5. Prasselnojjan
Jag fick ett roligt och tänkvärt mejl, ett mejl som mer än väl förtjänar en egen plats på den här listan.”Jo, en nördgrej är ju att jag irriterar mig på att många lösviktsgodispåsar har lagt in ett genomskinligt plastfönster som ställer till det när man ska riva bort överdelen av sin påse. Varför river man bort överdelen av sin påse? Jo, givetvis för att nå ner till godiset så smidigt som möjligt och med minsta möjliga prassel. Problemet med plasten är att den är svår att riva sönder, det blir som för Dynamit-Harry i en av Jönssonligan-filmerna när han försöker öppna en sexpack öl. :)” Det går att äta mycket knastrigt och/eller ”konstigt” på en biograf bara man packeterar det smart och inte gräver i påsen hela tiden som om handen vore en elvisp. Samma mejlare hade även upplevt problem med pensionärer som har med sig mandariner i prasselpåsar. Jag har inte stött på just det fenomenet själv men skulle bli toknojjig om jag gjorde det. Prasselnojjan är en viktig nojja.
4. Stanknojjan
Jag har själv varit med om det, att sitta bredvid någon i en biosalong som luktar så illa att orden nästan tar slut (läs mer här). Jag har fått mejl från flera som berättar om paniken dom känner när dom hamnar bredvid en snusare som mitt i filmen lägger in en ny prilla. Sen är det svett, det är för mycket tantparfym, det är ofantliga mängder hårspray, det är rök och det är vitlök, det är kiss och det är bajs. Lukter är helt enkelt ett aber. Det är även ett svårlöst aber. Om nån i närheten pratar/messar/beter sig allmänt störigt så går det att säga till (det hjälper i och för sig långt ifrån alltid). Om nån luktar illa, vad säger man då? ”Hörru. Kan du springa till centralen och pröjsa för en dusch, du luktar satan. Sen kan du komma tillbaka.” Det säger sig självt, det funkar inte. Stanknojjan är alltså en helt befogad nojja.
3. Hud-mot-hud-nojjan
Det är få biosalonger förunnade att ha så pass breda säten att man inte riskerar minsta närkontakt med människorna på stolarna bredvid. För dom flesta är detta inget problem, inte på vår, höst och vinter. På sommaren däremot, när det är varmt och vi har aningens mindre och tunnare kläder på oss kan detta scenario hända: två människor i kortärmde tröjor som inte känner varandra hamnar sida vid sida. Det är trångt, det är varmt och det är hud mot hud. Jag vet en som aldrig går på bio utan en extratröja och detta inte för att kompensera en kall salong utanför att just eliminera risken för hudkontakt med främlingar. Detta kan kanske upplevas som en udda nojja, en nojja det inte pratas högt om. Låt oss ändra på det. Var stolt över din nojja, den är okej!
2. Lössnojjan
Första gången jag fick huvudlöss av/på en biograf fattade jag inte vad det var. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Jag bytte schampo, körde inpackning, trodde att hårbotten torkat ut av nån anledning. Det var inga larm från skolan om att luskamma barnen, för det är ju barn som får löss. På dagis. På skolan. Av att bytlåna varandras mössor. Man får inte löss på bio! Till slut gick jag till en hudläkare för jag höll på att gå fucking bananas. Hon tittade i håret, det tog en sekund. ”Du har ju löss. Har dina barn löss? Inte det? Går du ofta på bio? Alla vuxna som får löss som inte har barn som har det får det på biografer. Jag skulle aldrig gå på bio utan kapuschong.” Efter det såg jag till att lägga nåt över nackstödet. Ett tag. Sen glömde jag bort det. Tänkte att det kan ju aldrig hända igen. Så tänkte jag tills jag fick det andra gången men nu visste jag i alla fall vad det var och hur jag skulle behandla det. Men likt lusägg sprids denna nojja när informationen kommer ut. Jag ber om ursäkt för det. Men har du långt hår, går ofta på bio och det börjar det klia i skallen så vet du vad det är.
1. Smacknojjan
Det här är min personliga etta, en etta som är utan tvekan jättemestnojjig för mig. Jag skulle kunna driva en kampanj för att få SF att sluta sälja baconchips för det är det jävligaste av allt det jävliga en biografkiosk kan uppbringa. Det kanske är gott men det luktar fan och det går inte att äta utan att smacka. Men på första plats är inte själva baconchipsproblematiken, det är att så många människor har så infernaliskt svårt att hålla igen munnen när dom tuggar – oavsett vad dom äter på. Mjukt godis, popcorn, tuggummi, kola, vanliga chips, nötter, hårt godis – ALLT blir svinjobbigt att lyssna på när det äts med öppen mun och har man en gång börjat reta sig på ljudet av den som sitter bredvid så är filmupplevelsen snart helt bortkastad. För mig är det här en så pass allvarlig noja att jag oftast undviker att gå på helt utsålda föreställningar. Det kryper i kroppen på mig bara jag tänker på det. Slafs, klafs och baconchips. A match made in hell.