Etikett: Betyg 4

Publicerat

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Bobby Fischer against the world

Världens genom tidernas bästa schackspelare, så har han kallats, Bobby Fischer. Men hur är han funtad egentligen? Hur fungerar hjärnan på en man som behärskar spelstrategier som han gör? Hur beter han sig i sociala sammanhang, är han ”normal” i jämförelse med oss kanske inte riktigt lika schackintelligenta, hur hade han det med relationer, uppväxt, ja allt det där och sett ur en filmbloggares synpunkt – är det här en dokumentär som ger svar på några av dessa frågor?

Japp.

Joråsåatteh.

Visst får jag svar.

Jag får svar och nya frågor ploppar upp som jag inte visste att jag hade och jag får faktiskt svar även på dom PLUS att  jag blir skitglad över alla timmar av tålamod min morfar la ner på att lära mig schackspelets grunder och jag blir ännu gladare över att jag lärde mig spela och att han lät mig vinna ibland men inte tillräckligt ofta för att jag skulle få för mig att jag var begåvad i ämnet. Att vara ett schackgeni är nämligen ingenting jag önskar någon. Att vara Bobby Fischer önskar jag knappt Bobby Fischer själv.

Amerikanen Bobby Fischer är lite som schackvärldens Rocky Balboa. Han var USA´s kelgris gentemot Sovjet i något som kan liknas det kalla kriget fast placerad på en rutig träbit men istället för att ha fått bestående hjärnskador orsakade av aggressiva boxare har han en hel del problem i dom regionerna redan från början. Jag vet inte om han alltid var en bra mänsklig reklampelare för amerikanarna egentligen, alldeles oavsett hur smart han var. Jag känner mig rätt osäker på det.

Bobby Fischer against the world är en mastig dokumentär som rymmer alla delar av hans liv även om schack var 99,99% av det livet. Ett spännande och välgjort porträtt av en ganska läskig man.

[Filmen går att Video-on-demand-hyra på Discshop. Klicka här.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

Veckans dokumentär: Lemmy

Jag vet, jag har skräckfilmsvecka här på bloggen men jag kan ändå inte låta bli att klämma in en liten dokumentär, det är ju i alla fall måndag. Dessutom har jag sett en dokumentär om Lemmy Kilmister, frontmannen i Motörhead och med tanke på alla olagliga, starka och hallucinogena preparat den mannen stoppat i sig genom åren så är han det närmaste en levande mänsklig zombie jag kan komma på och platsar därför in mer än väl även under skräcktemat.

Jag var tveksam till att en dokumentär om denne levande legend skulle räta ut några av mina frågetecken men faktiskt, det gjorde den. Det här är en film som inte enbart tillåter honom att rida på rockmyten utan här tvingas han prata, berätta, dela med sig och det resulterar i en väldigt underhållande stund framför TV:n.

I 35 år har han turnerat med bandet, ännu längre supit, knarkat och räknat snabba ligg. Han borde vara förpassad till nåt museum i sin hemstad Stoke-on-Trent, Staffordshire vid det här laget, dränkt i naftalin, men jag antar att dom inre organen stoppat upp sig själva. Han borde vara så långt mycket trasigare än han är, det är nåt som alla hans hårdrockande kollegor vittnar om, Ozzy Osborne inte minst även om han nog mest är avundsjuk på att hans kropp inte pallat det hårda livet lika bra som Lemmys.

Greg Olliver och Wes Orshoski har fått till en dokumentär som blandar högt och lågt, musik och intervjuer, avslöjanden, skvaller och nonsens i en helskön mix. Innan jag såg filmen tyckte jag bara Lemmy var en hård ball knarkis med ett unikt sätt att spela bas, nu är det mer än så. Nu tycker jag om honom.

På julafton fyller han 65. Årsbarn med Sylvester Stallone alltså – och mina föräldrar. DET är en läskig tanke!

 

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

DÖDLIGT MÖTE

Okej. Jag tror jag måste ta det ifrån början.

Det var november 1995 och jag befann mig i Sydney. Jag hade bara någon månad tidigare varit i Tokyo och sett premiären av Judge Dredd (med Sylvester Stallone) och hade liksom fått Sly-testosteroner inpumpade i blodomloppet plus att jag den senaste tiden sett två filmer med en viss Antonio Banderas som fick mitt hjärta att slå fortare (Desperado och Four rooms).

Jag såg filmaffischerna över hela staden, Assassins med Stallone och Banderas, herregud, det här var en riktig jävla BULLS EYE för mig. Jag tog min nyblivna make i handen och drog iväg till biografen och där satt vi i 127 minuter och det vete tusan om jag ens andades under den tiden. Möjligtvis att jag krystade genom stängd mun. Kanske.

Stallone var yrkesmördaren Robert Rath, den tyste, coole, välklädde. Banderas var Miguel Bain, den hetlevrade, svettige, galne med nerverna utanpå kroppen som även han dödade för pengar. Mitt i allt detta var Julianne Moore, Electra, datahackern som även hon tjänade pengar på fiffel och båg och som levde ett liv utanför samhällets lagar. Stallone var så härligt italienskt manligt proper i sin grå stickade tröja, Banderas så spanskt kladdmacho med sin backslick och flackande mörka blick och Moore så snygg i svart plastjacka, jeansshorts, kängor och röda solglasögon, jag satt bara och njöt i fulla drag åt en film som – då – kändes absolut fulländad.

Några dagar senare åkte vi vidare till New York för vidare färd mot Västindien och när vi stod där med vårt flygpass i handen, fyra valfria stopp på västindiens samtliga öar så fick jag ett ryck.

– Jag vill åka till Puerto Rico, sa jag, kanske aningens för högt. Jag vill åka dit, jag vill gå i Stallones fotspår.

– Puerto Rico? sa han bredvid. Varför dit?

– Jag såg i eftertexterna till Assassins att filmen var inspelad där. Hette inte stan San Juan?

– Inte vet jag…..

– Jag vill dit i alla fall. Ska vi åka dit?

Vi åkte till Puerto Rico. Han såg väl min glansiga och smått galna blick och ville inte skilja sig, inte där, inte då och inte på bröllopsresan. Staden hette mycket riktigt San Juan och jag vet inte hur många jag frågade efter banken, byggnaden som var med filmen och torget på vilken Julianne Moore satt och fikade och det gamla fallfärdiga huset där Banderas låg och tryckte när han skulle skjuta Stallone (som då var på banken på andra sidan torget) men till slut fick jag napp.

– Menar du stadshuset? svarade någon på min fråga.

– Jag vet inte, sa jag. En stor vit byggnad var det och i filmen var det en bank.

– Menar du det DÄR huset?

Och där var det! Byggnaden tornade upp sig framför mig liksom torget och det fallfärdiga huset och på torget fanns det ett fik, precis som i filmen, och parasoller vid utemöblerna, precis som i filmen och jag satt där, precis som Julianne Moore hade gjort och jag drack kaffe och önskade att håret kunde snabbväxa ut och bli alldeles rött så jag kunde ha fina flätor precis som hon och hade jag haft några vita kläder i min ryggsäck (backpackande uppmanar tyvärr inte till vita resekläder) så hade jag sett ut exakt som Electra (i alla fall i min fantasi) och tittade jag upp mot det fallfärdiga huset så kunde jag se Miguel Bain i fönstret med svettdroppar på kinderna och jag kunde se Robert Rath i ljus kostym öppna dörrarna till banken och gå ut.

Där satt jag i timmar som jag minns det och jag tänkte att här, HÄR har Sylvester Stallone gått i sina dyra italienska skor med klack och här är jag nu och är inte livet alldeles fantastiskt konstigt härligt ibland?

Det är upplevelser som denna som jag stoppar i en liten burk och tar fram när vardagen känns lite för vardaglig och livet liksom går på rutin. Det är då jag försöker minnas att vad som helst faktiskt kan hända precis när som helst. Jag hamnade i San Juan i Puerto Rico bara sådär, en plats på jorden jag aldrig vetat om ens fanns om jag inte lusläst eftertexterna på en (egentligen) tämligen medioker actionfilm.

Så kan det gå.

 

Publicerat

The Stranger Inside

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Crossing over

Max Brogan (Harrison Ford) är en polis med stort socialt patos. Han jobbar vid mexikanska gränsen och brottas dagligen med problem som rör illegala immigranter.

Gavin Kossef (Jim Sturgess) kämpar för ett uppehållstillstånd genom att låtsas vara jude och hans australiensiska flickvän Claire (Alice Eve) söker jobb som modell utan arbetstillstånd. Hon har verkligen maximal otur när hon krockar med Cole Frankel (Ray Liotta), en slemmig jävel till immigrationsbyråkrat som lovar henne ett green-card mot att han får utnyttja hennes kropp under en månads tid. Säger hon nej väntar omedelbar utvisning och hon tycker sig inte ha något val.

Det finns väldigt mycket med den här filmen som jag gillar. Jag gillar att den är filmad som en vanlig hyperamerikansk film men att det känns som att det är en ifrågasättande människa bakom kameran som droppat litervis med Clear Eyes i ögonen. Jag gillar att filmen vrider på fördomar, att 9/11-problematiken tas upp på ett sätt jag aldrig förut sett på film, att det är ordinära vita ungdomar som sitter i samma skit som fattiga papperslösa mexikaner och det känns som att manusförfattaren (och regissören) Wayne Kramer vet vad han pratar om. Han har vatten på fötterna och ingen del av filmen känns otrolig på något vis.

Jag satt som på nålar från början till slut trots att filmen inte direkt har ett pulshöjande tempo och det var befriande att se Harrison Ford som übersnällis. Jim Sturgess både sjunger och agerar med den äran och Ray Liotta är ett praktslemmo precis som vanligt. Ashley Judd är Ashley Judd även i hårfärgen BRUN och som jag ser det är hon det enda svaga kortet i hela filmen, en film som för övrigt är fullsmockad med kungar, damer och ess. Crossing over är riktigt bra. Riktigt riktigt bra!

Dagens Anne Hathaway-recension heter Get smart.

Publicerat

BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?

Publicerat

An American Crime

Vi befinner oss i en liten amerikansk stad. Året är 1965 och tonårssystrarna Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) överges av sina nyligen separerade föräldrar då pappan fått för sig att relationen kanske går att rädda, att dom kanske inte bråkar så mycket om dom inte har några barn i närheten. Smart kille det där. Verkligen.

Han gör i alla fall slag i saken och lämnar döttrarna hos den ensamstående sexbarnsmamman Gertrude (Catherine Keener) som han springer på av en slump. Gertrude har så dåligt med pengar att hon skulle göra nästan vad som helst för en extra inkomst och att ta hand om sex eller åtta barn, what´s the difference? Ex-mannen, polisen som är pappa till dom första fem barnen, lyser med sin frånvaro och minstingen Lill-Kenny har en pappa (James Franco) som inte är mycket äldre än äldsta dottern.

Gertrude är inte bara trött, övergiven, fattig och sjuk (hon hostar hela tiden), hon är även extremt psykiskt labil.  Hon börjar ta ut sina aggressioner på Sylvia och det första rappet med skärpet över rumpan  blir bränsle på elden och övergreppen övergår snart  i ren tortyr.

Catherine Keener är en av den mogna generationens kvinnliga skådisar som verkligen förtjänar ett gigantiskt genombrott (och hon har några medsystrar som spelar i samma liga). Jag tror aldrig att jag sett henne dålig i en film.

Ellen Page är i mina ögon, tillsammans med Carey Mulligan och Emma Stone, det mest spännande världen har att erbjuda i kategorin unga kvinnliga skådespelare. Det är en trio som kommer gå huuur långt som helst, det kan liksom inte gå fel, dom är fantastiska alla tre. Jag hävdar dessutom med en dåres envishet att Ellen Page hade blivit en betydligt bättre Lisbeth Salander än Rooney Mara och den åsikten tänker jag stå fast vid tills motsatsen är bevisad.

An american crime är baserad på en sann historia. Det gör ont. Det gör ont att se en kvinna bete sig på detta vis men satan i gatan vad det är nyttigt. Jag är tyvärr en sån som tenderar att gräva ner mig allt skit som män gör och har gjort mot kvinnor och barn genom alla tider och jag behöver se att det finns kvinnliga as, det är bara nyttigt även om det svider hårt.

Jag vet inte riktigt vad som är det ”amerikanska” med detta brott, det känns nämligen som något som kan hända i vilket land som helst, i vilken familj som helst. Psykisk sjukdom är inget att leka med.

Här finns filmen.

Publicerat

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

 

Publicerat

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION

Tänk att det ska vara så svårt, tänk att vi aldrig lär oss.

Det här med att undervärdera andra oavsett om det är människor eller tänkande varelser som utomjordingar eller i detta fall apor, det är bara så himla korkat. Vilka tror vi att vi är liksom, vi ”civiliserade” upprättstående figurer med hjärna? Vad får oss att tro att vi är så unika?

Will Rodman (James Franco) är en forskare som försöker hitta en fungerande Alzheimermedicin. Att han är beslutsam och energisk med en klar målbild framför ögonen  kan bero på många saker men att han har en Alzheimersjuk pappa boendes hemma (John Lithgow) spelar givetvis in. Han experimenterar på apor och forskningen är väldigt nära ett genombrott när en av mamma-aporna går fullkomligt bananas (häpp!), forskarna tror att det beror på medicinen men i själva verket försöker hon bara skydda sin son. När mamman skjuts till döds tvingas Rodman ta hand om den lille apan, vilket han gör med den äran. Han döper apan till Cesar och behandlar honom sitt eget barn.

Lille Caesar växer upp och blir en hyperintelligent apa. Medicinen hans mamma fick fungerade och den övergick i fostret när apkillen låg i sin mammas mage. Således kan Rodman bota även sin sjuka pappa. Slutet gott, allting gott, eller hur var det nu igen?

Att se John Lithgow på bioduken var ett glatt återseende och det gjorde mig både upprymd och förvånad att se  busskrocken James Franco i en roll som han faktiskt behärskar och gör bra. Annars är det aporna som spelar huvudrollerna, aporna  som är så GRYMT bra gjorda att det är svårt att tro att dom inte är på riktigt. Att mitt eget mammahjärta typ EXPLODERAR av kärlek när jag ser lille Caesar sitta i en barnstol och dricka välling med dubbelhandsfattning är bara ett plus i kanten, i alla fall för mig.

Om det stämmer att Robert Rodriguez, Kathryn Bigelow och Tomas Alfredson tackade nej till att regissera den här filmen så tycker jag att inte att det gör nåt, det är deras förlust. Filmen blev alldeles tillräckligt bra med den tämligen okände Rupert Wyatt bakom spakarna.

Vill du läsa mer om filmen så har även  Flmr, Jojjenito, The Velvet Café,  Aficionadon och  Another bughunt sett den.