Etikett: Betyg 4

Publicerat

INSTRUCTIONS NOT INCLUDED

Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?

I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.

Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var ”hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.

Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.

Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara ”lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.

Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.

I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,

Publicerat

NOTHING LIKE A DAME

Det var inte meningen att jag skulle se Nothing like a dame på Malmö Filmdagar men när filmen jag skulle se (Holiday) inte gick att visa fick jag byta salong på två röda. Det är bland det bästa med Malmö Filmdagar för övrigt, det där att man kan gå på en hoppsan-visning av en film man inte vet något om. Ibland blir det ett riktigt bottennapp men allt som oftast är det så jag hittat dom riktiga guldkornen under filmdagarna. Som här. Det här min dam och herre är nämligen en riktig PÄRLA till filmisk upplevelse.

Det här är en lågmäld dokumentär om fyra tanter som dricker diverse saker runt ett bord. Te, champagne, you name it, tanterna underhåller med sin blotta närvaro men när dom öppnar munnarna är dom maxade citatmaskiner som sprudlar av tajt vänskap, vishet, bitsk humor och charm.

Notting Hill-regissören Roger Michell håller i spakarna och framför kameran står en kvartett i adlade brittiska skådespelare med många många års erfarenhet av teater och film. Dame Maggie Smith, Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins och Dame Judi Dench. Vilka kvinnor, herreminjävlar vad jag tycker om dom!

Att se Nothing like dame är som ett parfymerat plåster mot åldersnojjor och dödsångest. Att bli gammal, blind och halvdöd känns hux flux inte så jobbigt längre.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Länk till hennes recension finns här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: NAILS (2017)

Jag har märkt att jag har någon konstig fetisch för filmer där huvudpersonen av en eller annan anledning är inspärrad mot sin vilja. Det ultimata är när det kretsar kring ett mentalsjukhus, det är obeskrivligt obehagligt, men det funkar även med vanliga sjukhus och speciellt om det gäller en sjuk person som har svårt att kommunicera med omvärlden.

Dröm då om min förvåning när Nails visade sig vara bulls eye när det kommer till sånt här. En kvinna, Dana (Shauna Macdonald) blir påkörd och förd till sjukhus med svåra skador. När hon vaknar till visar det sig att hon har sår i pannen, ena armen sitter fast som i ett skruvstäd pga jätte-av och hon har en slang i halsen. Hon kan alltså inte prata men hon är med i matchen och förstår allt som hänt.

Hon får en dator som talar när hon skriver och kan på så vis prata med sin man, dotter och sjukhuspersonalen men hon kan inte få fram några egna ljud. Inga skrik eller så.

En natt vaknar hon till av att det är någon i rummet, hon tycker sig uppfatta någon som rör sig men kan som sagt varken ropa på hjälp eller göra sig förstådd på andra sätt. När hon försöker förklara för personalen vad som hänt tar dom henne inte på allvar MEN hon lyckas till slut få en kamera installerad för att kunna bevisa det som händer nattetid. Grejen är bara det att ingenting syns på skärmen men att någon – något – är i rummet är helt solklart!

Alltså, vad härligt det är att ÄNTLIGEN kunna skriva att jag hittat en skräckfilmspärla, för jag tycker verkligen att Nails är en sådan! Mystisk, otäck, ganska långsam, panikframkallande och med superbra effekter och kameraarbete som får mig att prutta i byxan inte bara en gång. Inte bara två heller. Eller tre.

Det här är manusförfattaren och regissören Dennis Bartoks första långfilm och jag HOPPAS han får göra mer. Kanske en Nails 2 om inte annat? Jag är på!

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

Återtitten: GRÄNS

Det är bara ett par veckor sedan Gräns hade premiär och jag satt på rad 1 och log åt denna film som egentligen hade ALLT jag kunde önska. Nu har jag sett om den och banne mig – den höll!

Den här gången blev det inte rad 1 och Stockholm, det blev rad 2 och Malmö. En lite mindre salong än sist men jag tror faktiskt det här är en film som funkar oavsett storlek på duk eller skärm. Antingen hamnar du i historien eller så gör du det inte.

