Etikett: Betyg 4

Publicerat

THE HATEFUL EIGHT (70 mm)

Quentin Tarantino har gjort sin åttonde film och återigen är det en västern. Den förra, Django Unchained (den där Leonardo DiCaprio spelar (över) som elakt as), kom 2012 och jag tyckte väldigt mycket om den då (men lite mindre när jag såg om den).

Västernfilmer är normalt sett inte min kopp thé. Jag tycker ofta det blir tradigt med alla dessa karga vyer, onödigt bombastisk musik, män – och baaaara män *gäsp* – som håller på med sina hästar och är inbundna, allmänt träiga, pratar sakta och har som sport att inte visa känslor.

MEN, precis som med alla andra genres så finns det plus och minus. Det finns västernfilm och så finns det Västernfilm. Det här är VÄSTERN, det här är en RIKTIG film, en film som är gjord av en människa som kan film, som älskar film, som kan skriva dialoger man tappar hakan av och som drämmer till med ond bråd död på bästa splattiga sätt i exakt rätt tidpunkt.

Redan i början av filmen, strax efter Ouverturen slutat, när skådespelarnas namn dyker upp i perfekt västerntypsnitt (såklart!) och jag ser Ennio Morricones namn då går det en liten kissrysning genom kroppen. Detta i kombination med att jag sitter på Rigoletto och ser den omtalade 70mm-visningen gör att jag verkligen hamnar i ett filmtittarmode av sällan skådat slag. Det är SÅHÄR film ska visas. Perfekta omständigheter OCH en filmintresserad publik som är där för att SE FILM, inte för att moffa snacks.

Dryga tre timmar senare är filmen slut men inte jag. Timmarna gick fort trots att det inte hänt så mycket mer än att det pratats och dödats. Första delen av filmen är det minst action och mest dialog, andra halvan dialog och blodmos. Jag vet att många tycker första delen är den starkaste men jag sträcker upp handen och säger det motsatta. Andra delen av filmen är den som gör att det här är en ”Tarantinosk” västern och inte vilken-som-helst. Det SKA vara våldsamt och blodigt men alltid med den karakteristiska Quentin-glimten i ögat.

Skådespelarna då, hur sköter dom sig? Samuel l Jackson är i centrum i princip hela filmen och han briljerar ÄVEN om jag ibland kan tycka att han känns lite för mycket som en ”skön snubbe” för att jag ska tro på alla elakheter han gör. Tim Roth är bra (och porträttlik Christoph Walz!), Kurt Russell ser ut att ha två små gnagare på varsin sida av munnen men neejdå, det är en mustasch av modell very impressive, Demián Bichir gör det han ska, Bruce Dern är Bruce Dern och Michael Madsen fortsätter väsa sig igenom sitt yrkesliv. Alltså, KAN den mannen prata normalt? Låter han sådär hemmavid också, vid middagsbordet, på föräldramöten, i drive-in:en på Donken?

Men för mig är det två skådisar som verkligen stucker ut och det är Walton Goggins (Shane i The Shield! <3) som Chris Mannix, den nya sheriffen i Red Rock och det är Jennifer Jason Leigh som spelar en karaktär som på sedvanligt Tarantino-vis har ett namn med två likadana bokstäver som initialer: Daisy Domergue. Jag undrar om hon inte vinner VM i nedgrisat ansikte?

Jag tycker hon är stencool i den här filmen, hon tar så mycket skit, så mycket stryk, så mycket slaffs och klaffs och blod och gegg och hon ger inte upp, hon är inget offer. Det är ingen vanlig kvinnoroll hon gör här, Jennifer Jason Leigh, hon är knappast med för att vara ögongodis och det är nog det som gör att jag ändå köper hela grejen med ”hämndlystna, arga män i grupp” den här gången. Dom behandlar inte henne det minsta annorlunda för att hon är kvinna, hon är ”en av snubbarna”.

Jag är hur som helt jättenöjd med filmen, med skådisarna, med stämningen, musiken och med visningen. Jag har ingenting att klaga på whatsoever och DET är skönt som tusan!

