Etikett: Betyg 4

Publicerat

FILMÅRET 2022

Filmåret 2022 är färdigkokt nu. Det får bli så. Jag känner att jag sett tillräckligt med filmer producerade 2022 för att kunna göra en rättvis topplista.

2022 har varit ett lite klurigt men rätt så bra filmår tycker jag. Många filmer som landar på 3,5-4/5, lite färre med maxbetyg men då kan man ju tycka att det blir lättare att lista toppfilmerna? Ja, kanske det. Jag har i alla fall valt ut tio riktiga kanonfilmer, varav topp tre är fullkomligt solklara. Inte så pjåkigt ändå.

Jag kör igång nu, jag kopplar på magkänslan. Här är vad som stannat starkast från filmåret 2022. Håll i dig.

10. Fall
Regi: Scott Mann

Lider man av svindel (som jag) så är det här KBT i sin renaste form. Det vill säga, man kan sitta i biofåtöljen/soffan i tryggt förvar och se på när två unga tjejer av oklar och skitdum anledning bestämmer sig för att bestiga en radiomast mitt ute i öknen. Men även om man sitter där i godan ro med kaffekopp och filt så blir man svettig som fan och det ILAR under fötterna så jävligt är det stundtals och filmen är så bra gjord att jag faktiskt tror mig vara däruppe i masten med generalpanik i hela huvet. Se på egen risk!

.

.

.

.

9. The unbearable weight of massive talent
Regi: Tom Gormican

Nicolas Cage i rollen som Nicolas Cage och 2023-års ”It-man” och svampdaddy Pedro Pascal som superfanboyen Javi i en film som inte liknar någon annan. Det här är action, det är meta, det är kul, det är gulligt, det är galet och det är underhållande as fuck! Sätt dig ner, enjoy the ride och när du ändå håller på med det, se till att vrida ur njut-disktrasan ordentligt när det kommer till självdistansens mästare Mr Cage himself.

.

.

.

8. Piff och Puff: Räddningspatrullen
(Chip´n Dale: Resque Rangers)
Regi: Akiva Schaffer

Ojoj, det här var skoj! Nåt så jävla ootippat som att JAG skulle falla som en fura för en Piff och Puff-film, det kunde väl ingen tro? Nej, allra minst jag själv och kanske speciellt konstigt eftersom jag inte har någon relation alls till den gamla TV-serien ”Räddningspatrullen” som gick 1989-1990, tre säsonger, 65 avsnitt. Den här filmen däremot, den är ett smörgåsbord för alla oss som gillar animerad film med mångbottnade skämt, med hjärna, med ett jädra tempo, med klurighet, spänning OCH med ren trams. Allt är så smart och så snyggt in i minsta detalj. Finns att se på Disney+ och mitt tips är, GÖRT!

.

.

.

7. Speak no evil
Regi: Christian Tafdrup

Även om raukarna på Gotland beslutade sig för att gemensamt ta sig till bion i Visby för att se en film och valet skulle hamna på ”Speak no evil” så skulle dom gå sönder inombords till eftertexterna. För det gör man av den här filmen – om man inte är gjord av kryptonit eller har rejäla psykiska störningar. Att man får psykiska rubbningar efteråt är en annan femma för det här är en film som sitter kvar i magen länge länge länge efteråt. Hos mig har den fortfarande inte släppt. Ett långsamt psykologiskt drama med skräckinslag, så skulle jag beskriva filmen. Men skit i det. Se den om du vill se något du aldrig sett förut – och troligtvis inte vill se igen.

.

.

.

6. The Banshees of Inisherin
Regi: Martin McDonagh

Även denna film är som ingen annan. Kan man säga att det är röda tråden på min topplista? Ja, kanske det. En kontemplatorisk och tragikomisk liten film om vänskap på en irländsk liten ö är det i alla fall med alldeles utsökt skådespeleri in i minsta fingerspets. Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Berry Keogan – och åsnan Jenny. Se, njut och glöm inte att dra på svensk text. Svårfattat annars för oss som bara är normalt språkbegåvade.