Recensionen i sin helhet som jag skrev efter första titten hittar du här men för att citera mig själv och knyta ihop säcken avslutade jag den texten såhär:

”Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. ”

Och nu står jag här (eller sitter, på hotellsängkanten) och funderar. Kommer jag höja betyget? Är filmen en femma nu eller stannar den på typ 4,7 – som sist? Ja, det gör den. Den stannar där. Jag har fortfarande ingenting att klaga på med filmen, jag tycker den är i det närmaste perfekt MEN den där sista känslosamma prylen saknas för att jag ska ge den högsta betyg.

Jag bryr mig om Tina men jag blir inte berörd i hjärtat. Det finns en liten skillnad där. En liten men den är ack så viktig. Gräns är – hur som helst – en otroligt bra film, en fin film, en mångbottnad film som jag funderar en hel del på efteråt (både förra gången och nu). Den har dessutom den bästa sexscenen som någonsin gjorts i en svensk film och DET säger en hel del. Utan att överdriva, det finns ju ett GÄNG att välja bland.

Publicerat

GRÄNS

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar är bland det bästa jag läst i novellsamlingsväg. Flera av berättelserna har jag återkommit till otaliga gånger då dom inte släppt från hjärnan men inte fan är det någon lösning att läsa dom igen. Snarare tvärtom.

Dagens film Gräns är baserad på en av novellerna Pappersväggar men den är inte en av mina favoriter (vilket antagligen säger betydligt mer om mig än om Gräns som novell i sig). Berättelsen kretsar kring Tina (Eva Melander), en kvinna i 34-40-års åldern som jobbar som tulltjänsteman. Hon har en besynnerlig egenhet och det är att hon kan känna lukten av fuffens på långt håll. Skuld, skam, perversiteter och andra kriminella handlingar går inte att hålla inom sig när hon är i närheten, direkt börjar vänster överläpp skaka och hon sätter dit en på studs.

Tina bor i ett sommarstugeliknande hus i skogen med sin (pojk?) vän Roland (Jörgen Thorsson) och hans muskelhundar, hundar som för övrigt inte verkar gilla Tina ett endaste dugg – och vice versa. Den gamla pappan (Sten Ljunggren) bor på ett äldreboende och det känns som att hans minne sviker allt mer men när han har en klar dag upplever jag honom som en varm och charmig pappa.

En dag på jobbet kommer Vore (Eero Milonoff) gåendes genom tullkorridoren och Tina sniffar oråd. Hon stannar honom, han tas åt sidan för att visa upp den medhavda väskan och där och då kickar historien igång på riktigt.

Att skriva mer om handlingen i Gräns är att begå en dödssynd. Högmod, girighet, lättja, avund, frosseri, vrede, lust och att spoila handlingen i Gräns. Åtta dödssynder alltså och måste dom absolut ner till sju är det inte den sista som skall avlägsnas. Jag har nämligen sett en del recensioner som spoilar skiten ur filmen och det gör mig riktigt irriterad (tex Kulturnyheterna/SVT och nej jag tänker INTE länka till den) för det här är en film du antingen känner till pga läst förlagan eller inte känner till alls pga perfekt. Att filmen är BRA har ju Svenska Filminstitutet redan bestämt då Gräns blev utnämnd till Sveriges Oscarskandidat i år.

Den där utnämningen kan förklara att då jag – före utnämningen – bokade biljett till rätt uträknad dag, tid och sittplats = endast 3 platser bokade i hela salongen slutade med att jag hamnade i en helt fullsatt salong – trots eftermiddagsvisning. Jag lyckades dock byta min plats längst bak till mitten på rad 1 och med facit i hand var det ett smart drag.

Att sitta på rad 1 och med bakåtlutat huvud förpassas in i denna ytterst ovanliga, suggestiva och mystiska historia var nämligen alldeles ljuvligt. Regissören Ali Abbasi har med en genial fingertoppskänsla balanserat på nåt som i andra händer säkerligen kunnat upplevas som lyteskomik och riktigt jävla cringe men här blir en kärleksfullt berättad historia om utanförskap och gränser, många sorters gränser.

Flera gånger under filmens gång tänkte jag ”Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

I normala fall tror jag det här är en film som borde locka 20-40000 biobesökare, kanske skulle den spela i samma liga som Jätten och Efterskalv, udda små pärlor som inte når fram till tillräckligt många. Det är – på pappret – verkligen inte en film för alla men det är en film som många kommer ge en chans just på grund av Oscarsbuzzet.

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. Och att Eva Melander kommer få en Guldbagge för Bästa Kvinnliga Huvudroll! Oscarsstatyetten däremot, den kommer nog bli svår att ro hem.

