ha allt. Och vem bestämmer i slutändan vem som är ond och god?

Nästa vecka kommer en annan typ av skräckfilm här på bloggen. Tills dess kan du kolla in dagens film på Netflix.

Publicerat

GAME NIGHT

Jag satt och tänkte på filmen Get Out när jag såg Game Night. Båda två är filmer som på pappret ganska lätt kan kategoriseras i varsin genre men när man tittar på filmerna är dom liksom något annat, dom är båda så mycket mer än något man med enkelhet kan stämpla. Är man med på det, köper man premisserna och släpper sargen kan det bli en alldeles fenomenal filmisk resa, är man inte beredd kan det låsa sig en smula. Det gjorde det för mig när jag såg Get Out och samma sak hände nu. Brooks

Game Night är inte ”bara” en komedi, det är heller inte ”bara” en actionfilm utan den är smart skriven, dialogen är snabb och fullsmockad med referenser och historien vänder och vrider sig fram och tillbaka som en daggmask i frityrolja. Man vet aldrig var man har den, var den är på väg, vad man ska vänta sig eller hur den ska sluta. I princip ALLTID är detta ett plus i min bok – och så även här, egentligen – ändå sitter jag här och tänker ge filmen ett medelbetyg (precis som jag gjorde med Get Out) och detta för att….ja….det känns som en trea, trots allt. Weird? Ja, det är ju det. Superweird.

Max (Jason Bateman) och Annie (Rachel McAdams) är gifta och har ett gemensamt stort och pulserande intresse och det är spel. All form av spel vad det verkar men kanske främst sällskapsspel och detta tillsammans med goda vänner och så kallade”game nights”. Den något enstöriga grannen och tillika polismannen Gary (Jesse Plemons) smyger omkring och vill gärna vara med men Max och Annie är inte så pigga på det och tvingas till en massa vita lögner för att hålla honom borta. Max bror Brooks däremot (Kyle Chandler) tittar gärna förbi och han är en man som är allt Max inte är. Förmögen, lyckad, har världens coolaste bil OCH han är snygg. Snygg-are än Max i alla fall. Objektivt sett.

Att Max och Annie har svårt att bli gravida härrörs till denne Brooks, att Max har mindervärdeskomplex och har en inneboende stress i kroppen som visar sig i slöa spermier. Brooks alltså, vilken kille. Jävlas ständigt, både direkt och indirekt och nu tänker han bräcka Max och Annies game nights MED RÅGE när han bjuder hem dom till sitt superlyxiga hus och sin investering i en typ av spel kompisgänget inte är vana vid. Det kommer ske en kidnappning och den kidnappade ska hittas, brottet måste lösas. Den som löser detta snabbast får bilnycklarna till Brooks värstingbil, den som är Max favoritbil i hela världen.

Det är klart det blir förvecklingar, det är klart allt inte är som man tror, det är klart att samtliga inblandade kommer få sig en game night dom sent ska glömma och jag sitter i soffan och blir underhållen under tiden. Frågan är HUR underhållen jag blir? Filmen är inte så kul att jag garvar i byxan, den är inte så spännande att jag biter på naglarna, den är inte så fullskiten med actionscener att pulsen ökar, den är liksom bara smart – och det ÄR verkligen inte något ”bara”.

En stark trea är ett bra betyg och ändå känner jag att jag måste förklara mig för att jag inte ger den ett högre betyg. En fyra är den väl värd? Nja….nej, jag tycker inte det, då hade den självklart fått det. Att det kommer en uppföljare så småningom känns (väl?) rätt självklart och jag kommer se den med förnöjsamhet.

Det jag tar med mig mest från filmen är hur jävla creepy Jesse Plemons kan vara samt att jag gärna vill se Lamorne Morris i varenda komedi som görs dom närmaste tre åren. Speciellt nu när New Girl är slut forever-and-ever. Han är ju Winston. Där. Här heter han Kevin och är sotis på sin fru. Bästa scenerna i hela filmen!

Publicerat

HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Lille Ricky (Julian Dennison) blir fosterhemsplacerad nånstans ute i den Nya Zeeländska bushen hos en mysig kvinna vid namn Bella (Rima Te Wiata) och hennes kuf till man (Sam Neill).

Ricky som aldrig verkar ha haft vare sig familj eller en trygg plats i tillvaron har till en början svårt att anpassa sig men det går bättre och bättre tills den dagen då Bella trillar ihop knall och fall och dör. Hector (Neill) slutar fungera och det är uppenbart att Bella varit hans liv även om han aldrig skulle säga det högt. Han beslutar sig för att lämna tillbaka Ricky till socialen, han känner inte att han klarar av pojken själv. Men Ricky är inte med på det, han kommer på andra tankar och det slutar med att den udda duon rymmer in i vildmarken. Efterlysningen kommer som ett brev på posten och ”alla” letar efter dom.

