Etikett: Bill Nighy

Publicerat

THE BOAT THAT ROCKED

Jag blir så brutalt uttråkad av filmer av detta slag. Det känns som vi gått igenom decennium efter decennium av filmer om gubbs, med gubbs, av gubbs, där män orerar, män sexualiserar, män regerar, män klappar sig för bröstet, män håller varandra om ryggen, män gör vad dom vill, män super, män gubbar sig, men bevisar sin potens, män gottar sig, män goffar sig, män förhäver sig, män förhöjer sig själva, män förminskar andra och framförallt, när en över två timmar lång film i princip BARA handlar om dessa män (ett rejält antal dessutom) då blir jag riktigt blasé.

Kvinnorollerna är horan, den galna wannaben, den lesbiska och den söta systerdottern som förväntas ligga med den unga tajta killen men hamnar istället i säng med den gamla tjocka håriga bara den unga tajta tittar bort ett par sekunder. Kåta kvinnor har ingen urskiljningsförmåga. Dom tar allt dom får, hej hopp bara. Så är dom. Kvinnsen.

Richard Curtis har skrivit och regisserat denna film om ett gäng manliga discjockeys och radiopratare som sänder piratradio från en båt ute på Nordsjön nånstans i slutet på 60-talet/början på 70? Det här är alltså mannen bakom Love Actually och Notting Hill. Han skojar man inte bort i en handvändning, i alla fall inte INNAN denna film är sedd. Och nu är den det så nu lägger jag Richard Curtis i en liten hatt, viftar med en blyertspenna och vips har jag skaffat mig en dvärgkanin.

Skådespelare som Bill Nighy, Nick Frost, Rhys Ifans, Kenneth Branagh, Tom Sturridge, Rhys Darby, Chris O´Dowd och Tom Brooke gör inte någon glad här, JAGMENARHERREGUD INTE ENS PHILIP SEYMOUR HOFFMAN KAN FÅ FASON PÅ DEN HÄR SKUTAN även om han inte gör mig besviken skådspelarmässigt. Filmen är bara så ruggigt mossig att jag har svårt att se den för ”vad den är”. För vad är den? Den är….absolut ingenting i mina ögon, inte mer än ett steg närmare slutet på mina PSH-filmer.

Uäääääh.

 

Publicerat

THEIR FINEST HOUR

Filmen Their Finest fick både ett framflyttat premiärdatum OCH en förlängd titel. Lite osmart kan man tycka eftersom den lätt kan förväxlas med brottarbajsfilmen The Finest Hours som kom för ganska exakt ett år sedan och denna förväxling är synd, Their Finest Hour är nämligen en helt okej film om än en smula otydlig.

London 1940. Det görs propagandafilmer för den brittiska militären som visas som förfilmer på bio. Andra världskriget håller på som värst och det var ett bra sätt – det enda sättet? – att nå ut med riktad information till en stor publik. Propagandaministeriet vill att dessa filmer ska få lite mer av en ”kvinnlig touch” och Catrin Cole (Gemma Arterton) får rollen som ny manusförfattare. Hon ska jobba tillsammans med den stilige Tom Buckley (Sam Claflin) och det går väl sisådär. En sån tur att Catrin har en sån stabil äkta make att luta sig mot därhemma. Hö hö hö.

Grejen med Their Finest Hour är att det är en på ytan oklar film. Den är svåranalyserad. Man vet inte riktigt om man får det man förväntade sig eftersom man inte har någon aning om vad som fanns att förvänta. Och ”man” i det här fallet är självfallet jag, det skulle bara låta betydligt mer självcentrerat om jag skrev jag hela tiden. Så MAN blev en smula överraskad under visningen av denna film eftersom det visade sig att den var riktigt mysig från början till slut.

Gemma Arterton visar för varje film hon är med i att hon är mer än den ”snygg-Gemma” man lätt kunde stämpla henne som efter filmer som Prince of Persia och Hansel & Gretel: Witch Hunter och Bill Nighy lägger en självsäker brittisk mysfarbroraura över hela produktionen. Jag tycker helt enkelt att det här är en BRA film även om jag är tveksam till att man måste se den på bio.