.

.

.

5. The Whale
Regi: Darren Aronofsky

Att göra en film om en 300-kilos man som sitter i princip fast i sin egen lägenhet i väntan på döden och samtidigt filma i 4:3-format, DET är smart. Den fyrkantiga bilden gör att klaustrofobin kommer som ett brev på posten och det tar ett bra tag in i filmen innan jag känner att jag är med på banan. Början är liksom FÖR tung. På gränsen till äcklig nästan. Det är svårt att andas för luften känns lika kvalmig och syrefattig som jag antar att den är hemma hos Charlie (Brendan Fraser). Att gå från ”Djungel-George” till det här på 26 år, det är en karriärssvängning som heter duga och i år fanns det ingen som var lika förtjänt av en Oscar för Bästa manliga huvudroll som Brendan Fraser. Det han gör här är pure gold. Hans blick, hans otroliga ögon som förklarar allt vi till en början inte förstår. När han säger ”People are amazing” så går mitt hjärta sönder. Se. Och glöm inte näsduk.

.

.

.

4. X
Regi: Ti West

Om du inte redan visste vad A24 är så är 2022 året alla vi som älskar film plötsligt fattat grejen. A24 är ett amerikanskt filmbolag som ligger bakom storfilmer från året som ”Everything everywhere all at once”, ”Causeway”, ”The Whale” och ”Aftersun” men även Ti Wests båda filmer ”Pearl” och ”X”. På min plats nummer 4 hamnar andra filmen om Maxine/Pearl (Mia Goth), men det var den som kom ut först. Prequelen ”Pearl” kom i höstas och i år kommer tredje och sista delen som heter ”MaXXXine”. Det här är en trilogi som ingen som tycker om film vill missa. Ta mig på mitt ord.

.

.

.

3. Babylon
Regi: Damien Chazelle

Det här är långt ifrån en perfekt film MEN för mig är den det. Det är bland det mest underhållande jag varit med om på länge. Inför varenda scen känner jag i hela kroppen att jag inte har någon aning om vad jag ska få se och DEN känslan är alltid 5/5 för mig. Att Margot Robbie blev bestulen på en Oscarsnominering (och vinst!) för sin roll är oförlåtligt för det här skulle kunna vara Hennes Livs Roll. Tre timmar och nio minuter som hade kunnat få vara en timme till. Underbar filmjävel och vilket soundtrack! Justin Hurwitz for kompositörspresident, Linus Sandgren for fotoprofessor och regissören och manusförfattaren Damien Chazelle ska ha en massa A FOR EFFORT!

.

.

.

2. RRR
Regi: S.S Rajamouli

Det är konstigt det här, när jag letade efter en lämplig bild från filmen till detta inlägg hittade jag ingen som jag kände symboliserade filmen korrekt – och ändå hittade jag säkert femtio. Kanske är det den grejen som säger allra mest om filmen? ”RRR” är nämligen en film som inte kan och ska förklaras, den ska upplevas. Den här är tre timmar over-the-fucking-top-and-tillbaka-ner-on-the-earth-and-on-the-dansbana-upplevelse som förtjänar all uppmärksamhet och alla tittningar den kan få. Trots att den finns på Netflix är det nämligen lite klurigt att hitta den. Gör såhär:

Logga in på ditt Netflixkonto på en dator. Gå in på din profil. Under ditt profilnamn står det (troligtvis) språk: svenska. Ändra det till engelska och spara sedan information. Sök sedan på filmen RRR, då kommer den upp. Anledningen till detta är att det (ännu inte) finns svensk text på filmen utan endast engelsk men det är NOLL svårt att fatta filmen så räds inte detta. Sätt dig sedan väl tillrätta i skönt sittdon för du kommer inte vilja resa på dig förrän filmen är slut. En REN njutning för kropp och själ är det, varenda filmälskarcell there is jublar!

.

.

.

