Etikett: Betyg 5

Publicerat

I HETASTE LAGET

För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och  Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.

Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.

Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?

Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm,  puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.

1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.

Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.

 

Publicerat

THE STRAIGHT STORY

Säga vad man vill, vissa filmer har verkligen ett speciellt sätt att tumla runt i ens liv.

Jag såg  delar av The Straight Story redan för många år sedan. Jag minns egentligen bara känslan av den och att jag tyckte det var fasligt sorgligt att huvudrolls-innehavaren Richard Farnsworth valde att ta sitt liv genom att skjuta sig själv med ett gevär bara ett halvår efter att han blev oscarsnominerad för den här filmen. Han var då 80 år gammal.

Fast om hela sanningen ska fram så mindes jag inte att han hette Richard Farnsworth. Hela min resa fram tills att jag nu sett om denna film/sett hela hade varit betydligt enklare om jag bara kommit ihåg hans namn.

Två av mina allra närmaste här i livet är såna där jobbiga filmtittare som när dom ska beskriva en film säger: ”du vet….den där filmen med han den där….ja du veeeeet….han som var med i den där filmen när dom sprängde den där bron, ja du vet och så hon, hon den blonda, hon, du vet precis vem det är, hon är ju gift med han den snygga, han med ögonen, du veeeeeeet…”. I 99 fall av 100 lyckas jag klura ut vad dom menar och fallet jag går bet på gör mig galen. Att jag själv då fastnar i vinkelvolten och inte minns vare sig titel, skådis eller regissör på en film jag tror mig tycka om, DET hör inte till vanligheterna och otaliga är dom gånger jag googlat på ”skäggig man på åkgräsklippare” dom senaste åren men inte ett enda av dom 64000 resultaten har gjort mig det minsta klok.

Att så en dag klicka in på Fripps filmrevyer och se en recension av en film om en skäggig man på en åkgräsklippare, alltså jag kippade som en nyfångad gädda på land efter luft, jag blev så glad så glad att det blev spontanfuldans på vardagsrumsgolvet den kvällen. En stor filmisk pusselbit lades på plats i min hjärna och jag fick sinnesro. The Straight Story, så var det! Där satt den!

Var då filmen så bra som jag mindes den? Ja. Precis så bra.

Det här är alltså något så häftigt som en Walt Disney-produktion som är regisserad av dom mörka knasigheternas mästare David Lynch och som är en roadmovie om en sällsam gammal man på en grön åkgräsklippare. Jag vill bara klappa händerna och börja spela fiol i skinnbyxor, fan, att hitta såna här filmer är anledningen till att jag tittar på film. Varenda scen är perfekt, varenda vy, varenda musikalisk strof i bakgrundsmusiken, blickar, röster, det sägs inte ett ord för mycket, allt är oklanderligt men utan att för en sekund bli tråkigt. Det är bara fint och snällt och hjärtskärande – och en alldeles alldeles fantastisk filmupplevelse.

Fripps fina recension av filmen hittar du här och det är tack vare honom – på flera sätt – som jag nu sett den. Tack så jättemycket!

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN

När jag såg Betty Blue första gången var jag femton år gammal. Det hade skrivits mycket om filmen, den ansågs väldigt vågad, det var mycket naket, den var oscarsnominerad för bästa utländska film och alla pratade franska. Det var alltså en typ av film jag inte var särskilt van vid att se vid den tidpunkten i mitt liv. Ändå tyckte jag om den.

Det har alltså gått 23 år sen jag sist såg den och härom morgonen vaknade jag upp med en oförklarig längtan att se om den. Precis som övriga kroppen är duktig på att tala om vad den behöver om man lyssnar ordentligt så kan även filmnervens önskningar ibland visa på extrem fingertoppskänsla.

Zorg (Jean-Hugues Anglade) är en ganska vanlig kille. En livsnjutare med författardrömmar som bor billigt i ett bungalowkomplex  mot att han fungerar lite som en allt-i-allo i husen. Han är vaktmästare, rörmokare, målare, ja, en allmän fixare helt enkelt.

Nu har han träffat en kvinna som inte är som någon annan. Betty (Béatrice Dalle) är vacker som en dag, sexuellt frigjord, härligt knäpp och hon har ett amazonhumör som skrämmer slag på hyresvärden som inte vill ha henne boendes där.

Zorg drar öronen åt sig men han är samtidigt så kär att han inte förmår sätta likamedtecken mellan hennes okontrollerade utbrott och psykisk sjukdom. När hon tuttar eld på hela huset blir dom tvingade att fly och inte ens det är nog för Zorg, han förstår, han slätar över och fortsätter förblindas av hennes skönhet och av att vara beroende av hennes kropp.

Det är mycket  av just kroppvaran i den här filmen. Det är väldigt mycket nakna kroppar. Till en början är det nästan lite jobbigt då omotiverad nakenhet på film ibland kan kännas enbart provocerande. Men den känslan går över. Efter första halvtimmen tänker jag inte ens på att dom saknar kläder och att pubeshår modell kolsvart lovikavante täcker TV-skärmen. Nakenheten är liksom inte det viktiga, det intressanta är det verkligt nakna, det som finns hos oss alla när man skrapar på ytan: kärnan, psyket, själen om du så vill. Det som inte mår så bra hos Betty.

Betty Blue – 37,2 grader på morgonen är en nästan tre timmar lång film. Att göra tre timmar film utan svackor är i det närmaste en omöjlighet.  Det regissören Jean-Jacques Beineix har lyckats med här är att göra en jättelång film som känns normallång men som inte en enda minut känns som en film. Låter det knasigt? Jag ska försöka förklara.

Det finns inte en enda scen i filmen som känns tillrättalagd, inte en enda sexscen som känns som på låtsas. Jag känner mig fullt övertygad om att allt jag ser händer här och nu och varför skulle det finnas scenografer när interiörerna är så perfekta som dom är i all sin enkelhet, varför behövs kostymörer när dom har precis rätt kläder på sig hela tiden och kameramän? Nejdå. Det behövs inte.

Jo, självklart gör det det. Kameramännen behövs och dom är många, jag förstår det, men precis som att jag får känslan av att Jean-Jacques Beineix regisserar sina skådespelare med bomullsvantar, precis detsamma tror jag om männen bakom kamerorna. Det känns som att dom håller i sina tekniska prylar med vadderade fingertoppar, som att dom zoomar med hela sitt hjärta, dom sveper linsen över interiörerna på samma sätt som jag själv skulle göra med blicken. Det är inga onödiga hopp, inga onödiga klipp, det är ett flow i berättandet som jag faktiskt inte tror mig ha upplevt i någon annan film förut.

Tre timmar svischar förbi och även om jag innan trodde mig minnas stora delar av filmen så var det inte riktigt sant. Det jag mindes var det jag som femtonåring såg, inte det jag ser nu. Betty Blue är en film med många bottnar. Den enkla beskrivningen är att filmen handlar om ett passionerat förhållande som brakar ihop fullständigt. Vad du tar till dig beror helt på dig själv, vad du vill se, vad du orkar ta in och hur mycket av dig själv du lägger in i historien.

För mig är det här stor filmkonst. För mig är detta en klassiker som bara blir bättre med åren. Den 4:a jag gav i betyg 1987 har definitivt ökat i värde.

Att se bra film är så härligt! Så jävla härligt!

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

Publicerat

SUNSHINE

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.