Etikett: Betyg 5

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

CIDERHUSREGLERNA

”Jag tycker såhär. Det är en femma men det är ingen Place beyond the pines-femma. Inte så stark. Men en femma. Helt klart är det det.”

Vad fan säger man? Jag har halvgäspat mig igenom Ciderhusreglerna för tredje gången i mitt liv, den blir liksom aldrig mer än en svag trea i min bok, så ser jag den med sonen och den typ förändrar hela hans världsbild.

Jag ser ut som en lergök i ansiktet och fattar ingenting. Vad är det som är så bra? frågar jag och tar fram anteckningsbok och penna för att inte missa chansen att förstå. ”Allt. Den handlar ju om allt. Om allt som är viktigt.”

Jahaja. Sådärja. Nämendåså. Joråsåatteh.

Nu känner jag mig som ett jävla korvbröd, ett såntdär man glömt kvar vid grillen över natten när det både regnat och varit jättevarmt. Jag blir liksom mosig i huvudet. Jag försöker minnas tillbaka till tiden när jag var tonåring, när jag slukade John Irvings böcker som vore det perfekt söta mandarinklyftor. John Irving förändrade mitt liv med många av sina böcker, ändå förstår jag inte storheten i den här filmen. Kanske är det just därför? Kanske är det för att en favoritförfattare aldrig blir bra nog i filmmanusform, även om det är författaren själv som skrivit det? Kanske är det för att svärtan i boken Ciderhushusreglerna inte riktigt finns i Lasse Hallströms pastellfärgade filmatisering, kanske är bokens Homer Wells betydligt mer komplex som person än Tobey Maguire låter genomskina? Jag vet inte.

Jag vet att jag retade mig alldeles gruvligt på Michael Caine dom första två tittningarna, något jag inte gjorde nu. Jag vet att jag fortfarande tycker att Charlize Theron är nästan omänskligt söt filmen igenom, nåt jag inte riktigt kunde läsa mig till i boken. Så tittar jag på sonen och undrar vad han ser. Han har inte läst boken, han har inget original att jämföra med, han går enbart på magkänslan och den säger honom att det här var kanon. Jag ifrågasätter inte hans känsla. Han kommer minnas Ciderhusreglerna på samma sätt som han minns The place beyond the pines. Kanske kommer han berätta om det när han blir vuxen, kanske skriva om sommarnatten då mamma och han såg Spider-man vara förlossningsläkare på en rasslig VHS-kassett. Såna filmminnen växer inte på träd.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

 

Publicerat

RAMBO – FIRST BLOOD PART II

Jag har i stora delar av mitt liv levt med Jante på axeln.

Jag har blivit lärd att även om jag vet att jag kan en massa saker så ska jag inte tro att jag kan nåt. Jag ska för allt i världen inte se mig själv som bra, inte i något läge, för det finns alltid nån som är bättre. Jag ska inte prata högt om sånt i livet som går bra, det kan upplevas som skryt. Jag ska inte klä mig för konstigt, för vad ska grannarna säga? Jag ska inte tillåta mig att känna lycka för lycka är inget att sträva efter, lycka är larv. Jag ska nöja mig med sånt som är ”gott nog” åt en sån som jag.

Vem är då jag? Vem bestämmer vem jag är? Vem bedömer vad som är gott nog, vem har rätt att tycka att min strävan är tillräckligt uppfylld för att ingen ska kunna reta sig på mig, känna avundsjuka, prata skit bakom min rygg eller kanske få sig en tankeställare och vilja ha ut mer av sitt eget liv?

Att vara liten och ständigt få dessa Jantelagar nedkörda i halsen borde med facit i hand kunna likställas med barnmisshandel. Laglig barnmisshandel är det väl då vi lever i ett land med åsiktsfrihet. Orden får flöda fritt, alla har rätt att uttrycka sina känslor och tankar och många av dom hundratusentals svenskar som lever under Jantes ok vet inte bättre än att dom fortsätter förpesta kommande generationer med denna dynga, en dynga som det tar åratal av sunt förnuft, vilja, terapi och heltidsarbete i konsten att rätta till sin självbild för att långsamt hacka bort.

”I´m expendable” säger John Rambo i den här filmen när han sitter i en liten båt tillsammans med en vietnamesisk kvinna som han tycker om. ”What mean expendable?” frågar hon och Rambo blir tyst. Eftertänksamt svarar han ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

Du ska inte tro att du duger till något. Du är en förbrukningsvara, en människa ingen bryr sig om. Ingen märker om du är där, om du är med, om du lever eller är död. Du ska inte tro att någon bryr sig. John Rambo lärde sig det i kriget, jag lärde mig det i en svensk liten stad. Vem kunde tro att det gick att hitta en beröringspunkt mellan en ärrad krigsveteran med bandana som dödar i samma tempo som andra äter kokosprickar – och mig?

I Rambo – First Blood part II får John Rambo i uppdrag att resa tillbaka till Vietnam för att leta upp amerikanska krigsfångar, ta kort på dom som bevis för att dom finns och sen resa hem igen. Då Rambo inte direkt framstår som en mästerfotograf i första hand är detta dömt att misslyckas – eller lyckas beroende på hur man ser på saken. I Rambos hjärna ska fångarna fritas och flygas hem men uppdragsgivaren Marshall Murdock (Charles Napier) tycker annorlunda.

