Etikett: Betyg 4

Publicerat

Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

 

Publicerat

SNABBA CASH 2

Jag har en grej i halsen. Måste svälja. Vänta lite.

G-L-U-P-P. Huuuuck. Schluck.

Sådärja.

Jag har precis sett klart Snabba Cash 2 och jag känner mig skakad. Fan alltså, vi kan ju! Jag säger ”vi” här på samma sätt som jag tjoar ”VI VANN!” när något svenskt landslag vinner en nån i random sport. Vi-känslan gör sig sällan påmind när jag ser svensk film men nu har jag som en pilgrimsmussla i halsen som vägrar ge med sig. Jag är kanske inte enbart skakad, jag är även… rörd.

Snabba Cash 2 är baserad på en bok som inte finns. Där den första filmen är en solklar adaption av Jens Lapidus första bok med samma namn har den här filmens manus blivit till som en slags hybrid av böckerna Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Maria Karlsson har med hjälp av Peter Birro gjort ett helt okej jobb med manuset även om jag nånstans tycker att historien stampar lite, den saknar något. Kanske är det en endaste liten solstråle jag eftersöker, kanske en strimma av något som kan stavas positivism eller framtidstro? Jag vet inte. Jag vet bara att Snabba Cash 2 är så kolsvart att jag knappt sett nåt svartare någonsin på svenska.

Måste pausa lite här nu. Ska bara fixa en grej.

*Tar fram hammare, spik och brädor*

Nuså. Nu har jag byggt en pidestal. Jag har målat den också, den är hollywoodrosa.  Jag byggde den inte sådär liten och vass som en del pidestaler kan vara, inte sådär snålt tilltagen i diametern så bara en liten blomkruka får plats, nejdå. Min pidestal är bred så att alla jag vill ställa där får plats och jättehög så att alla kan se vilka som står där och är….märkvärdiga. För märkvärdiga är precis vad dom är, märkvärdiga, unika och obeskrivligt begåvade.

”Om jag håller händerna såhär, liksom sätter ihop fingrarna så det blir som ett litet nät, då kan du sätta foten där Joel och sen tjongar jag upp dig på pidestalen. Matias, klättra upp på axlarna, jodå, jag orkar, ja, hahaha du med, upp med dig nu, du kanske kan ställa dig upp och sen hoppa liksom, då når du upp och när du är där uppe kan du ta tag i Fares händer och dra honom upp sista biten. Han har suttit på min rygg ett bra tag nu, börjar bli liiite tungt men jag klagar inte. Men drar du så hoppar jag samtidigt så borde han nå upp en bit? Är ni med? Ett….två…..TREEEEEE!”

På den där pidestalen som syns hela vägen till all världens inflytelserika filmbolag står Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares och nedanför står jag och ler. Fy fan vad jag ler. Dom här tre killarna kan vara det bästa Sverige har att erbjuda i skådespelarväg alldeles oavsett vilken roll dom spelar och i Snabba Cash 2 har dom fått nåt redigt att bita i, nåt som dom alla tre klarar av med den äran.

Jag ryser. Jag känner för att svära och den där musslan vill liksom inte sväljas ner. Musslan vill vara kvar, kanske som ett minne över vad jag just sett, kanske som en påminnelse om att skådespelarprestationer allena kan höja totalkänslan för en film precis som den kan sänka densamma om det vill sig illa. Men det vill sig inte illa här. Det vill sig bra. Riktigt jävla bra till och med.

Publicerat

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

Publicerat

THE BAY

Jamendåså. Då går det några år till innan jag badar i nån form av väta som inte är badkar eller inomhuspool. Tack för den, Filmitch!

Nu är det ju inte så att nämnde Filmitch gaffatejpat fast mig i en fåtölj och satt tändstickor i ögonen på mig för att jag inte ska kunna blunda (sådär som jag gjorde på min lillebror när han var liten och vägrade se Terror på Elm Street för att han var för rädd), jag valde att se The Bay alldeles själv, precis som jag väljer att se alla andra filmer med läbbiga undervattens(o)djur fast jag vet att det inte är bra för mig. Jag och vatten är inte en helt logisk kombination.