1. På västfronten intet nytt
(Im Westen nichts Neues/All quiet on the western front)
Regi: Edward Berger

Ända sedan jag såg ”RRR” i somras har den legat som ohotad etta på filmårslistan för mig. Jag har inte kunnat se hur någon film ens skulle komma i närheten av den. Men så kom den, filmen jag inte tänkt se ”för jag gillar ju inte krigsfilmer”, men ändå tog tag i eftersom det var en sån oscarshajp kring den. ”På vänstfronten intet nytt” är den ENDA krigsfilm man behöver se. Jag har länge sagt att ”Full Metal Jacket” var The Krigsfilm, sen såg jag ”1917” och den bet tag i mig men nu har jag ändrat min åsikt och jag tror det kommer bli svårt att slå ”På västfronten intet nytt” anno 2022 som krigsfilmsupplevelse under min livstid. Jag blev och är totalt golvad av den här filmen. Den är vidrig, den är vacker, den är grotesk, den känns genuin och sann, den är mänsklig, den är omänsklig och den har från första minuten en slags undergångsaura som sätter sig som ett skruvstäd i kroppen. Dessutom lyckas den med vad ALLA ANDRA KRIGSFILMER NÅGONSIN misslyckats med – den visar det stora i det lilla. Den förklarar var killarna går på toa. Vad dom äter. Hur dom äter. När dom äter. Den visar på längtan efter närhet, kvinnor, familjen, barn på ett osentimentalt sätt som jag har noll problem att köpa. Det är den ständiga närheten till död, rädslan att vara näst på tur eller att se sin vän segna ner, jag känner det dom känner, när energidepåerna är så tomma att det blir jobbigt att andas. Det är skitigt, äckligt, lerigt, ovärdigt och jag kan knappt blinka. För mig är det här solklart 2022-års starkaste filmupplevelse utan att vara underhållande på en fläck. Jag förstår inte ens hur dom lyckats göra den. Det verkar vara tusen gånger svårare än att cgi:a blå hittepåfigurer under vatten.

.

.

.

Bubblare:
Pearl
Top Gun: Maverick
The Fabelmans
Emancipation
Good luck to you Leo Grande
Troll
Men
UFO Sweden

Andra topplistor med 2022-filmer:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Netflixguiden.se

Publicerat

MALEVOLENT

Florence Pugh är den bästa unga skådespelaren jag sett sedan Nathalie Portman var liten men inte ens hon kunde beröra mig på samma sätt som Florence Pugh kan.

Här har vi alltså en tjej som 23 år gammal har övertygat mig både som psykisk instabil lady i Lady Macbeth, som trasig och ledsen midsommarfirare i Midsommar, som skolflicka i The Falling, som tuff wrestlingbrutta i Fighting with my family och i TV-serien The Little Drummer Girl.

I Malevolent spelar hon en tjej som tillsammans med sin bror åker runt och till folk och scammar dom, hittar på att hon kan se övernaturliga saker, att hon får kontakt med döda. Idén är att lura folk på pengar och det gör dom bra ända tills en dag då Angela (Pugh) faktiskt är med om något som skrämmer skiten ur henne. Ser hon spöken? Verkligen? Och vad kommer denna gåva ifrån? Är det ens en gåva förresten, är det inte mer en förbannelse?

Jag hittade den här filmen av en slump på Netflix och jag måste säga att den passade mig som handen i handsken just den kvällen jag såg den. H.E.L.V.E.T.E, jag blev skrämd! Den var otäck, filmen! Bra, såklart men ändå otippat att jag skulle bli SÅ pass rädd.

Jag kan inte göra annat än bjussa på detta filmtips i sommarnatten för alla som liksom jag uppskattar en ryslig film lite nu och då. Och Florence Pugh gör verkligen INGEN besviken.

