Etikett: Betyg 4

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

Publicerat

PARAPLYERNA I CHERBOURG

Jag fick en present. Nej jag fick faktiskt inte bara EN present, jag fick TRE. Rätt ska vara rätt.

När Filmitch-Johan var på besök hos mig för att titta på, podda om samt twerka sig igenom Oscarsgalan tidigare i år fick jag tre fina DVD-filmer i present varav en av dom var denna film. Jag vet att Johan ÄLSKAR Paraplyerna i Cherbourg och jag ville verkligen vara i rätt stämning när jag tog mig an den så jag väntade in en ledig regnig dag när hela livet liksom kändes lite färglöst för vad kan vara bättre än dag som denna än att se en färgsprakande bitterljuv fransk kärleksmusikal? Nä precis. Inget kunde vara bättre. För såhär är det…

Jag ÄLSKAR La la land. Ja, efter fem tittningar kan jag faktiskt ärligt säga det, jag älskar den filmen. Den är inte perfekt på något sätt men den har en fantastisk känsla som jag bara suger i mig. När eftertexterna rullar och jag har sett Paraplyerna klart tänker jag men, men, men…det här ÄR ju La la land! Damien Chazelle måste ha specialstuderat Paraplyerna i Cherbourg med LUPP fanimej!

Den här filmen börjar i dur, hela första tredjedelen sprudlar av färg, glädje och kärlek. Det är glad musik, glad sång och livet leker. Sen kommer andra delen då historien liksom står och väger. Kommer allt bli bra, kommer Guy och Geneviève få varandra eller kommer det sluta så tokigt som klumpen i magen säger mig? I tredje delen blir musiken mer långsam, sorgsen och färgerna inte dovare men dom riktiga färgklickarna blir mer sällsynta och när filmen slutar sitter man där och tänker ”helvete, det här var ju inge bra” samtidigt som bitterljuva slut oftast biter sig kvar hårdare och bättre än ”så lever som lyckliga i alla sina dagar”.  Är det La la land jag skriver om nu eller är det Paraplyerna? Exakt! Vem vet? Det är fan exakt samma film!

Catherine Deneuve spelar den kvinnliga huvudrollen och hon är fanimej självlysande (precis som Emma Stone är i La la land). Vacker, charmig, härlig och sjunger jättefint och/men personligt. Nino Castelnuovo som spelar Guy är mer ordinär och tar inte lika stor plats i historien (karbonpapper på Ryan Gosling i La la land – någon?). Dessutom, nu när jag sett La la land så pass många gånger och har stenkoll på färgpaletten och hur scenografen lyckats med diagonala färgmatchningar i princip i varenda scen, ja, det är EXAKT likadant här. En gul klänning vägs upp av en gul dörr i motsatt bortre hörn. Det enda skillnaden mellan filmerna är att i den här filmen sjungs ALL dialog. Det är med andra ord en såndär musikal som är svår att gilla om man inte är ett tok-fan av genren. Vilket jag är. För det mesta.

Det är dock sång-dialogen som är mitt ENDA aber med filmen. Det är liksom inga låtar som ”sätter sig”, ingenting som sjungs på vers utan det är prat-språk som framförs via sång och ibland känns det kanske lite för improviserat (även om det sannerligen inte är det). Sen har jag ofta väldigt svårt för gälla kvinnoröster både i prat och sång och det känns som att alla kvinnoroller sjunger en oktav för högt för sina egna stämbands bästa. Det är inte falskt eller så, det är bara jobbigt för öronen.

Men kan man bortse från detta enda ”lilla” – och det kan jag – så är Paraplyerna i Cherbourg en fest för ögat och en resa tillbaka till den tiden i ens liv då man trodde på livslång äkta ungdomlig kärlek utan att vara det minsta cynisk eller bitter. Bara charmigt naiv – med ett rött paraply.

Mina filmbloggarkompisar Sofia och Henke har också sett filmen och ja, Filmitch-Johan såklart.

Publicerat

PATRIOTS DAY

De tredje måndagen i april varje år infaller Patriots Day i USA. Varje år sedan 1897 har detta firats med att staden Boston samlar en massa löpare och åskådare för att genomföra Boston Maraton.

Den 15:e april 2013 hände det alldeles förskräckliga när två bomber detonerades mitt bland åskådarskaran och en kort stund efteråt konstaterade poliser på plats att terrordådet var ett faktum. Peter Bergs film Patriots Day visar händelserna från morgonen innan bomberna smällde till hemskheterna under själva attentatet till jakten på förövarna till att bröderna Dzhokhar and Tamerlan Tsarnaev faktiskt hittas.

