Etikett: Betyg 5

Publicerat

LES MISÉRABLES

Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.

Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.

Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?

Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!

Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.

Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.

För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.

Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.

Publicerat

FRANTIC

Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.

Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.

Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.

Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.

Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.

Filmen när jag såg den 1988:

Filmen när jag såg den 2012:

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.

 

Publicerat

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Publicerat

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

 

Publicerat

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!

Publicerat

LOCK UP

Jag undrar om det inte var 1989 som Sylvester Stallone peakade som filmstjärna. Jag undrar om han kan bli bättre, snyggare, mer right-on-target än han var då? Han hade glimten i ögat, han var vältränad men inte överanabolisk, det gick att höra vad han sa, han valde filmer inte enbart med plånboken och han verkade älska underdogrollerna, dom som Rocky var med att skapa.

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken.

Ingen kan på samma sätt som Stallone gestalta en man som förlorat allt, som ligger i dyngan och sprattlar, som till synes inte har någon utväg men som vänder på allt och slutar som en vinnare. Stallonefilmer från 80-talet är perfekta på det sättet, jag vet jag får och jag blir aldrig besviken. Inte då. Inte nu. Inte sen.

Jag kan inte med all vilja i världen säga att jag tycker filmen är lika spännande när jag ser om den nu som när jag såg den för tjugotre år sedan men jag gillar filmen fortfarande, den funkar på mig (förvånad? någon?). Jag fixar inte orättvisor varken på film eller i verkligheten och jag spänner mina biceps i lojalitet och fantomkramp när Frank dumdristigt ger sig in i slagsmål, jag klapprar med fingertopparna mot soffbordet under hans rymningsförsök och jag vill göra tusen nålar på Donald Sutherland mest hela tiden.

Nostalgi och kärlek är bra kryddor när man tittar på film men det är inte alltid det räcker. Ibland vill man att minnet ska vara bättre än det faktiskt är. Lock up är inte ett sånt minne.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.