The Bay är nåt så olyckligt som en vattenskräckis som faktiskt inte känns särskilt överdriven. Gigantiska alligatorer, sjöodjur och sandhajar i all ära men vattenlevande parasiter kan faktiskt finnas – på riktigt. Dumpar man tonvis med kycklingbajs i sjön och kycklingarna är uppfödda på stereoidtillsatt mat så kan det bli tok och det blir tok. Jävligt tokigt till och med.

The Bay är en found-footage-film. Det är upphittade filmsekvenser som visas, det är övervakningskameror och klipp från sociala medier och det ger en dokumentär känsla som fungerar riktigt bra här. Jag tycker annars att det gått inflation i den här subgenren, jag känner mig lite mätt på ”filmare som spårlöst försvunnit” och  skakiga handkameror men när det används rätt så blir det oftast väldigt medryckande och verkligt. Att effekterna dessutom är smaklösa gör inte saken sämre. Jag tycker Barry Levinson visar att han fortfarande är en regissör att räkna med och jag tycker det är bra att det inte är några stora namn i rollistan.

Sverige är det enda land i Europa som ser snö som avfall. Efter att ha sett The Bay och min fantasi löpt amok så är jag glad för det. Dumpad snö i sjöar och hav kan med lätthet bli grogrunden till The Bay 2 och den vill jag inte vara med i.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

BERÄTTELSEN OM PI

Alla förutsättningar var helt perfekta.

Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.

Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.

Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!

Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!

Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.

Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.

Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.

(Vi gav den samma betyg alla tre.)

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)

 

Publicerat

WEEKEND

Dom senaste veckorna har jag varit inblandad i en hel del TV-seriediskussioner, både via mejl, twitter och öga mot öga. Jag får ibland frågan om jag är ”anti serier” men inget kunde vara mer fel. Jag är så pro man kan vara. Väldigt få fritidsrelaterade sysselsättningar går upp mot att ha en efterlängtad osedd DVD-TV-seriebox och en hel massa timmar över att klämma hela tjottaballongen på.

Det är ju just där pudelns kärna är för mig: tiden. Jag är lite rädd för att fastna för TV-serier för jag tycker mig inte riktigt ha tid. Jag väljer att se film för jag vill så gärna skriva och ser jag inte film och skriver om dessa så går denna blogg i graven och det vill jag inte. Så film är prio ett. TV-serierna jag vill och borde se hamnar på hög för att ses ”en annan gång”, väldigt få slinker igenom.

1999 gick det en TV-serie på SVT som är en av dom bästa jag sett. Queer as folk hette den och handlade om några homosexuella killar från Manchester och deras liv. En kontroversiell serie när det begav sig, mycket naket både om man ser till hud och känslor och jag satt som fastklistrad. När sista avsnittet sändes var jag ledsen, det var som ett gäng vänner försvann för att aldrig komma åter och jag vet inte om jag till fullo kommit över detta än.

När jag loggade in på Lovefilm för att kolla läget och såg att Weekend var upplagd på streamingtjänsten blev jag glad. Det är en film jag haft uppskriven på att-se-listan redan när den gick på bio men jag missade den. Homodrama är vad som väntar, det snöar ute och julstjärnan lyser mysigt i fönstret. Nu är det bara att krypa ner i sängen, dra upp täcket under hakan och trycka på play.

Det sa bara swiiiish. 97 minuter försvann i ett huj. Snopen, pigg och med en nästinfill Queer-as-folk-klump i magen satte jag mig upp i sängen. Det kändes som att jag på den här korta tiden fått två nya vänner i Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) och jag vill inte bli lämnad såhär med en massa frågor, inte nu IGEN.

Jag fick samma typ av känsla i magen som jag fick av Bara en natt, denna fantastiskt romantiska film om ”omöjlig” kärlek. Jag vill se mer, jag vill få svar, jag tycker att filmen är en timme för kort – minst – och detta trots att det knappt görs nåt mer än pratas och knullas. Eller vadå, ”knappt görs nåt mer”, det är väl precis just det livet nånstans handlar om? Att hitta nån att prata med som förstår vad jag menar, som är intresserad av vad jag säger, som minns det vi pratat om, som kan förvalta ett förtroende, bli förälskad i ens drömmar –  och som vill ligga. That´s it, det tror jag, alldeles oavsett vilken sexuell preferens man har.

Russell och Glen har världens finaste personkemi  tillsammans men lite olika ryggsäckar att släpa på. Jag hade velat öppna dom och se mer. Kanske kan det komma en uppföljare, eller ännu hellre, en TV-serie.

