Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

Someday, someday I´ll kill you. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Fredagsfemman # 53

5. Filmåret 2012 – bra eller anus?

Det har stötts och blötts en del om hur dåligt filmåret 2012 var och jag håller fast vid min ståndpunkt, förra året var rätt mediokert. Letar jag femmor får jag ta fram stora förstoringsglaset men det är ett desto jämnare och bättre år om jag ser till filmer som hamnat snäppet under. Många starka fyror som ska försöka brotta sig in på min bästa-lista, en lista som för övrigt är i det närmaste klar. Jag har ett par filmer kvar att se innan jag spikar listan helt men jag har bestämt datum för publicering. Söndagen den 4:e mars kommer den upp på bloggen.

 

4. Claire Danes

Efter att ha sett henne med löständer i Temple Grandin, efter att ha bannat mig själv att jag slutade se Homeland efter fem avsnitt av första säsongen (fast jag tyckte det var sjukt bra), efter att det slog mig att jag sett henne som Julia i Baz Luhrmanns Romeo + Juliet sjukt många gånger och efter att jag sitter och väntar på Bille August version av Les Misérables i vilken hon spelar Cosette så känner jag att här är en skådespelande kvinna jag skriver på tok för lite om. *disssccchhh* Jag klappar helt sonika till mig själv på kinden, flippar upp henne på fredagsfemman och påminner mig själv – återigen – om vilken GRYM skådis hon är!

 

3. Min nyfunna kärlek till podcaster

Det som började med Har du inte sett den?-podden fortsatte med att jag under december månads mörka kvällar lyssnade mig igenom samtliga avsnitt av Värvet samtidigt som jag återupptog en av mina äldsta och mest kära fritidssysselsättningar: att rita. En vägvinnande kombination. Satan så bra jag mår i både kropp och själ när jag lyssnar på samtal utan musik och reklam och samtidigt håller i  – och använder mig av – en riktigt skön svart penna. Den mest otippade vändningen i det hela hände när Värvet-avsnitten tog slut. Vad skulle jag lyssna på då? Podcastar är en djungel och eftersom jag bara lyssnar när jag går och lägger mig är jag rätt känslig för röstlägen och där gick Filip&Fredriks pod bort direkt. Så jag gjorde det superkonstiga, jag klickade på avsnitt 1 av Alex&Sigges podcast. Jag trodde mycket om detta men inte att det skulle vara genialt. Vilket det är. Varje gång. Att använda sig av det svenska språket så tydligt, klokt, smart och på-pricken som Sigge Eklund och Alex Schulman gör, det gör mig varm om inte i kroppen så väl i hjärnan.

 

2. Filmspana…..näääää. Mello Del 2 jue.

Det finns ingen situation i vilken Filmspanarna hamnar på andra plats så den här helgen får Melodifestivalen en hedrande silvermedalj. Förra veckans premiärsändning hade en del i övrigt att önska om jag ser till den manliga programledaren och dennes idoga läsande från manuskorten men vad spelar det för roll när superkvinnan Gina Dirawi är där och styr upp hela tjotaballongen. Duktig är ett ord jag tycker rätt illa om men Gina är verkligen det. Hon är duktig. Det är en ynnest att se henne i livesändningar. Håll fast henne SVT. Ge henne den lön hon kräver, ni har det tillbaka mångfalt.

 

1. Filmspanarträffen

Imorgon ska vi ses igen, vi som har film och ord som största hobby och det är min första lediga lördag på en hel månad. Vilken härlig dag det ska bli – på många sätt! Vänner, bio, mat, dryck och filmsnack en masse. Vad blir morgondagens röda tråd? Django?

Om du läser detta, har en filmblogg och känner dig nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Om du har en filmblogg och redan har bokat in skönt filmspanarlördagshäng  – vi ses imorrn!

FRÖKEN SMILLAS KÄNSLA FÖR SNÖ

”Det enda som gör mig riktigt lycklig är matematik.”

Min första tanke när fröken Smilla säger dessa ord är lita aldrig på nån som säger så. Min erfarenhet av människor med förkärlek för siffror är att dom sällan har koll på mjuka värden som känslor och empati. Det finns säkert undantag men livet tillhandahåller sällan facit och på decimalen korrekta svar. Smilla letar svar, hon letar sanningar men hon är allt annat än socialt begåvad. Kantig och hård går hon genom livet men snö har hon koll på.

1992 skrev Peter Høeg boken om den grönländska flickan Smilla som flyttar med sin pappa till Danmark som sexåring och som i vuxen ålder ser grannpojken ligga död i snön utanför huset där hon bor. Hon misstänker att nånting är fel, att det inte är en olyckshändelse utan ett brott och hon börjar fiska, leta, fundera och vill lösa mysteriet. Jag läste boken när den kom och gillade den. Jag gillade den mycket till och med. Høeg har en fin förmåga att få det där isiga kalla att liksom ligga som en saltrand runt varje boksida och det kändes som en ganska enkel uppgift att göra om denna känsla på film.

Bille August fick chansen. 1997 kom filmen baserad på boken och jag strosade till biografen för att få se nånting riktigt bra – trodde jag. Julia Ormond kändes som ett spännande val som Smilla och att plocka in kända gubbs som Gabriel Byrne, Jim Broadbent, Richard Harris, Robert Loggia och Tom Wilkinson ser ju bra ut på filmaffischen men det är inte jättekul att titta på. Men å andra sidan, vem fan har sagt att allt ska va kul hela tiden?

Nej….kul är det sannerligen inte. Första halvan av filmen är ackompanjerad av en typ av musik som får mig att associera till trailers. Det känns liksom inte på riktigt, det är som om filmen inte börjar, jag bara väntar på han med basrösten som ska säga ONE EXTRAORDINARY GIRL – AN EXTRAORDINARY  SENSE – THIS SEASON – JULIA ORMOND WILL SOLVE  – THE MOST INTELLIGENT CRIME  – OF THE CENTURY. Men det händer inte. Rösten kommer inte. Istället går halva filmen och jag får noll känsla för varken Smilla, mysteriet eller filmen som sådan.

Det som ligger på filmens plussida är allt det vintriga, all snö, alla tokigt mönstrade stickade tröjor och att Julia Ormond är i det närmaste otäckt söt. Nästan allt annat ligger på minus, i alla fall jämfört med boken. Har du inte läst boken kan filmen säkert ha ett existensberättigande jag inte känner av just nu och känner du för en scandinavisk-ish någorlunda välgjord thriller så funkar den alldeles säkert. Personligen känner jag mig lika besviken på filmen nu som jag gjorde 1997.