Etikett: Billy Bob Thornton

Publicerat

LUCKA #3: BAD SANTA 2

Jag tycker Bad Santa (från 2003) är en riktigt kul film. Det är en julfilm jag sett om åtminstone en handfull gånger för även om den är grov, osnuten och knökfull med sexskämt så har den ändå nån form av grundvärme i sig. Därför kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi tro att uppföljaren skulle vara så fullkomligt cynisk iskall som den är. Dessutom är den i stora delar totalt humorlös.

Att se Billy Bob Thornton reprisera sin roll som Willie Soke gjorde mig ungefär lika håglös som Billy Bob såg ut. Att han gjort den här filmen enbart for the bucks är helt överflödigt att ens påpeka för den mannen är inte där. Han är inte närvarande, inte psykiskt. Alls. Kroppen är där men hjärnan är på väg på pimpel-VM i Kanada eller nåt.

Kathy Bates spelar Sunny Soke, Willies mamma och föga solig. När jag var tonåring kallade min ena morbror mig för ”Sunshine” för att jag var så himla trumpen men herregud, jag var uppåt som bröderna Bronnett i ett cirkustält i jämförelse med hur Sunny Soke är här. Dessutom platsar kärringen in som nordamerikas sämsta morsa, alla kategorier. Jag har väldigt svårt att skratta åt henne och hennes beteende, jag kan inte riktigt se bortom eländet som nånstans måste ha.

Pensionärsparet som var mitt enda ”sällskap” i biomörkret hade dock lättare att skratta åt skiten. Ljudligt och gällt ljöd skrattet mellan dom ekande tomma bänkraderna och lika glad som jag var för deras skull lika förvånad och besviken var jag för min egen. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde Christina Hendricks tacka ja till en roll? Att Kathy Bates gjorde det kan jag nånstans ändå greppa, rollen är trots allt helt wacko jämfört med allt annat hon spelat, Annie Wilkes i Lida inkluderad.

Nä det här var ingen höjdare. Nu tänker jag se om ettan istället, den här filmen önskar jag att jag kunde radera från hårddisken mellan öronen.

Betyg på själva filmen:

(Korrekt betyg är 1,5. Inte riktigt en etta men fanimej ingen tvåa)

 

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: OUR BRAND IS CRISIS

Sandra Bullock is back! Fortfarande snubblande och kräkandes i papperskorgar men här är hon ”Calamity Jane”, en slug politisk strateg som ska hjälpa en av Bolivias presidentkandidater att vinna valet. För flera år sedan var hon själv politiker men allehanda fadäser gjorde att hon tvingades dra sig tillbaka och nu lallar hon mest runt bland temuggar och keramikskålar.

En av dom som såg till att hon hamnade i skiten – förutom att hon lyckades sköta det rätt bra själv också – var Pat Candy (Billy Bob Thornton), även han en politiker och även han en som inte la två strån i kors för att hålla henne från den riktiga smutsen. Denne Pat Candy befinner sig även han i Bolivia och han är kontrakterad för att hjälpa en annan av kandidaterna med kampanjen. Krig alltså, mellan Candy och Jane i alla fall OCH mellan två bolivianska män som gör nästan vad som helst för att nå maktens finrum.

Det här är regissören David Gordon Green nyaste film och förutom att han står bakom min riktiga lågvattenhatfilm Pineapple Express (1/5) så har han även regisserat Prince Avalanche (1/5) och den FANTASTISKA Joe (5/5). Ja, han har förstås regisserat fler filmer än så, en hel del av dessa kommer dyka upp i detta tema. Varför då kanske du undrar? Jo, för David Gordon Green och David Wingo är barndomskamrater och har följts åt genom åren. När den ene David står bakom kameran fixar den andre David musikbiffen. Så att säga.

Under några av filmens scener märker jag hur hjärnan liksom stänger av och det är mest öronen som är fokuserade. Betyder det att musiken är bra? Klart det gör! För att vara David Wingo håller sig musiken väldigt mycket i bakgrunden (haha, nähääää?) men den är stabil, fin och passar filmen. Här kan du lyssna på hela skivan och filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

EAGLE EYE

OM DU INTE HAR NÅGRA PROBLEM MED ETT MANUS SOM SER UT SOM EN SCHWEIZEROST ELLER MÄNNISKOR SOM SKRIKER OAVBRUTET I TVÅ TIMMAR SÅ ÄR EAGLE EYE ETT LAGOM HJÄRNDÖTT FILMTIPS EN TRÖTT SÖNDAGKVÄLL.

PRATAR JAG HÖGT? TYCKER DU? JA, JAG HAR FAN INGEN ANING, JAG HAR TINITUS NU, DET BARA RINGER I ÖRONEN. MEN SHIA LABEOUF VAR BRA. MICHELLE MONAGHAN MED. HO-HO, HÖRS DET VAD JAG SÄGER? EFFEKTERNA VAR PÅKOSTADE OCH COOLA OCKSÅ, SPECIELLT UNDER FÖRSTA HALVAN AV FILMEN. UNDER ANDRA HALVAN HÖRDE INTE PROGRAMMERARNA VAD REGISSÖR OCH ANNAN KREATIV PERSONAL SA UTAN KÖRDE SITT EGET RACE OCH JAG SATT MEST OCH SKRATTADE ÅT DEN UNDERMÅLIGA TV-SPELS-KÄNSLAN I VISSA SCENER.

