Etikett: Betyg 4

Publicerat

THE SQUARE

Den har redan funnits ett tag i Värnamo, rutan. Rutan som är avgränsad av gatsten på Flanaden i Värnamo är tänkt som en fredad zon där total tillåt ska råda. I rutan ska du kunna ställa dig om du behöver hjälp och förbipasserande har då nå slags skyldighet att hjälpa till. Du ska kunna ställa din väska där, din mobil, plånbok eller något annat och sakerna ska få vara ifred.

Det coolaste med rutan är att den verkar fungera. Det har redan dykt upp syskon-rutor i två norska städer, Grimstad och Vestfossen och det skulle förvåna mig om det inte kommer poppa upp rutor både här och där efter Ruben Östlunds framgångar med The Square. För visst måste man säga att Östlunds film ÄR en framgång även om den i publiksiffror aldrig kommer nå upp i vare sig blockbusternivå eller Oves siffror. En guldpalmsvinst i Cannes ledde till att filmen blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag och vad JAG än tycker om filmen så har jag svårt att tro att Oscarsjuryn kommer kunna ta den till sig på det sätt som filmen kräver och behöver. Toni Erdmann-filmen hade samma ”problem” förra året, ”problemet” med att filmerna är alldeles för långa för amerikaner som inte är vana att läsa undertexter. Är det värsta fördomen jag skriver nu? Ja kanske. Men jag tror tyvärr den är sann.

The Square är två timmar och tjugotvå minuter lång men jag hade gärna sett sextio minuter till. Lätt. Det var länge sedan jag var så intelligent underhållen i en biosalong och det var en härlig känsla. Hjärnan jobbade på högvarv. Jag TÄNKTE under filmens gång, jag MOTTOG inte bara rörlig bild framför ögonen, det jag såg tog sin in i hjärnan och jag märkte att jag analyserade filmens manus i realtid. Eller försökte i alla fall. Jag skrattade också en massa, jag och övriga kvinns i salongen, det var ibland som att vi alla fastnade i en fniss-loop och till slut skrattade med och åt varandra snarare än åt filmen.

Det känns som att varenda scen är skriven och gjord för att se om biopubliken reagerar unisont på det som sker på duken. Det hade inte förvånat mig om kameror varit riktade mot biofåtöljerna och att reaktionerna i sig sedan hade kunnat samlats ihop till en egen tes, till beteendebevis, till en egen film? För vi skrattar inte enbart, vi vrider på oss som ångestfyllda snokar också, vi skäms, vi upprörs, vi förundras och räds och jag skriver vi för att det var verkligen vi. Jag tittade mig omkring flera flera gånger, jag hade full koll på min dotter i ögonvrån till höger  (hon som trodde – och var rädd för – att det var en actionfilm vi skulle se), på den gamla tanten till vänster, på männen framför och vi alla reagerade likadant. Ruben Östlund är duktig på det, han är duktig på psykologi, på gruppdynamik, på att sätta fingret på sånt som vid första anblicken är vanligheter och vardag men om man skrapar lite och/eller låter kameran rulla en stund till så blir det en twist, mänskligt beteende är verkligen spännande.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den både roar och oroar mig. Det känns fint. Att en film som The Square finns och görs är fantastiskt, det är unikt och häftigt på alla sätt som finns. Bra jobbat Ruben!

Publicerat

SPIKFÖDD

När det börjar surras på The Intörnätt att en stumfilmssplatter precis är färdiggjord då växer mina öron och blir till flintastekar. Dom växte så till den milda grad att jag bad en av filmens skapare att få se filmen sådär nästan först liksom – och jag fick det!

1998 fick Västerbottens Amatörfilm Förening 20000kr av Film i Västerbotten för att göra en splatterfilm som då hette ”Fader Vår”. Dom filmade ett par helger i Rickleå (på DVCAM), sprängde lite, dödade en massa (fejkdödade såklart) och rånade Sveriges äldsta lanthandel och fick ihop en hel del material men av olika orsaker blev filmen aldrig klar. Men nu, såhär 19 år senare, hittades materialet i en flyttkartong och det ena ledde till det andra och NU är filmen klar!

