Etikett: Betyg 4

Publicerat

DOMAREN

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!”

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. ”Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

Publicerat

Återtitten: THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

En av 2017-års största filmupplevelser var att se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på Malmö Filmdagar. Precis som jag skrev i min recension av filmen då så är det inte mycket som klår känslan av att se en Film-Film, i alla fall inte med kläderna på.

Jag upplevde det här som första klassens Film-Film, en film där alla delar andas i princip perfektion. Det finns genier bakom alla spakar och allt harmonierar och balanseras i en dans alla kan stegen till. Kanske är det just därför som jag dragit mig för att se den en gång till. Jag ville inte, vågade inte, borde kanske inte… Men sen var det filmkväll med sonen, sonen som vägrar se film enbart i underhållningssyfte, han som vill se film som betyder något, som vill berätta viktiga historier. Jag slog till.

”Lita på mig nu. Säg ingenting, titta bara. Jag kan lova att när filmen är slut kommer du att ha sett en film du aldrig glömmer.”

Alltså, han var så jääääävla skeptisk, det bara lyste vad-fan-har-du-lurat-in-mig-i-nu-frågetecken i ögonen och han grumpade en del men jag tryckte på play. Filmen började och han pillade med snapchat. Filmen fortsatte en stund och han scollade nåt, kollade Instagram, jag bad honom lägga bort mobilen med han lyssnade inte. Filmen fortsatte, minuter gick till minuter och jag sneglade på honom. Mobilen var inte fastklistrad i handen längre. Den låg på soffkanten och där låg den kvar resten av filmen. Inte en enda gång kollade han! Han tjoade och gissade vem mördaren var och fortsatte gissa och svära och blev arg och ledsen och det var obehagligt och jobbigt och Peter Dinklage var ”skön”.

Sen kom sista scenen. Den jag visste var den sista man han inte hade någon aning om. Han trodde helt uppenbart att det var en halvtimme kvar när eftertexterna börjar rulla. ”VAFAN! VAFAAAAN!!! NÄÄÄÄEEE, VAD HÄNDE NUUUUU??? MEH….MEEEEEN……”

Jag fattar känslan. SOM jag fattar den. Jag kände samma sak vid första tittningen, lite snopen sådär men det som slog mig nu är en annan känsla. Jag känner mig blåst. Det känns lite väl…enkelt…att göra såhär. ÄR filmen verkligen så strålande bra som jag tyckte första gången?

Jag funderar en hel del på det. Jag får betydligt mer känsla av överspel gällande Sam Rockwell än jag fick första gången. Frances McDormand är heller inte den käftsmäll till härligt arg kvinna. Fan också. Varför såg jag om den? Den sjönk lite i mina ögon ju…

Så tittar jag på sonen. Han är där jag var 2017. Härligt ju. Jag låter honom vara kvar där och kommer inte säga att han ska se om filmen. Inte under några som helst omständigheter.

Mitt betyg när jag såg filmen 2017:

Mitt betyg när jag såg filmen 2019:

Sonens betyg;
 (”Jag vill få med att det är en MYCKET stark fyra!” hälsar han)

Publicerat

THE MULE

Vän och idog läsare av denna blogg vet säkerligen om min massiva tröttma över misslyckade fäder. Oavsett anledning till psykisk och/eller fysisk frånvaro eller oförmåga att ta ansvar för vad ens oskyddade spermier hjälpt till att sätta till världen så vill jag kräkas.  Det är helt omöjligt för mig att tycka synd om dessa män, jag är liksom helt empatilös inom detta område.

Kanske var det därför som några av mina filmbloggande kompisar försökte ”varna” mig för The Mule när den visades på Stockholm Filmdagar. Med tanke på allt dom vet om mig och allt dom läst tyckte dom att det kanske var det bästa för alla om jag bara skippade den här filmen även om kompisarna samtidigt sa att dom själva tyckt filmen var bra. Dom såg alltså filmen på den första visningen och själv hade jag den inplanerad till den sista, absolut sista visningen under dessa filmfullsmockade dagar.

Jag valde dock att se filmen trots varningarna.

Clint Eastwood fyller 89 i vår och ingen med någorlunda korrekt syn kan säga att han ser yngre ut när han stapplar runt som Earl Stone, mannen som genom ett bananskal gled in och blev knarkkurir på gamla dar.

Verklighetens Earl Stone hette Leo Sharp och föddes blott sex år före Clintan. The New York Times Magazine publicerade en artikel 2014 som hette ”The Sinaloa Cartel’s 90-Year-Old Drug Mule” och det är med den artikeln som bas som Nick Schenk skrev manuset. Han ändrade på namn och städer och fyllde i så Earl fick en backstory och det är en backstory jag köper rätt av.