Jag och Sofia såg den här filmen i januari på Stockholm filmdagar. Här är hennes tankar om den.

Publicerat

LUCKA #5: ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSHEN

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

Publicerat

PRIDE

Jag tittar på Pride och tänker att det är nåt fel på mig.

Jag vill pausa, lägga mig på en divan och analysera min mentala hälsa. Varför blir jag inte glad? Varför ropar jag inte ”Hallelujah Moment” och smackar upp fem fiffiluror i betyg? Det är ju en sån fin tanke det här att göra film av två av marginaliserade samhällsgrupper, varav den ena hjälper den andra när den har det tufft.

Organisationen Lesbians and Gays Support the Miners är precis som det låter, homosexuella som stöttar gruvarbetare under den brittiska gruvstrejken på 80-talet. Jag känner att den där meningen får det att klia i kroppen. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det är härligt ju. Upp till kamp. David mot Goliat, tillsammans är vi starka, en för alla alla för en, hela grundförutsättningen för Pride borde passa mig som handen i handsken, hela soundtracket kryllar dessutom av 80-talsmusik.

Men nej.

Jag kapitulerar.

Det går inte.

Jag fattar grejen och jag förstår hyllningarna och jag tittar på ImdB och ser medelbetyget 7,8 och jag känner att alla andra har antagligen rätt men jag kan ändå inte strunta i min magkänsla som säger att filmen inte funkar. Jag blir inte glad av den. Jag känner mig inte upprymd och energifylld och jag är inte med i matchen. Det största med filmen är att den ens blev av, det kan inte ha varit någon självklarhet även om den är based on a true story.

Mitt tips: Se The Full Monty istället. En toppenfilm rätt igenom. Varför jag tokälskar den och gäspar mig igenom Pride kan jag dock inte förklara. Det är bara skillnad, inte svårare än så.

Sofia har också sett Pride och hon gillade den a lot. Jojjenito gillade den a bit less och Movies-Noir not at all (den kortaste recensionen någonsin på hans blogg?)

Publicerat

ABOUT TIME

Komedi, tidsresa, male bonding, föräldraskap och kärlek är fem ingredienser som ska försöka samsas i denna – på pappret – romantiska komedi.

Richard Curtis är mannen bakom filmen, Curtis som skrivit och regisserat The boat that rocked och Love Actually, och som skrivit manus till Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Jeff Goldblum-klassikern En lång en. Det är svårt att dissa nåt som kommer från den snubbens hjärna även om filmaffischen här till höger ser för himla trälig ut.

Trälig var det ja. Nånting måste ha gått riktigt snett vad gäller PR-maskineriet för denna film eftersom typ ALLA missade den på bio (utom Jessica och Dilan som båda hyllade den, Jessica på en filmspanarträff och Dilan på twitter). Det borde inte vara möjligt. Kanske beror det på att huvudrollsinnehavarnas namn – Rachel McAdams och Domnhall Gleeson – inte per automatik säljer in en film? Kanske beror det på att även trailern vittnade om att fem genres kan ha svårt att platsa i en och samma film? Kanske berodde det helt enkelt på en himla…trälig… filmaffisch?

Lite synd är det hur som helst, både för filmen och för alla som missat den. Det är nämligen en ganska bra liten film. Charmig i all sin enkelhet, jag ler men skrattar inte, jag förstår men känner inte, jag hänger med men orkar inte. Movies-Noir beskriver den som en ”chick flick för killar” och det känns sant. Det är mycket killfokus för att vara en romcom, fast….det är ju ingen romcom. Det är istället en hel del pappa-son-förhållande i fokus, nästan lika mycket som Tims (Gleeson) letande efter kvinnan i hans liv hoppandes mellan olika åldrar.

En lördag som denna tycker jag About time är ett perfekt filmtips. Den är lagom mycket av allt. Den funkar för nykära par, den funkar för slentrianfilmtittande par, den funkar för dom som febrilt letar efter sin pusselbit och önskar dom kunde timehoppa, den funkar för alla som hellre tittar på film än på OS och den funkar för alla därute som har eller har haft en älskad pappa.