Man skulle kunna kalla Hunt for the wilderpeople för en liten feel-good-pärla så det är det jag gör nu. Det är en liten feel-good-pärla det här. Kanske ännu större pärla för många andra än det är för mig. Jag tycker om filmen, jag tycker om Hector och Ricky men berättelsen berörde mig inte in i benmärgen. Men, det är okej. Filmen är underhållande, ibland lite sorglig, ibland riktigt kul och det är klart den är det med Taika Waititi bakom spakarna. Han spelar förresten en präst i filmen och han gör även det bra.

Jag skulle säga att det här är en perfekt söndagfrukostfilm, en film hela familjen kan titta på. I alla fall alla som är stora nog att läsa undertexter.

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

EUPHORIA


När Alicia Vikander teamar upp med regissören som gjorde henne till den hon är (ja, jag hävdar fortfarande att rollen som Erika i Hotell är den bäst skrivna rollen Alicia fått till dags dato – även om hon gjorde det jättebra även i Till det som är vackert), Lisa Langseth, så är det klart att jag hajar till.

Tredje gången gillt i samarbeten, det är klart dom känner varandra bra vid det här laget. Så pass bra att det är Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions som står bakom Euphoria med manus och regi av Lisa Langseth.

Historien handlar om systrarna Ines (Vikander) och Emelie (Eva Green) och om en resa som visar sig vara den sista dom gör tillsammans. Emelie är svårt sjuk och det vet lillasyster Ines inte om. Inte heller vet hon om storasysters mål med resan men det ska hon – och vi som tittar – snart bli varse.

Kanske har du redan läst dig till vad filmen handlar om, kanske inte, men hur som helst vill jag inte spoila något här. Jag vill hellre att du tittar på filmen för jag tycker verkligen att den är VÄRD att tittas på.

Filmens ”svaghet”, som verkligen inte är en svaghet men som säkert klassas som en i boxoffice-mått mätt, är att den är tung, alltså – faktiskt – jättetung. Precis som i Hotell behandlas här riktigt svåra djupa frågor men där Hotell bjöd på en berg-och-dalbana i känslor och ibland var sådär skönt lättsamt och dråpligt rolig där tar Euphoria sig själv på stort allvar från början till slut. Inget fel i det MEN det kanske inte gör att den lockar några stora skaror att köpa/hyra den? Tyvärr, måste jag tillägga, för denna typ av film är oftast givande och ger minnen för livet men man måste också ge av sig själv för att nå dit. Man måste orka släppa in den och det är inte alltid man gör det. Inte jag heller.

Jag som normalt sett inte är något fan av Eva Green måste passa på att ge henne all cred och alla applåder jag kan för hennes insats. Herrejesus vad bra hon är här! Hon, Alicia och Charlotte Rampling är skådespelarna filmen är upphängd på och denna stabila trio fixar detta utan minsta problem – och utan smink! Det slog mig efter ett tag hur skönt det var att se dessa kvinnor i närbild och dom är helt….rena. Filmen blir på nåt sätt ännu mer mänsklig när dom bjuder på varenda por, varenda rynka, varenda ryckning som finns i ansiktet. Jättefint.

Betygsmässigt står filmen och vajar mellan en stark trea och en fyra men jag tror den får landa på en trea trots att jag känner mig lite snål. En mycket BRA film är det hur som helst och jag hoppas den når ut till filmtittare både här i Sverige och annorstädes. Den är verkligen värd det.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Igår skrev jag om Kärlek över haven med Alicia Vikander och imorgon kommer ännu en film med henne i huvudrollen, dock i en heeeelt annan genre. 

Publicerat

ABZURDAH

Cielo (Eugenia Suárez) är en ung tjej som börjar chatta med en äldre man vid namn Alejo (Esteban Lamothe) på internet. Han är peppande och stöttande och när dom till slut träffas IRL visar det sig att han dessutom är snygg. Dom inleder en relation som – när man tittar på den objektivt – är dömd att misslyckas och när den sen gör det hamnar Cielo i en hemsk negativ spiral med anorexia, bulimi och depression.

Filmen Abzurdah är baserad på argentinskan Cielo Latinis självbiografi med samma namn som hon skrev när hon var 20 år och ville belysa problemen med just ätstörningar. Nu är Latini 34 år och har skrivit en bok till som eventuellt också kommer bli film.

Abzurdah är verkligen en ungdomsfilm med stort U men kanske också en film att se tillsammans med sina föräldrar – om båda parter är tämligen opryda. Filmen innehåller nämligen en hel del sexscener som kanske kan anses cringe för en del? För övrigt är skådespeleriet rätt igenom bra och filmen är med sina exemplariska nittio minuter väldigt smidig att ta sig igenom.

Jag såg filmen på Netflix.