I teamet bakom Spikfödd hittas några som då var mestadels pojkvaskrar men som NU är professionella filmare, trollkarlar, skådespelare, Klungan-medlemmar – och en Oscarsnominerad makeup-artist – och Skinhead Sauron står för musiken.

Att genremixa splatterfilm med stumfilm visade sig vara ett genidrag och jag skulle säga att Spikfödd är precis lika egensinnig som vilken Lights out-kortfilm som helst. Det här är en film som med rätt finansiering i baken och en utökning av manus skulle kunna bli en Hollywood-indie-skräckis modell skitbra. Stumfilm eller ej.

OBS! Imorgon visas Spikfödd på Live at heart-festivalen i Örebro! Passa på att se den om du kan! Så värt!

Publicerat

Asiensommar: SURVIVE STYLE 5+ (2004)

Ja, herregud, vad ska jag skriva om den här filmen, hur tusan ska jag kunna beskriva den? Såhär bara någon timme efter att den slutat är mitt sinne helt fullt av snurr, av död, av fåglar, av reklamfilmer, av en väldigt homosexuell asiatisk man med rent groteskt fula tänder, av Vinnie Jones karakteristiska brittiska aggressioner, av färgglada scener a la värsta Almodovar, av irrationella knasigheter a la David Lynch när han är som bäst och ändå – till slut – knöts historierna ihop på slutet och frågetecknet la sig verkligen inte men allt föll på plats ändå på nåt vis.

Survive Style 5+ är alltså fem historier, fem filmer som klippts ihop till ett hopkok som med rätta kan kallas långfilm, det är fem historier som till synes inte har ett dugg med varandra att göra men som ändå har det. Ja precis. Till slut. Men ändå inte. Ja va fan, filmen ÄR rörig och ja, den ÄR knasig och till och med helt BISARR emellanåt men personligen satt jag som förhäxad mest hela tiden. Fan, jag ÄLSKAR verkligen filmer som denna, som visar sånt jag aldrig sett förut och som spränger alla ramar för hur en film ”ska” vara.

En film behöver inte vara på nåt sätt alls annat än intressant och sevärd och DET kan egentligen vilket format som helst lyckas med bara manuset är tillräckligt genomarbetat.

Den japanske regissören Gen Sekiguchi långfilmsdebuterade med den här filmen 2004 och har sedan dess endast gjort en film, Quirky guys and gals (2011). Det et är synd tycker jag. Han känns spännande, visuellt galen och tossig nog att göra fler filmer av detta slag. Det här var nämligen en filmupplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag framöver.

Här är en lista på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

 

 

Publicerat

SAMEBLOD

I juni 2010 såg jag en film som heter Soraya M. Det var en filmupplevelse som gjorde mig skogstokig. Jag var arg ända in i benmärgen på dessa jävla muslimska män med en kvinnosyn som inte ens hade känts modern på medeltiden, jag såg fanimej rött, jag var galen där jag satt i soffan och beskådade den filmiska berättelsen om Soraya Manutchehrs liv.

Sameblod är ingen biopic i egentligen mening, filmens huvudperson Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) är en fiktiv person men det finns ingenting i den här filmen som inte hade kunnat vara sant. Amanda Kernell som skrivit och regisserat filmen är själv av samisk börd och med filmen visar hon en del av svensk historia som vi som land borde skämmas skiten av oss för.

Vi får följa Elle Marja när hon går från tonåring till vuxen till en gammal dam (i filmens början) och varför hon kände sig tvingad att glömma bort sitt samiska arv, sin familj, sitt språk, sina renar och traditioner och istället flytta till Uppsala för att ”bli svensk” – och därmed också bli behandlad som folk, som en ”riktig människa”.