The Velvet Café har också sett filmen.

 

Publicerat

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

Publicerat

DE FEM LEGENDERNA

Jag börjar från slutet när Jack Frost tittar rätt ut på publiken och säger ”We are all guardians”. Det går en rysning längs armarna och jag känner en tår lämna ögonvrån och slingra sig ner över kinden. Det kommer en till strax därefter, kanske två men inte fler. Jag är både skakad och rörd, jag är mentalt elva år igen och jag ÄLSKAR den känslan!

Här är det Pitch Black (översätts som Natt Svart), den mest onda och kolsvarta figur som finns, som riskerar att ta över barnens drömmar och göra dom till mar-ditos om barnen slutar tro på Påskharen, Sandmannen, Tomten, Tandfén och Jack Frost, fem sagofigurer som Gubben i Månen valt ut till att vara De fem legenderna. Lille killen Jamie och hans närmaste kompisar blir dom barn som hamnar i historiens fokus och dom får vara med om ett riktigt hisnande äventyr, precis som jag och alla vi som ser filmen.

Jag önskar att alla fick chansen att se den här på bio och jag önskar det av en anledning jag inte trodde jag någonsin skulle få säga: DET ÄR HEEELT FANTASTISK 3D! Att sitta i mitten på rad två och titta rätt in i filmen när små små snöflingor singlar ner och jag nästan känner hur flingorna nuddar min hud och smälter i ett ögonblick precis som riktig snö kan göra utomhus när det snöar sådär vackert, sådär ”som på film”. Figurerna känns otroligt verkliga, speciellt Påskharen (vilken päls! vilka ansiktsuttryck!) och Jack Frost (som är otroligt lik Ulrik Munther) men filmen är perfektion in i minsta yttepyttelilla detalj.

De fem legenderna är en såndär film jag hoppas och tror ska bli en julfilmstradition i många hem under många framöver. Jag tänker lobba hårt för att den ska bli det i min familj i alla fall. Den har liksom allt. Det är en klassisk saga, den har hjälpas-åt-tanken, full schwung och actionscener på kälke, knasiga tomtenissar, en mystjock Tomte, det onda mot det goda, makalös animering, fin musik, vinterkänsla och den är underhållande för alla åldrar.

Så ta en paus i julstressen, gå iväg på bio, skit i allt annat, gå själv, ge bort biljetter i julklapp till hela släkten, gör vad du vill men försök inte hitta på några undanflykter.

1. De fem legenderna bör ses på bio.

2. De fem legenderna bör ses. Punkt.

Mitt sällskap på visningen var filmspanarkollegan Sofia. Hoppa hit för att läsa hennes tankar om filmen.

 

Publicerat

Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget ”liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

Publicerat

SINISTER

 

 

 

Månadens val för Filmspanarnas gemensamma film föll för första gången på en skräckfilm.

Få saker är läskigare än att se en riktigt välgjord och fungerande skräckfilm på bio. Fy fan, det är otäckt. Då är jag inte så värstans kaxig hur mycket skit jag än är van med att se. Att jag hört Har du inte sett den-killarnas podcast om filmen och sett Eriks spjärnande framför mig gjorde inte saken bättre.

Sinister är en film som kan få vuxna män att nervöst skratta efter att precis ha lyft en halvmeter från stolen. Sinister är en film som kan få vuxna kvinnor att ligga dubbelvikta över sin pojkväns bröstkorg och snyftade säga ”jagvillgåhem, jagvillgåhem, kanviintegåååååå, jag vill gå heeeeeem”. Sinister är en film som kan få barn att mentalt stanna i växten, därför är det ingen film barn ska se. Alls. Och barn är man tills man fyllt 25. Minst.

Skräckfilm är en genre som lever på klyschor och Sinister är en film som utnyttjar många av dessa men drar dom liksom ett varv till. Jag VET i hela kroppen när det kommer en scen, en kameravinkling som ska få mig att hoppa till så hjärtat stannar och när denna kameravinkling kommer men ingenting händer, det är fan värre än att hoppa och slå huvudet i taket. Den där väntan, den där uppbyggnaden, den där tystnaden när hela kroppen är på helspänn, när ögonen fokuserar på allt annat än det som är i fokus på bioduken för jag tänker tamejfan inte bli lurad här, JAG tänker inte hoppa till, dom ska inte tro att jag går på det här och sen bara HUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHJ, jaha där sket jag på mig.