Jag flyttade från det där inkränkta helvetesnästet som jag kallar min hemstad när jag var arton år och i samma sekund som jag kom till Stockholm bestämde jag mig för att försöka mota bort den där Jante som jag fått med bröstmjölken. Jag hatade hela tankesättet, det stämde inte för mig. Jag är VISST nån. Jag kan VISST saker. Det är VISST okej att vara stolt över sig själv, vara glad över det jag kan, gör och hur jag mår och jag tänker VISST ha lycka som mitt mål. Jag struntar i vad andra tycker, mitt liv är mitt och ingen ska få mig att känna att jag ingenting är värd.

Den här filmen har nästan trettio år på nacken och jag har sett den många gånger genom åren, under vissa perioder kanske ohälsosamt många. Nu såg jag den tillsammans med tre ungdomar som utan det minsta nostalgiskt skimmer gav den toppbetyg. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat, precis som samtalet vi hade efteråt, om det här med att se sig själv som förbrukningsvara. Alla tre såg ut som frågetecken, dom fattade inte vad jag pratade om. Vem fan är den där Jante?

Det tog mig 22 år av brutal envishet, av att kravla mig igenom motgångar, av att unna mig att surfa på medgångar men nu vet jag det både jag och Rambo borde ha vetat hela tiden: I´m not expendable!

Så när nån uttrycker den mest korkade meningen i världshistorien – Vem tror du att du är? – vet jag svaret. Jag är jag. Det räcker. Jag är bra.

 

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

PITCH PERFECT

Det här är en film som hamnat reklammässigt helt fel i filmdjungeln. Den liksom bara…försvann.

Jag försökte bjuda med mig någon på pressvisningen men ingen ville följa med. Om det var jag eller filmen som inte lockade vet jag inte men det känns bättre för egot att tänka filmen. Samtidigt hör jag Henrik Johnsson prata om filmen på Mix Megapols morgonprogram. Han pratar om att den handlar om kvinnor som reser till Afrika för att köpa sex och att han inte kommer att vilja se den på bio. Sen blir det reklampaus och när snacket återupptas har han uppenbarligen blivit uppdaterad. Pitch Perfect och Paradis: Kärlek må ha haft premiär samma dag men några likheter för övrigt finns inte.

Pitch Perfect handlar om collagekids som tävlar i a capella-sång. Den handlar om tjejgruppen Barden Bellas och deras antagonister, killgruppen Treblemakers. Den handlar om vänskap, om kärlek och om passionen för att sjunga covers utan instrument som hjälpmedel.

Jag ser det själv, handlingen i skriven text ser bara SÅÅÅÅ freakin båring ut och jag förstår med ens att det är en svår film att sälja in. Vilka är målgruppen? När jag tittar på dotterns ansikte under filmens gång så förstår jag att hon definitivt är det som följare av TV-serien Glee. Jag har å andra sidan inte sett ett enda avsnitt av Glee men gillar ändå filmen väldigt väldigt mycket. I sina bästa stunder får jag vibbar från både Community och The Mighty Wind och strösslar man sedan med Ace of Base-a-cappella-hyllning, lite Agnes, Europe & Roxette så är jag i alla fall jag känslomässigt hemma.

Anna Kendrick borde vara aningens för gammal för att ro hem rollen som collagestudenten Beca men hey, är hon bäst eller? Ja det är hon. Hon är GRYM! Rebel Wilson rockar som Fat Amy och Brittany Snow är skönt Reese Witherspoon-lik i rollen som Chloe. Det här är Girl Power i musikfilmsform och jag blir redigt underhållen filmen igenom. Det här var inte sista gången den här filmen visas i mitt hem, så mycket kan jag säga utan att lova för mycket.

Mitt betyg:

16-årig dotters betyg:

14-årig sons betyg:

 

 

Publicerat

Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

Publicerat

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Publicerat

THE PLACE BEYOND THE PINES

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och  actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

TRE MÄN OCH EN BABY

Tre mörkhåriga, framgångsrika, snygga män delar skitcool och stor lägenhet i en stor amerikansk stad. Livet leker, champagnen flödar, tjejerna avlöser varandra i den egna hissen som går direkt upp till lägenheten. Det finns liksom inga problem i världen, inte förrän en dag när det står en korg utanför dörren och i korgen ligger en liten nästan nyfödd flicka, en flicka som behöver bo hos sin pappa. Och nu ska alltså dessa tre hunkar ta hand om den lilla flickan med allt vad det innebär av småbarnsbestyr.

Tom Selleck var 42 år, Ted Danson 40 och Steve Guttenberg 29 när Tre män och en baby spelades in och jag som alltid sett dom som GAMLA. Sen tänker jag på vilka killar jag skulle vilja se i rollerna vid en eventuell remake och Channing Tatum dyker upp, liksom Jonah Hill och Shia LaBeouf. Dom är 33, 30 respektive 27 år gamla. Vet inte om det spelar nån roll förresten, jag tycker bara fortfarande att Selleck, Danson OCH Guttenberg ser ut och beter sig mycket äldre än jag, fast jag tänker nog helt fel där.

Nu när jag är inne i en period då jag försöker välja filmer som inte berör mig känslomässigt alls så passade den här som handen i handsken. Det går inte att bli uppretad ens om jag försöker. Den stryker så mycket medhårs att en kelsjuk angorakatt skulle tröttna. Men den är samtidigt mysig i all sin harmlöshet.

Jag gillar filmen fortfarande, dock inte lika mycket som då. Tom Selleck däremot, HAN håller minst lika bra nu.

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2013:

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.

Publicerat

PALME

Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.

28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?

Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?

Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.

”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.

Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.

Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?

Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.

Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.