Och grattis till oscarsnomineringen Jennifer Jason Leigh! Den enda skådisen i gänget som fick en nominering. Told you, hon ÄR bra!

I avsnitt 19 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just den här filmen. Bland annat.

Publicerat

RUDDERLESS

Det bränner innanför ögonen. Jag har en liten svart klump av något odefinierbart trassligt mitt i magen. Kanske är jag lite sorgsen, kanske lite hoppfull, kanske är det ångest. Det troliga är kanske en kombination.

Billy Crudups ögon i slutscenen sitter kvar på min näthinna som en internetsida kan göra på en gammal skärm. Den har liksom ”bränt fast”. Hela situationen han lever i, det som utan hans förskyllan blev hans liv, tragedin att förlora en son, den där varma klappen på kinden han fick i och med att han hittade sonens inspelade musik i en kartong som egentligen skulle kastas och sen styrkan…i låtarna…när han själv tar fram gitarren och spelar.

Sam, den vilsna mannen, den sörjande pappan, spelas alltså av Billy Crudup och han gör verkligen en omvälvande uppvisning i skådespeleri här. Han är en skådespelare jag normalt sett inte direkt lägger märke till men i den här filmen lyser han, det är precis rätt man i precis rätt roll.

Anton Yelchin spelar Quentin, en musicerande yngling som faller som en fura för Sams låtar, Felicity Huffman är Sams ex-fru, Selena Gomez är sonens flickvän och William H Macy har inte bara skrivit och regisserat filmen (hans regidebut för övrigt), han har även en yttepytteliten roll.

I mina ögon är Rudderless är en liten pärla. Det är en film jag kommer ta fram då och då som en påminnelse om att det finns vuxna människor som kan bete sig moget och omtänksamt även om dom vid första anblicken mest gömmer sig och är rädda för omvärlden.

Jag pratar litegrann om den här filmen i avsnitt nummer 9 av podcasten Snacka om film. Den hittas här.

Publicerat

Återtitten: INCEPTION

Det är drygt fem år sedan jag såg Inception på bio – och jag gillade den. Jag gillade den så pass mycket att jag köpte filmen och den har stått inplastad på hyllan sen dess. Den senaste månaden har jag av nån anledning längtat jättemycket efter att se om den, så mycket att jag önskade mig en återtitt i julklapp i sällskap med barnen. Jag ville se om dom förstod filmen, hur dom tolkade slutet OCH om jag själv tyckte lika mycket om den fortfarande.

Man kan väl säga såhär att då väldigt få saker i livet blir som man tänkt sig så blev även min återtittsjulklapp inte sådär superlyckad. Efter ett besök på närakuten för att se om dotterns paniksvullna och jätteonda förkylningshals var halsfluss kröp hon ner i sängen och sov bort i princip hela juldagen. Sonen fick jag muta med min Paradis-ask för att han skulle släppa dataspelet och då kom han ut – om än motvilligt.

Men vi tittade på Inception och jävlar så svårt vi hade att hålla oss vakna – båda två. Det här var inte alls den åktur jag mindes. Filmen kändes som en människa som envisas med att prata i bilder enbart för att verka djup (och kanske även intressant). Men orden betyder ju ingenting! Det blir bara scener staplade på varandra, vissa visserligen spektakulära men helheten är riktigt sömnig och för att använda ett slitet ord….pretentiös. Vilken tråkig stämning det blev där i vardagsrummet.

Att se filmen på DVD på min rätt stora TV var inte heller nån hit. Bilden var verkligen inte bra. Med facit i hand skulle det ha varit blu-ray eller inte alls.

När filmen kom 2010 var Tom Hardy inte ett jättenamn direkt så för mig blev filmens största plus att se honom igen. Han behärskar verkligen alla genres den mannen! Förutom detta kändes återtitten som ett enda stort njääääääää.