Elle Marja är tonåring på 30-talet och då gjordes det rasbiologiska undersökningar på samerna. Skallarna mättes, hår och ögonfärg kartlades och det togs nakenbilder i nån form av studiesyfte. Han som grundade det rasbiologiska institutet hette Herman Lundborg och han koncentrerade sina mätningar till norra Sverige då han trott sig hitta rasblandningens följder. ”Han föreställer sig att det finns ett hot i nordligaste Sverige mot det han tänker som den ’äkta svenska befolkningen’. Hotet utgörs av dem som inte talar germanska språk utan finsk-ugriska språk och som enligt de här raslärorna inte hör hemma i Europa, inte är européer utan en främmande ras” (här kan du läsa mer om detta, samt i Maja Hagermans bok Käraste Herman).

Jag blir vansinnig. Igen. Och den här gången är det inte en historia från andra sidan jorden med svartmuskiga iranska män som hotbild, här är det Sverige, mitt Sverige och svenska jävla skitidéer som förr var vardag för många. Att vi inte skäms! Jag skäms. Jag gör faktiskt det. Scenen när Elle Marja ska studeras av okända vuxna män – och en kvinna – i skolmiljö med klasskompisarna på sameinternatet som publik OCH att det ”glömts bort” att dra för gardinerna för fönstren så att dom mobbande och misshandlade äldre killarna kan stå och titta när hon tvingas – ja, TVINGAS – ta av sig alla kläderna, alltså JAG TUGGAR FRADGA!

Det jag känner när jag ser Sameblod är att vi svenskar måste sluta leka ofelbara. Vi måste sluta klanka ner på andra nationaliteter, sluta låtsas som att alla andra alltid har fel och vi alltid gör rätt för det är VERKLIGEN INTE SANT. Det här är en skamfläck i vår historia och jag är så glad att Amanda Kernell har gjort en sådan fin, välspelad, otroligt välgjord och vacker film om något så vidrigt och hemskt och jag är tacksam för att jag sett den. Jag fick lära mig något om den svenska historien som jag förut inte kände till och jag fick se en enormt BRA svensk film.

Förresten, kan inte alla gnälltrutar bara en gång för alla sluta klaga på ”svensk film” som om det vore en homogen massa? Sameblod är en film som vore den argentinsk, dansk, ungersk, australiensisk eller koreansk (eller från något annat ”fint” filmland) så skulle alla filmintresserade se filmen och ta till sig den och säga att den är faaaantaaaastisk och OJ vad spännande att lära sig mer om andra minoriteter. Men nu är det svensk och även om den gick väldigt bra på bio och förhoppningsvis kommer kamma hem en drös med Guldbaggar så känns det återigen som att det finns en risk att den inte når ut som den skulle. Eller borde.

Det är en film som ALLA borde se. Tycker jag alltså.

I avsnitt 102 av Snacka om film går jag loss ordentligt när jag pratar om Sameblod. Ja va fan, blir man uppretad så blir man.

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

Publicerat

Asiensommar: SILENCED (Do-ga-ni, 2011)

Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.

När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.

Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??

Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.

Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.

Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.

Publicerat

A LATE QUARTET

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

Publicerat

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Publicerat

Asiensommar: THE HANDMAIDEN (AH-GA-SSI, 2016)

Sydkoreanen Park Chan-wook är en regissör som kan det här med det visuella. Oldboy, Stoker och Thirst är alla tre otroligt snygga filmer även om mina betyg skiftar en del och The Handmaiden är verkligen inget undantag. Tvärtom. Det här är urtypen av film som får mig att ibland avstå från att se asiatisk film. Den är nämligen FÖR snygg.

Snygg är egentligen ett understatement i sammanhanget för The Handmaiden är så vacker rätt igenom att man fanimej smäller av. Jag sitter på soffkanten och håller hakan i handflatan för att den inte ska gå ur led och ramla ner på golvet. Samtidigt ska man försöka hinna med och läsa texten för maken till dialogdriven film var det länge sedan jag såg. Så filmen igenom känner jag att jag missar något. Jag missar allt det fina om jag läser texten och jag missar handlingen om jag bara tittar på bilderna. En version där alla pratar engelska (eller svenska) hade jag tacksamt tagit emot den här gången – utan att skämmas det allra minsta.