Det finns så mycket som är bra med det här filmen och jag är faktiskt glad över att jag såg den efter att ha terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i färskt minne. Allt känns liksom…mer…på nåt vis. Filmens titel, affischerna och att det är just flaggviftaren Peter Berg som regisserat filmen gav mig en känsla av att det skulle vara en helt annan typ av film än den jag just sett. På gott och ont. På gott för att mina förväntningar var rätt låga, på ont för fördomarna hade kunnat göra att jag lika gärna hade kunnat strunta i filmen för all framtid. DET sistnämnda hade varit riktigt synd för filmen är helt enkelt så välgjord, så välspelad och så BRA att den förtjänar att tittas på.

Det bästa med filmen är att den i ett tidigt skede etablerar ett gäng karaktärer som man med en gång känner för och med. Mark Wahlbergs knäskadade polis, hans fru som spelas av Michelle Monaghan, J.K Simmons omtänksamma yrkesarbetande make, Jimmy O. Yang som spelar den unge asiaten som tror att han med hjälp av en fin bil ska kunna hitta en tjej och Christopher O´Shea och Rachel Brosnahan som spelar ett förälskat par med ljus framtid. Sen tillkommer till exempel Kevin Bacon och John Goodman som polismän. Att alla skådespelare gestaltar verkliga personer gör såklart sitt till för att filmen ska kännas extra mycket när allt hettar till.

Filmen har ett perfekt tempo, den är smidigt klippt OCH när musiken dessutom är komponerad och framförd av Trent Reznor och Atticus Ross finns det liksom ingenting för mig att klaga på. 133 minuter verklighetsbaserat katastroffilmsterrordrama bara rann förbi och kvar i magen sitter flera scener samt känslan av tacksamhet för att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. Precis som på Drottninggatan. Och precis som i Stockholm vände Boston detta dåd av hat till en manifestation av kärlek. Så stort och så fint och så jävla hjärtskärande.

Tydligen är det två filmer till baserade på dessa bombningar som är inplanerade. Boston Strong (baserad på samma bok som Patriots Day) i regi av Daniel Espinosa och med Casey Affleck i huvudrollen och Stronger i regi av David Gordon Green med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Det verkar som att båda dessa filmer är på g under 2017-2018.

Publicerat

SING STREET

”Inga kvinnor älskar män som lyssnar på Phil Collins.”

Jag skrattade högt när en av filmens huvudpersoner kläckte denna oneliner – men jag vet inte varför. Resten av filmen log jag mig igenom, sådär med huvudet på sned och gungade med i takt med musiken. Musiken? Ja, musiken! Det här är nämligen en film för alla oss som fattar grejen med musik, som inser att den är viktig av SÅ många anledningar och är du dessutom bevandrad i 80-talsmusik – och gillar den – kommer det här vara kattens pyjamas för dig!

Sing Street handlar om ett gäng killar som bildar ett band och sångaren Conor (Ferdia Walsh-Peelo) vill nog mest göra det för att imponera på den snygga Raphina (Kelly Thornton). Hon är ett år äldre, har pojkvän och är fotomodell. Conor bor hemma hos sina grälande föräldrar och försöker passa in på den skolan föräldrarna hade råd med. Svarta skor är ett krav men Conor har bruna och det finns inte pengar att köpa ett par till.

Det stora problemet med att vilja starta ett band KAN vara att man inte kan spela men Conor löser det med hjälp av sin haschrökande slackerbror Brendan (Jack Reynor) som kan lära ut konsten att lira. Killarna i bandet har i alla fall förstått värdet i att göra musikvideos och det blir såklart en rimlig inkörsport för att be snygg-Raphina om hjälp. Lite kvinnlig färgring har väl aldrig skadat?

Jag hyrde den här filmen på Itunes. Jag såg den. Jag messade Steffo att se den DIREKT så vi kunde prata om den i podden och sen såg jag om den igen. Och letade upp soundtracket på Spotify och sen såg jag om filmen en gång till. Vilket VITAMINPILLER! Vilken superhärlig liten film! Historien är ingenting man inte redan sett förut men paketeringen är underbar och ett grådaskigt 80-tals-Dublin har väl aldrig spruttit – spritt? sprutat? – mer av liv än det gör här. En film om att växa upp, hitta sig själv, sätta ner foten och älska musik. Vad finns det att INTE gilla?

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan hade musikalvecka på sina bloggar förra veckan och i fredags skrev Johan om den här filmen. Jag såg den direkt, hejochhå liksom, det var inget att vänta på. Tusen tack för detta tips Johan och tack till er båda för givande läsning hela veckan lång.