När jag såg filmen 2010:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: 6 YEARS

Jag har sett den här postern fladdra förbi på Netflix utan att jag haft minsta tanke att stoppa den och trycka på play. 6 years har liksom känts som en film för yngre människor än jag, kanske i samma stil som LOL med Miley Cyrus, vilket också är en film som inte direkt lockat mig.

När jag fick mejlet från Moya med alla dessa filmtips så var dock denna film med och då kunde jag inte blunda längre. Som tur var! Filmen visade sig nämligen vara betydligt bättre än jag trott, ja helt annorlunda än beskrivningen på sajten faktiskt.

Melanie (Taissa Farmiga) och Dan (Ben Rosenfield) har varit ihop i sex år och är typ…19-20? Dom är kära, tajta och trygga med varandra men befinner sig i en situation i livet då diverse roligheter och olikheter drar. Utbildningar på annan ort, jobb, fester och nyfikenhet på andra.

Det låter såklart som vilken växa-upp-film som helst men om jag säger att det är mumblecore-bröderna Duplass som producerat så förstår många kanske att filmen har betydligt mer allmänmänskligt djup än ”vanliga” tonårsfilmer har. Filmen känns liksom, den passerar inte bara, den stannar. Jag känner redan ett sug efter att se om filmen och bara DET är ju ett bra betyg.

Skulle det göras en svensk remake på filmen skulle Alicia Vikander och Adam Pålsson vara perfekta i rollerna, mest för att dom är utseendemässigt väldigt lika Farmiga och Rosenfield.

Jag tackar Moya så mycket för detta tips! Nästa tisdag kommer ett nytt.

Publicerat

STRANGERLAND

Det är otroligt nära att Strangerland kniper bloggens allra högsta betyg. Jag är alldeles tagen. Jag är så uppslukad av filmen att jag knappt kan skriva om den, eller kan kan jag men jag vill inte. Jag vill inte förstöra nåt, riskera att skriva fel ord, nåt som inte gör den rättvisa.

Nicole Kidman, Joseph Fiennes och Hugo Weaving måste lita nåt otroligt på regissören Kim Farrant då hon får dom alla tre att agera på en nivå som är tokhög även med deras mått mätt. Kim Farrant måste ha bra självförtroende och lita på sin egen begåvning när hon som första långfilm gör en sånhär konstnärligt utsökt vacker film men ändå lyckas få den suggestiv, känslosam och helt egen.

Mig har hon helt fast från första bildrutan till den sista och filmen sitter kvar i kroppen i veckor efteråt. Ett solklart filmtips direkt från hjärtat även om jag inser att den kanske inte passar riktigt för alla.

Publicerat

SINISTER 2

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Sinister 2. Hur lätt kan det vara att vara en uppföljare till tokbra Sinister? Inte helt va? Det är klart man jämför, det är oundvikligt.

Jag tänker att om tvåan fått en helt annan titel hade den knappast sågats av så många kritiker, det är vad jag tror i alla fall. Och vänder man på det och tänker tvärtom, att filmen som blev Sinister 2 hade kommit först och första Sinister efteråt, ja då vete tusan om inte betygen  blivit de omvända. Sinister 2 är nämligen SVINBRA – precis som första filmen. Verkligen på riktigt KANONBRA. Läskigt så jag nästan smällde av ett par gånger, bra jumpscares, ett manus jag köper, effekter som känns påkostade och fiffiga både i det stora och det lilla OCH otäcka barn! En hel drös otäcka barn. Finns det nåt otäckare på film än otäcka barn (om man tänker creepy i mänsklig form)?

Sätt dig i soffan, släck lamporna, höj volymen och njut av en skräckfilm som verkligen skräms! Jo förresten, innan du gör nåt av detta, dra på dig en vuxenblöja och proppa i dig blodtryckssänkande medicin. Jag hade behövt det, DET kan jag säga.

Och betygsmässigt är Sinister 2 uppe och sniffar på en femma. Ja faktiskt. En femma. Att bli riktigt jävla skraj för en skräckfilm, är det inte precis det dom är till för?

Publicerat

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS (IMAX 3D)

Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.

Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.

När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).

Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.

Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.

Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.

Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.

Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!

3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.

För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.

Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.

Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.

Filmen:

IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:

Publicerat

BEASTS OF NO NATION

Jag kan förstå att det sitter långt inne att välja en 137 minuter lång film om barnsoldater i Afrika när det finns så många andra filmer att se, så många roligare, lättsammare, mer underhållande filmer.

Jag har själv suttit med fingret på fjärrkontrollen och trott att det är NU jag ska den här filmen bara för att sekunden efter ha klickat mig fram till nåt som kräver betydligt mindre av mig som tittar. Sen en dag hände det. Dagen då jag började titta på The Ridiculous 6 med Adam Sandler och tjugo minuter in i filmen sa högt till mig själv ”NÄDU FIFFI, NU RÄCKER DET TAMEJFAN MED SKITFILM FÖR IDAG!”. Så jag tryckte på stopp och sen kom jag på det. Beasts of no nation! En film som handlar om nåt väsentligt, som vill berätta nåt viktigt – och Idris Elba är med. Och den är skriven och regisserad av Cary Joji Fukunaga, mannen bakom True Detective.

Sagt och gjort. Pang poff. Och nu sitter jag här 2,5 timme senare och gör som han med hockeyfrillan i Panta mera-reklamen. Jag klappar mig på axeln och tackar mig själv för den goda smaken att välja bort och välja nytt. Det visade sig nämligen att Beasts of no nation var betydligt enklare att ta sig igenom än mina fördomar sa mig.

Visst är det en mörk berättelse som just utspelat sig framför mina ögon, den om lille Agu (formidabelt spelad av Abraham Attah) som blir barnsoldat i ett icke namngivet afrikanskt land och som under sin mycket specielle befälhavare (Idris Elba) tvingas växa upp på många olika sätt.

Filmen är så otroligt varm mitt i allt det vidriga. Mycket av den känslan beror på sättet det är filmat på, på färgerna, på ljussättningen. Filmen är liksom både vacker, lätt och tung samtidigt. Märkligt. Timmarna svischade förbi i en himla fart och även om underhållen är helt fel ord i sammanhanget så hade jag inte tråkigt en enda sekund. Det finns dessutom en hel del scener främst under filmens första halva som på riktigt är mysiga. Jag tänker främst på fantasi-teven. Vilken himla bra idé att ta själva skalet av en tjock-TV, ställa det framför någon som ska låtsas titta på TV och på andra sidan spelar kidsen upp live-sketcher/dansar/utövar diverse sporter.

Det här blev ett klick på fjärrkontrollen som betalade sig väl. En väldigt bra film!

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på ”gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

THE WAVE

Norrmännen har gjort det igen!

Så HIMLA kaxigt att få till en katastroffilm av denna dignitet utan hollywoodmiljarder innanför västen. Däremot var inte filmen gratis att göra, 50 miljoner norska kronor har filmen kostat och det syns. Varenda krona är PERFEKT använd och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten och säga Grattis Norge!

Den hisnande vackra norska naturen, små pittoreska hus vid fjordens strand och dom höga bergen, spelplatsen för en naturkatastrof är banne mig perfekt. Det är nämligen inte särskilt svårt att se katastrofen framför sig, den där 80 meter höga flodvågen som helt utan pardon kommer braka in i den lilla norska byn Geiranger och – om invånarna inte hinner evakuera sig – döda alla i sin väg.

Jag har väldig respekt för vatten. Jag tycker det är jobbigt att hålla andan och ha huvudet under vattenytan någon längre stund. Det är en form av rädsla/fobi/egenhet som får sig en törn när man ser den här filmen. Det var långa perioder då det kändes som jag inte kunde andas alls. Jag hade nåt jävla ångesttryck över bröstet, stickningar i benen och tyckte historien på duken var sjukt spännande.

Jag hoppas att den här filmen kommer att distribueras så den blir lättillgänglig i Sverige. Den förtjänar att ses av MÅNGA och det är dessutom Norges oscarsbidrag detta år. Hallå där Roy Andersson, här får du nåt att bita i!