SUMMA SUMMARUM, FRAM MED REVAXÖR OCH/ELLER FARFARSFARS GAMLA TRÄTRATT FÖR DOM HÄR ÖRONEN BETER SIG RÄTT ELJEST JUST NU. TÄNK OM JAG SETT FILMEN PÅ BIO, DET HADE BLIVIT KAOS OCH KATASTROF. NU SÅG JAG DEN PÅ TV:N OCH VOLYMKONTROLLEN STOD PÅ 2 (AV 100).

Publicerat

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Publicerat

Sista måndagen med Matt: BORDERLINE – DESSA VACKRA HÄSTAR

Nu vi framme vid den allra sista anhalten i Matt Damon-temat som länge såg ut som ett tema som aldrig ville och kunde ta slut. Men nu är det slut, det här är sista filmen ut.

Filmen heter All the pretty horses och på svenska fick den det övertydliga tillägget Borderline – Dessa vackra hästar, som om man per automatik skulle förstå vad filmen handlar om. Psykisk ohälsa eller hästuppfödning? Både och? Eller kanske inget utav det?

Vännerna John (Matt Damon) och Rawlins (Henry Thomas) rider över prärien (?) mot Mexico i sin jakt på jobb och kanske ett liv. Det är fin musik, vackra vyer och snygga pojkar och med ens knallar tankarna över mot Brokeback Mountain, denna fantastiska film. Lika snart får tankarna knalla tillbaka med svansen mellan benen för det finns ingenting i den här filmen som liknar Brokeback Mountain ens på en liten ynka fläck.

Grabbarna kommer till Mexico, får en liten 16-årig snorvalpsrymling på halsen, John får jobb som hästskötare på en farm och kärar ner sig i ägarens vackra dotter Alejandra (Penelope Cruz) och allt går åt helvete dock fortfarande till fin musik.

Billy Bob Thornton har regisserat denna film vars manus är skriven efter en roman av Cormac McCarthy. Denne Cormac McCarthy är en intressant man tycker jag. Han ligger bakom romanerna No country for old men, The road och Child of God (som blev film 2013, James Franco skrev filmmanus samt regisserade och spelade huvudrollen). Samtidigt som han planerade sin 80-årsdag förra året fick han även se sitt filmmanus The Counselor bli film (i regi av Ridley Scott). Det finns några av hans romaner kvar som inte redan blivit film och mitt kanske-inte-alltför-högodds-tips är att Cormac McCarthys namn kommer synas på många filmiska förtexter även efter sin död.

Dock hjälper inte min lilla Cormac-fascination när denna film ska betygssättas, det här är nämligen en film som är väldigt svår att ta på allvar. Den är spretig som en knalldöd hängbjörk och den borde vara så mycket som den inte är. Den borde vara sorglig och jobbig och hemsk och vacker, hade jag gillat hästar så borde filmen haft ännu mer av den varan (med tanke på titeln). Men nu är den varken hackad eller malen, inte ens den bitterljuva kärlekshistorien tas om hand ordentligt.

Däremot är Matt Damon alldeles förtjusande här. Han gråter! Det är man inte bortskämd med direkt, salta tårar nedför en damonsk kind. Men tårar eller ej, Matt Damon ÄR bra och han bär den här filmen på sina flanellskjorteaxlar från början till slut.

Men nu är Matt Damons måndagar över och om några veckor kommer ett nytt måndagstema att ta vid. Det intressanta är att denna film kan vara den yppersta övergången någonsin mellan två teman och jag hade det inte ens som en baktanke, det bara föll sig så. Måndagen den tredje mars kör nästa tema igång, vad eller vem det handlar om är hemligt fram tills dess. Hihi.

Publicerat

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

Publicerat

Veckans Sarandon: MR WOODCOCK

Jag tror att vi alla har händelser från skoltiden som fortfarande skaver som brödknivsminnen i kroppen. Den där klasskamraten som sa nåt taskigt, den där gången man ramlade precis framför alla dom coola i rökrutan, den där läraren som man bara hatade som fick onsdagmornar i datasalen att kännas som en timme i tortyrkammaren. Klart du minns, jag minns, alla minns fragment av sin skoltid.

John Farley (Seann William Scott) minns kanske lite mer än andra då han som liten fet pojke i basketlaget dagligen blev förnedrad, mobbad och psykiskt misshandlad av sin gympalärare Mr Woodcock (Billy Bob Thornton). När Johns mamma (Susan Sarandon) glatt meddelar att hon har träffat en ny man åker John tillbaka till sin gamla hemstad för att kolla in vem han är och döm om Johns förvåning när Mr Woodcock tittar fram. It looks like I´m gonna be your new dad, säger Mr Woodcock och John håller tillbaka spyorna. Och tårarna. Och frustrationen.

Mamman vill inte förstå exakt HUR elak hennes nya fästman är på arbetstid och trots att det var många år sedan John slutade skolan så har denne lärare förstört mycket av hans självförtroende och liv. Hon är lycklig. Woodcock är snäll mot henne och hon har inte känt såhär för någon sen Johns pappa försvann ur bilden. Yada yada. Vad ska man säga? John är en vuxen man, mamman är definitivt en vuxen kvinna, Mr Woodcock är ett as och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den här filmen klassas som en komedi och bör inte överanalyseras, men en komedi som inte får mig att skratta känns inte som en helt igenom lyckad sådan. Jag vill nog gärna tro att den är roligare än den är, jag vill gärna att det ska vara en gympasalsvariant av Bad Santa men det är den inte. Den är faktiskt jävligt larvig för att tala klarspråk, den är också alldeles för lam. Simpel. Jag hade gärna sett den flippa ur mer, mer som Bad Santa (eller the Change-up för den delen), vara lite mer on-the-edge men det blir inte så mycket med den varan.

Billy Bob Thornton trampar vatten, Seann William Scott spelar dumsnällis precis som vanligt och Susan Sarandon mörkade ner håret ett par nyanser, gick till jobbet och fick lön. Har du inte sett filmen har du inte missat nåt alls och får du för dig att du vill se filmen så varsågod, be my guest. Den går absolut att se utan bestående men men den är inte speciellt bra. Inte så bra alls faktiskt.

Publicerat

MÄSTERKATTEN

Alla tjejer som någon gång på en semester fått påhälsning av en sydeuropeisk strandraggare vet att hur liten han än är och hur fula badbyxor han än har så ser han sig själv som Guds gåva till kvinnorna. Gott självförtroende i all ära, i dessa fall kommer det ofta i sällskap av en väldans skev självbild.

Mästerkatten i Dreamworks tappning  är i mångt och mycket en animerad variant av en spansk strandraggare. Han är seriös, han tittar i ögonen med fast blick, han pratar med stora ord och gärna om sig själv i tredje person, han får bortamatch-tjejkatterna att känna sig unika trots att han tilltalar dom med fel namn, han står för vem han är och vad han säger men han är hela tiden på gränsen till skrattretande.

När Mästerkatten i stövlar, han som var så cool i Shrek, är tillbaka i en alldeles egen film så är Antonio Banderas rösten, precis som då. Jag har svårt att släppa den grejen. Han ÄR katten. Jag ser Banderas i hårig kostym framför mig, jag ser filmen som en slags fabelversion av Desperado och helt ärligt, det här är hans bästa rollprestation på väldigt länge. Salma Hayek är rösten till Kitty och ägget, Humpty Dumpty är ingen mindre än Zach Galifianakis. Humpty Dumpty är för övrigt en rätt udda karaktär i en film som denna. Han är inte sidekick-rolig, han är inte söt, han är mest bara otymplig och intelligent men ändå får han en plats i filmen som är given honom. Jag köper vad som helst, en katt som samarbetar med ett ägg, varför inte liksom?

Hela filmen är en orgie i fniss. Redan tio minuter in i filmen fastnar jag i bubbelfniss så tårarna rinner och detta åt något så banalt som en katt som lirar gitarr med tvåhandsfattning. Mästerkatten är en film som hela familjen kan se med STOR behållning, jag kan nästan lova det då jag inte tror min familj är så väldans annorlunda mot många andras. Vi skrattade allihop och konstaterade att det var ett tag sen en animerad film var så rolig som denna.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.

Publicerat

BAD SANTA

Billy Bob Thornton spelar Willy, en alkad och jävligt otrevlig snubbe som varje jul jobbar extra som jultomte på varuhus. Som sidekick/tomtenisse har han dvärgpolaren Marcus (Tony Cox). Man kan inte med bästa välvilja i världen säga att deras extrajobbsintentioner hör julen till, alltså att dom skulle vara godhjärtade, empatiska, snälla och givmilda. Snarare precis tvärtom.

Willy är en ladiesman och skäms inte för sig. Han har noll koll på världen och sin omgivning men blir tvingad in i nån sorts familjetänk när han träffar på en ung tjock pojke och en snygg servitris som tycker att Jultomten är det sexigaste som finns. Däremot släpper Willy och Marcus inte sin ide: att råna varuhuset på självaste julafton.

Bad Santa är lite som att ge bort toalettpapper i julklapp eller servera förra årets Aladdinask till Kalle Anka, sådär så chokladbitarna har blivit lite vita och tråkiga på ytan. Det är liksom inte…okej.

Visst, Bad Santa ÄR en julfilm, den ÄR bitvis sjukt kul, men den är också grov, sexistisk, elak och framkallar inte direkt värsta julmys-med-raggsockor-och-knaster-i-öppna-spisen-känslan. Däremot tror jag att filmen kan få den mest luttrade bitterfittan att garva läppen av sig så in med Bad Santa i DVD:n framåt juldagskvällen så blir det liv i släktingarna ska du se.