Etikett: Bibi Andersson

Publicerat

ÄLSKARINNAN

Max Carl Adolf von Sydow, gammal redan 1962, kommer att kunna ses i vinterns stora biopremiär Star Wars: Episode IV – The Force Awakens. 86 år gammal fortsätter han alltså att göra intryck och avtryck i filmhistorien och han var bara tjugo när han var med i sin första film, Bara en mor.

Det är otroligt egentligen. Han har spelat in film i sextiosex år och som jag skrev här ovan, han har liksom alltid känts….gammal. Vuxen liksom. Som en riktig…..”karl”.

Dagens film sprang jag på av en slump när jag satt och zappade runt på SvtPlay och den finns att se där till och med 22 oktober, alldeles gratis och helt reklamfri.

Älskarinnan är ett triangeldrama skrivet och regisserat av Vilgot Sjöman med Bibi Andersson som flickan, Per Myrberg som pojken och Max von Sydow som mannen (fritt översatt från IMDb som benämner rollernas namn som The Girl, The Boy och The Man).

Det är härligt att se ett svartvitt Stockholm, kakelugnar, smörbyttor och rediga telefonlurar med sladd. Det pratas ett språk jag tycker om men som inte finns längre. Bibi Anderssons vackra uppsatta hår och Per Myrberg som blott fyra år yngre än Max von Sydow alltså ska spela ”pojken”, pojkvännen som blir undanskuffad till förmån för den äldre, mer spännande mannen.

En rätt sevärd film trots det (kanske) låga betyget.

Publicerat

Svensk söndag: FLICKORNA

”Men förstår du inte, om vi bara håller ihop skulle vi kunna ändra på det mesta här i världen.”

För en vecka sedan gjorde Feministiskt Initiativ ett bra försök att ta sig in i Sveriges riksdag men det snubblades på mållinjen. Citatet här ovan är inte hämtat från deras valkampanj utan från filmen Flickorna från 1967 som jag just sett. Det känns som att mycket av det som händer och sägs i filmen är otroligt aktuellt fortfarande och det får mig att undra om det verkligen hänt så mycket på jämställdhetsfronten under dessa 45 år? Frågan är om Flickorna var före sin tid eller Fi efter?

Mai Zetterlings film handlar en hel del om ”kriget” mellan män och kvinnor, vad kvinnor behöver göra för att det ska bli ”fred”,  det vill säga jämställdhet. ”Om det är fred det gäller så skulle jag mer än gärna offra min figur och platta till mig som en spätta” säger en av filmens tre huvudpersoner Liz (Bibi Andersson), Marianne (Harriet Andersson) och Gunilla (Gunnel Lindblom) och hela filmen kryllar av citatvänliga meningar som skulle fungera mer än väl på tryckta oblekta tygpåsar.

Men att säga att filmen enbart fokuserar på kvinnofrågor är att förminska filmen en hel del, snarare känns den som ett smörgåsbord av helt vanliga mänskliga funderingar som både män och kvinnor kan ha. Tankar om barn och familj, om jobb, om otrohet och andra förbjudna tankar, om invandring, om det här med att som förälder få egen tid (måste ha varit en MYCKET modern tanke 1967!).

I Stockholm gick filmen bara tre och en halv vecka på bio sen försvann den från repertoaren. Den fick en hel del skit kan man säga. Expressens Bo Strömstedt (som då var chef för kulturredaktionen) klämde i med “Vilka förstockade menstruationer!” och säga vad man vill om detta, en liknande mening i en filmrecension skulle man nog inte kunna skriva idag, inte ens som chef på Expressen.

Mai Zetterling dog för exakt tjugo år sedan. Jag hoppas hon förstod vilken enormt intressant film hon gjort, vilken tidlös film hon gjort, vilken klurig film hon gjort. Och varför pratar inte fler om Flickorna? Eller pratas det om den, är det bara JAG som missat det?

”Det här är faktiskt saker som angår oss allihop. Kan man över huvud taget förändra varann och världen vi lever i? Kan vi det? Kan vi ändra på oss? – – –  Ni sitter ju där som om ni är uppstoppade. Säg nånting då! Förstår ni inte att vi måste tala med varann? Människor måste kunna prata med varann! FATTAR NI INTE ATT VÄRLDEN BLIR VAD VI GÖR DEN TILL? ”