Och nej…fick du som läser detta panik nu och tänker ”jag kan inte se Sing Street, jag hatar ju musikaler”? Det ÄR inte en musikal i egentlig mening. Det är en musikfilm. All dialog pratas och det bjuds inte upp till spontandans när man minst anar det så du kan lugnt titta på filmen.

Publicerat

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN

Just som jag på riktigt trodde att Tim Burton tappat det helt som regissör kommer han med en film som fullständigt blåser mig av stolen. Eller fåtöljen. Eller vardagsrumssoffan.

Det här är en film som på ytan känns som något vilken ungdomsäventyrsfilm-med-fantasyinslag-och-så-mycket-cgi-att-man-vill-spy men ACK så fel det är. Eller rättare sagt, det ÄR inte fel MEN man spyr inte. Snarare tänker ”men HERREGUD vad ÄR det här, det här är ju JÄTTELÄSKIGT för kids, vilka är målgruppen egentligen, det här blir ju superknasigt.”

Men filmen BRA. Den är SKITBRA. Och Eva Green som jag annars brukar avsky som pesten med dom där stora ko-ögonen hon är som klippt och skuren i den här rollen. Verkligen. Jag är inte ironisk nu. Asa Butterfield som spelar yngligen, den ”manlige” huvudrollen, är filmens svagaste kort och han är tyvärr med lite för mycket i filmen för att jag ska känna mig riktigt bekväm. MEN egentligen är det skitisamma för det här är dom spännande effekterna och dom kreativa scenlösningarnas film och framförallt är det den där härliga känslan av att man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Fan, jag älskar den grejen! Som att det finns en liten söt flicka som har värsta käften med huggtänder i nacken, sånt är härligt att se, speciellt när man inte är beredd.

Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Ransom Riggs, vilken är den första av tre böcker om Miss Peregrines där bok två heter Hollow City (eller ”Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn” på svenska) och den tredje Library of Souls (”Själarnas bibliotek”). Det jag självklart hoppas på är att det även kommer fler filmer. Det vore smutt. Rent finemangs faktiskt. Och jag hoppas att Tim Burton håller i takt-och-trumpinnen även i fortsättningen för denna typ av film behärskar han verkligen – så länge han håller Helena Bonham Carter och Johnny Depp långt från inspelningsplatsen.

Publicerat

THE ACCOUNTANT

Bill Dubuque. Lägg det namnet på minnet.

2014 var han delaktig i manuset till den superduperbraiga filmen The Judge och nu har han alltså skrivit originalmanuset till The Accountant, en film så pass komplex att jag kunde ha svurit på att den var baserad på en femhundrasidors roman.

Att skriva en thriller som bottnar i en liten pojke med Aspergers syndrom vars enda vän är hans bror och där pappan inte litar på läkarvetenskapen utan vill göra sina söner ”stridsklara” för världen på ytterst oortodoxa vis, bara DÄR finns en film att hämta. Men det är bara fragment av handlingen i stort.

Christian Wolff (Ben Affleck) är revisorn som filmen handlar om och siffror är verkligen hans grej här i världen. Relationer och socialiserande är det inte. Men han har hittat sin plats här i världen och tjänar bra med pengar på sina kunskaper. Han blir kontaktad av ägaren av ett storföretag (John Lithgow) som misstänker att företaget läcker ekonomiskt och Christian tar jobbet. Dana, en anställd på företagets ekonomiavdelning (Anna Kendrick), fungerar som hans högra hand och tillsammans upptäckts det en del….fuffens. Såklart. Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen.

Anna Kendrick är 31 år gammal men är så pass liten och späd att hon sällan får spela en ”normal” 31-årig kvinna på film, vad nu en ”normal” 31-årig kvinna är. Jag tänkte speciellt på en scen i den här filmen när Dana och Christian äter middag på ett hotellrum och vilken ”normal” 31-årig kvinna som helst skulle i den situationen dricka ett glas rött vin till maten – både på film och i verkligheten. MEN, Anna Kendrick dricker inte rödvin, hon dricker milkshake. Med sugrör. Och sörplar högt under tiden. Hade Gal Gadot druckit milkshake eller vin? Rooney Mara? Léa Seydoux? Carey Mulligan?

Vad gäller filmens andra skådespelare så visar JK Simmons ÅTERIGEN vilken KLIPPA han är i vilken roll som helst. Att han likt en kameleont lyckas skifta mellan mysfarbror och psykopatelaking på en microsekund, det är underbart att skåda. Och Ben Affleck då, hur sköter sig han? Jättebra! Verkligen jättebra! Hundraprocent klockren casting på honom i den här rollen. Han är fan precis lika bra här som han är som Batman och DET mina damer och herrar är inte kattskit!