Publicerat

TOY STORY 4

Jag antar att det är fler än jag som höjde på ögonbrynen när man läste att en ny Toy Story-film skulle dyka upp på biograferna? Nio år efter Toy Story 3:s segertåg över världen och gråtande män lämnat biosalongerna. Ja, män. Toy Story 3 måste vara världens mest effektiva låt-känslorna-komma-ut-film – för just män. Har inte märkt att kvinnor tagit till sig filmen på samma djupa nivå som män. Inte ens jag själv. Faktiskt.

Nu är i alla fall Woody, Buzz och dom andra leksakerna tillbaka och detta i en film som definitivt har ett existensberättigande. Manuset är smart skrivet, det är roligt, spännande, action, lite lagom läskigt ibland och den inkluderar en underbar karaktär som får liv med hjälp av Keanu Reeves röst: den kanadensiske motorcykelstuntmannen Duke Caboom.
Annars finns det en ny huvudkaraktär som heter Forky som är en jättebra katalysator både för berättelsen och för dom andra leksakerna. För vad är egentligen en leksak? En RIKTIG leksak? Kan det vara något man tillverkat av bottenskrapet i en sopkorg?

Det finns egentligen inte mer att säga om Toy Story 4 än: SE DEN! Gör det så snart du kan! Att Sverige har satt biopremiären till 30 augusti – alltså två månader senare än större delen av världen – är för mig obegripligt men hur som helst, även om vi är sist på bollen så se den. Jag kan LOVA att det är 100 minuter MYS! Du kommer fnittra, skratta och må bra i både kropp och själ.

Biopremiär 30 augusti!

Publicerat

REKONSTRUKTION UTØYA

Först kom den norska filmen Utøya 22 juli, sen kom Paul Greengrass Hollywoodvariant 22 juli  och som den tredje filmen – och med facit i hand helt självklara – kom dokumentären Rekonstruktion Utøya. Innan dessa filmer kom skulle jag nog ha sagt att ingen av dom riktigt behövdes men nu när jag sett alla tre är jag SÅ glad för att de alla blev gjorda.

Det är tre helt olika beskrivningar av precis samma hemska händelse och det är också en fin uppvisning i filmmediet. Det är otroligt stor skillnad i känsla och tempo filmerna emellen. Utøya 22 juli är filmad i realtid och den har en nerv och ett tempo som är plågsam, som skär i märg och ben. 22 juli är mer en ”vanlig film”, en film som berättar det som hänt från flera olika personers perspektiv och som korsklippts som vilken dramatisk film som helst.

Rekonstruktion Utøya är en dokumentärfilm som tar hemskheterna till en alldeles unik nivå i och med att det är överlevande från massakern som själva är med i filmen och som själva ska iscensätta det som hänt tillsammans med skådespelare.  Jag tycker det här blev äkta, tungt, sorgligt och samtidigt jättefint på ett sätt som jag inte var riktigt beredd på.

Manusförfattaren och regissören Carl Javér har verkligen lyckats göra en film som ingen annan och som i vissa scener gör att det känns som om luften tar slut i rummet. Det är jobbigt att titta på men för mig känns det inte som ett option att stänga av eller att undvika filmen på något sätt. Har jag sett dom andra två filmerna är det bara att tugga i sig denna med.

Filmen finns att se på SvtPlay (klicka här) till och med 26 januari 2020.

 

Publicerat

CRAWL

Har man den minsta faiblesse för subgenre krokodilfilm – se Crawl!

Perfekt läskiga-djur-under-vatten-film att se på bio en varm sommarkväll eller en regnig eftermiddag.

Trots en del logiska luckor (nähä?!?!) satt jag som på nålar filmen igenom och effekterna är så fingertoppssnygga att jag liksom inte kan klaga på ett enda någe.

Kaya Scodelario och Barry Pepper i huvudrollerna som dotter och pappa är jättebra. Krokodil(erna) är skitsnygga. Och läskiga. Hurra, vad bra!

Publicerat

YESTERDAY

Hur skulle världen se ut om inte cigaretter fanns? Om inte Harry Potter fanns? Om inte BEATLES fanns? Jack Malick (Himesh Patel) vet.