Jag pratar mer om Gräns i avsnitt 155 av filmpodden Snacka om film. Lyssna här, till exempel.

Publicerat

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

Publicerat

BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

Publicerat

GOD BLESS OZZY OSBOURNE

Det kanske är svårt att få ihop det i huvudet men när undertecknad var väldigt liten samsades Depeche Mode-skivorna med hårdrocksditon vid min stereo. 1983 kom nämligen LP:n Bark at the moon med Ozzy ut och jag var helt fast! Jag tyckte han var ascool, att låtarna var fantastiska och låten ”So tired” fick mig att somna många många nätter när dödsångest och livsångest höll mig vaken och grubblande. Hela 35 år har gått sedan dess men jag hävdar fortfarande att Ozzys röst är en av världens bästa och mest speciella och Bark at the moon har fortfarande en plats i mitt musikhjärta.

Att Ozzy Osbourne fortfarande lever känns som en medicinsk sensation när man följt honom i media. 3:e december fyller han obegripligt nog 70 och när man tittar på dokumentären God bless Ozzy Osbourne känns det som att ingen är mer förvånad än han själv. All logik säger att hans kropp borde ha gett upp för länge länge sedan. I filmen säger dom andra Black Sabbath-medlemmarna att hade Ozzy inte fått sparken från gruppen 1979 hade han varit död nån månad senare, så illa däran var han då. Redan då. Men det visade sig kunna bli än värre.

I den här filmen tar regissörerna Mike Fleiss och Mike Piscitelli med oss på en resa från Ozzys födelse som den fattige mobbade ölpimplande John Osbourne i Birmingham till nutid (filmen är från 2011) och dom har åkt runt med honom i världen i två år. ”Nearly anyond died” står det i förtexterna och ja, även om inte någon faktiskt avlidit under dessa år så är vissa bitar något alldeles hemskt att beskåda och då tänker jag på episoderna när hans barn beskriver honom som far och klippen vi får se från den populära TV-serien The Osbournes. Då dog något inombords på mig. Att hela jävla världen sitter och tittar på detta och finner det UNDERHÅLLANDE?! Alltså, jag blir tokig.

Som musikdokumentär tycker jag den här är av allra bästa märke. Den är gripande, underhållande, grävande, den väjer inte för skit och jobbigheter, den beskriver hans storhetstid och baksidorna med att gå från att inte ens ha råd med strumpor och skor till att få flingpaket fulla med kokain levererade till hotellrummet. Vilken hjälte han är Ozzy. Vilken artist. Grattis till 70 år på jorden och grattis till att – äntligen – lyckas må bra utan diverse substanser i kroppen.

Filmen finns att hyra på Itunes, väl värd sina 39 kronor!

Publicerat

RED SPARROW

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CARGO (2017)

När jag startade den här filmen hade jag ingen tanke om att den skulle platsa i mitt söndagstema. Jag visste inte så mycket om den annat än att Martin Freeman spelade huvudrollen och att han ensam skulle ta hand om sin lilla dotter i ett kargt landskap. Australien?

Ja, det visade sig vara i Australien och ja, filmen visade sig vara väldigt mycket mer än jag från början trodde. Cargo är nämligen essensen av det hemskaste, otäckaste, mest sorgliga och skräckinjagande jag kan komma på. En form av postapokalyptisk värld där alla lagar och regler är satta ur spel, en värld där människor tvingas ta fram sina mest djuriska sidor för att överleva, där en förälder tvingas säga hejdå till både sitt barn och sin älskade och detta samtidigt som nån form av zombiesmitta härjar.

Cargo är en film i samma anda som Maggie men jag känner även ett litet sting av The girl with all the gifts och Strangerland. En blandning av mums, mums och mums alltså. Att se Martin Freeman i rollen som den utsatte pappan Andy är både ljuvligt och hjärtskärande, han är helt enkelt SÅ. JÄVLA. BRA. i den här rollen (jaaaaa, han är ALLTID bra men han är extremt bra i roller som får honom att agera under press. Kolla in första säsongen av Fargo om du inte tror mig).