The Handmaiden är ett erotiskt dramatiskt dramaturgiskt lurendrejerikammarspel skulle man kunna säga. Manuset är baserat på en roman av Sarah Waters som heter Fingersmith (Ficktjuven) och boken utspelar sig i den viktorianska eran i Storbrittanien. Filmen å andra sidan tar fart i 30-talets Korea som då var ockuperat av Japan.

Jag vill egentligen inte avslöja något alls om handlingen, inget mer än att ingenting är vad det ser ut att vara, ingen inblandad har rent mjöl i påsen och om två timmar och tjugofyra minuter kommer du sitta där, fortfarande med hakan i handen, förvånad, överkörd, snopen OCH längta efter mer. The Handmaiden är nämligen lite av ett mästerverk i mina ögon, klurig, fiffig, smart samtidigt som den är förtrollande vacker i varenda scen. Vilken upplevelse! Wow alltså! Se den (om du inte redan gjort det).

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

”Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

Asiensommar: CASTAWAY ON THE MOON (KIMSSI PYORYGI, 2009)

Kim (Jae-yeong Jeong) har skulder upp över öronen och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. I filmens allra första scen hoppar han från en bro rätt ner i Han River bara för att en stund senare flyta upp på en alldeles öde ö. I Han River. Alltså med Seouls skyline som granne i alla väderstreck. Så nära civilisationen men ändå så jättelångt borta.

Kim är frustrerad. Han klarade inte ens att ta livet av sig. Och nu är han fast i spenaten med en mobil som knappt har batteri som enda livlina. Fast han vill ju inte leva? Eller vill han det? Kanske är livet det enda han väljer nu när allting plötsligt står på sin spets – på riktigt?

Kim (Jung Ryeo-won) är kanske inte frustrerad men JAG blir det när båda filmens huvudroller heter samma förnamn. Det blir lite halvsvårt att hålla ordning på dom i text. Så från och med nu kallar jag mannen Kim S och kvinnan Kim J.

Kim J lider av torgskräck och lever sitt liv instängd i en lägenhet bland högar av soppåsar, bråte och annan skit. Hon lever på burkmajs och nudlar, motionerar kroppen genom att gå snabbt på stället (den halva kvadratmeter golvyta som är tom i lägenheten) och drömmer sig bort till ett annat liv på nätet, låtsas att hon shoppar svindyra skor och kläder, att hon är någon annan.

På nätterna roar sig Kim J med att fotografera månen och det är via denna värstingkamera hon får syn på Kim S. Han har skrivit HELLO med stora bokstäver i sanden och hon ser både meddelandet och honom. Men som den knasboll hon är ringer hon inte 112 eller försöker rädda honom på nåt annat vis, nej hon skickar flaskpost. Och Kim S svarar i sanden. Och så håller det på.

Jag skulle säga att den här filmen är som en mix av Cast away (med Tom Hanks), Swiss Army Man (för dess quirkyhet) och Jim Jarmusch film Broken Flowers (för musiken). Jag tycker jättemycket om stämningen i filmen, den är fin och hela filmen gör mig glad då den förstorar allt det till synes lilla i tillvaron, det som vi egentligen borde vara som mest tacksamma för men tar alldeles för mycket för givet. Bara att kunna äta sig mätt är ju en ynnest. Att kunna sova tryggt. Att ligga på rygg i gräset och titta upp i himlen, hur ofta gör man det? Det är ändå en lyx som är helt och hållet gratis. Och sova på bubbelplast? När tänkte man sist den tanken?

Castaway on the moon är som en helt vanlig amerikansk indiefilm trots att den är sydkoreansk. Inga direkta utflippade fars-scener utan filmen är skön från början till slut. Och snygg, jäkligt snygg är den och DET är nåt som ALLA sydkoreanska filmer jag hittills sett har varit. En ren fröjd för ögat!

På tisdag kommer nästa film i temat men då en heeeeelt annan genre.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

Återtitt: PROMETHEUS

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!”

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.