Den musikaliske mannen Jack krockade med en buss under exakt dom tio sekunder hela världen drabbades av ett strömavbrott och under dessa tio sekunder slog han inte bara i huvudet och ut framtänderna, hans nya liv as he knew it började då – fast han inte visste om det. Väl utskriven från sjukhuset satt han som vanligt och spelade gitarr med sina vänner och han spelar låten Yesterday. ”När skrev du den?” undrar kompisarna och Jack fattar absolut ingenting. ”Det är inte jag, det är Paul McCartney som gjort den” sa Jack och vännerna såg ut som fågelholkar. ”Paul McCartney – WHO???”

För en man som i många år drömt om en musikkarriär öppnas nu en dörr han inte riktigt kan avstå från att öppna. Hela Beatles låtskatt är nu….hans! Att spela, att sno.

För att vara en ”musikfilm” innehåller Yesterday rätt lite musik men bortsett från det hade jag svårt att få ner mungiporna under filmens gång. Det här är ATTANS så mysigt!
Att manusförfattaren Richard Curtis knör in en kärlekshistoria mitt i alltihop, en kärlekshistoria som egentligen inte hade behövts för att filmen skulle ha existensberättigande, gör ingenting även om jag kanske inte riktigt tror på att Lily James karaktär Ellie i verkligheten hade varit lika lojal och trofast mot Jack som hon är i filmen.

Yesterday är sommarens hittills härligaste feelgood på bio och kanske den bästa dejtfilmen som finns på repertoaren just nu. Den KAN vara aningens enklare att se tillsammans med en ny bekantskap än till exempel Midsommar.

Filmens regissör – och min favorit – Danny Boyle visar återigen på sin bredd när det kommer till film, han behärskar alla genren och han lyckas verkligen göra alla filmer han sätter tänderna i till sina. Har man sett några filmer signerade Danny Boyle är det lätt att se att Yesterday är hans verk. Snyggt gjort!

Publicerat

MIDSOMMAR

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

 

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

En ladylike sommar: LADY M

Hur många gånger kan man berätta historien om Macbeth egentligen? Jag gäspar så snart jag börjar räkna. Den här filmen har dock ingenting med Shakespeares Macbeth att göra – som tur är – utan är baserad på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865 skriven av den ryska författaren Nikolaj Ljeskov och blev publicerad för första gången i Fjodor Dostojevskijs ”undergroundtidning” Epoch. Romanen har även blivit opera under namnet Lady Macbeth of Mtsensk med musik av Dmitrij Sjostakovitj. I Sverige sattes denna opera upp redan 1935 men den senaste gången var i Göteborg 2012.

Lady Macbeth är historien om den unge Katherine (Florence Pugh) som köpts och gifts bort med en äldre totalt ocharmig skithög till man och hon bor i den stora herrgården (slottet?) tillsammans med honom och sin svärfar, en man som är allt som maken är men gånger sin ålder.

Det man förväntar sig i denna typ av berättelse är att maken våldför sig på sin unga fru, att det osar våldtäkt under det äktenskapliga täcket varje kväll men så blir inte fallet. Katherines man är tämligen ointresserad av fysisk närhet, för honom räcker det gott att bara titta på hennes nakna rygg och ha lite kul med sig själv. Katherine å andra sidan är en sexuell kvinna som har behov som inte direkt stillas och därför får hon svårt att hålla tassarna borta från gårdens arbetare Sebastian (Cosmo Jarvis) när denne visar intresse.

För att vara en kvinnlig huvudkaraktär som föddes i en författares huvud 1865 är Katherine otroligt modern i sitt sätt att vara. Hon är kaxig, hon står på sig, hon säger emot, hon njuter av sex, hon skiter i konventioner och hon håller huvudet kallt även när hon borde ha svårt att göra det. Jag tycker Florence Pugh gör henne rättvisa, hon är som klippt och skuren för den här rollen.

Florence Pugh ja, vet du inte vem det är är det bara att memorera namnet för henne kommer vi se väldigt mycket mer av framöver. Hon är bioaktuell ihop med The Rock i Fighting with my family, på Netflix med Chris Pine i Outlaw King och med Alexander Skarsgård i serien The little drummer girl. Hon är aktuell i Ari Asters nya film Midsommar och hon är med på rollistan när Marvel-bruden Black Widow ska få sin alldeles egna film.

Den här sagan om en självständig kvinna med skinn på näsan och en småkukad lättkränkt man skulle kunna vara skriven idag. Det är såklart störande att inte mycket hänt på alla dessa år men samtidigt känns det befriande att konventioner och beteenden ifrågasattes redan då.

Det här är en film i sommarens tema med filmer med Lady i titeln. Klicka här för att se vilka andra filmer jag skrivit om. 

Publicerat

BRAD´S STATUS

Åh, den här lille filmen kom åt mig.

Den är så liten och så anspråkslös och många vet nog inte ens om att den finns men dessa små filmer kan verkligen göra skillnad i kropp och själv om man ser dom vid rätt tillfälle. Som nu. Nu var rätt, nu var verkligen rätt.

Brad Sloan (Ben Stiller) är en vuxen man med fru och son och sonen (Austin Abrams) är på väg att söka till college. Han är duktig på att spela gitarr och vill göra något av det. Brad å andra sidan upplever att nästa fas i livet är nära, när barnen flyttar ut, när jobbet kanske inte ger så mycket längre, när kärleken till frun kanske mer liknar en vänskap. Känslan av ”var detta allt? Blev det inte mer än sådär?” gnager. Livet knackar på axeln och visar no mercy. Livet vill att man tänker efter ibland. Gör en sammanfattning, en plus-och-minus-lista. Känner efter hur det verkligen känns och det som kommer upp till ytan SKA upp till ytan.

Brad må vara man och pappa men det här är en film jag känner igen mig i. Tankarna, känslorna, tacksamheten, sorgen, nostalgin. Allt det som ibland bubblar upp och måste tas om hand för att man ska kunna gå vidare. Utan att bli vare sig PK eller too much visar filmen hur det kan vara att vara vuxen, förälder – och vid liv. En jättefin film!

Finns att se på Viaplay!

Publicerat

HERE AND NOW

Av någon anledning har jag sett en del på ytan ”små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och ”enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt ”jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen ”bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att ”säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

UNGA ASTRID

Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?

Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en ”vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?

Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka ”Kurrekurreduttön”.

Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.

Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.

När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.

Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.

Publicerat

FREE SOLO

Det här med excentriska bergsklättrare är inte alls min kopp thé MEN lite skön svindel sittandes i en soffa i hemmets trygga vrå säger jag inte nej till. Uppenbarligen.

Alex Honnold heter mannen som denna dokumentärfilm följer. Han är en otroligt idog bergsklättare, han är en sådan man som sätter äventyret, klättringen, spänningen först av allt i livet och vad jag förstår via filmen har han avverkat en del flickvänner som inte köpt hans resonemang fullt ut. Nu är han tillsammans med Sanni McCandless, en jättesöt tjej med vettiga idéer och självrespekt och hon stöttar honom så gott hon kan utan att för den skull göra avkall på sina egna gränser och värderingar. Samtidigt inser jag att det fan inte kan vara lätt att vara tillsammans med någon som är helt oförmögen att prata om känslor, att svara något (acceptabelt) på ”jag älskar dig”, en man som upplever att Sannis mål i livet är att vara lycklig medans hans eget mål enbart är prestation.

Han lever på en mycket speciell planet denne Alex men jag säger verkligen inte att han är ensam där. Många människor som fått extrema saker gjorda och som kan pressa sig till synes omänskligt långt bor nog på samma planet och det är väl där skon klämmer för mig. Jag förstår inte hur hjärnorna fungerar för dessa människor. I den här filmen får vi dessutom se en läkarkoll av hans hjärna där det påvisas att tex amygdala inte fungerar på samma sätt hos honom som hos oss andra som INTE får för oss att klättra uppför El Capitain i Yosemite helt utan rep.

Det är en galen idé, helt jävla galen! Det är dessutom en galen idé av filmens regissörer Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi att ens försöka filma detta men OJ vad dom lyckas bra! Fotot i filmen är helt klart (i brist på bättre svenska ord) BREATHTAKING! Jag sitter och gapar som en utsvulten svalunge i soffan och det svajar i huvudet. Vissa scener är brottarmagiska när det kommer till svindel på film!

Att den här filmen vann en Oscar för Bästa dokumentär kan jag verkligen förstå. Den är otroligt bra gjord visuellt men den gräver sig också ner på ett mänskligt djup som höjer filmen ännu ett snäpp för mig.

Publicerat

ROCKETMAN

You could never know what it’s like, your blood like winter freezes just like ice and there’s a cold lonely light that shines from you. 
You’ll wind up like the wreck you hide behind that mask you use and did you think this fool could never win. Well look at me, I’m coming back again. I got a taste of love in a simple way and if you need to know while I’m still standing you just fade away. Don’t you know I’m still standing better than I ever did. Looking like a true survivor, feeling like a little kid. I’m still standing after all this time, picking up the pieces of my life without you on my mind. I’m still standing.
.
Texten till Elton Johns hit ”I´m still standing” blir liksom något helt annat när man sett filmen Rocketman. Den här texten är nånstans essensen av hela hans väsen, ett väsen, en människa som jag personligen aldrig haft något direkt intresse av, ändock är han en man som alltid funnits. En av alla dom musikaliska storheter från min barndom som faktiskt fortfarande lever. Kors i taket bara där. Många är dom som fallit ifrån men Elton John är kvar och till och med han själv är förvånad. Han som enligt egen utsago ”knullat allt som rör sig och provat varenda drog known to man”, han lever i allra högsta grad idag men det har funnits stunder i hans liv där han varit mycket nära den andra sidan.
.
Rocketman är ingen vanlig biopic, den är inte lik (till exempel) Bohemian Rhapsody så till vida att den berättar historien från början till slut med hittarna som kommer som ett pärlband genom filmen. Här börjar historien med Elton Hercules John (Taron Egerton) i full orange glittermundering med vingar och horn och hela faderullan som gör entré på ett AA/NA-möte. Han börjar prata och han börjar från början, berättar om lilla Elton som växte upp som Reginald Dwight i en tämligen kärlekslös familj med pappa och mamma (Bryce Dallas Howard). Sen kör filmen igång på riktigt med ett MUSIKALNUMMER och DET är jag inte beredd på. Inte alls faktiskt.
.
Jag har inte sett någon trailer, jag visste ingenting, så denna sång-och-dansscen blåste mig lite ur biograffåtöljen. På ett bra sätt alltså. Jösses, det funkade jättebra! Den öppnade liksom sinnena för resten av filmen då den känns som ett två timmar långt collage över Eltons liv, leverne, missbruk, kärlekar, enorma musikalitet, drömmar och längtan efter kramar, föräldrarnas kärlek och någon speciell person som älskar honom villkorslöst – och stannar kvar.
.
Taron Egerton känns till en början inte direkt lik Elton John utseendemässigt men han växer in i det, jag själv tänker bort det då han känns så klockren i manér, uttryck och röst. Han sjunger själv alla låtar i filmen vilket känns som ett stort plus. Sen går det inte att inte älska alla kreationer och GLASÖGON denne entertainer haft den tveksamma smaken att bära genom åren, det är så man BAXNAR ibland samtidigt som det är sjukt härligt och befriande att han tog på sig vad fan som helst, bara han själv kände för det.
.
Det finns två scener i filmen som sticker ut för mig, då satt jag med gåshud på hela kroppen och utan att spoila något så innefattade den ena Your song och ett piano och den andra en konsertkväll på Trubadour.
.
Den här filmen känns som en frisk fläkt i musikfilmsgenren, den skiter i regler och går all in på alla sätt och vis. Den är fantasifull, kreativ, livsbejakande, den är modig då den inte väjer för att visa sidor hos Elton själv som kanske inte är superklädsamma (och detta trots att, eller kanske på grund av, att Elton John själv är filmens producent), den visar på hans otroliga musikalitet och med vilken till synes enkelhet han kan komponera musik och jag tror att även riktiga Elton John-fans blir nöjda över bredden på hitsen man får höra.
.

Inget av det jag själv lyssnat mest på – och sett – med Elton är med i filmen (Prinsessan Dianas begravning och Lejonkungen, alltså huuuuur mycket älskar man inte soundtracket till Lejonkungen? <3 <3 <3) men ändå – ÄNDÅ – är detta en helt ljuvlig film att se på bio. Stor duk, Tarons närvaro i närbild, fjädrar och glitterbrillor. Fy fan så bra!

Publicerat

WELCOME TO MARWEN

Mark Hogancamp (Steve Carell) är en smått trasig själ med en enorm fantasi och kreativitet. I sin bakgård har han byggt upp den fiktiva staden Marwen som under Andra världskriget hyste invånare som både var nazister, docksöta badass-pinup-tjejer och Captain Hogie himself.  Mark spelar in dockfilmer med honom själv i huvudrollen som nån slags terapi.

Mark blev överfallen och allt han minns av detta trauma är att ”Stand by your man” med Tammy Wynette spelades på jukeboxen och att han kallades ”fjolla”. Resten av hans minne är borta. Han bearbetar detta genom att fotografera sina dockor och äta medicin och han hålla under armarna av tre kvinnor, hemtjänstryskan (Gwendoline Cristie), leksaks-och-hobbyaffärsbiträdet (Merritt Wever) och den nya vackra grannen Nicol (Leslie Mann).

Regissören Robert Zemeckis har återigen lyckats skapa en helt ny typ av animerad värld, denna gång med hjälp av mänskliga dockor han gett liv och jag måste erkänna att jag tycker det är otroligt snyggt gjort. Jag blir liksom glad, glad över att det GÅR att göra sånthär på film. Sen finns det en del saker i berättelsen om Mark Hogancamp som jag tycker berättas lite väl snabbt och kanske lite konstigt men som helhet gör det inte så mycket.

Steve Carell är toppenfin i den här rollen, jag gillar honom jättemycket. Att filmen är baserad på en verklig händelse och en existerande man gör inte saken sämre och jag blir sugen på att leta upp dokumentären Marwencol som jag tror kan fylla i en del av hålen denna film brottas med.

Publicerat

ASSASSINATION NATION

Vad händer om storebror ser dig men storebror inte är en storebror utan någon random människa i en liten stad som beslutar sig för att pytsa ut ALL information om dig offentligt. Alltså inte sån information som ingen höjer på ögonbrynet åt utan sånt du kanske inte är superstolt över. Personliga mejl. Foton. Sms. Sånt som kan vara komprometterande om det hamnar i fel händer. Sånt som du av många anledningar vill ha hemliga och privata.

Assassination Nation är en färgstark, grafisk, verklighetstrogen dystopi – om nu något kan vara både ock. Det här är något som skulle kunna hända, som har hänt, som borde kunna hända och som många borde vara rädda för men självklart är historien en smula överdriven då detta är en film och inte en dokumentär.

Som film betraktad är den otroligt underhållande. Jag njöt från första sekunden till den sista och trots att huvudrollsinnehavaren berättar redan i filmens början att vi kommer få se en hel del av våldsamheter, sex, blod och andra grisigheter är det aldrig FÖR mycket.

Lily (Odessa Young), Em (Abra), Sarah (Suki Waterhouse) och Bex (Hari Nef) är en utomordentlig huvudrollskvartett och Sam Levinson en dito manusförfattare och regissör. Det här var en riktigt skön filmupplevelse, en sån som sitter kvar långt efteråt.