Idag är sista dagen på Stockholms Filmfestival och det blev få men desto mer lyckade besök på festivalen för min del i år. Vi ses igen 2016!

Publicerat

EVOLUTION

Månadens filmspanarfilm blev film nummer tre från lördagens heldag på Stockholms filmfestival.

Evolution, ännu en film jag hade noll komma noll koll på, jag hade inte ens sett en bild, ingenting. Som vanligt tycker jag det är en enormt skön känsla att ha när jag ”går in i” en film men just i fallet Evolution hade jag nog behövt liiiite mer kött på benet för att ge mig själv en rimlig chans att vara med i matchen. Nu satt jag mest och gnagde på ett vitt skenben från random djur och hur intensivt jag än använde framtänderna så kändes det mest bara….menlöst….att käka på nåt utan vare sig smak eller näring.

Fy fan en sån pretentiös dynga! Så kändes det när jag satt där i biosalongen och tittade på dom svartögda likformade kvinnorna med beiga knälånga bomullsklänningar som alla var ”mammor” till typ tioåriga söner och mammorna gav dom någon form av gift till kvällen för att göra pojkarna sjuka. Eller nåt.

Jag undrar om det inte till och med var lite hat jag kände under filmens gång. Hat för att det görs filmer som är såhär långsamma och jävliga och bajsnödiga och ett självhat för att jag inte har IQ nog att analysera och förstå filmen. Jag satt alltså och ömsom avskydde min egen hjärna och ömsom försökte tvinga mig att somna för att tiden skulle gå lite fortare. Värdelösa känslor, båda två, speciellt eftersom jag inte somnade.

Lucile Hadžihalilovic har skrivit manus och regisserat filmen och nu såhär några dagar efter visningen retar jag mig på att jag inte såg den i måndags då hon fanns på plats för ett Face2Face. Jag har nämligen inte lyckats sluta tänka på filmjäveln! Den har blivit 2015-års Holy Motors för mig verkar det som. Totalt obegriplig men den har ”nåt” som gör att jag vill se om den. Jag vill förstå och jag tror att jag skulle må bra av att se den en gång till. Eller två. Nu när jag vet vad som väntar alltså. Och nu när jag vet att filmen faktiskt är förjäkla…intressant.

Dom där knappformade gälarna på ryggen. Den där röda sjöstjärnan. Den döde pojken. Sjukhuset. Fåret. Fårets tentakelsmala otäcka tunga som slickade pojken i naveln. Den nattliga seansen på stranden eller vad tusan det nu var. Pojkar som föder barn. Barn som ammar – på vadå? Evolutionen. Ja, är det DET det är (ha, tre det på raken!!)?

Betyg filmen fick i min skalle direkt efter tittningen

 

 

 

Betyg filmen får efter att ha funderat ett par dagar

 

.

.

Crazy va??

.

Vad tycker mina filmspanarkollegor om filmen och visningen?

Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

THE OVERNIGHT

Att sätta sig i en biosalong och inte ha minsta aning om vad det är för film man köpt biljett till, alltså få saker i livet kan mäta sig med det. Jag tycker hela det där överraskningsmomentet är svinhärligt.

Det enda lilla jag visste var att Jason Schwartzman var med. Jag har hittills aldrig gillat Jason Schwartzman, inte i någon enda film. Det gör jag nu. Jag ÄLSKAR Jason Schwartzman i den här filmen! Hans rollfigur Kurt har en sån larger-than-life-metrosexuell-å-typ-lite-gay-aura att det är svårt att inte smälta. Tror jag. Jag tror det är svårt att inte smälta för filmen som helhet också faktiskt. Det fnissades friskt i salongen mest hela tiden faktiskt. Härligt.