Manuset är skrivet av Yolanda Ramke och blev en kortfilm på sju minuter som hon regisserade tillsammans med Ben Howling redan 2013. Det känns fint att långfilmen fick göras under samma premisser, med samma människor bakom spakarna. Jag kan nämligen tänka mig att långfilmen, så som den är gjord idag, var precis det som Ramke/Howling skulle ha velat göra från allra första början. Men nu, med Netflix-pengar, gick det alltså vägen och ingen kunde vara gladare än jag.

Jag känner en sån inneboende skräck när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen. Den är så fin och så hemsk och samtidigt så väldigt snyggt filmad. Strålande hantverk av alla inblandade och underbart att få lägga upp en söndagstext om en riktigt BRA film som omväxling.

Som sagt, Cargo är gjord med Netflix-pengar och finns att se just på Netflix. Inget att orda om alltså, se den ögonabums! Här kan du se vilka andra filmer jag skrivit om i skräcktemat. 

Publicerat

BILLIONS SÄSONG 1-3

Nu när Fredagsfemman gått i graven kommer det sannolikt dyka upp lite texter även om TV-serier här på bloggen. Vissa är liksom för bra för att kunna låta bli att skriva om. Billions till exempel. En serie om nåt så urbota jävla trist som en pengar och människor som bryr sig om detta och enkom detta.

Serien kretsar kring en federal åklagare vid namn Chuck Rhoades (Paul Giamatti) som med alla medel försöker sätta dit hedgefondmäklaren Bobby Axelrod (Damian Lewis) för att han tillskansar sig en förmögenhet – och sköter sin business – genom ruffel och båg. Mitt emellan dessa två herrar finns Wendy Rhoades (Maggie Siff) då hon är gift med Chuck men jobbar som psykolog/coach på Axe Capitals. Bobby är gift med Lara (Malin Akerman) och båda paren har två barn var (som man sällan ser i bild).

Första säsongen (2016) är en katt och råttalek mellan dessa två män som ibland är nästintill skrattretande målmedvetna när det gäller varandra. Annat som kan anses viktigt, den äkta hälften, vänner, barn, inget av dessa spelar någon generell roll även om båda aldrig skulle erkänna det ens under kinesisk vattentortyr.

Att jag fastnade för serien under första säsongen är egentligen en chock – även för mig – men jag skyller på Damian Lewis och Maggie Siff som båda är skådespelare jag uppskattar rejält. Frågan som man ständigt slits mellan är: Team Rhoades eller Team Axelrod. Efter säsong ett är jag definitivt Team Axelrod. Damian Lewis är en härlig jävel.

När säsong 2 drog igång (2017) trodde jag nog att den skulle ticka på i samma pratiga tempo som i första men jag blev förvånad. Manusförfattarna lyckades vrida till storyn både ett och två varv. Wendy Rhoades (Maggie Siff) spelar en allt större roll i antagonisternas liv och det är intressant att följa hur hon läser dom som två öppna böcker. Och dom tillåter det! Tuffa, smarta, kaxiga karriäristmän som Chock och Bobby låter en kvinna – i princip – styra allt. Spännande!

Redan i första säsongen fick vi se att Chuck rent sexuellt sitter fast i dominatrix-Wendys grepp och i säsong 2 väntar man bara på att Bobby ska hoppa över staketet och ge sig efter henne. Kanske är detta en av anledningarna att jag tycker denna säsong växer jämfört med första. Det är inte BARA kliniskt prat om siffror och sluga baktankar, det är riktiga känslor också. Och när Chuck hamnar riktigt i skiten hettar det till ordentligt och säsongen avslutar med en BANG minst sagt. Var är jag nu, är jag med i Team Rhoades eller Team Axelrod? Det vetetusan om jag inte måste svara Team Rhoades.

Tredje säsongen (2018) börjar och Bobby Axelrod är i princip nere för räkning. Han är ekonomisk bakbunden, hans äktenskap går åt helvete, han mår helt enkelt inge vidare.

En av Axe Capitols nyaste rekryteringar (och definitivt den intelligentaste), den icke-binära Taylor (Asia K. Dillion) får ta över den dagliga ledningen och hen är en karaktär serien mår otroligt bra av att ha med. Hen virvlar runt fördomar både bland seriens karaktärer och mig/oss som tittar och det är SMART! Taylor är inte med för att göra serien PK, hen är med för att hen – om Axe Capitol och Bobby Axelrod vore ett verkligt företag och en verklig företagsledare – definitivt hade haft samma position. Trovärdigt in i minsta stavelse alltså.