Publicerat

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

Den femte filmen i dinosauriefranchisen som började med Jurassic Park 1993 verkade på förhand vara filmen ingen ville ha. Inte ens vi som är mer än lovligt förtjusta i dom där utdöda djuren fick upp pulsen och än mindre när första trailern kom. Irritationen var av den grad att den endast kunde sänkas genom att andas i påse samt älta eländet med andra invigda. Trailerjäveln var FRUKTANSVÄRD. Den berättade ALLT tyckte man (och man är inklusive jag själv) och peppen var nere på långt under ytan och flämtade.

Men, ändå, klart man sitter där med tindrande ögon som ett barn på julafton och tittar. Ändå. Att första minuterna av Jurassic World: Fallen Kingdom dessutom var TOPPEN är en helt annan historia. En sann sådan. Början är verkligen jättebra.

Filmen för dagen är regisserad av spanjoren Juan Antonia Bayona, men numera kallar han sig J.A. Det gjorde han inte 2007 när han så effektivt regisserade skräckfilmen Barnhemmet , en film jag håller högt i den genren. Det finns scener i dagens film som på vissa sätt påminner om Barnhemmet och DET var nåt jag aldrig hade kunnat ana på förhand.

Det är – med facit i hand – ganska mycket i filmen som inte fick att ana på förhand och DEN KÄNSLAN var verkligen inget jag kunde ana på förhand. Filmen drar nämligen iväg åt ett håll som trailern inte visar och det gjorde mig positivt överraskad. Annars är det faktiskt en hel del med filmen jag gillar, den känns otroligt påkostad och alla scener där dinosaurierna uppenbarligen inte är gjorda med datorers hjälp utan är rena ”dockor” gör mig glad.

Nåt som annars inte gör mig glad är skådespelarnas insatser. Chris Pratt känns otroligt oinspirerad, Bryce Dallas Howard känns som hon är med i spelfilmsversionen av Askungen, Jeff Goldblum är med så lite att han sannolikt fått ett otroligt högt gage och inte kunde säga nej, Toby Jones är rent hemsk och unga Isabella Sermon  är inte ett dugg bättre.

Näe, där skådespelarna sviker där dyker Blue upp som huvudperson och blir den jag bryr mig mest om av alla. Blue, den någorlunda tama dinosaurien som Owen (Pratt) hade koll på i Jurassic World. Här är det dags att rädda Blue och dom övriga dinosaurierna från Isla Nublar och dess aktiva vulkan. Det blir mumsaction i sommarnatten och jag gick från biografen nöjd och underhållen. Det här var MYCKET bättre än jag på förhand trodde!

Publicerat

FIFTY SHADES FREED

Sagan närmar sig sitt slut, den om mångmiljardären Christian Grey (Jamie Dornan) och den anspråkslösa studenten Anastasia Steele. Nu är vi framme vid tredje filmen, baserad på tredje boken i den ack så framgångsrika romansviten av – för mig – totalt oläsbara böcker. Alltså, böckerna är så infantilt skrivna att jag blir förbannad och då har jag verkligen FÖRSÖKT ta mig igenom skiten. Det går bara inte. Men filmerna funkar desto bättre, i alla fall för mig.

Fifty shades of Grey (2015) var en härligt underhållande åktur som definitivt gick hem hos mig och med facit i hand kan man nog tacka regissören Sam Tayor-Johnson för det. Det visade sig nämligen bli något lite annat av godsakerna med en man i regissörsstolen. Men äsch, det är klart det inte är någon världsomvälvande skillnad på sättet att berätta historien i dessa tre filmer men med kvinnliga ögon kan jag säga att det är betydligt mindre fokus på Jamie Dornans kropp i film två och tre.

2017 kom film två och jag satt där i biomörkret och mös även då. Fifty Shades Darker hette den och även om filmen blev lite mörkare så är det fortfarande urtypen av en modern askungesaga. Modern så till vida att Anastasia kämpar med att bibehålla sin integritet och självbestämmanderätt (som kvinna). Därför känns det fullt naturligt att det i den tredje filmen blir just DÄR det knasar sig. Det passionerade paret gifter sig nämligen, Anastasia blir Mrs Grey och Christians svartsjuka och kontrollbehov blir ännu starkare. I allt detta är även en form av ”krimhistoria” inbakad, något som egentligen känns helt onödigt men å andra sidan, hade vi orkat se dom knulla oavbrutet i hundra minuter till? Nu blev det bara femtio, kanske.

Det här är i mina ögon den svagaste delen i historien men ändå, jag gillar att hänga med dom och jag märker när filmen går mot sitt slut att jag faktiskt bryr mig om detta påhittade par. Jag känner att jag vill se mer, jag vill verkligen det. Men hur mycket jag än vill så är det kanske lika bra att det är slut nu. Det går nog inte att vrida ur mer ur den här kärlekshistorien.

Gillade man – som jag – första filmerna så är detta givetvis en okej film men för alla andra, alla hånare och belackare, självklart ska ni strunta en hel hög i att se Fifty Shades Freed. Varför skulle ni?