Earl är en egensinnig man och jag förstår att han varit det i hela sitt liv. Han har försörjt sig som hortonom – och en charmig sådan – och blommorna verkar ha varit hans stora – och kanske enda – kärlek. Ex-frun Mary (Dianne Wiest) verkar föga nöjd med blotta åsynen av honom och dottern Iris (Alison Eastwood) vill inte veta av honom alls. Tolv år tidigare behagade han inte ens dyka upp på hennes bröllop och det är ett svek hon inte kan komma över. Barnbarnet Ginny (Taissa Farmiga) verkar vara den ende som har någon som helst förståelse för sin morfar.

Nu är det dags för Ginny att gifta sig och morfar Earl har i något svagt ögonblick lovat hjälpa till ekonomiskt med festen. Tyvärr har han blivit av med allt han äger och har. Huset är tömt och utmätt och hans få ägodelar ligger i hans skraltiga pick-up. Då dyker en bekant till Ginny upp och ger honom en lapp med ett telefonnummer. Kanske behöver Earl ett jobb? Kanske något enkelt, det räcker bara att köra bil från A till B. Earl nappar, köra bil gillar han och sen är allt i rullning. Han blir inblandad i den mexikanska drogkartellen utan att egentligen ha någon aning om vad han själv pysslar med. Det ”hamnar” ett kuvert med pengar i hans handskfack och han häpnar, det är ju så MYCKET pengar!

The Mule visade sig vara en film som har många strängar på sin lyra. En katt-och-råtta-lek mellan Earl och drogpolisen (med Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña i spetsen), ett sorgligt familjedrama, en småmysig roadmovie och samtidigt ett fint inslag i meningen-med-livet-debatten.

Ja, precis, jag använde ordet fint när det gäller en film som med grädde på all övrig mos lägger in några missklädsamma scener med prostitutionsglorifiering. Earl får inte bara får chansen att visa att han fortfarande har ”det” då modellsnygga unga kvinnor flockas kring honom, han passar dessutom på att ha nattligt mys med inte bara en utan TVÅ kvinnor åt gången – och detta inte bara en utan två gånger i filmen. En 90-årig skinntorr man som alltså köper sex av två undersköna långbenta unga kvinnor åt gången, kvinnor som dessutom fnissigt lämnar motellrummet på morgonkvisten, barfota med klackskorna i enhandsfattning, som att dom varit på bortamatch hos stadens hetaste Ellos-man, inte en konkav skinnstövel på två ben. Jag undrar jag om inte dessa scener mer är inskrivna för Clintans personliga manliga egos skull än att dom skulle ha något med verklighetens Leo att göra?

Jag tar mig tillbaka till ordet fin för jag tycker verkligen att The Mule ÄR en fin film. Jag tar med mig känslan av viktigheten att leva i nuet, att ta hand om sina nära och kära ty det enda vi faktiskt vet med säkerhet ÄR att vi alla ska dö SAMT att det enda vi inte kan köpa för pengar är TID. Att lyckas få in allt detta i en film som The Mule utan att det känns som sötsliskig moralpredikan är riktigt snyggt gjort. Jag är imponerad.

Om The Mule blir Clint Eastwoods sista film avslutar han verkligen sin karriär med värdighet.

Publicerat

THE FAVOURITE

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett ”vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor

Publicerat

OM EN POJKE

När jag såg Om en pojke 2002 tänkte jag mest på två saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla” och hur jävla jobbig den lille pojken Marcus (Nicholas Hoult) är.  När jag ser om filmen sjutton år senare tänker jag på tre saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla”, hur jävla jobbig den lille pojken Marcus och hur fingertoppskänsligt jättesnyggt manuset är skrivet när man lyckas få in det kolsvarta med psykisk ohälsa i en ”vanlig” myspyskomedi.

Lille Marcus har alltså en mamma (Toni Collette) som lider av psykisk ohälsa och hon är så pass illa däran att hon försöker ta sitt liv. Samtidigt försöker den eviga ungkarlen Will (Hugh Grant) ragga brudar som om det inte fanns någon morgondag. Det han verkligen INTE vill är att binda sig och han vill verkligen INTE ha barn. Han vill heller inte dejta någon som HAR barn, vilket rimmar rätt illa med att han smyger in på möten för och med ensamstående (och mer eller mindre trasiga) föräldrar. Ja….såklart….det är 99% mammor på mötena.

Efter många om och men och manushabrovinker korsas Marcus och Wills vägar och ingenting blir som det varit igen.

Om en pojke är verkligen ALLT samtidigt. Den är charmig och rolig, den är ångestframkallande, sorglig och hjärtskärande. Den vill säga så mycket och den lyckas med det och jag måste säga att filmen må ha varit relevant redan 2002 men nu känns den riktigt modern. I allt utom Hugh Grants byxor.