I denna säsong tvingas Chuck och Bobby helt otippat att samarbeta, Taylor får lära sig den hårda vägen att kärlek och affärer inte hör ihop, en stenrik ryst affärsman dyker upp (spelad av John Malkovich) och 90-tals-favoriten Corbin Bernsen gör ett inhopp (eller två).

Det är mycket som är bra i den här säsongen. Grundkänslan är bra, vissa avsnitt är i det närmaste hypnotiska men den har också en del små punkter jag funderar på. Som barnen till exempel. Chucks och Wendys två barn – Kevin och Eva – dras in i handlingen för att förstärka utsattheten i dom två föräldrarna som par. Vad händer barnen om dom båda ”går under”? Den frågan är helt och hållet berättigad men då man aldrig får se dom i rollen som föräldrar, aldrig interagera med barnen, aldrig se kidsen i bild, då blir detta en komplexitet endast på pappret, jag känner den aldrig. Och som alla vet, känslor är allt, även när det kommer till rörlig bild.

Det som är plus då? Damian Lewis bara växer och växer i rollen som Bobby. Malin Akerman är inte med så mycket men när hon är med bränner det till och Maggie Siff får massor att göra även denna säsong. Det obegripliga i att hon är gift med en man som Chuck när hon kan få precis vem hon vill fortsätter att vara obegriplig, men vem är jag att döma folks förhållanden? Sen….att jag väntade in avsnitten och bingetittade hela säsongen är alltid ett plus. Det är bästa sättet att se en serie på – tycker jag. Då kommer man in i historien på allra bästa sätt.

Är jag då Team Axelrod eller Team Rhoades nu? Ärligt, jag vetefan!

En fjärde säsong är inplanerad med sändningsstart 2019. LÄNGTAR!

Billions säsong 1 (12 avsnitt)

Billions säsong  2 (12 avsnitt)

Billions säsong 3 (12 avsnitt)

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HEREDITARY (2018)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här texten.

Ska jag börja vid det fullständigt magiska i att gå på bio ensam. Att sitta i den noga utvalda fåtöljen med en lagom tempererad kaffe i handen, en avstängd mobil i väskan och känna lugnet som infinner sig i bröstkorgen. Ska jag börja där? Den mysiga ensamheten, nästan själviskheten, att slippa prata, att inte behöva spegla känslorna för filmen direkt i någon annan, att lyssna på sina egna andetag, att få koncentrera sig på sig själv för en liten stund? Att hinna tänka att jag har det himla bra? Är det där jag ska börja?

Eller hatet, är det kanske hatet jag ska börja med? Det är ett provocerande ordval, jag vet, men det är likväl sant. Min groende gryende eskalerande avsky för människor börjar faktiskt närma sig hat. Ska jag hamna där redan i början av texten? Ska jag återigen behöva skriva om biobesökare som valt samma film som jag, som betalt sina biobiljetter precis som jag, som precis som jag valt en sen visning en väldigt varm sommardag för att av en eller annan anledning gömma sig en stund för det som finns utanför, människor som medvetet – ja, medvetet – förstör en filmupplevelse för en hel salong? För man kan väl inte anta annat än att två vuxna människor som blir tillsagda och hyschade ett antal gånger men ändå fortsätter att prata filmen igenom gör detta medvetet? Två vuxna människor som uppenbarligen hellre vill prata än att se den film dom köpt biljetter till. Som hellre vill skratta tillsammans än att koncentrera sig på det suggestiva skräckdramat som visas framför deras ögon. Som inte bryr sig om filmen men ändå vill ha en recap när en av dom gått på toa och när den andra sen går blir det likadant. Recapen som löd ”DET HAR INTE HÄNT NÅT – NU HELLER!!”

Det är 2018. Jag skrev om detta för första gången redan 2010 men ingenting blir bättre, snarare tvärtom. Folk beter sig sämre och sämre och det var illa redan från början. Dom gånger jag går på bio i Stockholm blir färre och färre. Min glädje med och inför biobesök är i princip borta. Hade jag inte hittat en trevlig förortsbiograf att lägga mina biljettpengar på hade jag nog – för första gången sedan 1986 – tagit en rejäl paus från allt vad biografbesök heter.