Det gifta paret Emily (Taylor Schilling) och Alex (Adam Scott) har precis flyttat till Los Angeles med sin lille son RJ. En helt vanlig eftermiddag i parken kommer förändra deras omedelbara liv, så mycket kan man kanske säga (med ett leende på läpparna). RJ leker nämligen med en annan liten kille vars pappa kommer fram och presenterar sig. Det är Kurt, Kurt med hatten. Kurt är gift med Charlotte (Judith Godrèche), en vacker fransyska vars yrkesmässiga karriär mest gått ut på att göra små filmer som inkluderar viss nakenhet och bröstmjölk. Kurt bjuder hem den nyinflyttade familjen till en vanlig liten pizzamiddag men den visar sig bli allt annat än vanlig.

Adam Scott är en skådis jag alltid gillat, jag tycker han var smått magisk som Jason i Friends with kids och hans roll i den här filmen, Alex, skulle kunna vara en förlängning av Jason.  Kvinnorna i filmen, Taylor Schilling och Judith Godrèche, är också jättebra, hela skådiskvartetten har ett samspel som känns otroligt äkta.

Tack Henke för att du ”tvingade” med mig på den här filmen. Det är så jäkla kul att se filmer som är så väldans mycket bättre än man trott och speciellt när man inte trodde något alls från början.

Publicerat

EN UNDERBAR JÄVLA JUL

Det är sexton år sedan Tomten är far till alla barnen kom och att det är en klassisk svensk julfilm kan vi väl alla skriva under på oavsett vad vi tycker om den. En underbar jävla jul kommer också att hamna där, den kommer visas på SVT innan eller under julhelgen i många (massor) år framöver och det gör mig iiiingenting. Faktiskt ingenting alls.

Den stora skillnaden mellan Tomten är far till alla barnen och dagens film är att slapstickhumorn i stort sett är borta, komiken ligger på en helt annan nivå utan att för den skull vara ”bättre” eller ”sämre”. Jag inbillar mig att igenkänningsfaktorn är betydligt högre för många som ser En underbar jävla jul än för alla oss som otaliga gånger fnissat oss igenom Tomten. Dagens film gör liksom….ondare. Skrattet fastnar lite mer i halsen. I alla fall gör den det hos mig. Ogina föräldrar, smygrasister, översittare, socialt inkompetenta vuxna, relationer som skaver, respektlöshet, jag kan nästan lova att detta känns igen i varje svensk familj även om alla familjer kanske inte begåvats med hela färgpaletten vad gäller ågren och problem.

Manuset är snyggt skrivet av Helena Bergström, Daniel Réhn och Edward af Sillén och det är klart att det är komprimerat, skruvat och förenklat (framförallt slutet) men som helhet håller det otroligt bra. Det är många människotyper och politiskt inkorrekta åsikter och teman som behandlas här och även om det KAN kännas som att man blir skriven lite på näsan ibland så känns det ändå rätt…behövligt. Såhär ÄR det ju, känner jag. Gamla farsor (som Robert Gustafsson) kan VISST vara såhär surt patetiskt livrädda, jag känner flera stycken. Och hans fru (Maria Lundqvist) som curlat den där inskränkta fan i åratal men samtidigt är rätt svår att gilla, såna fruar finns det tolv på ett dussin av i den generationen. Okej, elva då.

Det jag vill komma till är att karaktärerna må kännas förenklade men jag köper dom, alla dessa finns i verkligheten och är det nångång vi alla blir karikatyrer av oss själva så är det kanske runt jul? Petitesser förstoras och små problem sopas under mattan och när mattan sen ska vädras tittar ett dregglande monster ut.

Det jag tyckte allra bäst om med filmen är julkänslan den förmedlar. Jag vill hem och JULPYNTA. Jag vill lyssna på julmusik och baka pepparkakor. Jag vill fira jul med uppklädda människor jag inte träffar så ofta. Jag tänker att filmen är lyckad. Det är SÅ en klassisk julfilm ska kännas. Den ska kännas som….jul….och det gör den här filmen. Bra jobbat, alla inblandade!

 

Vill du höra mig prata om filmen så går det jättebra. Klicka in på avsnitt 10 av podcasten Snacka om film.