I avsnitt 83 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om den här filmen.

Publicerat

GREEN ROOM

Vad härligt det är att bli överraskad ändå. När man sätter sig ner och tror att man ska få se en viss sorts film och sen bara BADABLAFFS händer nåt som tar historien i en helt annan riktning. Samma sak hände mig med Blue Ruin härom året och det coolaste med alltihop är att det är samma manusförfattare och regissör bakom båda dessa filmer: Jeremy Saulnier.

I Green Room får vi följa ett obskyrt punkband som har en spelning…som urartar….kan man säga. Behöver man säga mer? Nej fan, jag tycker inte det. Tänker du se filmen tjänar du på att veta så lite som möjligt. Att Anton Yelchin, Imogen Poots och Patrick Stewart är dom stora skådespelarnamnen kanske kan vara bra att känna till men annars…nä. Spänn fast säkerhetsbältet och enjoy the ride. Eller enjoy och enjoy förresten…tycker du det är otäckt med blod, preppa med en kudde. Den kan behövas framför ögonen.

 

Publicerat

THE GREAT WALL

Kinas största regissör möter Game of Thrones-musikanter möter författaren till World War Z möter USA´s största snällisskådis möter starka kvinnor, gröna monster och koreograferade stridsscener. Ja precis, The Great Wall är allt detta och jag satt och dregglade mig igenom filmen, ja det gjorde jag och jag skäms inte över det. Inte ett dugg.

Det här är en film som man BÖR se på stor duk, det här är  nämligen ögongodis av sällan skådat slag. Min jämförelse med Game of Thrones är inte helt ute och cyklar nämligen. Alla som sett någon av GoT-avsnitten med välregisserade masscener och det där välkända musikaliska trummandet i bakgrunden – och gillar det – kommer att le förnöjsamt med ståfräs på armarna under stora delar av denna film.

Jag fattar att man tämligen lätt kan avfärda The Great Wall som CGI-gegga eller nån barnslig Drakar & Demoner-wannabe eller bara ett påkostat försök till filmiskt samarbete mellan två av världens största länder MEN om man istället för att tro och tycka en massa utan att ha sett filmen istället tittar och bildar sig en egen uppfattning så kanske åsikterna skulle bli lite mer nyanserade? Men vad vet jag? Jag är bara en simpel filmälskare som tycker mig kunna se det fina i när en otroligt begåvad regissör som Zhang Yimou visualiserar en påhittad saga.

Varför byggdes egentligen den kinesiska muren? En spännande fråga som här får svar och jag ÖNSKAR att jag hade sett den här filmen innan jag själv promenerade uppe på nämnda mur men nä, jag var där för många år sedan då det mest spännande med muren var att stegen var så höga att träningsvärken gjorde sig påmind i veckor efteråt OCH det faktum att den kinesiska muren var (och är?) det enda byggnadsverket som är synligt från Månen. Min fantasi är dock tillräckligt twistad för att jag ska kunna tro på den här historien. Why not liksom?

Betygsmässigt blir det kanske inte den starkaste av fyror men filmer som jag känner för att se om direkt eftertexterna slutat rulla är inga treor, dom filmerna är bättre än så. Och sen är det ju musiken, den som jag associerade till Game of Thrones tämligen direkt jag hörde den. Det coola är att kompositören Ramin Djawadi faktiskt HAR skrivit musik till Game of Thrones! Och Pacific Rim, Clash of the Titans, Prison Break, Westworld, The Strain och Warcraft-filmen. Han kan det här med bombastiska ljud som ger en knottror på hela kroppen precis som Zhang Yimou kan det här med storslagna scener och Matt Damon fattar när det är dags att sätta upp håret i tofs.

Koppla bort hjärnan och njut en stund. Because you´re worth it!

I avsnitt 82 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och man kan väl säga som så att våra åsikter går en smula isär.

Publicerat

EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT

En film med Queen Trine (Dyrholm) kan jag bara inte undgå att se, så är det bara. Hon är underbar, hennes blick alltså, när hon står stilla och bara tittar, hon är fan magisk!

Men i den här filmen spelar hon andrafiol, eller kanske tredje, då det är Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som den världsberömde artisten Thomas Jacob, Eve Best (som är så härlig i Nurse Jackie!) spelar Thomas manager Kate och Trine Dyrholm är Molly Moe, Thomas högra hand i musikskapandet.

Thomas har levt sitt liv med sig själv och musiken i fokus, han är bosatt i Los Angeles och det har virvlat runt en massa damer/kvinnor/fruar genom åren. Den vuxna dottern Julie (Birgitte Hjort Sørensen) har han dock enbart sporadisk kontakt med och dom få gånger hon hör av sig vill hon alltid låna pengar. Så är det även denna gång när han är på besök i Danmark och Kate har fixat nån form av slott till honom för att han ska kunna bo bra under tiden han vistas i landet. Julie sitter i soffan en dag, med sonen Noa (Sofus Rønnov) bredvid sig. Det rinner blod ur näsan och hon vill låna pengar och den numera rena Thomas är inte född igår, han fattar direkt vad pengarna ska gå till.

Mer än såhär vill jag inte berätta för om jag får bestämma tycker jag du ska se filmen. Den är fin. Den är stark. Den är bra. Och…den är förjävla sorglig. Jag hade en sån klump i magen filmen igenom att den inte försvann förrän tårarna började rinna så smått.

Själva historien är inte bråddjup men skådespelarna är förstklassiga! Om Trine är Queen så är Persbrandt fanimej KUNG här! Vilken jävla rollprestation han gör, gode gud alltså! Att jag kanske inte stenhårt tror på att han är en VÄRLDSKÄND sångare spelar ingen roll, han sjunger själv, det låter lite som Leonard Cohen ungefär och det funkar. Och lille Noa då, lille fine Noa. Sofus Rønnov spelar honom så himla bra, jag får en tår i ögat bara jag tänker på honom.

Tack till regissören och manusförfattaren Pernille Fischer Christensen för en härlig filmupplevelse! Det här gjorde du jättebra!

Filmen kan ses på SvtPlay till och med 4 april 2017. Annars finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Publicerat

KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Publicerat

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

Publicerat

XX

Jag är en såndär jobbig människa som inte tror på könskvotering. Jag tror inte på att kvinnor ska ges möjlighet att FÅ plats TROTS att vi är kvinnor utan att vi ska TA plats för att vi ÄR kvinnor och jävligt bra på det vi gör. Jag fattar att vi ibland måste bevisa in absurdum hur bra vi och att det inte ska behöva vara så i ett modernt samhälle men till slut kommer poletten trilla ner, till slut kommer alla fatta att kvinnor är precis lika bra som män på ALLA positioner. Kvinnor kan allt, precis allt, och kvinnor kan utan att behöva åka shortbus in på männens områden, kvinnor kan av den enkla anledningen att begåvning, idéer, kreativitet och kunskap inte sitter i mufflan.

XX är en film som bevisar min tes! Här är det fyra kvinnor som regisserat varsitt segment och tillsammans blir det till en skräckantologi som är bland dom bästa, mest homogena och skrämmande jag sett!

Jovanka Vuckovic regisserade ”The Box”, filmen som handlar om något föräldrar fasar för: när ens barn helt slutar äta. Anne Erin ”Annie” Clark som är mer känd under artistnamnet St. Vincent har regisserat film nummer två, ”The Birthday Party” där Melanie Lynskey spelar en mamma som försöker få ihop nerverna när ett barnkalas strax ska börja OCH livs-mattan rycks undan under fötterna – samtidigt.

Roxanne Benjamin har regisserat skräckfilmen Southbound (2015) samt varit producent för vissa av segmenten i dom kända V/H/S-filmerna och här regisserar hon ”Don´t fall”, en film som handlar om vad som kan hända när fyra vänner campar mitt ute i skogen.

Den sista delen i antologin heter ”Her only living son” och är regisserad av Karyn Kusama, kvinnan som regisserade Charlize Theron i Æon Flux (2005), Megan Fox i Jennifer´s Body (2009) och Tom Hardys look-alike Logan Marshall-Green i The Invitation (2015). Den här lilla filmen är bra otäck alltså och Christina Kirk spelar den panikslagna mamman Cora med imponerande trovärdighet. Hennes son fyller 18 om en dag och det är sista chansen för henne att behandla honom som ett barn. DET är en del av jobbigheterna, den andra är att sonen beter sig allt annat än snällt mot sina skolkamrater. Han är helt enkelt…konstig.

Jag gillade VERKLIGEN den här filmen, den kändes så himla nyskapande! Förutom ”The Box” så är alla manus skrivna av dom inblandade kvinnorna och det känns verkligen att skräcken är gestaltad ur ett kvinnoperspektiv – och detta alltså på ett bra, spännande och NYTT sätt!

”The Box”

”The Birthday Party”

”Don´t fall”

”Her only living son”

Filmen som helhet:
med ett mardrömsplus i kanten för filmen släpper inte taget.