Publicerat

HOTELL MARIGOLD

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

Publicerat

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.

Publicerat

Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!

 

 

Publicerat

The constant gardener

Jag vet inte hur det kommer sig men jag har alltid trott att Clive Owen spelade huvudollen i den här filmen. Tittar man snabbt på filmaffischen så inte fan går det att se att det där är Ralph Fiennes? Jo, möjligtvis på den suddiga bilden i bakgrunden men snubben i fokus är inte lik Ralph. Inte alls.

Hur som helst, hade jag haft denna informationen fräsch och uppdaterad i min filmhjärna så hade jag sannorlikt inte varit lika sugen på att se filmen men nu blev det ett litet syntax error och med facit i hand så blev det rätt bra ändå till slut.

Den strame inåtvände diplomaten Justin (Fiennes) blir kär i Tessa (Rachel Weisz) som är en energisk och extremt utåtriktad revolutionär med starka åsikter och rättspatos – och bra mycket yngre än sin blivande man. Dom har precis träffats när han får jobb i Kenya och det snabbar på äktenskapet då Tessa så gärna vill följa med honom på utlandstjänsten. Och det gör hon, hon följer med till Kenya och när Justin sköter sina åtaganden torrt och exemplariskt kör Tessa sitt eget race. Hon lär känna folk, hon ifrågasätter, hon gräver i frågor hon anser vara fel, hon försöker hitta lösningar och framförall: hon blundar inte för något alls. Hon blir nära vän med en svart läkare som många i hennes omgivning tror att hon har ett förhållande med (däribland Justin) och hon blir snabbt gravid.

Det är när Tessa kommer på att nånting är tok-konstigt med ett läkemedel som delas ut till den fattiga befolkningen som problemen drar igång på riktigt. Konspirationsteorier, missförhållanden, ingrodd rasism, orättvisor, läkemedelsindustrin som kämpar för att utåt sett ”göra gott” men som i själva verket inte gör ett jota utan att dollargrina samtidigt,  The constant gardener sätter fingret på många brännheta spisplattor men ändå, trots detta, så är mitt enda bestående minne av den här filmen Ralph Fiennes aristokratbleka skinntorra nakna kropp.

Det finns ingen nu levande manlig skådespelare som jag blir så äcklad av att se i kärleksscener som Ralph Fiennes. Om jag ätit något som gjort mig matförgiftad så är det sällan jag blir sugen på just den rätten igen utan att känna den där fantomsmärtan i magen som säger ”jag kommer snart att kaskadspy och det finns ingen återvändo om jag ska slippa det här onda”. Jag tror att min aversion för Ralph Fiennes i all form av älskare-roller bottnar i min upplevelse av filmen Den engelske patienten, eller anti-upplevelse snarare. Hans kritvita konkava kropp med dom där fjuttiga kolsvarta brösthåren, fy satan, hela han är icke-manlig från hjässan till fotsulorna och jag vill INTE se honom utan kläder. Jag vill inte. Hela min kropp skriker neeeeeeeeeeeej när den där scenen dyker upp i filmen och jag försöker fokusera på fina Rachel Weisz men det går inte. Jag får för mig att Ralph Fiennes nakna kropp luktar golvpolish och att han sandpapprar handflatorna för att vara så oantastelig och ren som bara han kan. Gud så osexigt och usch så ointressant och bläääh, jag vrider på mig i soffan som en orm som doppats i saltsyra för det här är otäckt på riktigt trots att det bara rör sig om sekunder av en hel film.

Om jag försöker ta stora luktsuddet och sudda bort dessa bilder från näthinnan så är The constant gardener en väldigt vackert filmad film. Fina färger, skön stämning, ett Afrika som porträtteras med både sina dåliga och bra sidor. Rachel Weisz strålar som Tessa, hon är jättebra och jättesöt och jag vill se mer av henne, hon förtjänar verkligen ett massivt genombrott. Ralph Fiennes har jag egentligen inte så mycket emot som skådespelare – så länge han behåller kläderna på.