En film som Hereditary, en film som lever på obehagskänslan, på att man som tittar hamnar inuti den värld manusförfattaren och regissören Ari Aster visar oss, en film som Hereditary fixar inte störningsmoment aka idioter i publiken. Två idioter kan – uppenbarligen – förstöra visningen för en hel salong och det är förjävligt, det är faktiskt förjävligt.

Avengers, Jumanji, Paddington, Mad Max, det är jobbigt när folk jävlas när man ser den typen av filmer också men filmer som är långsamma, tysta och obehagliga, det går bara inte att sitta och lyssna på andra som pratar samtidigt hur avancerad koncentrationsförmåga man än har. Tänk A Quiet Place. Tänk folk som pratar sönder DEN filmen! Att prata under Hereditary är nästan lika illa.

Hereditary är drygt två timmar lång. Det är alldeles lagom. Uppbyggnadsfasen är långsam och krypande, jag vet inte åt vilket håll filmen ska ta mig, jag har inte ens sett trailern, jag vet ingenting annat än det jag läst och hört i ögon- och öronvrån: att detta skall vara nåt alldeles överjävligt bra i skräckfilmsgenren. När halva filmen är kvar och jag återigen böjt mig framåt för att be kompisparet på raden framför att SNÄLLA!! HÅLL KÄFTEN!! då tänkte jag lämna salongen. Jag ville gå och aldrig mer komma tillbaka. Jag ville spara andra halvan till min stora TV, till min ensamhet i soffan, till lugn och ro för att kunna ge filmen det den kräver och behöver för att ge den dom bästa förutsättningarna till att bli det den är – men jag gjorde det inte. Jag satt kvar.

Jag har samma rätt att vara här som alla andra, tänkte jag. Mina 130 kronor är värda lika mycket som alla andras. Så jag tog det sista jag hade av energi och fokus och bara tokstirrade på duken. En kvart senare lämnar snickesnackar-asen salongen (men stannar såklart alldeles utanför dörren för att skratta och pladdra vidare) och jag andas ut en smula.  Axlarna sitter strax under örsnibbarna, hjärtat slår i efter-en-kvart-på-crosstrainer-tempo och jag är så jävla jävla arg. Samtidigt, filmen är så bra, faktiskt så VÄLDIGT BRA att jag bestämmer mig för att dom inte får förstöra allt för mig. Sista tjugo tickar på och jag önskar att dom inte fanns. I alla fall sista tio. Tänk om Mr Aster hade avslutat filmen vid ett fönster istället för att berätta vidare. Tänk om. TÄNK om. Tänk OM.

Det finns så mycket med Hereditary som är fantastiskt bra. Ljudbilden, de sjuka oljuden som ligger som en matta i bakgrunden, zoomningarna, kameraåkningarna, dom subtila effekterna, galenskapen. Att slutet är bedrövligt förstör inte filmen som helhet för mig. Jag väljer att se Hereditary som en 90% fulländad film men där sista 10% hade behövts slopas för att filmen ska få full pott av mig.

Men jag kommer se om den, säkerligen många gånger. Hemma. Det kommer vara många filmer jag ser hemma framöver som jag egentligen skulle vilja se på bio. Mitt mått är nämligen rågat. På riktigt rågat nu. Om jag vill betala för att må sämre än jag gjorde innan skulle jag ge grannpojken en hundring för att köra över mig.

Tillägg på förekommen anledning: Det var inte bara jag som sa till dessa personer att hålla tyst. En kvinna några rader ner vände sig om och sa till ett otal gånger även hon plus att flera olika personer hyschade prat-idioterna. Att dom satt och fotade sig själva under filmens första fem minuter var det nog dock bara jag som såg då jag satt precis bakom dom – och på bakersta raden.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

LIFE

Det är som om jag blivit inbytt i en random VM-match. Jag hade garanterat varit sist på bollen, precis lika sist som jag är när det gäller att ha sett Life.

Alla har sett den redan, är det inte så? Alla. Precis alla mellan 15 och 55. Åtminstone känns det så för ”alla” (eller åtminstone väldigt nära alla) var väldigt snabba på att såga filmen när den kom. Det var samma sak för tre år sedan när filmen Child 44 kom. En film som knappt nån såg på bio men ”alla” sågade, alla visste att den var skit. Röd tråd mellan dessa två filmer? En svensk regissör vid namn Daniel Espinosa.

