Etikett: Billy Zane

Publicerat

BACK TO THE 80´S: LUGNT VATTEN (1989)

.

.

.

Asså, tänk så sjukligt spännande denna film var när den kom. Tänk så nyskapande den var, så speciell. Åtminstone var den det för mig.

Nicole Kidman var ett helt nytt ansikte, hon var ung, uppnäst och hade vackra ljusröda lockar och Sam Neill, jag tyckte verkligen han var jättesnygg då. Antagligen blev han lite extra spännande i en sjuttonårings ögon när han i filmen var tillsammans med denna unga Nicole och dom var ensamma på en stor och fin båt mitt ute i ingenting, bara dom och vatten. Det kändes så lyxigt och vuxet på nåt vis.

Sen kommer Billy Zane in i bilden och den lyxiga känslan försvinner i ett huj. Han är en förunderlig man vars yrkesmässiga bana inte direkt gått spikrakt uppåt från Lugnt vatten, så kan man väl säga? Tvärtom mot Nicole Kidman, så kan man väl också säga? Billy Zane är verkligen ingen Guds gåva till teaterförbundet men i den här filmen är han som klippt och skuren. Iskall och svinäcklig.

Apropå iskall, det är en sak som slår mig när jag ser om filmen. Det jag upplevde som isande spänning 1989 upplever jag nu endast som isande kyla. Det finns ingen som helst värme i filmen, jag uppfattar inga som helst kärlekskänslor eller passion mellan Sam Neills John och Nicole Kidmans Rae, jag skulle kunna gå så långt att jag säger att jag faktiskt inte tror på dom som par. Och när jag inte tror på dom som par så bryr jag mig inte lika mycket. Och när jag inte bryr mig lika mycket så blir filmen per automatik mindre spännande. Och när en film som denna inte längre är spännande vad är den då? En liten lort?

Nej, riktigt så illa är det inte men jag blir inte alls lika bortsvept den här gången. Filmen är fortfarande en fungerande thriller men inte den omskakande händelse som jag upplevde den vara 1989.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2014:

Det här är den nästa sista filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18 kommer den allra sista. En mysig avslutning blir det, helt klart.

Publicerat

Veckans Berenger: SNIPER – KRYPSKYTTEN

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krigsfilmer är inte min grej. Inte ens Tom Berenger kan få mig att ryckas med i nån form av ”dödlig spänning” eller engagemang i en krypskytts liv.

Jag känner för att höja båda mina pek-och långfingrar i luften och göra kaninöron (”  ”) åt allt jag skriver för jag kommer banne mig inte kunna få ihop en icke ironisk text av det här. Det här är superdåligt. Alltså på riktigt asdåligt.

Billy Zane med i en ganska stor roll och det är en syn för gudarna. Vilken SYO-konsulent gav honom rådet att söka sig till skådespeleriet? En döv, blind, masochistiskt lagd människa som inte bara ville Billy illa utan hela mänskligheten? Jag blir förbannad när jag ser honom och han gör verkligen inte en redan dålig film bättre. Snarare är han kompisen som skjuter slangbella och träffar bästa polaren mitt i ögat och sen skrattar gott efteråt.

Tom Berenger själv är filmen igenom camouflagesminkad och gravallvarlig och bär en militär huvudbonad som ser ut som en fyra storlekar för liten grön truckerkeps. Det räcker så. Jag får nog. Mår lite illa. Blir lite trött men är samtidigt glad över att min filmbloggarkollega Sofia också sett filmen och – får jag anta – har vettigare saker att skriva om den. Klicka över dig till  Rörliga bilder och tryckta ord och läs mer om denna ”fantastiska” film vettja. Själv ser jag fram emot nästa tisdag. Det kan inte bli sämre än såhär.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.