Etikett: Betyg 4

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Publicerat

THE EDGE OF SEVENTEEN

Men jösses Amalia vilken härlig film! Dialogen är som ett f***ing smatterband, jäklar alltså, det går undan!

Det är ett SMART manus Kelly Fremon Craig skrivit OCH hon har även regisserat filmen på ett alldeles ypperligt vis och hallelujah hurra vad härligt allt är, tjofaderittan nu slår jag en baklängeskullerbytta på pin kiv.

Hailee Steinfeld spelar Nadine, highschooltjejen som känner sig sådär annorlunda och utanför som nästan alla 16-17-åringar gör. Hon har dock EN kompis, en såndär riktig bästis som heter Krista (Haley Lu Richardson) och dom har varit som ler och långhalm sedan barnsben. Men Nadine har också en storebror Darian (Blake Jenner). En snygg jäkel. Och hux flux har Darian och Krista fått upp ögonen för varandra och Nadine blir nån slags weird tredje hjulet VERKLIGEN mot sin vilja.

Det finns så mycket att gilla med den här filmen men jag hoppas och tror att du vill leta upp filmen och hitta gill-grejerna själv. Nu har jag sparkat dig i baken och fått upp dina ögon för den här lilla – men stora – filmen, resten is up to you. Och LYLLO DIG som har den kvar att se för den är häääärlig alltså.

Publicerat

Veckans varulv: LATE PHASES: NIGHT OF THE LONE WOLF

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  – max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

Publicerat

LION

Saroo Brierley skrev en bok. Den heter A long way home och handlar om hans egen resa, från att som femåring skilts från sin några år äldre bror på en tågstation nånstans i Indien till han kom till en barnhem och sedemera adopterades av ett australiensiskt par, började tänka på sitt förflutna för att sedan bli fast besluten att försöka hitta sin indiska familj igen.

Nu har boken blivit film och Saroo spelas av den duktige Dev Patel, en skådespelare som ligger i den yttersta toppen av likeable-skådisar. Hur kan man tycka annat än OM honom? Han utstrålar enbart snällhet, ingenting annat än snällhet.

Nicole Kidman spelar Saroos ömsinta adoptivmamma Sue, en mamma som älskar sin adopterade son SÅ mycket, hon är så lojal mot honom, så stolt och så tacksam över att få vara hans mamma, det är enormt fint att se och Nicole Kidman har välförtjänt blivit Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för sin insats här.

Den tredje stora rollen i filmen innehas av Google Earth. Jag får hoppas att dom varit med och finansierat filmen för det ges extremt mycket utrymme för den ”nymodigheten” här.

Som film betraktad känns Lion som en ganska ”standard-boats”. Det går att förutspå tämligen enkelt vad som ska hända men det betyder inte på något sätt att filmen är dålig. Det är fina miljöer, fin musik och framförallt många härliga ljud. Flapprande fjärilar, stenar invid en tågräls, knastrande. På nåt sätt känns det som en hoppfull film och mycket av det hoppet visas i Dev Patels ögon, inte genom dialog. Ett bra drag av regissören Garth Davis som med Lion gör sin långfilmsdebut.

Dom där tårarna som rann utmed mina kinder under filmens sista kvart och eftertexterna, dom höjer betyget ett snäpp. Berättelsen tog sig in i mig, jag trodde inte den skulle göra göra det men där var den, där är den och där sitter den fast.

Publicerat

WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

Publicerat

Veckans varulv: EN AMERIKANSK VARULV I LONDON

Två unga amerikanska män är på semester nånstans på den engelska landsbygden. Det är mörkt och kallt och när dom kommer fram till puben med det smått omysiga namnet ”The slaughtered lamb” bestämmer dom sig för att gå in. Trots den osedvanligt ogästvänliga pöbeln är det i alla fall varmt därinne och dom sätter sig ner vid ett bord. Snart ser dom en femuddig stjärna målad på väggen och ljus vars vekar står tända och fladdrar. Nånting skumt är det härinne.

David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) känner sig inte direkt välkomna därinne när dom droppar frågan om stjärnan och ljusen så dom klär på sig och går ut i mörkret och regnet igen med pöbelns förmanande ord ringandes i öronen: håll er på vägen, håll er borta från heden och håll er verkligen borta från månen.

Lättare sagt än gjort att lyssna på råden. Det är kolmörkt ute och månen är full och överallt. Heden är snabbaste vägen till nästa by och vips är dom vilse. Och häpp, nåt otäckt dyker upp i mörkret. Nåt stort, hårigt och blodtörstigt.

En amerikansk varulv i London är en skräck-komedi av allra bästa märke tycker jag. Filmen har glimten i ögat från början till slut och Rick Bakers effekter, varulvsförvandlingen, tål att ses i sakta mak, ruta för ruta för det är ett hantverk av guds nåde. Inga datorgjorda effekter här inte, fan, det fanns ju knappt datorer 1981. Ja nu tog jag i lite men bara lite för effekterna är, hur man än vrider och vänder på dom, makalöst snyggt gjorda.

Det här är en film som dryper 80-tal i allt från färger till kläder till möbler och musik, det är trots allt 80-tals ikonen John Landis som både skrivit och regisserat filmen. Det var fint att höra Bobby Vintons lugna version av ”Blue Moon” till förtexterna, Sam Cookes balladversion av samma låt under varulvstransformeringen och sen en upptempoversion av låten till eftertexterna. Där emellan får vi givetvis höra ”Bad moon rising” med Creedence Clearwater Revival.

Jag tycker det här är en BRA film alldeles oavsett hur man genrebestämmer den.

Nästa tisdag kommer det en ny varulvsfilm här på bloggen. Hurra!

Publicerat

SWISS ARMY MAN

Att se Swiss army man är som att ha fått en liten pappersbiljett till en åktur på ett nöjesfält man inte visste fanns.

Det är som att öppna en tjock trädörr som sitter mitt på en putsad vägg och där bakom gömmer sig den mest fantasifulla av åkturer, kanske bland det knasigaste du kan tänka dig. Eller…nej förresten, det du INTE kan tänka dig. Jag tror nämligen att det är få personer i världen som skulle kunna skriva ihop ett filmmanus som detta.

Swiss army man är så flippat, så blindgalet, så hjärtvärmande, så roligt, så gripande och så underbart att jag sitter här och ler långt efter att filmen tagit slut. Jag som är ett stort fan av prutthumor dessutom kan tala om att den här filmen tar Dom Rejäla Fisarna till en helt ny nivå. Och nej alla ni finkänsliga humorfinsmakare därute, det handlar inte alls om det ni tror. Ingenting i Swiss army man handlar om det ni tror, eller det jag tror. NU vet jag ju vad filmen handlar om eftersom jag sett den men jag hade inte kunnat gissa på förhand.

Paul ”jag tvättar aldrig håret” Dano är en av Hollywoods unga skådespelare som jag har allra svårast för men här gör han ett sånt otroligt fint porträtt av sin rollfigur Hank att jag blir alldeles varm i hjärtat. Att Daniel Radcliffe vet vad han pysslar med har han visat på många fler sätt än i Harry Potter och jag gillar hans mod i valet av roller. Han känns totalt orädd och det betalar sig bra, inte minst här. Att spela död i en hel film kan inte vara en barnlek.

Så…om jag sträcker fram en såndär tivolibiljett till dig som det står Swiss army man på, vill du ha den? Tar du den? Vågar du åka?

Publicerat

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.

Publicerat

BLUE JAY

Precis som att alla episka filmer inte per automatik blir intressanta bara för att dom spänner över en lång tid och flera generationer blir inte små filmer ointressanta bara för att dom är smala, tidsbestämda och handlar om ett begränsat antal karaktärer. Blue Jay är en fint exempel på det sistnämnda då det här är väldigt liten film med en extremt snäv ram.

Blue Jay handlar om Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson) som träffas av en slump på en stormarknad. Det visar sig ganska snart att dom känner varandra och att dom känt varandra väldigt bra förr i tiden. Dom var tillsammans under skoltiden och nu är dom vuxna. Mycket vatten har flutit under broarna och även om dom utseendemässigt är sig lika från förr har åren satt sina spår. Samtidigt…även om gammal kärlek kanske rostar en smula så finns den där grundkänslan kvar nånstans under ytan. Puttrar. Vill fram. Är lite rädd. Försiktig. Nyfiken.

Det här är en film som inte vinner på att man läser för mycket om den, mest för att det inte finns så mycket att få reda på egentligen. Filmens styrka är skådespelarnas kemi, närvaron, känslan. Antingen går allt detta fram till dig som tittar eller så gör den det inte, sånt är alltid svårt att förutspå, men för mig funkade det, jag köpte hela filmen med hull och hår. Det kändes inte som att Mark Duplass och Sarah Paulson spelade, det kändes som att regissören Alex Lehmann roddat upp en kamera, sagt ”Action” och sen var det verklighetsimprovisation ända in i kaklet.

Jag tycker det här är en jättefin film, den är varm, den är mysig och den stannar kvar i hjärtat ett långt tag efteråt.

Tid kan vara en både hjärtlös och försonande kamrat.

Publicerat

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

Publicerat

PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN

Känns inte den här filmen som en liten bortglömd sak? Eller är det bara att den gått över huvudet på mig? Hur som helst blev jag glad när Steffo påminde mig om att den fanns, jag hade den dessutom mitt framför näsan då den fanns (och finns) på Netflix.

Vilken sjukt charmig film det här är! Det är dessutom en film som – tror jag – är EXAKT lika bra om man är döv som om man är hörande. Filmens exceptionellt fantastiska egenhet är nämligen ÖGONEN. Alla djurens ögon är så uttrycksfulla så man behöver varken höra vad som sägs eller förstå vad som ska göras för att bli investerad i filmen.

Så söööööööta djur! Och coola. Och det KRYLLAR av små ryckningar och ansiktsuttryck och grejer som gör att jag vet inte huuuuur många gånger jag pausade och spolade tillbaka för att se det där sköna en gång till. Och det är ett bra drag genom hela filmen, kreativ tecknade-djur-action liksom. Lika bra för stora som små, ja till och med lomhörda far-och morföräldrar. Perfekt i juletid alltså.

Publicerat

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

LUCKA #5: ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSHEN

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #1: GREMLINS

Tjolahopp tjolahej, nu kör vi! Första filmiska luckan i julkalendern ska öppnas och vad kan vara bättre än en återtitt på en av min barndoms mest mysiga filmupplevelser. Vem ville inte ha en egen mogwai i julklapp efter att ha sett Gremlins? Vem? Nån?

Billy (Zach Galligan) får en mogwai i julklapp av sin pappa. Så himla fint alltså! Ett levande kramdjur liksom. Söt som sirap med sina stora ögon och ännu större öron – och den sjunger! MEN, det finns vissa saker man absolut inte för göra med den. Man får inte blända den med starkt solljus, inte låta den vara i närheten av vatten OCH det viktigaste av allt: inte ge den mat efter midnatt hur mycket den än bönar, ber och blinkar med dom där söta ögonen.

Nu är det här en film och det hade inte blivit en sådan om Billy gjort precis som hans pappa sagt. Såklart. Självklart går det åt helvete och givetvis är denna söta mogwai inte bara söt. Men den där lilla mogwaibebisen som spelar trumpet….alltså jag dör sötdöden!!

Filmen är från 1984 och det syns. Den känns….gammal, men på ett bra sätt, ett nostalgiskt sätt. Jag minns den ju så väl från när jag såg den på bio och min mamma smög efter mig och mina kompisar till biografen och satte sig några rader bakom oss för att ”hålla koll” då det var en ”läskig film”. Ja den var läskig – FÖR HENNE!!! Hon skrek rätt ut flera gånger så ALLA i hela salongen vände sig om och såg MIN MAMMA sitta där med uppspärrade ögon och LP-skivor under armarna.Vi andra tyckte inte den var SÅ läskig, mest charmig och lite spännande och Billy var ju så snygg!

Filmen bjussar på både snö och julpynt och det är svårt att inte få julmyskänsla av den. En perfekt start på kalendern med andra ord. Nu är vi igång!

Betyg på filmen:

Julmyskänsla: