Etikett: Betyg 4

Publicerat

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.

Publicerat

THE DARK KNIGHT

Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.

Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.

När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?

Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.

Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.

The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.

Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.

Publicerat

TRUE LIES

Nu när det råder James Cameron-feber i världen kan jag inte undgå att skriva om en av hans RIKTIGA toppenrullar.

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) är hemlig agent. Han är så hemlig att hans fru fru (Jamie Lee Curtis) tror han jobbar som nån kontorsråtta som säljer dataprylar.

Harry kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan är otrogen.

True lies gjordes 1994 och var en föregångare inom actionfilm på många sätt, lite på samma sätt som det snackas om Avatar nu. Många av actionscenerna var så påkostade och balla att inget liknande skådats förut. Det kan vara svårt att fatta nu, men så var det.

Likaså James Camerons sätt att filma med färgad lins var nyskapande. Hela filmen är i princip blåtonad. Det räcker att se ett par sekunder från filmen för att se att det är just True lies och ingenting annat. Hur många filmer klarar det bara genom sina färger? Det ska vara Tony Scott´s Man on fire (med Denzel Washington) då han använder sig lite av samma teknik men aningens mer raffinerat: han har något turkost och/eller något gult i varje scen.

True lies är två timmar och en kvart ren underhållning. Inget tjafs, inget bjäfs, full spätta framåt bara. Arnold är bra. Hans sidekick som också heter Arnold men Tom i förnamn är kalas. Jamie Lee Curtis är toppen och hennes strippscen är fenomenal. Det är skämskudde fram, men ändå helt fenomenalt. Hon och Schwarzenegger är ett coola ihop som gift par, vilket man kanske inte kan tro när man bara tänker tanken. Men dom funkar ihop alldeles utmärkt.

Av dom åtta filmer James Cameron gjort har Schwarzenegger spelat huvudrollen i tre. Förutom denna är det även Terminator och Terminator 2 – Domedagen. Undrar om samarbetet tog slut för all framtid i och med denna?

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.

 

Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.

 

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.

Publicerat

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.

Publicerat

SIDEWAYS

Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.

Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.

Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.

Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.

Publicerat

THE HOLIDAY

Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz) känner inte varandra men genom den fenomenala upp-finningen intörnätt loggar dom in på en bostadsbytarsida och får kontakt.

Amanda är jättesnygg, bor i Los Angeles, tjänar massor med pengar, äger värsta flådiga huset och har precis kastat ut sin otrogne snubbe. Iris bor strax utanför London i en liten ödslig stuga. Hon är inte fullt så snygg och blir ständigt blåst av sin player till kollega. Dom bestämmer sig alltså för att byta bostad en tid, men hur ”bara” är det egentligen? Snart märker dom att hela den andres liv kryper närmare och närmare och även bokstavligt talat knackar på dörren.

På ytan kan filmen lätt tas för vilken banal romcom som helst, men skrapar man lite lätt eller kanske till och med bestämmer sig för att se den med öppna ögon och lättsamt sinne så är The holiday en smällkaramell i sitt slag.

Skådisarna är helt perfekta i sina roller. Jude Law spelar Iris bror Graham med den äran och han har verkligen filmhistoriens mest utsökta överläpp. Om Jack Black tycker jag inte, normalt sett, men här funkar han. Jag hade gärna bytt ut honom mot Philip Seymour Hoffman, men jag byter ofta och gärna ut dom flesta manliga filmrollerna mot Philip Seymour Hoffman om jag får bestämma – vilket jag ju inte får – och således är han inte med i så många filmer som han borde. Men, som sagt, även Jack Black slinker igenom med godkänt betyg.

Cameron Diaz spelar lite av Cameron Diaz-rollen som hon ofta gör – klantig, söt och charmig överklassbrud. Kate Winslet maxar sin roll och det hon kan göra med den och tillsammans, som en kvartett, är dessa fyra svårslagna i en romantisk komedi.

Se. Njut. Se om.

 

Publicerat

THE OTHERS

I kölvattnet av kluriga rysare som Sjätte sinnet och med Alfred Hitchcocks sätt att skapa spänning kom den lilla anspråkslösa filmen The others.

Grace Stewart (Nicole Kidman) är sval och smal och graciös som en ejderhona när hon glider fram i sitt stora tomma hus. Maken Charles (Christopher Eccleston) är soldat och saknad i krig och barnen Anne och Nicholas är mest svaga och sjuka.
Grace anställer nytt tjänstefolk, barnen börjar se och höra sånt som inte finns och visst är det så att livet i det själlösa huset inte är fullt så dött som alla tror.

The others är en traditionell rysare. Det är inte latexmonster, inte datoranimerade läskigheter som mer ser ut som nåt ur Scooby Doo än som något vuxna faktiskt blir rädda för. Nicole Kidman är världsbäst på att vara kall, snygg och distanserad. Filmens manus skulle med enkla medel kunnas skrivas om till ett rent teaterstycke och jag tycker att det är filmens styrka – den är liksom simpel men smart.

Hurv-varningar utfärdas utan att filmen för den skull framkallar mardrömmar.

 

Publicerat

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.

Publicerat

JUNGLE FEVER

Jaaaaa, Jungle fever känns lite mossig, så är det. Men även om bäst-före-datumet på själva filmen kanske gått ut är det en underhållande film som tar upp ett tema som aldrig verkar bli omodernt: rasöverskridande förhållanden.

Flipper (Wesley Snipes) är en svart, gift snubbe som är otrogen med nya arbetskamraten, italienskan Angie (Annabella Sciorra). Flippers fru hystar ut honom och han inleder en ”riktig relation” med Angie, vilket inte ses med blida ögon från varken hennes eller hans omgivning. Det är DÄR det intressanta kommer in. Det är nämligen rasism åt alla håll och kanter.

Det är ett skönt gäng skådisar som tillsammans gör den här filmen till ett sevärt litet spektakel. Spike Lee har inte bara regisserat, han spelar även Flippers kompis Cyrus. Samuel L Jackson är alltid bra, John Turturro funkar, Halle Berry gör sin skådespelardebut och Stevie Wonder sjunger i bakgrunden.

Bra hantverk av alla inblandade.

Publicerat

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.

 

Publicerat

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.