Varning för grova och grava spoilers i texten!
I slutet av förra filmen dör Bella men Edward biter henne frenetiskt för att försöka förvandla henne till vampyr och därmed skänka henne evigt liv. Men hann han i tid? Lyckas han väcka henne? Skiter björnen i skogen? Älskar Taylor Lautner att se sig själv i spegeln med bar överkropp?
Bella vaknar upp med brunröda vampyrögon och en hunger efter blod. Edward har fått en jämlik, eller nä, Bella är både starkare och snabbare och framförallt, hennes ögonfransar har växt 300% på längden sådär som dom gör i reklamfilmer för nya super-turbo-extra-volume-superstrong-hyperlong-lashes-from-space-mascara. Edward har också tappat mycket av sin blekhet i ansiktet. Om det har med varandra att göra förtäljer inte historien.
Barnet som föddes i slutet på förra filmen var inte en pojke som Bella trodde utan en flicka som fått namnet Renesmee. Renesmee är till hälften vampyr och hälften människa och hon växer mycket fortare än en vanlig människa gör. Vid 7 år ålder är hon i princip fullvuxen.
Det som är jättefånigt i den här filmen är när det springs jättefort i skogen. Det är träd överallt, precis överallt, men Bella kan springa rakt fram i galet hög hastighet och samtidigt vrida huvudet och hålla blicken fäst rakt åt höger utan att krocka med ett enda träd. Det är helt osannolikt.
Skillnaden mellan denna film och de övriga fyra är att flera scener bygger på att många människor är närvarande och att dessa människor står i snygga/coola poser och är tysta. Det gör att scenerna blir som små reklamfilmer för kläder. I slutet är det även en tämligen storslagen slagsmålsscen som även den involverar en himla massa folk (eller är det ett krig kanske till och med?) och den filmsekvensen är så dåligt gjord rent effektmässigt att jag sitter med skämskudden vid ansiktet.
Men.
Jag erkänner. Det finns ett men. Det finns ett stort men. Eftertexterna. En jättefin låt och namnen på alla som varit med i filmserien och låten börjar strax efter vad jag förstår det som är det sista ordet i boken som liksom fejdar ut.
Forever.
Då brister det för mig. Fördämningarna bakom ögonen ger vika och jag känner mig som Suorvadammen, den som reglerar vattenflödet till Porjus vattenkraftverk. Fan vilken sucker jag är för ordet forever. För alltid. Precis som orden aldrig mer. Det där utomjordiska när man träffar nån som det är forever med. Bella och Edward har träffat varandra och nu är dom vampyrer i varandras sällskap härifrån till evigheten. Det är så fint att man dör. Och gråter. Och jag kan inte sluta heller. Patetiskt, jag vet, men då får det vara så (och reklam för vattenfast mascara ska man tro på lika lite som extra-volume-varianten).
Romantikern i mig ger filmen ett högre betyg än den egentligen är värd för äkta kärlek är så jävla fint, även om det är mellan en kvinna som inte kan stänga munnen och en man som är doppad i maizena.
Filmserien Twilight började i hånskratt, tog sig igenom ett nickande okej och ner till underjorden där den hittade sig lite pinnar och började tillverka sig en repstege för att sluta vid en punkt där jag faktiskt kommer minnas filmerna som helt okej trots oootroligt många svagheter – och detta på grund av fenomenala eftertexter i sista skälvande sekunderna. Snyggt jobbat måste jag säga!
Nu undrar jag hur Sofia knutit ihop sin Twilightsäck. Här kan du läsa hennes sista inlägg om denna vampyrsaga.
