Om du undrar hur en genuint bitter man ser ut, ta en titt på Conan O´Brien i den här filmen. Han är så bitter att det osar ammoniak. Han är så bitter att det blir oklädsamt.
När Jay Leno slutade som talkshowvärd i amerikansk TV fick Conan O´Brien ta över. Han var omtyckt och hade höga tittarsiffror. När Jay Leno ångrade sig och ville komma tillbaka fick han knappt några tittare på sin nya sändningstid och fick då tillbaka sin gamla. Det resulterade i att O´Briens show flyttades till en sändningstid strax efter midnatt. O´Brien ruttnade och fick i princip sparken men det han även fick var näringsförbud, han fick inte synas alls på TV på sex månader.
Han blev förbannad, ledsen och arg och jävligt bitter. Aggressionerna och ledsamheten fick honom att dra igång en turné genom USA i vilken han fick utlopp för bitterheten, twistat på ett humoristiskt sätt, så till vida att man tycker att Conan O´Brien är en kul kille till att börja med. Jag tycker att han är sådär. Jag tycker att han tar sig själv på alldeles för stort allvar för att bli en av dom riktigt stora och den bedömningen har jag enbart efter att ha sett ett gäng av hans talkshows. Efter att ha sett den här filmen är jag ännu säkrare i min åsikt: Conan O´Brien må vara en säker underhållare men han är allt annat än ett lättomtyckt man. Som sagt, bitterhet gör ingen människa snygg, varken på insidan eller utsidan.
Det jag gillar med den här dokumentären är kreativiteten, viljan att göra något vettigt av en till synes svart situation. Nu är det ju I-landsproblem av Guds nåde som O´Brien brottas med, det är inte så att han bor i en husvagn och att barnen måste äta gräs för att bli mätta men han försöker ändå förändra sitt liv och ha kul och det respekterar jag.