Nåja, här kommer fröken-sist-på-bollen till slut med sin åsikt i frågan (som om nån hade frågat). För det första går det inte att undvika en film med tre av världens just nu hetaste skådespelare i huvudrollerna: Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson och Jake Gyllenhaal. Inte om man säger sig gilla film och dessutom inte dissar någon film osedd. Klart som korvspad att den där trion är intressant på pappret.

Jag tycker dessutom att Daniel Espinosa är en både stabil och habil regissör i den fåra av hollywoodfilmer som han hittills fått chansen att göra. Det känns som att han tänker fortsätta i actionfacket med tanke på filmerna som är på g framöver, The Anarchists vs ISIS (med Jake Gyllenhaal) samt Red Platoon (med Casey Affleck). För att inte tala om The Emigrants då förstås, remaken på Utvandrarna. Inte så mycket Hollywood över den sistnämnda kanske men man vet ju aldrig. Kan man blanda ihop zombies med Jane Austen kan man väl köra varulvar med Vilhelm Moberg?

Men ärligt nu, det finns väl ingenting negativt att säga om Life rent visuellt? Nej. Punkt. Det gör det inte. Punkt igen. Finns det något negativt att säga om skådespelarnas insatser? Nej. Inte det heller. Manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick ligger bakom Deadpool, Deadpool 2 och Zombieland och det borde vara bevis nog för att dom behärskar manusskrivandets A och O när det gäller kombinationen action och komedi. Men rymd-sci-fi-thriller är en annan femma. Alla filmer i denna genre jämförs med Alien och nu menar jag ALLA utan att krydda ens med örtsalt. Alien är den perfekta filmen i den här genren, den är själva moderskeppet. Alla andra filmer är mer eller mindre bleka kopior. 

Men jag tycker nog inte att Life är en såpass blek kopia att den förtjänar all skit den fått. Jag tycker det här är en sevärd och riktigt jävla spännande film för alla oss som gillar Alien. Den lyckas få till klaustrofobin jag bara kan anta att man drabbas av i en rymdfarkost instängd med en dödlig organism. Och javisst, premisserna är densamma som i nämnda moderskepp MEN hur många efterapningar på Den gode, den onde och den fule har man inte sett? Hur många på The Matrix? Kom igen nu. Varför skulle en kopia på Alien inte duga om den görs så himla bra som Life?

Jag ska inte leka försvarsadvokat här för Life behöver inte mig till det. Det är en film som klarar sig alldeles utomordentligt på egna ben. Den står stadigt och är både välgjord och underhållande, både äcklig och spännande nog för en tittning i sommarnatten. Och slutet, herremingud, slutet!!

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: GHOSTLAND (2018)

2008 gjorde den franske manusförfattaren och regissören Pascal Laugier filmen Martyrs, en blodig rackare som på pappret borde ha fallit mig i smaken betydligt mer än den gjorde. Sen dess har han gjort The Tall Man (med Jessica Biel), en film jag inte sett än men kanske borde.

Dagens film heter Ghostland, eller Incidents in a Ghost Land som den verkar ha hetat från allra första början. Som vanligt i Laugiers filmer kretsar handlingen kring karaktärer av kvinnligt kön och denna gång är det syskonen Beth (Crystal Reed) och Vera (Anastasia Phillips) som råkar ut för en riktigt vidrig händelse i sin tonår i samband med att dom ska flytta in i ett nytt hus tillsammans med mamman (Mylène Farmer). Det handlar om home invasion på hemskaste möjliga sätt och för att inte spoila handlingen så ger denna upplevelse en hel del ärr i den/de som överlever intrånget. Så kan man säga, tror jag, utan att säga för mycket.

Filmen är mörk, den är hemsk och börjar man tänka för mycket kan den nog krypa sig in under skinnet alldeles ordentligt. Den är både våldsam och blodig samtidigt som den under vissa scener är mer långsam och ryslig och som grädde på moset är det en HORD av otäcka porslinsdockor utplacerade här och där.

Jag håller med Filmitch-Johan som skrev i sin recension av filmen att den är 2018 års hittills bästa skräckfilm. Första tjugo minuterna är fem plus i min bok. Inte för att resten av filmen på något sätt är ”dålig” men den är svajig på ett sätt början inte är. Kanske har det till viss del med skådespelarprestationerna att göra? Jag tror det. För stämningen, vidrigheterna och känslan av att man aldrig riktigt kan läsa av filmen gör att jag sitter med skön skräckpuls filmen igenom.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.