Etikett: Betyg 4

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.