Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.
Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.
Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.
Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.
Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.
Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.
