JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Svensk söndag: HIP HIP HORA!

Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?

Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.

Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.

Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.

Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en  Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.

Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.

Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.

Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!

Fredagsfemman # 64

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

 

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

 

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

 

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

 

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

EN PLATS I SOLEN

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

DEN RÖDA VARGEN

Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.

I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.

Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.

Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.

STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.

Fyra år till

Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

 

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.