Publicerat

THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

Återtitten: IT´S COMPLICATED

I början av 2010 hade It´s Complicated svensk biopremiär. Jag skrev om den i april 2010 och förtjusades av i stort sett hela filmen även om sista tjugo minuterna gav mig klåda. Nu kändes det rätt att ge den en andra chans, jag gillar Meryl Streep mycket mer nu än jag gjorde då och Alec Baldwin har ju blivit mums-mums på gamla dar, jag skulle vilja se om ALLT han varit med i.

Så, jag gjorde slag i saken. Hyrde filmen på Itunes och bänkade mig med höstig filt och kaffe. Två timmars högkvalitativt MYS var vad jag hade sett framför mig.

Handlingen kretsar (fortfarande) kring ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre vuxna barn tillsammans och Jane (Streep) verkar inte ha kommit över sin ex-man Jake (Baldwin). Jake har gift om sig med en ung skrikig speta som har en otroligt irriterande skrikig unge vid namn Pedro. Man FATTAR att han behöver space för att inte bli galen.

Jane  äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus till ett mega-lyxigt-dröm-dito. Hon anlitar en arkitekt, Adam Schaffer (Steve Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken tänd på henne – igen – och dom inleder ett kk-förhållande.

Jane blir spattig och fnissig som den nyknullade dam hon är, Jake blir lugn och förtjust som den nyknullade snubben han är, Adam börjar gilla Jane men gubbfan kan ju inte ens LE så jag fattar inte vad hon ska se i honom och Jake vill mest bara ha sex och en tillvaro som inte stavas kaos och fertilitetsutredningar men han är tydligen intressant ändå för Jane, den där inbundne arkitekten.

Dom här åtta åren har tydligen gjort att jag med mina erfarenheter åldrats nåt grönjävligt. Jag kan inte riktigt se det supermysiga i historien längre. Jag kan absolut se varför hon vill ligga med Alec Baldwin men samtidigt, det är ju dömt att misslyckas, gamla rester gör sällan någon glad i längden. Och Steve Martin är helt fel i sin roll tycker jag. Han matchar inte dom andra två på något plan. Otroligt träig karl.

Självklart är detta fortfarande en BRA film och jag tycker som sagt mycket bättre om Meryl Streep nu än jag någonsin gjort men Jane är känns bara som en slags ”fastlands-Mamma-Mia-Donna”. Meryl fixar biffen jättebra och kemin mellan henne och Alec Baldwin är bra men det är ”nåt” som skaver.

Det där ”nåt” gör faktiskt att jag kommer omvärdera betyget och ge filmen ett nytt. Återstår att se hur filmen håller när jag ser den 2026.

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: ATERRADOS (2017)

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett ”allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

A KID LIKE JAKE

 

Alex Wheeler (Claire Danes) är gift med Greg (Jim Parsons) och tillsammans har dom en liten son, Jake. För att vara en del av filmens titel och centrum av en stor del av filmens historia är barnet Jake väldigt lite i bild, in the flesh so to speak, och det är faktiskt en av filmens stora förtjänster.

A kid like Jake handlar nämligen om hur det är att ha ett barn som ”är som Jake”, dvs kanske inte passar in i normen hur ett barn ska vara. Filmen handlar egentligen inte om själva barnet utan om hur föräldrarna hanterar ett ”annorlunda” barn och även en del om skolsystemet i USA som på många sätt inte är som vårat. Där får man söka in till skolor med olika prov och personliga brev och skolorna kan då tacka nej beroende på om barnet ”passar in” eller inte. Detta gäller alltså även väldigt små barn, som Jake.

Som svensk, som openminded och som boendes i en storstad är Jakes ”problematik” verkligen ett problem med självklara citationstecken. Jake är nämligen inte mer annorlunda än typ varenda kiddo på Södermalm och vore jag förskolepedagog i nämnda stadsdel skulle jag nog bli rejält provocerad av den här filmen. Grundgrejen med Jake är nämligen att han gillar att klä sig i flickiga kläder, klänningar och sånt och i filmen dras den tämligen vardagliga grejen till sin spets då fröken i skolan misstänker att Jake kanske har lite problem med sin könsidentitet.

Det jag tycker är jättefint i filmen är kemin mellan makarna Alex och Greg. Claire Danes och Jim Parsons skådespeleri bjuder på scener som gör ont ända in i benmärgen, som ger mig både ångest och hopp och jag tror och jag HOPPAS  att det här är en typ av vuxenfilm som vuxna faktiskt ser – och försöker ta till sig. Speciellt en scen när Alex och Greg börjar gräla – rejält! Där finns det mycket att lära gällande konflikthantering och konsten att bråka snyggt. Speciellt Greg beter sig otroligt bra i den situationen och det gör mig väldigt glad att se en manlig karaktär som är så komplex och mänskligt skriven som Greg är. Octavia Spencer är också väldigt bra i sin roll som Jakes omtänksamma pedagog.

Det här är en film jag hade väldigt lätt att ta in i mitt hjärta. Tänkvärd, fin, jobbig och hoppfull.

Filmen visas på Stockholms Filmfestival 16/11 och 18/11.