Månadens filmspanartema handlar om barndom. Jag tänkte först göra det lätt för mig, jag tänkte se om Pelle Erövraren eller Mitt liv som hund och skriva nån standardrecension med en lite krydda på toppen om små pojkars uppväxt på film. Sen tänkte jag om, eller rättare sagt, den andra tanken la sig som en stickad filt över mig och vägrade flytta på sig. Den där tanken som kändes viktigare än allt det andra, speciellt i dessa tider när all form av kommunal ”lyx” bantas ner och dom som sitter på pengarna med retorisk övertydlighet får oss att tro att sånt inte behövs, i alla fall inte utan privata intressenter och chans på storvinst.
Barndom. Min barndoms filmupplevelser. Vad är det som gjort att jag blev den filmälskare jag är? Är det genetiskt, är det lathet som gjorde att jag hellre gick på bio än tränade längdskidor, är det en slump eller kan det vara så att i en liten stad där det inte händer så mycket så kan tillgången till en liten biograf fungera som ett vattenhål, en chans att se andra delar av världen, delar som ett barn i en byhåla bara kunde drömma om att få besöka.
Jag var inte stor när jag besökte den – redan då – gamla biografen för första gången. På helgerna tog jag och mamma en långpromenad från vårt hus på andra sidan stan, det visades Tom & Jerry, Lucky Luke och korta Kalle Anka-filmer, ibland fick jag Nickel eller en ask Viol med så stenhårda tabletter att hade jag haft fullt garnityr så hade annat än mjölktänderna rykt.
Biografen låg som i en böj, en nittograders snäll kurva i vilken bilar kunde stanna och släppa av förväntansfulla biobesökare och när jag blev aningens större än tecknad-film-åldern var det just det som hände. Jag och mina kompisar blev skjutsade dit för att tillsammans få uppleva filmer som Tuppen, Göta Kanal och Madicken på Junibacken. Det var inte så himla noga vilken film jag såg och det här med att se vilja ”nya” filmer existerade inte. Det kom inte ”nya” filmer till byhålan. Nåt halvår efter premiären i huvudstaden kunde en film – med lite tur – landa i byn och då nyhetsrapporteringen inte funkade på samma blixtsnabba sätt då som nu så var det ingenting jag saknade.
Under många många år såg jag i stort sett alla filmer som visades på biografen, alla filmer min ålder tillät och alla filmer jag egentligen inte fick/skulle se. Ibland kom min mamma på mig, då cyklade hon ner till biografvaktmästaren och skällde ut denne, förklarade att åldersgränser var till för att följas yada yada yada. Jag förstod vad hon menade och visst hade hon rätt men en 15-årsgräns kunde inte hålla mig borta från Fredagen den 13:e, Råttornas hämnd och Ett litet hus fullt med skräck. Min månadspeng gick till biobesök, jag letade upp kompisar som tyckte om film lika mycket som jag, jag försökte hitta ett sammanhang och sällskap i nåt som egentligen är världens ensammaste hobby (vilket är precis det Filmspanarna gör nu).
Ibland tänker jag på vad jag hade gjort utan denna lilla biograf i min närhet. Vad hade jag sysselsatt mig med? Vad hade gett mig upplevelser istället? Ärligt talat, jag vet inte. Att hyra filmer är inte samma sak, det blir ingen gemenskap. Att se människor vallfärda till en byhålebiograf för att se Flashdance, Splash, Sällskapsresan och Gremlins, att höra skratten, att ana tårarna, att känna lukten av kalla popcorn och nyputsade skinnloafers, att stå i den lilla foajén och vänta på att bli insläppt och samtidigt passa på att syna en filmaffisch på en kommande storfilmjag inte visste fanns – Crocodile Dundee, Polisskolan 3 eller Den vilda jakten på juvelen – att drömma mig bort, att samla förväntningar i maggropen och veta att en dag, en vacker dag kommer jag att få se den där filmen, den som verkar vara ett sånt otroligt häftigt äventyr.
Jag var femton år när mina föräldrar skilde sig. Min mamma, min bror och jag flyttade från huset där jag växte upp till en lägenhet och jag har aldrig varit så glad. Titta på bilden här ovanför. Bakom bion är ett stort träd och bakom trädet är ett beigt hus. Dit flyttade vi. Det översta fönstret, strax till höger om trädet, var mitt nya rum. Biografen blev min granne och på nåt sätt kändes mitt liv just då ganska fulländat.
Det finns många i detta land som driver små biografer enbart på grund av en genuin kärlek till filmen, som kämpar på, som knappt får lön. Jag vill på detta lilla sätt skicka all kärlek jag kan till dessa personer. För om nya generationer ska kunna lära sig att film faktiskt ÄR bäst på bio så krävs det levande fungerande biografer och inte bara i storstäderna. När biobesök blir en del av barndomen, när tidiga positiva minnen av all form av kultur fastnar i systemet så går ränderna aldrig ur.
Jag kommer för alltid att älska den lilla biografen Saga i Flen. Den är en stor del av min barndom och grogrunden till att jag just nu sitter och skriver på en tämligen välbesökt filmblogg. Det är många år sedan jag flyttade därifrån men jag har återvänt till biografen ett antal gånger sedan dess och jag försöker gå på bio i alla små städer jag besöker.
Jag gillar att vara vuxen men älskar känslan av att vara barn igen, speciellt när jag sitter i en biograf, förnimmer smaken av Nickel i munnen och känner filmförväntan i magen.
Barndom på film var det ja, eller barndom MED film i mitt fall. Mina filmbloggande kollegor skriver om samma tema idag, fast med olika infallsvinklar. Klicka dig vidare in till dom och läs deras texter: Addepladde, Except Fear, Filmitch. Filmparadiset, Flmr – En filmblogg, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café,