Det är bara att lägga sig platt på mage på golvet och erkänna sig besegrad. Sinister är en smart skräckfilm, så smart att jag blir glad. Den är klurig, välspelad och har en del scener som är riktigt riktigt jobbiga att se. Första scenen till exempel. Då gäller det gäller att stoppa alla tankar som drar sig mot mitt eget liv, mot mina egna barn, annars går det inte att titta.

Visst finns det en hel del logiska luckor och konstiga småsaker som det går att reta sig på att man vill, men jag vill inte. Jag försöker vifta bort funderingarna på varför författaren Ellison (Ethan Hawke) har beiga mockaskor på sig inomhus, varför han har en handskriven lapp på skrivbordet där det står att husnyckeln är borta fast den inte är borta, varför byns poliser verkar vara så väldigt osugna på att själva lösa gåtan om var den försvunna Stephanie tagit vägen och varför hans fru känns så väldigt distanserad och ganska….tom i bollen. Men det är petitesser. Sinister ger mig rysningar jag inte känt sen jag såg The Others och jag får härliga Seven-vibbar av både musiken och förtexten.

Jessica, Jojjenito-Johan, Joel, Sofia och Filmitch-Johan har också sett filmen. Gillar dom den lika mycket som jag?

 

Publicerat

GHOST IN THE SHELL

När Sofia kommer med ett förslag på filmklassiker jag borde se så lyssnar jag. Och hyr. Och tittar.

Jag är inte bevandrad i animegenren och trots att jag tycker om uttryckssättet i manga har jag inte läst mycket. Jag känner mig således som en novis på området och det känns spännande att få tips om en film jag borde börja med.

Mannen bakom Ghost in the shell (eller den svenska textade översättningen Spöken i nätverket) heter Mamoru Oshii och startade Ghibli-studion tillsammans med Hayao Miyazaki och Isao Takahata. Nu är han inte kvar där men han verkar klara sig alldeles finfint på egen hand.

Filmen utspelar sig 2029, den handlar om virus och nätverk, om cyborgpoliser och om någon som kallar sig The Puppet Master. Det är biljakter och framtidsvisioner och våld och blod och det slår mig hur enormt många referenser jag kan hitta till banbrytande filmer  som  kändes så nyskapande när dom kom. Matrix är ett mycket tydligt exempel på en film som bitvis känns som ett plagiat efter att jag sett Ghost in the shell.

Det är fantastiskt tecknat, jag tänker inte på att det är animerade figurer, det känns som en spelfilm rakt av trots att det inte är verklighetstroget animerat på samma sätt som Disney eller Pixar. Det är en vuxen historia, ingenting för barn och musiken är pumpande och hög (kan bero på att jag drog upp volymen så det typ skallrade i fönsterrutorna här hemma).

Jag gillar det här. Det enda jag hade önskat var att det gick att få se/höra filmen dubbad på engelska (ja, till och med svenska hade funkat) för att slippa läsa texten hela tiden, jag hade velat titta på filmen – enbart. Att lära mig japanska hade givetvis också funkat men nu blev det inte så. Det är inte omöjligt att det dyker upp fler filmer i den här genren på bloggen, inte omöjligt alls.

 

Publicerat

THE MAGIC OF BELLE ISLE

Gillar man Morgan Freeman gillar man The magic of Belle Isle. Jag är säker.

Gillar man Morgan Freeman går det inte att värja sig, det spelar ingen roll att historien är sirapssprinklad som en amerikansk pannkaka på en all-you-can-eat-frukost-buffé eller att en tvååring kan klura ut slutet redan under förtexterna. Gillar man Morgan Freeman är The magic of Belle Isle en kombo av julafton, 18-årsdagen och studenfest.

Om jag gillar Morgan Freeman? Ja, jag gör ju det. Jag gillar dessutom Virginia Madsen som har den kvinnliga huvudrollen. Att en hund har en stor biroll kan jag bortse ifrån, jag fokuserar på rullstolen.

Jag tänker inte skriva en enda rad om vad filmen handlar om. Gillar du Morgan Freeman, se filmen. Gillar du inte Morgan Freeman, låt bli.