Etikett: Billy Crudup

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

ALLA TIDERS KVINNOR

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

Publicerat

JACKIE

Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.

MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?

Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.

Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?

Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.

(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)

Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon

Publicerat

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

Publicerat

THE LONGEST WEEK

Tre bra skådespelare, ett välskrivet manus, New York-vyer och Woody Allen-jazz i bakgrunden, vad mer behöver man en vardagkväll framför TV:n? För egen del är svaret: ingenting. The Longest Week är film som gör mig tillfredsställd på alla plan, i alla fall när det pratas om romcomdrama.

Conrad Valmont (Jason Bateman) är enda arvingen till ett hysteriskt emperium och trots att båda hans föräldrar är i livet behöver han inte lyfta ett finger för att få sin veckopeng som vida överskrider vilken normal årslön som helst. Han bor på det mycket luxuösa Manhattan-hotellet som pappan äger, har typ en helt egen våning – och han lever från hand ur mun eller vad det nu heter.

Vackra damer frotteras i hans svindyra sidenlakan, det är fester, glamour, materiell lyx av alla de slag och det enda han inte riktigt får kläm på är det här med kärleken. Kvinnor som attraherar honom är alltid upptagna och kvinnor som blir attraherade av honom är inga han egentligen vill ha, annat än några timmar eller nån dag eller så. Men så ser han Beatrice (Olivia Wilde) på tunnebanan med långa lösögonfransar läsande Sense and sensibility och han blir blixtbetuttad, så betuttad att när det visar sig att hans bästa (och enda?) vän Dylan (Billy Crudup) dejtar just denna Beatrice så kan han inte hålla tassarna borta. Det kan å andra sidan inte hon heller och det är starten på en hel del…oreda. Att föräldrarna dessutom beslutar sig för att inte ge Conrad ett öre mer är ett annat gruskorn i maskineriet och början på en väldigt lång vecka för Conrad Valmont.

Jag tycker om den här filmen, jag tycker den är underhållande och snyggt gjord på alla sätt OCH det gör inte saken bättre än att det är tre av mina favoriter i huvudrollerna. Ett sevärt filmtips i höstmörkret!

Publicerat

RUDDERLESS

Det bränner innanför ögonen. Jag har en liten svart klump av något odefinierbart trassligt mitt i magen. Kanske är jag lite sorgsen, kanske lite hoppfull, kanske är det ångest. Det troliga är kanske en kombination.

Billy Crudups ögon i slutscenen sitter kvar på min näthinna som en internetsida kan göra på en gammal skärm. Den har liksom ”bränt fast”. Hela situationen han lever i, det som utan hans förskyllan blev hans liv, tragedin att förlora en son, den där varma klappen på kinden han fick i och med att han hittade sonens inspelade musik i en kartong som egentligen skulle kastas och sen styrkan…i låtarna…när han själv tar fram gitarren och spelar.

Sam, den vilsna mannen, den sörjande pappan, spelas alltså av Billy Crudup och han gör verkligen en omvälvande uppvisning i skådespeleri här. Han är en skådespelare jag normalt sett inte direkt lägger märke till men i den här filmen lyser han, det är precis rätt man i precis rätt roll.

Anton Yelchin spelar Quentin, en musicerande yngling som faller som en fura för Sams låtar, Felicity Huffman är Sams ex-fru, Selena Gomez är sonens flickvän och William H Macy har inte bara skrivit och regisserat filmen (hans regidebut för övrigt), han har även en yttepytteliten roll.

I mina ögon är Rudderless är en liten pärla. Det är en film jag kommer ta fram då och då som en påminnelse om att det finns vuxna människor som kan bete sig moget och omtänksamt även om dom vid första anblicken mest gömmer sig och är rädda för omvärlden.

Jag pratar litegrann om den här filmen i avsnitt nummer 9 av podcasten Snacka om film. Den hittas här.

Publicerat

Veckans Cruz: THE HI-LO COUNTRY

Av en anledning jag inte kan förklara har jag alltid trott att det är Penelope Cruz och Matthew McConaughey på bilden till vänster. Alltid. I min hjärna har dom två haft huvudrollerna i The Hi-Lo Country. Det är tokfel. På bilden är det Patricia Arquette, Woody Harrelson och Billy Crudup. Penelope Cruz är däremot med men endast i en tämligen liten biroll, uppklädd till tänderna så hon ska se ut som en animerad Disneytjej, typ.

Filmen är producerad av Martin Scorsese (och tre till), den är regisserad av Stephen Frears och den har alltså ett litet pärlband av bra skådespelare men vad hjälper det när den är tråkig intill leda. Den där präääääärien är inte min kopp thé. Tysta hästmän med hatt, nä det måste till nåt långt mycket mer intressantare än den här filmen för att jag få upp pulsen över komatos. Filmen utspelar sig dessutom i tiden runt andra världskriget och jag får inte ihop allt i skallen. Kanske för att den gnidit in sig i sömngrus och försöker försätta sig själv i koma, ja, hjärnan alltså, inte filmen.

Penelope Cruz, den stackarn, gör säkert precis vad hon kan med det manus hon fått sig tilldelat. Hon är söt som knäcksmet, solbränd och fin men vad tusan hjälper det när det känns som hon bara är med som ögongodis. Kom igen för faaaan, hon KAN ju agera – också! Använd henne rätt för tusan!

 

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.

Publicerat

TRUST THE MAN

Finns det män som går att lita på? Finns det män som säger vad dom tycker, håller vad dom lovar och gör det dom säger? Ska man tro den här filmen som är svaret: Njäääääää.

Tom (David Duchovney) är gift med Rebecca (Julianne Moore). Hon är känd och firad skådespelare som har tröttnat på sex, han är en runkande hemmaman. Rebeccas bror Tobey (Billy Crudrup) är en livsglidare som är tillsammans med Elaine (Maggie Gyllenhaal) sedan länge. Trots att åren går och dom blir äldre så känns förhållandet som om det stannat i växten nånstans i tonåren. Elaine längtar efter barn, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter sex, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter att prata vuxet med någon trygg man i stickad tröja. Det gör inte Tobey.

Historien böljar lite fram och tillbaka, mellan psykologsejourer och en dag på jobbet och restaurangbesök och bajsande barn och otrohet, anonyma sexmissbrukare, olycklig kärlek och tårtfrossa och jag har inte tråkigt en enda sekund. Det finns ingenting att gnälla över gällande dessa fyra skådisar, ingen av dom känns som att dom spelar. Att Tom och Rebecca är ett par står inte i manus, det är liksom en självklarhet och när Elaine spottar vatten på sin vackra förläggare (Ellen Barkin, vilken FAVVO hon äääär!) så händer det bara, det är ingenting Maggie Gyllenhaal läst på ett papper. Det är så det känns och det är filmens stora förtjänst. Trust the man är ingen film som förändrar min syn på varken livet, förhållanden eller män men det är en trevlig liten parentes i filmrelationsgenren.

Filmens regissören Bart Freundlich är kanske mest känd för att ha regisserat några avsnitt av Californication, en serie i vilken David Duchovney kan tycks ha utvecklat sin sin karaktär Tom en smula. Eller så spelar han inte alls vare sig i Californication eller här. Han kanske bara är sig själv?

Publicerat

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012: